Firstman, dagens hjärtstråkar

"Saving all the love" med Joe Firstman är dagens låt.

Vulgär MTV-gala

Reprisen av MTV-galan är vansinnigt jobbig. 80 procent jinglar och reklam med gapiga idiotröster. Oerhört vulgärt. Som MTV är mest förresten. Men Borat är förstås världens roligaste figur.
I dag: krönika om Kent, Thomas Bodströms galna dragshow och hemska barn + Innelistan. Samt om "Idol".

Neil Young skönhetsopererad?

Neil Young spelade "Prairie wind" hos Conan.
Neil börjar se gammal, elak, plufsig och ocool ut, speciellt i svart finkostym och svart hatt. Han borde rota fram skogshuggarskjortorna och stråhatten.
Och: underligt att hans hud är så slät och michelingubbeartad. Har Neil Young skönhetsopererat sig? Det är inte otänkbart. Eller…han äter kanske cortison eller super igen?
Well. Den bästa konsert jag sett var Neil Young & Crazy Horse i Roskilde 2001. Tore S skrev om den.
Godnatt.

Conan är kung

Conan O'Brien, vilken underbar nörd han är. Älskar att han sänds på CNBC här.
Första-kvarten är han den bästa talkshowvärden, men han är kass på intervjuer. Han är för kär i sig själv. Så best all over är ännu Letterman, tvåa Conan, trea Jon Stewart. Sedan nånstans slem-Leno.
Bisarrt att Conan får massa fanmail från Finland för att han är så lik president Tarja Hallonen och att det blivit så stort att han är på löpsedlarna i Suomiland.
Men jag saknar I'm a-gonna go to hell when I die!
Jag älskar I'm a-gonna go to hell when I die-sången, när han knasdansar så att knäpphåret fladdrar.


Mums filibabba

- Tyvärr Lena PH, det var fel svar. Du förstod inte Martin Björks skämt.
- Nej just det, jag förstod det inte.
"Hey Baberiba" är riktigt roligt, eller hur?

Sebbe dansar som en anka!

Sebastian Karlsson i "Idol" står förstås i en klass för sig bland killarna, men i dag såg han ut som en fånig struts som sjöng på bananengelska. Och Agnes har växt ifrån Sibel.
•Måns Zelmerlöw, "It's not unusual" (Tom Jones): ++. Problemet är att Måns alltid rynkar ihop ögonbrynen så att han ser ut som Rosa Pantern. Och att han tillverkades av ett syntetiskt material bestående av polymerer. Även känt som plast.
•Agnes Carlsson, "Can't take my eyes off you" (Frankie Valli): +++.Oj, en ny frasering, en tolkning. Så trevligt ovanligt. Glänser gör Agnes också. Osis att sången sitter fast lite i svalget.
•Elina Nelson, "What a wonderful world" (Louis Armstrong): +. Cool indiepunktjej har hamnat i en balklänning och wailar ledsna toner på fel ställen i en lycklig sång. Obegriplig.
•Sebastian Karlsson, "Quando, quando, quando" (Engelbert Humperdinck): +. Hahahaaa. Han dansade som en anka! Och sjöng på norsk engelska! Fiasko för Sebastian. Men het förstås.
•Sibel Redzep, "I wanna be loved by you" (Marilyn Monroe): ++. Obekväm.
•Jens Pääjärvi, "Moondance" (Van Morrison): ++. Respekt för låtvalet från Van the Mans mest kommersiella platta. Hade Van hört Jens hade han skrattat för första gången i sitt liv. Men det var Jens bästa framträdande. Han blir nog näst sist igen. Otroligt.

I dag får juryn betyg också. Daniel: ++. Surputte. Kirsti: ++. Anonym. Peter: +++. Slumpmässig. Clabbe: ++++. Smartast.

Lämna företräde!

Okej, lyssna nu och lyssna noga kära miffon:
När t-banetåget stannar så VÄNTAR ni som står på perrongen VID SIDAN AV DÖRRARNA tills vi som är inne i vagnen HAR GÅTT UT. Därpå kan ni gå in. I andra fall är det NI som vill ut och VI som väntar. Okej? Allt förstått? Bra. Tack.

