Storsjö-Vapnet!

Och DN har läst min krönika och gjort ett trivsamt Vapnet-knäck från Östersund.

Oh poor Romeo

Oh poor Romeo
sitting out on his own-ee-o

sjöng Phil Lynott och visst måste ni hålla med om att där har vi ett rim som bara en irländsk poet kan få till så underligt och vackert?
Det är Romeo i kväll igen och det är lite oklart med resan till Djupvik men jag joinar nog Tom of Finland vid dj-båset och klappar honom på axeln och får några klappar själv.
Att spela kärleksrock är meningsfullt.
Det är som att flyga 747 i förstaklass med Bloody Mary.

Tre skivor till jag inte hinner lyssna på

Sådär ja, en viss friskma har inträtt i livet!
Köpta skivor på Pet Sounds: "A blessing and a curse" med Drive-by-truckers (hillbillypop) och "His hands" med Candi Staton (deep soul). Och en till som jag inte orkar skriva namnet på.

I'll be your lover, too

Proof of life är fin om inte annat för att den slutar med "I'll be your lover, too" från skivan "His band & the street choir" med Van Morrison (1970). Leta reda på den!
Nu lägger jag mig och genomlider natten, hej.


Something's gotten hold of my heart

Gene Pitney är död, skriver bland andra Reuters. "24 hours from Tulsa" är en av världens finaste countrysånger om längtan och "The man who shot Liberty Valance" hade jag på ett USA-blandband för bara några år sen.
Vi ska alla den vägen vandra med varandra.
Han blev 65.

David Hasselhoff!

Sjung med nu allihopa!
I've been looking fo freedom
I've been looking so long
(umpa-bumpa-umpa-bumpa).
I've been looking for freedom
still the search go on!
Haha. Nu har du den på hjärnan du också.
Jag är så mysigt ond.


Var glad att du finns!

Tammefan! Av 6843 spår i min iTunes väljer det underbara fanskapet "Gå ut och var glad, din jävel" med Ulf Lundell.
Så sant, så sant.

It's gonna be a heartache tonite

Romeo - armageddon time.
"Det är ju rena Armageddon", sa ett chockerat vittne förra Romeo.
"Det är ju mayhem!"
Och det var det. Ett vackert mayhem med en ensam Fredrik mitt i, navigerande mellan det stringent svulstiga, det modest melankoliska och motorvägshitsen som mediamasken älskade så mycket att den blev tvungen att äta upp sig själv ända till stängning.
Ikväll får Fredrik återigen klappar på axeln av (födesedagsbarnet) Tom. Efter i alla fall varannan låt hoppas vi. Och den här gången kanske - kanske inte - vi tar ner det en nivå med ELO, The Essex Green, Eurythmics och evighetens evergreens.
Välkomna.

Med vänlig hälsning,
Fredrik Virtanen & Tom Pyl
Festtraktörer
---
Romeo.
Onsdagar.
Lilla Baren på Riche mellan 22 och 02.

Musik på senmorgonkvisten

Tog lite sovmorgon och P3 har varit i form med Vapnet, Morrissey och nu Concretes.
Men jag börjar gravt tröttna på "You have killed me". Den är för...hittig. För platt.
Jag, och Johan förresten, älskar att Concretes sjunger "recent-ly" på svengelska i "Chosen one", för övrigt.
Och så måste jag skaka fram "Born again in the USA" med Loose Fur som Andres ger fem bananer av sex i Svenskan i dag. Verkar låta som en kosmisk countrymotorväg mellan Chicago…och Los Angeles? Eller New York? Det framgår inte riktigt.

Yello - årets Kater Bush!

P3-Camillas besök i morse var varmt och ömt.
Angående P3 så har de koll: Nyss spelades Kraftwerks "Autobahn".
Kraftwerk är årets Kate Bush.
Eller Yello. Ja. Yello är årets Kate Bush.

Rättelse - ingen ny PS

Sorry. Ett feltryck. Det finns ingen ny Postal Service-singel.

Bildkollage deluxe!

Sigge Eklund, han är allt bra klyftig den mannen. Scrolla ner till bildkollaget på hans blögg!

Prince är här, svettig & kär!

Ingen Postal Service (som Maggie tipsade om, hon e så hipp så) men däremot låg Princes nya "3121" och väntade här på jobbet. Klassiskt kåt Prince-funk med hallonorglar och mer än lätt hysteri.
Very princiga titlar: "Lolita", "Incense and candles" och "Black sweat".
Och det är vår därute.
Vi äter på Jimmy's i dag.

Fyra hjul som rullar

Janne Bark! JANNE BARK!

Romeo - nåt som blöder ikväll

Angående braksvennebananrock så är det Romeo i kväll igen. Nån Winnerbäck blir det inte. Såvida inte Josef Zachrisson tittar förbi.
Inte Lundell heller, trots att han just summerat sin 30-åriga karriär på tre dubbelskivor igen (bra urval; nästan som att jag gjort det själv och inte alls Kjell Andersson och Ulf).
Jag undrar vad det ska bli. Jag laddar nog med en hel del country, countrysoul och soul. Det har varit ont om soul. Och en del Louisiana och Texas. Västkust givetvis. Donald Fagens nya hade varit drömlik. Men den har jag ej.
Jag tar nåt som blöder.
Osorterade kreddpajasar gnällde lite förra veckan för att musiken var för bra.
De ska helst inte känna igen musiken om de ska känna sig helt trygga.
Det är sött.

Mannen med läderbandet runt halsen

En miljon 24-åriga svenska tjejer kan inte ha fel: Lars Winnerbäck är bra.
Jag sitter och lyssnar på hans kommande samlingsskiva "Efter nattens bränder" och sjunger med till "Elden" och redaktionen ser ut som förbryllande fiollådor av frigolit.
- Han är gullig ju, säger jag. En miljon 24-åriga svenska brudar kan inte ha fel.
- JO! skriker Ida.

Gubbrock 4-ever!

Som jag brukar säga:
"Den som inte är gubbrock när hon är 20 har ingen hjärna. Den som inte är gubbrock när hon är 30 har inget hjärta".

Mer Mattssonhyllning

Jorå, kvällsisarna ger Popsicle-Andreas fyror. Här the sweet sweet Håkan Steen i Bladet. Försökte hitta vad GP tycker men hittade ej. Fast en intervju.

O Concretes, my Concretes!

Have you seen my chosen one?
If you do tell him I'm in for love

'Alltså jag dööööör trots att det är februari och veckan varit påfrestande med ständigt ringande telefon från "dolt nummer" - hatar dolt nummer, inget gott kan komma ut från dolt nummer, eller hur? - och just när jag i går tänkte "ahaaa, sista tv-programmet för veckan, puh skönt, softa" och Peter Wahlbeck var förstås en underbar gäst, "nu är jag ledig"...nä just det…inte många rader har du, Fredrik, hunnit skriva till lördagssidan i Aftonbladet så nu sitter jag här på Bladet och det är trevligt för all del men jag är trött och för att skjuta upp jobbet så rökte jag två cigg med lieutenant Dan Panas i rökrummet - trots att jag ju inte röker längre - och så sitter jag och stirrar ut över redaktionen med all gröt i skallen och är full av självgnäll MEN SÅ DÖÖÖÖR jag ändå nu av lycka när min playlist "februari" spelar "Chosen one" med The Concretes för det är så bra, så bra, så BRA och underbart, så larvigt enkelt, allt som behövs är en jinglejanglande gitarrer, en sextonsmelodi och en sexig sångröst och ett par analoga handklapp här och var.
Have you seen my chosen one?
Have you seen my chosen one?
Have you seen my chosen one?
If you do tell him I'm in for love

(I'm in for love)

Don't come around here no more, Phil

Okej, jag tar på mig en stor del av gubbrockens 2000-talets stockholmsmediala nyrespekt, men det har ingenting att göra med Phil Collins.
Blanda inte in Phil jävla Collins.
Det går inte att titta på VH1 utan att nån som heter Ali i Iran önskat Phil Collins eller Genesis oanständiga 90-tal och jag fattar inte varför jag får mail om Phil Collins.
Jag endorsar inte Phil Collins. Jag är inte galen. Inte på det viset.
En gång, en kväll, i höstas hade jag vaga planer på att spela Genesis "Invisible touch"eller Collins "In the air tonight" men det skedde inte eftersom jag kom till mina sinnes bruk och insåg att det var ironi och gubbrocken är inte ironi.
Gubbrocken är piano, inte elorgel, inte Vangelis-synth.
Det finns inget att hämta hos Phil Collins.
Collins var en tidig MTV-sjukdom som uppträdde på kungagalor på Wembley och spelade alla instrument själv i videor med uppkavlade ärmar och tunt, tunt hår som vällde ner över axlarna. Han var en gubbe som gjorde barnpop. Han var inte ett barn, eller en vuxen, som gjorde gubbrock.
Chris Rea däremot.

Boka Babyshambles punkt nu!

Angående brittrocken: Babyshambles! Hultsfredsfestivalen måste boka in Babyshambles till i sommar.
Detta kräver jag nu.
Kräver, haha.
Men snälla, gör det, bokababyshambles.nu.
Hetare och bättre kan det inte bli.

Men knarket, Broni?

Säreget och storartat att se Neil Young sitta och blanda sig igenom sina gamla skivor med Magnus Broni på Musikbyrån. Jag beställde omedelbart "Everybody's rockin" från Amazon för jag har helt missat den slipsperioden i hans liv.
Men en Neil Young-intervju är inte genomförd utan en vända kring drogerna. Underligt att Broni inte vågade fråga, Neil såg ut att vara lugn och redo för allt.
För övrigt, Neils bästa skiva, och ursäkta om jag är nästan helt förutsägbar men det är: "Harvest moon".

Allt om dansband

Hoppas att ingen har missat kultskribenten Michael Nystås Dansbandsbloggen. Nu bland annat om: Torgny Melins.

Love is a hurting thing

En smooth sångare, Lou Rawls, är dessvärre död. Nu är han en legend.
Läste en bio om honom en gång. Förutom att sjunga så djupt och vackert var han också en väldigt driftig och affärsmässig herre, lite som en handelsresande i soul. Vila i frid, Lou.

Still cracy med kung Willie

Att höra Willie Nelson sjunga Pauls Simons "Still crazy after all these years" med Norah Jones på piano (countrygalan från New York på SVT just nyss) med Simon bredvid var rätt så magiskt.
Country är gravt underskattat. Fast cars and freedom! som tjockisen Rascal Flatts brukar uttrycka saken.
Skulle kunna utveckla det vidare med jag läser en eminent Jackson Browne-artikel istället.

Hjärtskärande julrock

"How to make gravy" med Paul Kelly är världens näst bästa jullåt. Skaffa den.
Den handlar om Joe som sitter på kåken och är ledsen för att han screwade upp det igen. Han ber Dan att hälsa familjen. Han undrar vem som fixar såsen nu och lovar att en vacker dag ska han make it up till dem. Men jag tror ingen riktigt räknar med det. Hjärtskärande vacker rock från Australien. God jul.

