Emelie! Kära kära Emelie.
I dag blir du 30 år. 30. Trea nolla. Döden närmar sig. Snart är du av sagg gjord.
Så det är lika bra att leva nu och livet, som du vet Emelie, livet det skall levas glatt.

"Om vi går under" med Philis är dagens låt.

"S är tvungna att dela ut valfläsk för att vinna valet", skriver Stockholm City i en rubbe i dag.
Valfläsk.
Visserligen lever vi i GI-bantningstider (min svåger har snart gått ner tio kilo), och personligen råkar jag vara tokig i knaperstekt fläsk, men på det stora hela känns fläsk som en mycket omodern liknelse för att lova sovel.
"Valparmaskinka" flashar 90-tal men är åtminstone 40 år åt rätt håll från valfläsk.
S borde dela ut valprosciutto. Med röd pesto från Cajsa Warg.

- Hej, hur är läget med dig? sa jag till tobaksdamen på Folkungagatan.
- Bra. Och du är pigg och glad. Det hörs på en gång, säger hon.
Då blir jag ju lite extra glad.
Fast sedan, och det är väl typiskt mig, börjar jag lite moloket att tänka "hm, så annars brukar jag alltså inte verka pigg och glad".
Sedan skärper jag till mig.
Nu.
Nu är det som gäller. Alltid. Med en vag blick mot framtiden.

Och DN har läst min krönika och gjort ett trivsamt Vapnet-knäck från Östersund.

Den avundsamme Resuméredaktören Viggo Cavling skriver blogg från besöket i Studio V. Stavar namn fel - igen! Richard heter Slätt, kära Viggo. Gör om, gör rätt!
Och har alla tänkt på att bara en vokal och en konsonant skiljer namnet Viggo från Pigge?

"Prästgatan" med Vapnet är dagens låt.

Oisín och Urban har varit på Gotland och träffat Pigge.
Gotland är fint.

"Silver, blue & gold" med Bad Company är dagens låt.

Ville bara gratta på bloggelsedagen!
Ett år av mycket bra och mycket skit.
Nu är det vår och nya tag!
The circus is in town.
Ses i Hultsfred!
Ha det bäst!
Kram Fis-August

Svar: Tammefan. Är det ett år i dag? Ja det är det visst. Tack.

"It's such a perfect day" sjunger Lou Reed och det är den första låten i dag som berör trots att iTunes gått hela dagen.
Jag har ägnat dagen åt att försöka komma på något att skriva, här eller i romanen, men det har varit nollställt.
Jag är nollställd.
Inte olycklig.
Tvärtom på nåt sätt lycklig.
Men blå.
Blå.
Låtom oss kalla det mentalt nollställd.
Jag läser Marcus Birros bok "Flyktsoda" istället för annat.
Det finns flera formuleringar och stiliga analyser som jag tycker om men mest tycker jag om hela perspektivet. Birro hyser en varm, varm, ickemoraliserande, öppen, ofördömande känsla för såna som enkelt kallas losers. Människor med svagheter och känslor som ångest, alkoholism och utanförskap. Dem har han kärlek till. Inte kanske för de till synes framgångsrika, lyckade och ångestbefriade. Dessa glidare behöver inte hans sympatier.
Birro är en modern arbetarklassförfattare. Jag har inte läst alla hans böcker men av dem jag läst är denna den bästa. Den ger hopp. Trots en viss moralism. En viss sund moralism, kanske. Kärleken till outsidern är för stor för att Birro skulle ta sin hand ifrån den helt.
Birro har också ett bittert drag som är älskvärt. Det finns all anledning att vara bitter på olika, välfärdsbaserade plan.
Jag är inte uppvuxen i en kulturfamilj som Birro, och jag har antagligen med åren träffat och umgåtts med flera av såna till synes lyckade innerstadsmänniskor som Birro föraktar, men jag delar hans perspektiv. Jag skulle bara vilja utöka empatierna bortom ett snävt undremedelklassperspektiv.
Det är ingen större skillnad på Lukas i "Flyktsoda" och en copywriter på en flashig firma på Birger Jarlsgatan. Plågan är sig lik. Begäret likaså. Folk är folk och livet är svårt att få att passa runt huden.
Men Birro har rätt. Det är viktigare att föra låginkomsttagares talan. Det är lätt att de försvinner eftersom talan förs av helt andra personer med andra referensramar. Tjechov och högerliberala ledarskribenter, till exempel.
Det är synd om människorna, som August sa.
Om alla människorna.
Vi är alla lika rädda för människorna som Strindberg var.
Och samtidigt oerhört intresserade av vilka de är, varför de blev som de blev, vad som drev dem och vad de kom ifrån och var de är på väg.
Allt för att förstå sig själv, misstänker jag.
Och samtidigt är det inte synd om människorna.
Vi äger oss själva.
Vi är inte viktiga.
De flesta har det bra.
Att en genomsnittlig människa i Sverige uppfattar sig som mer olycklig än en genomsnittlig människa i Afrika är ett rättvist bevis på att konsumtion gör oss idiotiska.
It's such a perfect day.
Ja, ganska så, om jag nu tycker om våren, om jag nu tycker om solen, om jag nu tycker om Lou Reed, om jag nu tycker om Marcus Birro, om jag nu tycker om min tvättmaskin, om jag nu tycker om mig själv.
Det gör jag, men självkritiken är ibland förödande svår atta lalla runt med.

Kolla in, Anna Björkman har ju en fin och rolig blogg!

Sniffa in Bjurremans krönika i går...
Hm, där har vi väl en rubrik som gäller alla?

Jag tycker inte att våren är speciellt vacker.
Jag är mer för hösten. Men så här ser den ut.

"Twist in my sobriety" med Tanita Tikaram är dagens låt.