Veckans babe?

Allt går bra på jobbet. Markus var till och med inne ett tag. Jonna är här också. Annars är det väldigt öde men snart kommer kvällslaget.
Jag har problem med vem som ska vara "veckans babe" i morgon. Jag kommer inte på nån ny. Alla är så fula. Hjälp mig.

Skugge-vänlighet i grå november

Sånt här behövs ju alltid, men ibland mer än annars, och nu, tror jag, är ett sånt tillfälle, så tajmingen passade, ju, som picken i Greta!
Tusen tack Linda.

Candi, dagens souldiskoglidare

"Young hearts run free" med Candi Staton är dagens låt.

Inside the Bladet-Matrix

Just det, det är är nåt slags helg - Alla helgona va? - så det är nästan helt tomt på folk här på Bladet. Gossen och hans barn Greta och Olle är här, underligt nog. Spooky. Som att rymdvarelserna programmerat Aftonbladet-matrixen snett.
"God morgon Sverige" gick okej. Jag hostade i alla fall inte i micken.

Med snorvarma öron

Den här hostan och snuvan hänger kvar. Inte tillräckligt svår för att stanna hemma för och inte tillräckligt lätt för att ignorera. Irriterande. Jag har snorvarma öron! Vad är dealen med det?
Nu: lite böcker, lite tv, lite saxofonsoul. I morgon bitti: gäst i "God morgon Sverige" i SVT kl 08.45. Är onödigt uppstressad över den saken men det är svårt att vara fiffig så tidigt. Alltid svårt att vara fiffig.
Därpå galet massa grejor att skriva heeeela dagen med tom hjärna.
Oj vad jag tycker synd om mig nu då igen, helt i onödan. Gnällunge.

Kent Andersson - en av de stora

Kent Andersson är död. Väldigt tråkigt.
Kanske är det olämpligt, han var förstås så oändligt mycket större än så, men jag kommer alltid minnas hans legendariskt roliga replik i "Göta kanal - eller vem drog ur proppen".
När han sitter på en göteborgsk ljugarbänk och ser Svante Grundberg trassla med sin illa tilltyglade kanot levererar han följande (ungefärliga) replik på ett direkt genialiskt komiskt vis:
- Du. Den där modellen är inte ihopfällbar. Jag skulle kunna utveckla det vidare men jag har inte tiiiiiid.
En klassisk svensk filmreplik av en klassisk svensk skådespelare och arbetarklasshjälte.

Film för smarta eller idioter

"40 year old virgin" var en upplevelse. Sällan ser man en film med en sån extrem spännvidd inom en och samma genre: från sinnesjukt låg grabbhumor till magnifikt fiffig grabbhumor. Eller grabb och grabb. Könshumor. Sexhumor. Miffohumor. Med så mycket smutsiga ord att en smed skulle skämmas.
En film för direkta idioter eller för de riktigt smarta. Alla däremellan lär hata den och ropa "fy!".
Jag gillade den. (Jag täcker in bägge fälten, right?) Jag skrattade. Och skämdes ibland.
En kvart för lång var den.
Ett replikskifte som fick Markus att gapa "jaoooo":
- You know how I know you're gay?
- How?
- You like Coldplay.
Haha.