Natacha sjunger inte ens!

Här är videon med Natacha Peyres cover av AC/DC:s "TNT".
Hej då öron.
Nu har jag hört allt.

Pop-Jesus från Göteborg

Men jag älskar Håkan och hans låt jag skrev om häromdagen som jag ska spela på iPop i kväll.

Jag har hört att du träffat nån
Jag hör att han är allt jag inte var
Jag hör att du är säker nu
Jag vaknar med den tanken varje dag
Och jag hör att han är den rätte
Dom säger att du verkligen menar det

The horror, the horror.
Det är Håkans version av Thåströms "Fanfanfan" och Yvonne Fairs "It should have been me".
Sen kommer refrängen och där tappar den lite, men bara lite, för den är i fiffigaste laget, aningen som att han blir en copywriter:

Och jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

En av Håkans Hellströms allra bästa låtar.
Jag älskar Håkan.
Han förlåter alla människor som trängs. Han plågas och förlåter synderna.
Han är pop-Jesus från Göteborg.

Jan Gradvall: hej 00-talet!

Sådärja en dag försenad men nu finns Grållan i cyberspace.
Och apropå det så är hans Feber-samling "Mainstream" helt, helt utsökt. Köp den. Andres Lokkos "Folk", Mats Olssons "New York" och Lennart Perssons "Sweethearts" också givetvis men jag är ju sedan några år väldigt inne på just mainstream så Gradis-plattan är den stora enchiladan.
Fullkomligt nödvändig i den serien är förstås också Andres "Northern & Modern soul".

Last christmas som dance!

Mäktigt. Lyssna här på Le Sport & Montt Mardié i Whams superjulklassiker "Last christmas"!

Fina fina Håkans kärleksbrev

Nu sitter jag här med gåshud och gråter nästan av Håkan Hellströms "Jag hatar att jag älskar dig så och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig".
Håkan skriver i häftet till cd:n "Nåt gammalt, nåt nytt, nån lånat, nåt blått" att han "ville att den skulle låta som Byrds 'Ballad of Easy Rider' eller nåt av Simon & Garfunkel".
Och jovisst, men främst låter den som Glen Campbells klassiker "Gentle on my mind".
Nåja.
"Jag hatar att jag älskar dig…" är helt, helt underbar. Vacker, sentimental, hjärtskärande, romantisk, döende.
- Ett kärleksbrev skickat alldeles försent, skriver Håkan.
Och då gråter jag nästan igen.
Men det fanns säkert en anledning till att det inte skickades i tid.
Själv skickar jag kärleksbrev för fort och det kan vara svårt att leva upp till dem.

Håkan-fest

Åh när jag kom till jobbet satt Jonna och vinkade:
- Kolla vad jag har här till dig då...
Håkan Hellströms kommande skiva. Yes.
Extra fina titlar: "Klubbland", "Precis som Romeo" - och "Jag hatar att jag älskar dig så och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig".
Been there, done that.

Kom igen Eileen!

Montt Mardié-mannen är ett litet snille. För det är ju väldigt fiffigt att han gör en engelsk tolkning/översättning av Håkan Hellströms "Kom igen Lena" som heter "Come on Eileen" eftersom det ju var Dexys "Come on Eileen" som blev "Kom igen Lena".
Nästan too fucked up to think about, som Tony Soprano sa när han hittade frugan i bingen med prästen.

Jul-Schnappi - hilfe bitte!

Ååååååååh neeeeeeeej nu kom ett bud till mig med jul-Schnappi på cd-singel. "Jing! Jingeling! - der weihnachtsschnappi!"
Den låter givetvis helt surrealistisk och luktar cp-hit lång väg.
Men jag lovar: jag ska inte göra om vårens misstag. Detta var första och sista gången jag nämner Schnappis "Jing! Jingeling!". Jag måste kunna leva med mig själv.
Samt: jag föredrar som bekant "Vår julskinka har rymt" med Werner & Werner.



Irene, dagens göteborgsband

"Baby I love you way" från (Sonically Speaking vol 26) med Irene hade verkligen kunnat vara dagens låt. "Fanfanfan" med Thåström också. Och "Everybody move it" med Teddy Thompson. Men det blev alltså George Jones.

Mönnybröther!

Lunchade b-sås med sambal med Markus på Blues och vi kom fram till att allra störst igår var nog ändå Moneybrother. Anders Wendin, för kvällen irländsk, sjöng "Fishermans blues" och där fick vi en klassisk låt i en stor version.
Sedan gjorde han "Fairytale of New York med Anna Maria Espinosa som Kirsty MacColl. En helt magisk låt.
Mer jul än så blir det inte.
Och snön föll.

Ebbot fyllde Berns med tårar

Ebbot var fantastiskt bra på Sonicfesten, har aldrig sett honom sjunga så fint men så brukar han ju också framföra möljrock.
The Korgis "Everybody's gotta learn sometime" sjöng den store mannen från Göteborg och han sjöng så fint att hela Berns stod still i några minuter.
Och Håkan hade ett stort och mycket fint burrhår.


Sonicfest i kväll!

Oj vilken fest det blir för Sonic i kväll. Jonna är pissed för att hon måste till Örebro och recensera Ainbusk julshow. Det fattar man.
Men jag är där. Och Håkan Hellström. Och Plura. Och Robyn. Och så många fler stora små artister. Och du?

Danke, P3!

P3 spelar allt oftare "We're from Barcelona" med I'm from Barcelona. Tack P3.
Lycklig musik behövs i detta november. (Lyssna här).
Och, hm, jag måste erkänna att Hard-Fi:s ""Hard to beat" inte är så dum, trots all super-P3:ighet. Kul att minnas Daft Punk, Avalanches och…Specials kanske?

Dagens låt - listan hittills

Lurar du på att göra några bland-cd? Här är en låtlista som är heeelt ok.

Jeffs är bäst

Okej. Angående Leonard Cohens "Hallelujah". Jeff Buckleys version är allra vackrast, allra ledsammast, allra bäst.

Magisk Ulf

Jag gillar inte blues.
Jag har aldrig gillat blues.
Ingen sorts blues.
Inte av "autentiska" svarta farbröder, inte av vita Stevie Ray Vaughn-rockare, inte av fläskiga boogieband i Borlänge, inte ens med Bob Dylan.
Jag är ingen bluesman.
Så det var ingen överraskning att Ulf Lundells bluesrock inte var min kopp storstark i går. Men han gör förstås vad han måste göra. Han vill skaka igång maskinen.
Fan vad jag gnäller nu.
För i övrigt var det pretty magiskt.
"Nästan ditt namn", "Hon gör mig galen", "Snart kommer änglarna att landa", "Gå ut och var glad", "Förlorad värld" ("Så underligt, så underligt, så underligt min vän"), "Aldrig så ensam" ("Jag ska hålla dig tills du blir still") och "Evangeline" stod rakt upp som kvällens allra vackraste stunder. Och allra allra vackrast var "Rialto".
"Håll det där leendet levande".
Björn Solfors var som i trans.
Även när det var blues.

Ett annat ljus när jag var med dig

"Jag såg alltid ett annat ljus när jag var med dig",
sjunger Ulf Lundell i "Tempel".
Det är så vackert.
Hoppas Ulf spelar "Tempel" i kväll. Liksom "Där älskade kan bo" och…puh, den här önskelistan gäller ungefärligen än. Men bort med några av de somriga snabba och in med "Roadhouse kischheim", "Högtryck", "Odysseus Park avenue", "Skyll på stjärnorna", "Den här himlen lite till", "Vänner igen" och "Dagar utan slut",
Dagar utan slut!


Brev från Håkan!

Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått
Ja, nu har jag hållit på ett tag. Därför kommer den här skivan.
Det är en slags samlingsskiva med låtar som aldrig kom ut.
En del av låtarna är helt nyskrivna, andra är lite äldre och avsedda att hamna på tidigare skivor, men inte passat in och hamnat utanför, av nån anledning. Några översatta tolkningar av andras låtar finns också med.
Det är en uppsamlingsskiva helt enkelt, efter mina fem första år vid mikrofonen.
Vi hörs,
Håkan Hellström

Singeln: "13" Release: 14 december.
Albumet: "Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått"
Release: 28 december.

Babyshambles vs Allan Edwall

Babyshambles semilysande trasrock på "Down in Albion" blev just utkonkurrerad av Allan Edwalls trasvisiga "Allans allra bästa" här i lurarna.
Allan Edwall var unik. En stor svensk.
Skillnaden mellan Pete och Allans musik är inte så stor, egentligen. Det är inspelad sorg och smärta. Pete för 20-åringar och Allan för 70-åringar.
Men jag sätter på Babyshambles igen. Här-och-nu-känsla är viktig ibland och ingen är mer här-och-nu än Doherty.
Men Allan's gonna live 4-ever.

Kate Bushs nya

Olika åsikter om Kate Bushs nya platta. Markus Larsson i Bladet mot Dan Backman i Svenskan. Intressant! Jag har bara hört lite av den. Men är rent generellt mot dubbelskivor.

Absolut svennerock

- Haha, jag VISSTE att du skulle gilla den där, flinar Markus när jag dregglar över "Absolute Rock Deluxe".
Bara semikeffa, sönderspelade hårdrockare och boogiebananer som ZZ Tops "Tush", Ram Jams "Black Betty", BTO:s "You ain't seen nothing yet", Patti Smiths "Because the night" och…Judas Priest. Black Sabbath. Toto. Slade. Status Quo! Foreigner! Alice Cooper! Iron Maiden!
Den underbara underklassrocken.
Det känns som att klockan är 03 på Stures gamla hårdrocksbar.
Nästan all musik är bra i ett visst sammanhang, eller hur?


Nya Gesslehiten är här

Son of a plumber eller inte - Per Gessle gör alltid hits. "Jo-anna says" är en sån där beatlespopdänga som vi kommer att slå sönder om två veckor för vi ORKAR bara inte höra den igen. Eller förresten så känner jag redan.

Neil Young skönhetsopererad?

Neil Young spelade "Prairie wind" hos Conan.
Neil börjar se gammal, elak, plufsig och ocool ut, speciellt i svart finkostym och svart hatt. Han borde rota fram skogshuggarskjortorna och stråhatten.
Och: underligt att hans hud är så slät och michelingubbeartad. Har Neil Young skönhetsopererat sig? Det är inte otänkbart. Eller…han äter kanske cortison eller super igen?
Well. Den bästa konsert jag sett var Neil Young & Crazy Horse i Roskilde 2001. Tore S skrev om den.
Godnatt.

Kent gör en R. Kelly

"Och i gruset låg en fegis kvar
när mina glasögon just sparkats av".

Lyssnar på Kents nya "The hjärta & smärta EP" nu. Inte ett enda Kent-fan kommer att bli besviket, den låter som Kent både förr och nu. "Vi mot världen" är svart som disko och hoppfull som goth.
Och de gör en R. Kelly! Använder barnkör i "Dom som försvann". Barnkör är alltid en genial motsats till dekadent popmusik. Läskigt och sött samtidigt.
Kentarnas EP plussas i tidningen i morgon av Markus Larsson, som för övrigt borde fått två fotbollsplus av elake Simon Bank.


Mera mera lyckopop

Näni vänner nu var det alldeles för länge sedan vi lyssnade på Jönköpings storheter I'm from Barcelona.
Här avlyssnas "We're from Barcelona" och här "The painter". Låt er väl smaka.

Dire Straits - DDD!

Dire Straits "Brothers in arms" köpte jag på en mack för 89 kronor. Tror inte att jag äger den på cd, vilket ju är lustigt. "Brothers in arms" var skivan som alltid spelades på 80-talet i alla ljudbutiker, en av de första plattorna som var DDD-märkta. Digitalt inspelade, digitalt mixade, digitalt...nåt mer.
DDD var skiten. Ettor och nollor var bautamoderna då.
- Lyssna vilket fantastiskt ljud, sa butiken och slängde på Dire Straits för att kränga flashiga cd-spelare och så köpte jag.
Men skivan har jag aldrig haft på cd. Underligt nog har denna nyutgåva "enhanced sound quality". Då undrar man ju lite vad det var de sålde där egentligen på 80-talet. Båg?
Men, hey: ljudet ÄR fantastiskt. Och skivan också, till och med friskis & svettis-rykaren "Walk of life". Ingen spelar gitarr som Mark Knopfler.
Och ingen har haft ett så fult pannband på Wembley.


Bob-recensioner

Se där, Markus Larsson var heller inte direkt impad av Bob. Ett minus! Nisse Hansson i DN gillade dock spektaklet, liksom Dan Backman i Svenskan. Vad Lennart Persson tyckte vet man tyvärr inte av internet, eller så är det denna.
Fredrik

Bobby D är knäpp

Jag drack en del öl men det hjälpte inte - eller om det var ölens fel, vad vet man? - för Bob var hemsk och jag blev så besviken att jag gick därifrån. Speciellt hans grej att alltid gå upp i ton mot slutet av varje vers och göra träskrockversioner av alla låtar.
Konserten var som för nåt drygt år sedan när jag såg honom senast. Han stod bakom sitt elpiano och sög.
Drog hem, åt ostbågar och kollade "Grattis världen" istället och Orlando Bloom hos Letterman. Roligare, mycket roligare.
Fredrik

Full eller inte på Dylan?

Det har blivit är kallt.
Att gå för länge utomhus gör öronen olyckliga.
Jag borde skaffa en ny mössa. Den fyra år gamla SOFO-mössan fungerade i New York men inte här, det blir ju bara för fånigt. Eller har vi ett varvet-runt-läge månne?
Jag ogillar i allmänhet att bära mössa, men mindre och mindre ogillande med åren.
Man lär sig att leva med sitt utseende. Det är ok att vara ful i mössa.
Det har blivit kallt.
- Det stora månsdagsvemodet rullade plötsligt in. Det var på tiden, sa Markus nyss, lakoniskt.
Nu: lunch.
I kväll: Bob Dylan.
Frågan är: berusad eller inte berusad på konserten?
En kort pros- and cons-lista över detta:
Berusad fördel: Lättare att stå ut med jobbiga låtval och irriterande versioner. Kan även förhöja trevliga upplevelser av bra versioner.
Berusad nackdel: Jobbigt att drabbas av baksmälla under konserten. Jobbigt att behöva gå och kissa. Jobbigt att vara bakfull i morgon.
Hm.
Svårt fall.
Det har blivit kallt.
Virre

Bob Dylan-pepp!

Hamnade i ett häftigt gräl på Mississippi Inn - SoFos skönaste ställe sedan starten i våras, det är som New York - med Oisin om Bob Dylan. Jag menade att om han vill rocka så kan han rocka, men han vill inte. Och massa annat. Men struntsamma.
Grejen är att jag blev pepp på konserten på måndag. Tänk om Bob bara spelar nya låtar? Från "Time out of mind" och framåt, så hysteriskt underbart det kan bli.
Men jag vet att jag kommer att hata det. Markus påminde mig häromdagen om att jag gick från en Dylan-konsert en gång så förbannad och besviken var jag.
Fredrik

Mer I'm from Barcelona

Lyssna in! En ny I'm from Barcelona-låt. "The Painter".
Eufori! Kör-boogie!
Don't give up on your dreams boy.
Virre

Var är The Bathers?

Bonniers Rocklexikon har kommit i uppdaterad form. 1811 band och artister, 1510 sidor.
Det fanns en tid när jag pluggade Bonniers rocklexikon. Det var på Platenskolans gymnasium för 687 år sedan. Faktum är att jag snodde den från skolbibblan till sist. (Den enda bok jag stulit, förlåt mig, brottet är väl preskriberat nu?).
Angående den nya:
Ett rocklexikon utan The Bathers är inget rocklexikon.
Att Babyshambles saknas, ännu, är kanske förståeligt.
Men att radera ut The Bathers är oförlåtligt.
Virren

I'm a dansbander yes I am!

Torgny Melins! Lägg namnet på minnet. Ett dansband som gör Teddybers-covers! Bland annat "Hey boy" och "Yours to keep".
Puh. Mycket ironi här.
Men: Inte bara cheesy. "Yours to keep" är en riktigt fin sista-dansen-i-Karlstad-tryckare. Riktigt fin.
Och, förstås, Torgny Melins version av "Hiphopper" heter: "Dansbander".
Torgny Melins. Kom ihåg på vilken blogg du läste det först.
Virt

The Strokes - inte slut än

För övrigt är "You only live once" med The Strokes precis nästan som vi vill ha bratgossarna från Manhattan. "Juicebox" var tydligen ett misstag.
Fredrik

Hard nose the highway!

"Nu kommer hösten på allvar", säger SMHI.
Då spelar vi "Autumn song" med Van Morrison. Från "Hard nose the highway", som kom ut på hösten 1973.
Och när den gulbruna gubbsymfonin är klar efter drygt tio minuter så är det "Efterlyst" på TV3 men det är bara skit så då kollar vi på "Medium" på TV4 medan Bjurre, Markus, Filip, Soffan, Klas och några till hänger kvar på PSB.
(Mauro Scocco var där också).
Fredrik


Succéchlagerfest!

Schlagerfesten 25 år var rolig. Alla såg ut som förvuxna medlemmar ur Kent.
Adolphson & Falk spelade akustiskt, vilket jag ansåg var ett direkt brott mot vad de stod för (synt) en gång i tiden men Nisse Hansson på DN förklarade att de gjorde sin Newport 1965 redan för länge sedan. Jag trodde att de ännu var med i "keep it pure"-matchen. Ja, jag var ju inte med. Då.
Eldkvarn spelade "Man utan namn" och om Tony sänkt basspelet en oktav tror jag att vi hade haft riktig gubbdisko där för en stund. Plura bar hatt. Werner ylade "Soul man".
Missade Johan Kinde som alla sa var topp, liksom Karin Wistrand.
Men det var skoj. Och fullsatt på Mondo. Pet Sounds-Stefan lovade att dj-spela Lundells "Posörena" - passande, som alla förstår - men det hann inte hända innan jag gittade.
Hade varit kvar längre om inte bilarna-till-konfan gått redan 8.30 från Globen i morgon.
Hörs på onsdag. Eller kanske framåt kvällen i morgon. Om jag inte kan hålla mig.
Fredrik

I'm from Barcelona - igen!

- Fasen, jag tycker nog att "Treehouse" är den stora hiten, säger Håkan Steen angående kärleken till "We're from Barcelona".
Vi pratar alltså om Sveriges Polyphonic Spree - 23-mannabandet I'm from Barcelona från Jönköping - och Håkan måste man alltid lyssna på.
Så lyssna nu på "Treehouse".
Fredrik


Kent is back!

Kent släpper en platta - "The hjärta & smärta EP" - den 2 november. Titlarna: "Vi mot världen", "Ansgar & Evelyne", "Flen/Paris", "Månadens erbjudande" och "Dom som försvann".
Av någon anledning glädjer detta mig.
Jag skrev en nästan-helt-ärlig krönika om dem från Roskilde i somras som deras fans skrattade åt och såhär om "Du och jag döden" i vintras. Och i lördags träffade jag på Mustonen. Han såg stark ut.
Virren

Trumpet! Höstlöv! Na-na-na!

Jag spelade "We're from Barcelona" på repeat 16 gånger på gröna och röda linjen(som funkade igen trots den vilda strejken) i sol och tunnlar på väg till och från Rindögatan (där programledare Susanne Möller visade sig bo).
"We're from Barcelona"! Uh-uh-mm-bop, en sång att bli lycklig av. Trumpet! Höstlöv! Na-na-na-na! Och kärlek är en känsla som de inte vet nåt om - men de ska ge den till till oss.
Lyssna HÄR om du missat höstens härligaste hottielåt. Och här är I'm from Barcelonas hemsida. Grattis Jönköping. Nanananana.
Fred

Steve Forbert-dvd på posten!

Johan Reinholdsson på O'Learys är en fin man. Jag känner honom inte men då och då kommer små paket. Denna gång: En Steve Forbert-dvd! Som han tydligen hittat i Boston. Jag visste inte ens att en sån fanns. "Going down to Laurel" live från 1983, "Romeo's tune" som promovideo från 1979, och "Say goodbye to little Jo" från samma år. Och"On the streets of this town"-video från 1988. Och "Wild as the wind" live från 2003. Och…massa massa mer. Vilken gubbfest! Tack.
Fredrik

Bästa versionen av Hallelujah?