Ångest på t-banan

Ångest på tunnelbanan från St Eriksplan till Medborgarplatsen.
Det är full trängsel, fuktigt, stökigt, klockan är 19, alla vill hem, veckan snart slut, matkassar, tidningar, regnkläder och stressade hjärtan, hjärnor, magar.
Han sätter sig bredvid mig, stinker sprit. Ser ut som en halvintellektuell södergubbe i 50-årsåldern, ok kläder, nästan rena, men lite för slitet hår, lite för risigt skägg, lite för suddiga glasögon.
- Någon som har några kronor? Jag ska bara hem, ska bara köpa mat, säger han högt, med underligt gäll röst, inte sluddrigt.
Alla är tysta.
Jag sitter och läser Jan Myrdals text om MJ Saltykov-Sjtjedrin på kultursidorna, känner mig lagom intellektuell och växande klaustrofobisk, med nya Dire Strais-samlingen och The Embassy i podden.
Alla är tysta.
Alla tittar bort.
Han håller ut sin hand, där ligger ett par kronor.
Allt är jävligt besvärligt.
Jag läser läser läser, försöker tänka bort honom.
Att ge pengar innebär att göra sig fin inför alla andra som inte ger pengar, och risken är stor att han antingen ställer till en besvärande tackscen eller uppfattar mig som en vän som han ska tala med.
Man orkar inte tala.
Jag sitter still, låtsas blind.
- Klockan 4 i morse fick jag veta att min vän dog, säger han inför hela tågvagnen.
Han håller en monolog om sitt elände, börjar sedan skrika och skälla för att ingen bryr sig om honom.
Alla tittar bort.
Alla vill nog kanske, men ingen gör.
Mannen mittemot verkar oberörd i sitt korsord.
Jag verkar kanske oberörd också.
Han börjar gråta. Han snyftar.
Bara två stationer kvar nu. Mardrömsresa. Jag lider med mannen, jag lider med mig själv. För mycket med mig själv. Önskar bara att allt skulle försvinna.
Mannen är tyst.
Jag stirrar ut över Gamla stan.
När jag kliver av sitter han still, verkar ha somnat.
Jag rotar i fickan, hittar 12 kronor, tar tag i hans hand, han rycker till, jag häller in tian och de tvåkronorna i handen och springer ut.
12 kronor.
En jävla patetisk summa till en anständig man som av livets olyckor råkat tvingas till spriten.
12 kronor.
Ska man känna sig som en god människa då?



Även speciella krossar hjärtat

Markus skickar över "Last christmas" i en version med Jimmy Eat World från tv-serien "O.C.s" julskiva.
- Jag vet inte om versionen är så bra men snart är det jul, säger han och tittar upp i taket.
Jonna, jag och Markus ska snart på film, "40-year old virgin".
Vädret är aningen lugubert. Jag är kär. Det är otäckt. Och snart är det jul.
"Last christmas I gave you my heart
but the very next day you gave it away
This year to save me from tears
I'll give it to someone special".
Hjälp.

Martin smells like New York

Just det, har glömt att tipsa om Martin Gelins blogg från New York. Martin är en latte sipping liberal and proud of it.
Det gick knappt inte en enda söndag utan att vi åt meatzza, chicken kickers och cheesy bread medan vi kollade på "South Park" och "Curb your enthusiasm" i min soffa på East 7th street. Samt läste witty cartoons i New Yorker. Gelinas är tokig i witty cartoons.

Carola - man måste älska henne

Carola. Man (du, jag, vi) måste älska henne på samma vis som man älskar chokladpudding med grädde och riktigt stora bensinslukande fyrhjulsdrivna jeepar i City.
Carola är o-beige i en beige värld.
Carola ställer nu feta krav för att vara med i Melodifestivalen, skriver sweet Dan Panas i Aftonbladet.
Det gör Carola rätt i. Carola kan begära vad hon vill. Carola är Sveriges största stjärna. Carola kan kräva en bädd av lättklädda gossar i logen. Carola är en diva. Carola slänger plantor. Carola är ensam. Carola har inget efternamn. Carola äts med bearnaisesås.
Fråga kolon: Vem skulle du välja? Sanna Nielsen eller Carola?
Hm…svårt…jag tänker nu…eh…jag tror jag tar…CAROLA, dude!
Varför tänker jag på detta?
För att jag avgudar Carola på ett ironiskt men ändå inte alls ironiskt vis? Kanske. Eller så har jag drabbats av gayfebern. Kanske hände det när jag kollade på Army of lovers videocollection på dvd nyss. Candyman Messiah! Vilket extraordinärt popband ändå.
Jag tror det. Gayfebern.
Jag tänker: Carola behövs verkligen i den stjärnlösa Melodifestivalen nästa år, fast jag borde tänka på helt andra och ohyggligt mycket viktigare saker, såsom varför jag avskyr filmer med sorgliga slut så oerhört mycket.
Är det för att verkligheten oftare är lyckligare än man vill erkänna och olyckliga slut således är känslopjunk? Eller är det tvärtom?
Det ska jag fråga Carola om nån gång. Carola har ingen aning om sånt. Carola vet inte om att bry sig. Carola är inte i den matchen, inte ens på den planen. Carola döpte sin son till Amadeus. Det är grandiost. Grandiosa människor reflekterar över roalties, tajta metallickläder och bilspons.
Carola. Man måste älska henne varmt och innerligt och avundsjukt.