Ryser varmt och lyssnar på "Hallelujah" i Leonard Cohens originalversion och covers av Jeff Buckley, John Cale, kd Lang, Rufus Wainwright, Sheryl Crow, Kathryn Williams och faktisk en svensk liveversion (från Norge) av Ulf Lundell, i brist på koncentration nog att kolla in de tre första avsnitten av Ricky Gervais "The Office"-uppföljare "Extras".
"Hallelujah" har en av världens vackraste melodier och en text med oändliga möjligheter till tolkningar. Men främst ligger storheten i melodin och mantrat.
Det är omöjligt att säga vilken version som är bäst, beror på hur själen vibrerar just då. Men jag kan säga så mycket som att bortsett från "Hallelujah" så har jag inte speciellt mycket övers för Jeff Buckley. Inte Nick Drake heller. Aporopå ingenting mer än det gamla temat "artister-man-borde-gilla-som-man-inte-gillar". (Alex Chilton solo kanske jag vill placera där också, men borde man ens gilla honom?)
Nå. Med kniven mot strupen: John Cales "Hallelujah" ligger väldigt bra till.
"And even though
It all went wrong
I'll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah
Hallelujah".
Och så ryser vi.
Fredrik


I'm from Barcelona, hemsan

Här: Mer om I'm from Barcelona, deras hemsida.
Fredrik

We're from Barcelona - lyssna

Här, på www.odeo.com, går det att lyssna på "We're from Barcelona" med I'm from Barcelona. Gör det!
Fredrik


Andres hade rätt

Oops. Hur kunde jag tvivla? The Strokes mp3 "Juicebox" visade sig vara nästan totalcrap, nästan total skit. Som ett kasst The Cult!
Förlåt A.Lo.
Fredrik

Poptröst

"We're from Barcelona" - höstens svenska popsingel, lätt - med I'm from Barcelona (från Jönköping, tror jag) i podden på vägen till jobbet och så sitter Jonna här - hon har också varit sjuk nästan hela veckan - och Markus mailar över helt bedårande ledsen gubbindiesoulrock med några som heter Reigning Sound…mina fina jobbkompisar i hörnet mot tv-redaktionen. Det finns alltid tröst för en förkyldgnällig själ. Alltid. Pop och raringar.
Fredrik


Alf - alive at Ringen

Allas vår idol Alf spelar förresten på Skivfönstret i Ringen (Skanstull) klockan 19 i dag. Gratis såklart.
Fredrik - manchester man?

Yes! Mail från Border Music

ARTIST : BABYSHAMBLES
TITEL: DOWN IN ALBION
LABEL: ROUGH TRADE
RELEASE: 14 NOV
Format: CD
Meddelas endast på detta sätt.
jalle&co
border music

Svar: Yes! Och dagen innan jag fyller år. Feria!

Hallå där Saferide!

Hello Saferides skiva släpps i dag och såhär skrev jag om den för några veckor sedan.
Virr

Vill bo i Mauros vackra omslag

Omslaget till Mauro Scoccos tramsigt betitlade cd "Herr Jimsons äventyr" är av den sort som väcker längtan.
Det är mycket fint.
Han går på en upplyst kvällsgata i vad som ser ut som en bergsby i Spanien, i Katalanien kanske, eller så är han i Italien, eller kanske Brasilien. Omöjligt att säga. Det påminner om Obidos. Kanske är det Barcelona, han brukar väl hänga där, Mauro.
Ett varmt elektriskt sken, stenmurar och kyrktorn, det är ljumt.
Jag vill gå där.
Jag vill bo där.
Inte här.
Låtarna är också bra, jag älskar definitivt soundet, västkustrock med stråkar och ibland, kanske lite för ofta, 80-talssynthar.

Tomas Andersson Wij har också ett ännu tydligare Jackson Browne-sound, och en del vita gospelkörer, på sin kommande cd, och en väldigt irriterande high-hat på spår fyra, jag kan inte släppa det där onödiga chi-chi-chi-ljudet just där. Annars låter spår fyra, och annat, som Brownes "Sing my songs to me", den har också high-hat men färre och aldrig irriterande. Fantastisk låt, fantastisk skiva förresten, "Songs for everyman".
Jag vet inte varför jag skriver det här. Och så långt.
Det var vad jag tänkte just nu bara.
Och snart ska jag se "Pistvakt" på bio med Jens, Karin och Gossen.
Virren
Ps. Spår 1 på TAW:s kommande skiva är antagligen den bästa han spelat in sedan "Gör nånting vackert". Ds.
Ps2. Mauro har releasefest för sin nya skiva på Nada i kväll. Ds2.

D'Angelo i bilkrasch

Shit, D'Angelo har krockat allvarligt med sin stadsjeep, skriver Reuters.
Plattorna "Brown sugar" och "Voodoo" tyckte jag mycket om när jag var wigger. Slick, stor, sexig soul.
Hoppas han inte dör.
Fredrik

Ulfs nya: en dubbel bluesrock

Ulf Lundells skiva "Lazarus" börjar med orden: "Jag vaknade en morgon med en swastika i pannan".
Det är bluesrock. Bluesrock. Ibland struttig, ibland tung, ibland som när Neil Young gjorde distad bluesrock. En dubbelskiva. Dubbel.
Jag tror att den kommer att bli mycket svår att lära sig älska.
Vi får se.
Sätter på Laakso, Hello Saferide, Alf och Tomas Andersson Wij istället. Very good swedish stuff.
Fredrik

Hell I still love you New York

Bjurreman flyttar ut ur min gamla lägenhet i East Village och in i ett höghus med utsikt över Manhattans skyskrapor just precis nu.
Åh-uh-ah New York.
Börjar längta tillbaka dit. Vill gå mitt i surren och skriken och tutorna med Gavin DeGraws "Charoit" i lurarna. Den som aldrig varit i New York förstår inte "Chariot", tror kanske att det är slätstruken FM-rock. Inte alls. Broadway i trängseln, upper west side, där låter det så. Piano och popgospel över stök.
"New York, New York" med Ryan Adams skulle sitta vackert med en hot dog mitt på Times Square också.
Såhär kände jag när jag flyttade.
Nu är det dags att beställa en resa tillbaka. November kanske. Det kan vara mycket skönt där då. Men oktober är säkrare. Oktober är perfekt.
Central Park brinner i oktober.
Virr

En diicent skiva

Jag har känt ljuset. Skrev nåt skeptiskt häromveckan om att det var musik för folk som vill känna sig speciella, men Devendra Banharts album "Cripple Crow" är storartad. Inte för "Idol"-fans, men för er på den totalt motsatta sidan. Ni som vill vara lite speciella och som älskar organisk folkrock för själen. En mer än dicent skiva.
Virr

Bob Dylans idioter

Jag fick nyss ett vansinnesutbrott.
Några debila jävlar i Entertainment Weekly listar Bob Dylans alla album och vilka som behöver dem (tyvärr ej på internet).
Under rubriken "For the total fanatic" hittas bland andra "Infidels". Idioter. Men det blir värre:
Under rubriken "For absolutely no one" listas "Self portrait", "Street legal", "Down in the groove", "Under the red sky"…jag blev så ARG! Jag ville skriva ett långt mail till Chris Nashawaty och Chris Willman, ungefär som massa folk skriver till Markus Larsson när han sågar Oasis eller till Jonna Sima när hon sågar The Rasmus eller till mig när jag sågar nåt nån gillar.
Men då kom jag på att, hey, dessa två debila fåntrattar har ingenting fattat, men de tycker så, det är deras åsikter, de får tycka precis vad de vill, jag har respekt för det. Det är deras förlust om de inte fattar "Silvio" från "Down in the groove" eller hela "Street legal". Allt är lugnt.
Breathe in
breathe out.
Dessutom har de rätt i att nya DVD:n "No direction home" är nödvändig för ett nybörjarfan, ihop med de mest kända hyllade bästa grundskivorna "Bringing it all back home", "Highway 61 revisited", "Blonde on blonde", "Blood on the tracks och "Time out of mind".
Utan dem är en skivsamling död.
Fredrik


Svenskt soulfynd sjunger Sixto!

Ninsun Poli, 20 år assyrisk tjej från Botkyrka enligt pressmeddelandet, gör en cover av Sixto Rodriguez bautamäktiga och väldigt obskyra soulburgare "Sugarman" på singeln "For real".
Det ska hon ha extremt mycket kredd för.
Och det är ingen dum version heller.
I övrigt gillar jag det funkiga andraspåret "The heat" bättre än elgitarrsoulen i "For real".
Det kan bli nåt av den här unga damen, det är helt klart. 20 år och redan järnkoll.
Virta


Söttsalt - nu som video

"Kom som du är, du har mitt sätt att se. Jag kan ge dig allt - sött och salt."
Här kan du kolla in Alfs video "Söttsalt". Magnifik svensk pop. Makes me wanna cry.
Fredrik

Hej då Härnösand

"Överlever du Härnösand så överlever du allt".
Apropå låttitlar jag gillar, alltså. Från Lasse Lindhs kommande skiva. En text om Linda, 17, som måste bort från "den här stan innan den sväljer mig hel". Ungefär som Josefin Neldéns rollfigur i "Tjenare kungen".
Rätt bra låt också. Det är nåt gulligt bra över Lasse Lindh.
Virre

Att bara gilla en låttitel

"A match made in Texas".
Det finns vissa låttitlar som jag genast älskar. "A match made in Texas" är en sådan. Fantasin skenar iväg, titeln kan fyllas med så mycket eget.
Bandet heter Her Space Holiday och jag gillade några låtar ("Sleepy California" bland andra) på deras förra skiva, som kom 2003, men jag högst halvgillar några låtar på deras nya "The past present the future". "Garden State"-rock men med för knepiga beats.
"A match made in Texas" borde ha varit en countrylåt av Tim McGraw eller Whitey Shaffer och handla om ett kärlekspar som kör truck mot västra Texas solnedgång och slår ihjäl varandra på ett skitigt motell, istället för knastrig The Shins-möter-Stone Roses-indie.
Men jag gillar titeln.
Fredrik

Hiphop och becquerel!

Rolig lunch. Markus och jag sjöng "Folköl och dunkadunka", Svenne Rubins gamla bisarrhit, och åt salsagryta.
"Bandy baciller och broms", "måndagar mygg och mjäll". Finfina alliterationer från en svensk vardag.
Vi enades om att "Folköl och dunkadunka" är direkt genial, kanske med tillägget: på allmogesätt.
Jonna stirrade häpet.
Fredrik


Magic Numbers på fredag!

Åh, Andres ringde från Ed Harcourts bröllop i natt och höll upp nallen. The Magic Numbers spelade Beyonces "Crazy in love"! Så himla fräckt.
Magic Numbers har gjort årets bästa skiva och på fredag spelar de på Mondo. Oj, vad vi kommer att vara där, right? Kanske borde man rent av åka till Götet och se dem på torsdag också. Jag kommer dansa fast jag inte kan. Gubbdansa till gubbrocken.
Virre

Make Doherty history?

Dimster tipsar om en sajt som vill druggierockaren Pete Doherty illa. Eller väl, hur man nu vill se det.
Hm, är han överskattad, tänker jag och lyssnar på Babyshambles senaste"East of Eden". Tänker: kanske, den påminner aningen om trams.
Men jag skriver inte på. Inte än. Kommande skivan (som sägs komma i oktober men vad vet man?) måste lyssnas på först.
Virr


Hornby gillar Marah

Svenskan har en rätt trist intervju med Nick Hornby i dag. Men kul att han gillar Philly-bandet Marah. Trodde bara det var jag och Jensa P. "20 000 Streets under the sky" är allra bäst, och den bästa låten är "East". Lite Graham Parker sådär. Med flöjt! Check it out.
Fredrik


Catfight med Jonna

- Kan ni inte spela CAT 5 så att det inte blir deppighetsafton på fredag? undrar Jonna stillsamt.
- Nej fy fan vad de suger! Bara för att det är två elektrobrudar som ser "fashion" ut…jäkla kulturteveprogramspop! utrbister jag hysteriskt.
- Du har ju så himla dålig SMAK, Fredrik. Det är ditt problem!
- Va? Va? Va?
- Ja, jag skickade en låt som alla liksom unisont tycker är grym…
- Menar du den där Thomas Andersson-låten?
- Ja, "Washing up".
- Den sög redan i maj och den suger i september också!
- Du är knäpp.
Och bredvid sitter Markus och skrattar:
- HAHAHA CATFIGHT!
Virren


Hello Saferide: halvvuxen "Hello Kitty"-pop om Lorenzo Lamas!

Jäklar vad bra!
Ledsen men inte ens singeln "If I don't write this song someone I love will die" är släppt än (kommer 14/9) och skivan "Introducing: Hello Saferide" kommer först 28/9.
Ledsen, ledsen, ledsen för det. Sätt ett stort kryss i almanackan och vänta.
Vet inte hur jag ska beskriva skivan riktigt för den låter inte riktigt som nåt jag hört. The Shins fast varmare och upptempo? Nico, ja absolut. Melanie, minns nån henne? Rilo Kiley? Belle & Sebastian? Housemartins? Beautiful South. Ja, där har vi nåt.
Annika Norlin är Beautiful South fast svensk och tjej, med sånger om att hålla upp håret när någon kräks, om att dansa överallt och "daamn, I wish I was a lesbian", om att inte kunna sova ensam och svängig indiepärlepop om San Francisco.
Ett vackert citat från "Nothing like you (when you're gone)".
"…you're gone…and I wear your sweatshirt again,
the one with the cast of 'Falcon crest' on,
the one I forbade you to use time and again.
Well it's sad I keep putting it on".

Så fint.
Så fint.
Och så skoj och ovanligt och med just referenser till "Falcon crest" (en såpa ungefär som "Dallas" för alla er som föddes efter 1980) och den slicka stjärnan Lorenzo Lamas. Skivan är fullproppad med sånt godis.
Hello Saferide är 70-talistisk mediapop. Och det menar jag som något bra, något smart, något hjärtligt, för det är vad det är. "Hello Kitty"-pop. Utan att vara det minsta uttjatad eller fånig.
Ibland blir man lycklig helt oväntat, den sista dagen på sommaren och allt.
Fredrik

Ferry prisas

Bryan Ferry i Roxy Music får ett livstidspris av GQ Magazine. Det är han så värd. Vi sätter på "OhYeah", "Taxi" och "Rescue me" och firar. Passionerad, välekiperad rockmusik.
Fredrik

Inga diamanter men kanske guld

Hm. Alltid denna upphetsning över cd-paketen. Och så ofta denna besvikelse efteråt. Men minst sagt trevligt med Neil Young, Love Olzon, Black Mountain, Polyphonic Spree och kanske Tim Fite. Anteckningar:
Cd-singlar.
Jem: "Just a ride", pop (+++), Kelly Clarkson: "Behind these hazel eyes", fläskpop (+), Celine Dion: "Je ne vous oublie pas", gråtpop (++), Coheed & Cambria: "Welcome Home", vulgo80shårdrock (+), Ella Rouge: "Eldorado high", Benny Andersson-son-Ludivig-snällgungrock (++ med spets), Ricky Martin: "I don't care", r'n'b-hitpop (++),
Cd.
Crashdïet: "Rest in sleaze". Los Angeles-sleazerock från 80s-90s. Attitydich. Lite kul. Kanske. Om man är lagd ditåt. Inte jag.
Love Olzon: "Skärsände". Fan vad jag gillade honom förr, låter fint, som förr, kanske mera skav, mer tramporgel. Från Bob till Neil? Eller Nina Simone. Hänger på texterna. Lyssna mer.
Black Mountain: "Black mountain". Kanadensisk konstcollegerock, 70s-hårdrockflumvibb, Sabbath och Cream, lite funk och Hidden Cameras också. Begåvat. Lyssna mer?
Peter Murphy's Carver Combo: "One sin between me and the lord". Ett svensk indie-White stripes? Ett ståbas-White Stripes? Debaser-country? Mosebacke-altrock? Äsch, för rörigt. Fler bra låtar, färre taktbyten bitte. Men "Stalker" är mer än ok. "Sometimes" är ok.
The New Pornographers: "Twin Cinema". TNP är alltid ok. Låter som vanligt. Ska leta efter pärlor nån gång.
Time Fite: "Gone ain't gone". Cool New York-indiegubbrock. Lyssna mer? Ja, på "No good here" absolut. Som en Brooklynsk Alf!
Devendra Banhart: "Cripple crow". Jätteduktig hipp jobbig halvakustisk konstrock för folk som känner sig mycket speciella.
The Go! Team: "Thunder, lightning, strike". Hm, har jag inte den här skivan redan? Jag trodde jag gillade The Go Team men de är hysteriska och sjukt jobbiga att stava till.
The Polyphonic Spree, "Together we're heavy". Men hallå, har jag inte den här skivan också? Hittade jag ett gammalt kuvert? Eller? Nåja. "Hold me now" är helt magisk. Hela den här jättekören är väl fortfarande magisk? Så små och så stora, så söta och så grandiosa. Och Tears for fearsiga. Men de kräver regn eller koncentration eller åtminstone te. Lyssna mer. I oktober?
Club killers, "Rhythm is our occupation". Svenska reggaeorkestern. Softa förstås. Men ska ses live. Inte höras på liveskiva.
Och NU:
Neil Young: "Prairie wind". Vattenmärkt kopia. Spännande. Tänk om han gjort en nya "Harvest moon"? Åh, det låter bra. Det låter otroligt bra. Country-Neil med ett anslag av flum. Lyssna nu, lyssna senare.
Virren


Emily McEwan

(Det är nåt fel på bloggen så skyll inte på mig att den inte uppdateras, snälla).
I går kväll tittade jag in den svenska debutanten Emily McEwan på Mosebacke. Lite Norah Jones eller Joni Mitchell med standardstämda gitarrer. Mjukt, präktigt och fint. Hon hade ett väldigt vackert sätt att rycka lite stelt när hon sjöng. Och en skitvass gitarrist.Om nån undrade.
Fredrik

Håkan, Ark och Moneybrother

Den eminente Ronnie Sandahls reportage från Where the action is måste ni kolla in när nu ändå inte jag verkar semesterblogga nåt av vikt. Ronnie var ledsen för att han bara fick skriva 4000 tecken, det fanns så mycket mer att säga, men knäcket visar ändå nästan hur vilt & kul & crazy det var där i Linköping, och i Karlskrona dagen efter.

Fredrik


Hurricane Gilbert!

"Where the action is"-kvällen i Linköping var faktiskt helt, helt magisk. Det är mäktigt att se konserter från scenen. Och vilka sensationella soulband, Moneybrother och Håkans. Och jag fick hänga med Daniel Hurricane Gilbert! Han är rarast i världen. Och eftersom jag hade semester blev min uppgift att tända The Arks cigaretter. Det finns mycket att säga om den kvällen och det kanske jag gör nån gång.

Och i går spelade Eldkvarn "Ta min hand" på Tanto. Plura sa efteråt att Werner inte är helhet på den eftersom det är så många verser att trumma sig igenom, men här gjordes ett undantag. Tackar tackar.

Nu tror jag att jag blivit sjuk. Jonna Sima verkar ha smittat sin jobbiga hosta till mig. Semester och allt. Just typiskt, va?

Fredrik


Sci-Fi Skåne, en piggspruta

Thomas Öbergs sidoprojekt Sci-Fi Skanes "Jag har aldrig bott vid en landsväg" - en svensk version av Canned Heats "Going up the country", vilket alltså innebär att den har ungefär samma beat som Håkan Hellströms "En midsommarnattsdröm", men mer sprakigt - är rätt grym & riktigt glädjande.

Fredrik


Nyckeln i rosen, om sex i sång

Natalia Kazmierska skrev en finfin krönika till Tommy Nilssons försvar i går.
"Får jag komma in när du öppnar dig som en vildros", sjunger Tommy för han vill ha sex och Natalia tycker att det är helt ok.
Och det får oss att tänka på andra sätt att beskriva den där beryktade vildrosen.
"Och nerför promenaden kommer natten i mörk skrud och Louise hon öppnar bladen på blomman som hon fått av Gud", som Ulf Lundell beskrev den för länge sen i gamla Norrköpingshymnen "Jag går på promenaden".
"Let me stick my key in your ignition…I'm all up in your grill", trånar R. Kelly och han är ju Mister Snusk så han har förstås hundra såna sånger på temat.

Berndt Staaf: "Så min havre i din skåra", låten "Familjeidyll".
Dag Vag: "Är du dosan som passar till min stickpropp?"

Och så förstås PJ Harveys klitoris-hit: "Little fish, little fish, swimming in the water".

Jens, Jonna och Markus här på jobbet spånar kring "Lemon song" av Led Zeppelin ("squeeze me baby, til the juice runs down my leg") och "Peaches and cream" med Prince ("It's even better when its with ice cream").
- Mycket frukt och blommor, konstaterar Jens, en ständig källa till kunskap och inspiration.
Och humor:

- Det här med rosor och Lars Forssell ger ju oanade tolkningsmöjligheter till Evert Taubes "Min älskling du är som en ros, en nyutsprungen skär".
Haha.
Vad säger ni? Vilken är den bästa?
Själv gillar jag mycket en klassisk blues:
"I wanna ride that train into the midnight sun".
Virren

Ps. Vid ett annat tillfälle ska vi utforska bandnamn som 10 CC, Lovin Spoonful och Steely Dan. Samt Jackson Brownes låt "Rosie".


Is your love in vain?

Förresten finns det en annan Dylanlåt som säger allt.

"Can you cook and sew, make flowers grow, do you understand my pain?

Are you willing to risk it all, or is your love in vain?"

En längtan efter perfekt, efter allt, som inte finns. Orimligheter.

Men han väljer till sist ändå att våga.

"All right, I'll take a chance. I will fall in love with you".

Det är så. Bestämma sig, chansa, vad finns det att vänta på om allt ändå är omöjligt. Ingenting är omöjligt.

Godnatt, jag och kär vän åt köttfärssås utan söndags-tv. Det fungerar det också. Och så har jag lyssnat på "Astral weeks" (Van Morrison) fyra gånger och skrivit om Ernst Kirchsteiger. Och Bjurre vill veta när jag kommer över till the U.S. och säger att Bagatelles magnifika veranda i Key West väntar varmt på mig och honom. Och Hagman pratar om Nice och Paris. Och Carolina Klüft vann VM-guld i sjukamp nyss. Duktigt.

Virren


Lundell vann på Fyrishov

"Hej älskling, här kommer en hälsning till dej".

Spelningen i Uppsala var den största jag sett i sommar med Ulf Lundell. De nya låtarna är faktiskt bäst, han ska gunga, och han gungar.

- Sätt upp det här på kylskåpsdörren: "Det är gott att leva, det är gott att finnas till".

Och denna grandiosa "Håll mej" förstås, i en hjärtknipande rysande version. Ett gulnat kort.

"Jag stiger aldrig mer in in i kärlekens hus, jag skickar inte ens min spion…
Jag borde snabbt gå härifrån, jag borde inte sitta kvar. Hon ser åt mitt håll, jag åt hennes, jag sitter kvar. Jag borde inte dricka mera, det gör mig svag och sensuell. Inte en gång till i fällan, inte i kväll. Håll mej…"

Sedan: "Jag vill ha dej just nu…och helst utan dans".

Jag älskar det där "helst utan dans", så är det förstås, vi pojkar som aldrig lärde oss dansa.

Och plötsligt fick Ulf syn på de ett par gamla popmurvlar från tidningen Schlager och 80-talet, sken upp och sa:

- Det här är en sång till Håkan Lahger. Den enda recension jag minns är Håkan Lahgers om "Den vassa eggen". Såna recensenter finns inte längre. Och den långe bredvid är Christer Olsson, en gång somnade du stupfull i min soffa, eller hur Christer? Inte så dum recensent det heller faktiskt.

Sedan spelade han "Kär och galen" (i för lågt tempo och lätt dansbandstakt, men ändå). Sjukt cool.

Kjell Andersson och Johan Olsson från EMI var där också! Och Pär Hedmark.

Och efter den här rankinglistan av mina fyra Lundellkonserter denna sommar så lovar jag att jag har slutat skriva om Ulf Lundell för den här säsongen.

1. Uppsala.

2. Linköping

3. Östersund

4. Skansen.

Fredrik, åh ingenting.


Äntligen "Håll mej"

- Här kommer ett gulnat kort, sa Ulf Lundell.

Sedan spelade han "Håll mej!…Åh, ingenting" och vi grät.

Tack Ulf.

Fredrik


"Håll mej!...Åh, ingenting"

Ok, baby, ok, nu är det bestämt. Det blir Uppsala i kväll. Litar på att Ulf Lundell spelar "Håll mej!...åh, ingenting" - och även den majestätiskt tragivackra "Jag saknar dej" (som han enligt rapporter gjort minst en gång under denna turné).

Det vore wow, wow, gråt, gråt.

Spela den, Ulf, spela "Håll mej" för mig.

Virren


Lundell halvlovar "Håll mej"

Nyss kommer jag stånkande med två stora shoppingpåsar från Nitty Gritty, och med Per Bjurman i mobilen från New York, och vem svänger inte upp runt hörnet på Högbergsgatan vid Katarina kyrkogård, om inte Ulf Lundell. Rakt mittemot står han bara där plötsligt.

Glad var han, sa "Hej Fredrik, hoppas du klarade dig däruppe i Östersund, det var kallt".

Jag vågade faktiskt fråga om det blir "Håll mej!…åh ingenting" i Uppsala i morgon.

- Mm, vi får se vad vi kan göra, sa Ulf lugubert.

Hm. Måste jag alltså ta mig till Uppsala?

Skulle vilja ha garantier.

Virren


Storsjöyran rocks tonite

Nu har jag på detta utmärka SAS Radisson-hotell i Östersund skrivit klart en grej som går att läsa i Aftonbladet i morgon samtidigt som jag lyssnat på "Rally" på P3. Herregud att de får hålla på ännu, kuplettgubbarna.

I kväll blir det lajbans. Jämtländska storstark och det är så mycket jag vill se: Winnerbäck ("Elden" räcker), Ulf Lundell ("Håll mej!…åh ingenting" räcker nästan), presidenttalet av Ljusberg (sägs det), Phoenix ("If i ever feel better" räcker nästan, oj vad bra de är!), The Ark ("One of us i gonna die young" räcker nästan")…och massa. Fast Tough Alliance har jag tröttnat på. Sofie Rimheden kanske blir danskul. Deportees förstås! Oj det är mycket, hur ska jag hinna, bäst jag drar nu. Hörs i morgon, friends in need.

Fredrik


U2, slutet

Så här blev min text om U2.
Och här är Sweet Markys fyraplusare.
Nu är jag på Arlanda igen, träffade just Eldkvarn-Carla ("Konfettiregn"!) som berättade att han fick en dunderjobbig magkatarr förra veckan. Och jag sitter nu här med Thorsten Flinck som är nyrakad. Han fick med sig två saxar genom säkerhetskontrollen! Och vi som ska flyga samma plan till Östersund. Hilfe.

Virren

po stefan markus

Po Tidholm, Stefan Malmqvist och Marky Larsson - DN:s, Svenskans och Aftonbladets U2-recensenter innan gig i Gbg i går.


U2 i regn på Ullevi

Jahaja, nu har jag lämnat min U2-krönika, 1800 tecken, till tidningen. Hade behövt 3000. Drog snabbt till hotellet, skrev snabbt, så att redigerarna (Martin & Måns i kväll) hinner lägga in den innan medan de andra jagar runt och randar.

Jag skulle gett konserten tre plus. Men jag förstår en fyra. Till mig når inte U2 riktigt fram, hur mäktiga och grymma de än är. De är liksom för stora. För ett superfan däremot tror jag att de verkligen levererade i kväll. Men så är det ju alltid. Superfans älskar allt.

I morgon: tillbaka till Östersund, ett tåg till Arlanda går redan 8.42.

Sömnig stad, förresten, Göteborg. Allt går lite långsamt här. Köer, betalning, servering. Att få en kopp kaffe i baren på Ullevi var rena mardrömen av dålig service.

Jaja. Jag tycker om Göteborg ändå. Taxi känns väldigt gangsta.

Fredrik

Ps. "One" är fin den. Ds.


U2-feber!

U2 bor på mitt hotell, Elite Plaza, visar det sig och hotellet är belägrat av U2-fans. De väntar i timmar för att få en liten skymt, eller en stund av Bonos solhatt, inför konserten i kväll.

Det verkar som att The Edge & co tagit alla bra rum. Jag bor i en skrubb. En lyxskrubb med Bang & Olufsen-tv, men ändå, en skrubb.

Jag har aldrig varit ett stort U2-fan. Massa fantastiska singlar, en strålande band förstås, smarta, innovativa, musikaliska, varma, men de har aldrig riktigt huggit i hjärtat mitt. Lite underligt. Kanske för att de är så psykosstora? Fast sånt brukar jag ju strunta i så länge de känns i magen. Hm, ska tänka på det. Kanske ska krönikan från Ullevi i kväll handla om det? Vi får se.

Virt


Världens bästa soullåtar

Okej, rätt från huvet, mina topp 10-bästa soulballader från förr:
"Stay with me baby", Lorraine Ellison. "Piece of my heart", Erma Franklin. "Tired of being alone", Al Green. "To love somebody", James Carr. "It tears me up", Percy Sledge. "Mr and Mrs Untrue", Candi Staton. "A change is gonna come", Sam Cooke. "People get ready", The Impressions. "Have a talk with god", Stevie Wonder. "George Jackson", J P Robinson.
Fan nu glömde jag säkert massa men de där duger gott och väl.
Fredrik


Uffe revisited

I dag ska Anna och jag se Uffe på Skansen. Min låtlista från Linköping gäller än. Kom igen, Ulf, spela "Håll mej!…åh ingenting" i kväll. Snälla.
Fredrik

Dansade till Lauryn ändå

- Du KAN ju INTE dansa, Fredrik! skrek Tom men det struntade jag i och dansade med Annie, Emelie och Quetzala till Lauryn Hill i alla fall på Stockholm Jazz festival på Skeppsholmen efter "Allsång på Skansen" (vilken helkväll!).
Jag som inte ens riktigt gillar Lauryn Hill.
Men jäklar vad bra det var. Åtminstone hitsen (det är bara hits som gäller, allt annat än hits är mögg).
Sweet Marky Markus träffade jag där också, och han satte fyra plus förstås.
Ni borde varit där.
Ibland måste man dansa fast man inte kan.
Fredirk
img
Emelie, Annie & Lauryn.


Ed på Mosebacke, sverigevän

Det kom riktigt mycket folk trots att giget var hemligt. Typiska Ed Harcourtfans: rätt snygga i coola kläder. Jag tyckte att han skrek lite för mycket och spelade för hårt på pianot och börjar bli för mycket sverigevän, men det var ganska bra ändå. Det var en fin kväll på Mosebacke.
Virren
img
Ed spelar piano hårt.

Hemligt gratisgig i kväll

Ed Harcourt gör hemlig spelning på Mosebacke vid kl 22 i kväll! Kanske vore nåt. "Strangers" är rent fantastico, speciellt inledningen. Vi ses väl där. It is gratis.
Virren

Hellström-citat - med ackord

D Em
Och vad vet du om kärleken?
A D
Förrän du förgäves hatat den.
Em
Och vad vet du om hur hjärtat kan bränna?
A Bm G A
För kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva.

(Håkan Hellström, "Brännö Serenad)

Åhlund proddar Iggy i Punkrocker

Satan i gatan vad sinnessjukt coolt! Klas Åhlund är just nu i Miami och spelar in en version av "Punkrocker" med - häpp! - Iggy Pop.
Fredrik

Uffe hjärta Bjurre

Jag får okända sms till min telefon (eftersom jag har Bjurmans gamla nummer och han har mitt USA-nummer men det verkar inte alla veta) som säger att jag fick en låt dedikerad till mig av Ulf Lundell i Borlänge i går. Jag? Va? Men lite forskning visar att det förstås var Per.
Stort. Galet stort.
Så här sa Lundell från scenen:
- Jag brukar aldrig tillägna recensenter några låtar, men i Borlänge gör jag ett undantag för stans store man: Per Bjurman.
Sedan spelade Ulf Lundell "Kapten Kidd".
Wow. Wow.
Per, därborta i Kalifornien (I miss you baby baby), ta på dig din vackraste rocktischa i kväll.
Fredrik

Rhapsody in Rock, after beach med sås

"Rhapsody in rock" var inte så tokigt ändå. Som ett after beach de luxe. Proffsigt. Men för långt förstås och med bara ett enda korvstånd för 4200 personer. Sa jag att det var för långt? Fyra timmar. Och Robert Wells kan inte sjunga men var ganska sexig och har väldigt blankt hår.
Shirley Clamp var härligast. Peter Jöback hade schlagerjeans. Well, det hade väl alla. Jeans med små attiraljer eller hål på.
Micke (svåger), Marie (syster), Reino (pappa) och Inger (mamma) var fascinerade över att Nanne Grönvall skuttade så mycket. Så här såg de ut i pausen på Vadstena slott.
img
/Virren


Markus dansar på Ulf Lundell

Markus Larsson alltså, vilken kille. Han spelar luftsaxofon! Han slänger näven i luften! Han dansar! Han sjunger! Han spelar bredbent luftgitarr! Han går ner på knä! Han spelar LUFTSAXOFON!
Markus är recensent på Sveriges största tidning, men står tammefan inte still när det rockar på scenen.
Vi dansade på The Magic Numbers i Hultsfred och vi dansade nyss på Ulf Lundell i Bergs magnifika slussar utanför Linköping. Och varför inte? Man behöver inte stå still som en cool bara för att man gör sitt jobb. Love him, love him. Dearly.
Jag försökte hetsa Marky att sätta fem plus i bilen tillbaka, men riktigt så blir det inte (han sitter i rummet bredvid här på Radisson SAS Linköping och lämnar en snabb och tyvärr kort recension pga terrordåden i London, vilket tar pappersutrymme i hela tidningen).
Det finns massa mer att säga om Uffes konsert, men det får bli senare, vi nöjer oss med att konstatera att han var kåt och på sitt allra Springsteenigaste glada humör och att du ser ut som jag vill kyssa dej.
Virren
img Uffe spelar "Kär och galen" i Bergs slussar.

Ulf Lundell i kväll, låtlistan

Om jag fick bestämma låtordningen vid Bergs slussar i kväll:
"Öppen väg, öppen bil", "Hon gör mej galen", "Isabella", "Oh la la jag vill ha dej", "På fri fot", "Kär och galen", "Aldrig så ensam", "Levande och varm", "Evangeline", "Nästan ditt namn", "Tempel", "Älskad och sedd", "Håll mej!...Åh, ingenting!", "In i det vilda igen", "Halvvägs till havet", "Utanför murarna", "Ingens kvinna", "Jag hade en älskling en gång", "Älskad igen", "Alperna", "Utanför murarna", "Danielas hus", "Lycklig lycklig", "Tuff match", "Odysseus", "Rom i regnet", "Där älskande kan bo", "Hav utan hamnar", "En Stockholmstjej igen", "För din skull", "Gå ut och var glad din jävel". "Posörerna", "Den här himlen lite till", "Älskling" (jag springer uppför trapporna till dej), "Jag saknar dej", "Håll mej!...åh ingenting" (repris).
Virren

Mönnybröther!

Nu spelar han Steve Forbert! "Say goodbye to little Joe" från "Jackrabbit Slim" 1979. Jag älskar honom.
Fredrik

Paul Weller lyfter golvbrädorna

Oj vad kunde vara lämpligare: en ny Paul Weller-singel dyker upp just som jag roddar med mina Londonbiljetter. Har aldrig till fullo förstått herr Weller men "From the floorboards up" är riktigt cool, modsfunkig northern soul-boogierock. Mama!
Virren

Svensk hammocksoul

Tingsek. Den sydsvenska killen med massa hemska kroppsmålningar på cd-omslaget. Jag börjar gilla den rackaren! Sommarfunky. Hammocksoul. Och jag menar det på ett bra sätt.
Coffee and a cigarett, the finest I could ever get, just sitting here singing songs...
Fredrik


Bob Dylans sons fina freewayrockband

Har också ägnat kvällen åt att köra The Wallflowers nya på repeat. Gud vad jag älskar amerikanskpolerad landsvägsrock. Marky Mark recenserar den i dag. Extra extra read all about it - bara i Aftonbladet.
Nu så: god natt. Inga mer indiekids in my dreams. Däremot gärna Jakob Dylan. Där har vi en skållhet grabb.
Virren


Gubbslemrock: värdighet och skam med Crooked Fingers.

"I don't need those peep show girls anymore
no I only want you
come on and give it to me
Valerie Valerie"

Jag är väldigt förtjust i gubbslemrock. Den som sjungs av en överårig översexuell gubbe som trånar efter småflickor med en twanggitarr och för skitig röst.
Crooked Fingers sångare Eric Bachmann är en sån man. Han vet nog bättre, han längtar efter nåt annat, men han plågas runt i cirklar.
Chris Thomson i The Bathers är en annan. Utan att jag menar att Crooked Fingers är direkt nära The Bathers enorma plågade mästerliga indiegubbgospel på tex "Kelvingrove baby" från 1997. Men det finns beröringspunkter.
"I would change for you but babe
that doesn't mean I'm gonna be a better man",

sjunger Bachman på nya Crooked-skivan "Dignity & Shame" (vilket förstås är vad allt handlar om när vi talar gubbslemrock), i "Sleep all summer" (en annan stor låt är "Wrecking ball").
Och Bachmann frågar henne:
"Why won't you fall back in love with me"?
Ja, vad tror du, Eric?
För att du är ett öppet smutsigt sår.
Du kan inte förändras till en bättre man.
Därför sjunger du dina sånger.
Virt


Robyn i Uppsala

En tjej tände en tändare när Robyn sjöng den akustiska versionen av "Be mine", som jag nämnt tidigare här.
I övrigt: Robyn kommer att bli meget bra i sommar. De fick inte riktigt ordning på funken. Eller: de överfunkade. Premiärnerver, som vi säger i fotboll.
Nu ska jag fixa blandskivorna. En testlyssning i bilen på Uppsala och tillbaka visade på nya brister.
Virt


Release the fucking fury!

Här händer något igen. Yngwie Malmsteen tas på stort, största, allvar. Med all rätt. Det är ju själva fan att det ska behöva ske på kultursidor och inte på nöjessidor, i en magisk artikel av Leo Lagercranz, och 18 år för sent. Men det sker. Det är vackert.
Virts

Robyns heartbreak i "Be mine"

"And now you're gone it's like an echo in my head
And I remember every world you said"

"But you never were, and you never will be mine
No, you never were, and you never will be mine "

Lyssnar på pianoversionen. Jag ryser i hjärtat. Hon sjunger fantastiskt. Men hjärnan kan inte sluta fundera på om hon tar i för mycket. Bara aningen för mycket. Skörare har nog aldrig en svensk sångerska sjungit. Hon gråter nästan. Hon gråter. Samtidigt ser jag studion framför mig. Med en skäggig Klas Åhlund i båset. Och vad jag vet har Robyn varit lycklig med sin kille i massa år. Gör det sången mer falsk? Givetvis inte. Det handlar om konst, gestaltning, att fånga olyckan, the broken heart.
Ändå. Det blir ett visst trovärdighetsproblem. När Jackson Browne gråter i sång vet vi att han slagit Daryl Hannah. Det gör Jackson sånger starkare. Han är dokumenterat trasig. Robyn tar nästan i för mycket. Samtidigt måste hon ta i.
Jag kan inte bestämma mig.
Jag borde lita på hjärtat.
Jag ryser i hjärtat.
Fredrik

Toni lever!

Toni Holgersson! Minns ni honom? Han lever! Och i det här fallet fanns det verkligen en risk för att han kunde varit död. Toni har inte haft ett lätt liv.
Sweet baby Jensa P kommer över med en ny cd-singel. "Den jag en gång var". Skitsnyggt omslag. Toni med rakad skalle ser ut att drunkna. Det låter ledset och vackert och det är en bön om nåt annat. Han låter skör, mycket skör. Lasse Englund spelar Lucina Williams-gitarr såklart. Det är bra. Hoppas han får gig på Visfestivalen i Västervik sommar.

Andraspåret: "Som en syster" av Ulf Lundell. Magnus Johansson har också gjort en cover av den. Fantastisk låt, alltid.
Som eldar i det gula gräset sönderbränt av 70-talets solsken.
Virre


Älska, älska den döda cd-singeln

Jag älskar cd-singeln. Som koncept alltså. Kan inte riktigt förklara. Känns bara så satans coolt. Kanske för att den är död. Cd-singeln är den nya vinyl-singeln i mp3-tider.
Ja, jag ska sluta babbla nu.
Fredrik
Ps. Dagens cd-singel är popkrispiga "Walking with a ghost" med Tegan and Sara. Ds.
Ps2. R. Kellys cd-singel "Playa's only" är inte lika grym som R. Kelly kan vara. För mycket hiphop.
Ps3. Cd-singeln "Cater 2 U" med Destiny's Child är…tja, en Destiny's Child-ballad...bra men zzzz plastgråt. Ds3.
Ps4. NU ska jag sluta babbla. Ds4.

Gimmicks, en glad bossachock

Skivor jag inte tror nåt på kan ibland vara en gladchock. Som svenska Gimmicks platta "Move to the bossa groove".
Jag räknar slappt och iskallt med att den ska vara fånig och lågbudget. Ett svenskt brazilian sound-band liksom, kom igen! Och med ett sånt namn! Gimmicks! Och det är det väl ibland, lite lökigt.
Men också: helkompetent, välproducerad, svängigt coolt som Al Jarreau i latinofasen. Soft paraplydrinkpop med svallvågor i skuggan av ett sommarhav.
Jag kommer nog inte att lyssna på den igen. Eller kanske den vaniljsexiga versionen av Abbas "Dancing queen". Men ändå. Man blir glad av att förvånas, att kväsa sina fåniga förutfattningar, att sätta fördomarna på skam, etc etc etc etc.
The soft rock shit!
Fredrik

Schnappi - men var är Ibizapizzamixen?

Vilken fest! Hinner knappt efterlysa den infantilt glada bebiskultmiffodängan "Schnappi" i remixversioner innan Lee Raita kastar sig på postlådan och langar över en cd. Vilken fest! 8 versioner Schni-schna-schnappi! "Mit videos"! Jag döööööööör. Det är ju helt sinnesjukt sjukt.
1. Original mix.
2. Kroko Italo Mix.
3. Nil Party Mix.
4. Kairo Pop Mix.
5. Kleiner Schapper Mix.
6. Original Schnappi beat Mix.
7. Santa Schnappi X-Mas Mix.
8. Original Schnappi Karaoke Mix.

Kroko Italo Mix är, vilket man förstås hör av namnet, den snabbaste versionen av Schnappi. Das. Kleine. Krokodil.
Nil Party-mixen är lite turkigare, men heller inte 100.
Jag vill ha en riktigt läskigt solstekt ecstacyindränkt Ibizapizzamix!

/Schni-schna-schnappi





"Kalla mig", med Vapnet, en topplåt

"Kalla mig cepe, kalla mig bög".
Jonna och jag diggar svenska bandet Vapnet just precis nu.
"Kalla mig" är rätt fantastisk. Jag tycker att den låter som Crosby, Stills, Nash & Young och Eagles.
Jonna gillar inte de liknelserna.
- Då låter det sämre än vad det är, säger hon, och drar till med Belle & Sebastian.
- Vassa texter fast sockersöt pop.
Sant, sant, sant.
"Min dagbok den blev stulen dom skrattar åt mig nu
Internet gör mig känd, de laddar ner mig bit för bit".
Den handlar om att få sina innersta, fula tankar utlagda på internet.
En komplex sång.
- Strindberg, säger Jonna.
Very good gummisnodd.
Fredrik

Fredagkväll med hjärtat fullt av sånger

Quetzala mailar över Four Tops "Do what you gotta do" och sitter således och peppar inför gubbrockkvällen.
Jag är villrådig över vilka skivor jag ska ta med mig. Men definitivt ska jag försöka göra alla glada med kreddsvennegubbhits: "Thunder road" med Kevin Rowlands, "My girl" med The Mama & the Papas, "Lawyers, guns & money" med Warren Zevon, "This little girl" med Gary 'US' Bonds och "Tenth avenue freeze out" med Bruce Springsteen. Och sånt.
Kom förbi Berns alltså. Fram till 04.
Dj Virren

Sonic livar upp dan

Sonic är då en tidning att ha. Ren glass. Man behöver inte ens läsa artiklarna.
Cd-skivan som kom med "Vol 23: juni 2005" är en av de bästa "Sonically Speaking"-skivorna. Om de nu är rankbara. Det är de inte. Men just här känns det som att Sonic summerar hur vårensommaren 2005 låter. Gubbrock, knasterpop, indierock och synthdisko.

Bloggfavoriterna Suburban kids with biblical names (pop) och The Coral (pop) får svår konkurrens av…det mesta faktiskt: Cut Copy (synthfunk), Vitali (knasterdisko), David Sandström (pop), The Posies (gubbpower), Mica P. Hinson (gubbdepp), Sambassadeur (studentpop) och Subsonics (rockabillypunk).

Men bäst är nog ända den twangiga Bjurman-i-bil-burgaren "Georgia hard" med Robbie Fulks. En riktig fyrplussare!

För att få skivan måste man prenumerera på Sonic. Sex tidningar och sex "Sonically speaking"-cd:s för 299 kr. Fyndpris. Maila [email protected]
Vettja.
/Virt



The Hawk gillar också Eldkvarn

Håkan Steen hängde också i Kungsan i går.
/Virr

Kärlekens tunga

Klockan är 22.46.
Eldkvarn spelade i Kungsträdgården nyss.
Det kunde inte bli vackrare eller lämpligare för ett Försommarstockholm i kärlekstrasor.
Stan är sorg och vemodig uteserveringsglädje.

Hjulen snurrade runt
du var allas kung
att känna dig var en fjäder i hatten
Nu är leken allvar och svart
och du fimpar cigaretten
du tänder en till, det är rätt
nu är allt mycket bättre
Hon kom som en drottning
hon bjöd dig till sitt bord
hon räckte dig giftet
och du kunde aldrig få nog
Man över bord
Man över bord


Min vän har fått sitt hjärtat krossat.
Mascara rinner som svart regn nerför kinderna.
Hennes läppstift kladdar plastvinglaset rosa.
Han är borta för evigt nu.

Och jag bär din läderjacka tätt intill mitt hjärta.

Han borde vetat bättre och han vet nog, men han kan inte, och min vän förstår, hon har förstått länge men inte kunnat gå. Kunde väl inte än egentligen, det är honom hon tror hon älskar, men nu vet hon att det är över, att det är är är är är är är är är över.
Han vill inte ha henne.
Hennes hjärta är dränkt i det som är förlorat.

Jag hörde trummorna på stan
Dom sa att du lämnat mig
Jag hörde vad demonerna sa
Det är slut och ingen kan hjälpa dig.


Plura står på scen, han ber fortfarande, han minns hur det var, det låter så, det var hon en gång i en annan sång men han sjunger den nu, i kväll, i dag, igen, för alla brustna hjärtan. Han i en fiskarhatt och för stora jeans och rösten som inte alltid bär i dag men Kungsträdgårdens alla rockiga 43-åringar och unga hipsters förenas här i hjärtat av Stockholm i hjärtat av landet. Brustna hjärtan, för många cigaretter, längtan, tabletter, sprit och ett obekymrat förhållande till klädsel och ett intimt förhållande till hjärtat och känslor och den här klumpen i magen.

Jag försöker att gå som en man
nerför hjärtats ensamma gata
Där kärlek och hat går hand i hand
sitter jag och bara saknar dig.


Eldkvarn, det är lätt att glömma, är Sveriges bästa rockband, överlägsna på autostradan av komplicerat enkla känslor, allt det som rock handlar om. Eldkvarn är den största soulorkester Sverige haft. Eldkvarn är Vikingarna, The Band, Dire Straits och Grateful Dead och en man på sång som seglat. Eldkvarn är allas vår ensamhet och patetiska ungdomsgårdslängtan och en bekfräftelse på att vi, vissa av oss, på vissa vis, aldrig blir äldre, aldrig blir kloka i radhus.

Eldkvarn är en bön. Och vi alla ber.

Låt mig höra kärlekens tunga
Säg att du älskar mig
Kärlekens tunga, kärlekens tunga
Aldrig ska jag glömma dig


Plura i den bruna manchesterkavajen och det för svaga ljudet på Kungsans restaurangdags scen har sjungit sångerna 1000 gånger. En sjöman från Norrköping i Kungsholmens brunblå slitna kostym. Han har haft det, han har det, han har haft det, han har det. Han har varit en poet som öppnat upp nästan allt och det andra kan vi ana. Han har varit mannen utanför i en rostig bil på väg mot norr, genom skymningen i landet utanför.
Han vet att älska kan vara att dö.

Tala till mig! Tala till mig!

Ett äldre par. Hon masserar hans nacke. Plura sjunger "Äntligen min" och min vän och jag tittar på varandra och vår vän säger: "Så där står ni om 30 år".
Vi säger inget. Håller varandra löst tafatt varmt, det är kallt i Kungsträdgården.

Över bron till Köpenhamn
Jag tatuerade ditt namn


Carla spänner alla senor för att fixa körerna och det finns ingen kärleksfullare ärligare vackrare gubbigare mjukare sannare band i hela världen.

Älskling säg till alla, jag ville aldrig bli, jag ville aldrig bli, låt mig inte vara
Mannen utanför.


Det är sista låten. "Pojkar, pojkar, pojkar (här kommer ett hundår till)".
Jag skriker: "Kärlekens tunga".
Den vill hon höra mest av allt.

Plura kommet tillbaka, säger: "Från oss alla, till er alla: Kärlekens tunga".

FÖR JAG ÄLSKAR DIG
MER ÄN DU NÅNSIN KOMER ATT FÅ VETA
LYCKA TILL MED ALLT
MEN DU KOMMER ATT FÅ LETA


Klockan är 23.22.
Fredrik

Lundell: Trial and error boys

Lundells Van Morrison-låt "Högtryck" (spår 7) är tammefan fantastisk.
"Jag säger Howdy boys! God tur!
En av dom säger: Hur ska vi få en hit?
Trial and error boys, trial and error".

Det finns bara en Uffe. Så underlig, så modig.
Fredrik


iPop i morgon! Slå mig!

Quetzalas och Emelies klubb iPop på krogen Restaurangen, Oxtorgsgatan, i morgon! En allstar-dj-avslutningsfest. Jag spelar skivor mellan 24 och 24.30. Andra - tex Marie Birde (åh!) - spelar tidigare och efter till 01.
Jag ska spela Brainpool, lätt. Nya samlingen är helt knasigt mäktig toppelipoppig vårpop stundtals ("Every Day", "Bandstarter", "We Aim To Please", "In A Box" synnerligen sannerligen). I blänkande powerpop-high-fi. Hey hey Hannas källare, hey hey Skånegatan, hey hey 90-tal, hey hey Linda Norrman.
Kom, alla till iPop! Gratis! Skugge, kom! Jag vill träffa dig. Jag bjuder på rosé. Vi kan stå och skrapa med fötterna och vara blyga inför varandra in rel life på ricko. Eller snacka guldmus. Än så länge är det bara du som har en. Får jag din så får du min..

För övrigt: Lyssnar på några som heter Minxy Soul Models. Låten heter "Meat district" och tammefasen om det inte låter exakt som Meatpacking District, Manhattan, New York. Elig rock. Tufft för att vara svensk.
Annat: Danny Cohen. Mycket underlig och bra singersongwriter.
Mer: Bandet Motion City Soundtrack. Lite för punkigtpoppigt snyggt bra sound. Inga vidare låtar.
Och så gillar jag Johannes Wallmark & The Wildflowers hela ansats. Han döper skivan till "Akron, OH"! Åh Amerika. Ska kolla in den där Johannes. Singeln "Falling down" var PettyByrdsfin som snus i en av Tobias Lindners finaste dosor.

(Och nu KYSSER Jonna Sima sin Jens Lekman-samling)

Och nyss rökte jag. Piska mig. Slå mig. Straffa mig. Snälla.
Fredrik

Audioslave, Mötley, Brainpool

Asch, det var inte så många plattor trots allt. Inga snabba pärlor. Ingen Alf med "Det kunde varit jag" (fantastisk!). Men kanske kan Laakso bli en bilhit till Hultsfred.
Här mina snabba anteckningar från första lyssningen:

Brainpool, singel "A different life". Det var tider det. Tillbaka med samling och outgiven. Standardskoj.
The Mary Onettes, EP "Make me last. Lättsam depprock. Svenskt. Njae.
Anna Sahlene, singel. Elton Johnish. Överpolerad mainstreamröst. B-sida snäll bilrock. TuristflätaP4soul. Växa?
Tingsek, cd. Duktig vit r'n'bpopvisa. Musikhögskola-Christian Walz. Överproddad. Vidrigt omslag. Okej låtar: Egoflow, Mind on Hold
Mötley Crüe, cd-hitsamling-cd, Red, White & Crue. Retron redan över. Satan vad 80-talsakta de spelar. "Too you to fall in love" bäst. "Shout a the devil"...så töntig fortfarande. Men "Girls, girls, girls...haha, soft. Fantastisk titel ändå: "Hell on high heels".
Frotté. Svensk hiphop. Hej 1999
Hardcore Superstar, singel, Wild Boys. Bättre glam än Mötley, lätt.
Laakso, High Drama, EP. Pärlig pop. Bra. Deacon Blueish. Undrar från vilket land? Sverige? Norge? Tredjespåret "Second winter", yes!
Audioslave, cd. Mäktigt och melodiöst. Det här måste pophårdrockarna gilla?
Common. Låter ju rätt grymt fortfarande. Kanye West såklart. Men hiphopr'n'b…jag är inte där längre. Inte i New York.
Absolute Dance move your body summer 2005. 38 låtar. Lam remix av BWO:s "Open door". Men den behöver inte remixas.
Teeange fanclub. Yes gubbpop.

Nu: andra skivor som väntat sedan innan Kiev.

Och fråga: Varför har jag inte fått grymma Mattias Alkbergs platta? Grrrr.
/Fred


april 2006
ti on to fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
hits