Byron, dagens Nick Lowe-original

"Only a fool breaks his own heart" med Mighty Sparrow & Byron Lee är dagens låt.

Grisen är ett magiskt djur

Anthony Bourdains gästspel på Berns i går var förtjusande förtjusande. Maten var inte sensationell men stämningen, servicen, hänget och Tony själv var lyx.
Maten (avsmakningsmeny):
Moules a la Portugaise. Asgoda chorizobitar till.
Foie gras aux pruneaux. Gåslever är ofta som läppglans.
Rocka Grenobloise. Fisk. Jag är sällan för fisk. Inte nu heller.
Ungnstekt kalvbringa. Som en god kalops.
Därpå desserter bestående av rödvinspocherade päron och clafoutis.
Pris: 525 kronor.
Plus vinpaket: 270 kr.
Jättemåmånga såg till att få boken "Anthony Bourdains franska kök" signerad, bland annat Erik Gadd som hade uppkavlade ärmar.
När Bourdain intervjuades på en liten scen sa han som vanligt bara coola saker, kanske lite för coola. Tyvärr hade jag inget anteckningsblock så glöm detaljerna men han var sugen på tunnbrödrulle, bandy och citerade Homer Simpson:
- The pig is a magical animal!
Classic! Alla som citerar Homer är okej.
Och när vi gick till Riche satt han kvar och krökade med kockar, bartenders och servitörer.
Precis som vanligt.

Jag ser ut som en clown

Aj, i dag är det SM i missmatch.
Nej, inte jag och min flickvän utan kläderna.
Det är irriterande när det händer.
Allt började med de nya byxorna. Nya byxor vet man inte riktigt vad de passar ihop med. I den skumma belysningen hemma tänkte jag mig att svart skulle funka till dessa bruna manchesterbraxor. Tog en svart t-shirt och sedan en svart tröja över den. Sedan en svartartad manchesterrock. Och sedan en brungrön halsduk. Kändes ok.
På gatan i dagsljuset visade det sig att inget passade ihop. Inte ens de svarta nyanserna.
Jag ser ut som en clown.
Det är ok.
Det är bara att låtsas som att det är väldigt uttänkt.


Kate, dagens bästa Bush

"Hounds of love" med Kate Bush är dagens låt.

Bonorrhea! Classic. Jag döööör.

Angående New York: Jag avskydde verkligen när geniet Jim Mullen slutade gör "Hit list" i Entertainment Weekly och ersattes av klåparen Dalton Ross (bara namnet är lök).
Men i senaste Hot list får Dalton till det på plats 6:
6. Bono and president Bush have lunch together.
Bono: "Yes, Mr President, I'd really like to discuss African debt relief and feel that…" Bush: "Say, ever pass along a nasty case of Bonorrhea? Heh-heh!" Get it?" Bono: "Yes, I get it, sir." Bush: "Go ahead, say 'Bonorrhea.'" Bono: [Long pause]: "Bonorrhea." Bush: "Ha! Classic! Now, where is Africa, again?"
"Classic!"
Aaaaaaaa. Jag avlider. South Park-klass på den dialogen faktiskt. Fast lite taskigt mot min buddy George kanske.
Apropå det: Jag och George i Ovala rummet:
Bush o jag

Sex i Berns kök i kväll?

Kockstjärnan Anthony Bourdain är i stan, min gamla buddy.
Eller inte riktigt tyvärr: trots att jag hängde på Les Halles på Park Avenue några gånger i veckan under närmare tre år så träffade jag bara Tony ett par gånger.
Första gången ignade han mig innan personalen sa att jag var stammis. Då blev han hur nice som helst. Cool som en New York strip steak och hård som ett östkustostron. Jag erbjöd honom en snus, han nobbade, föredrog att få skiten i lungorna, sa han.
I kväll gästspelar han på Berns. Dessvärre inte med enkla algeriska korvar, saftiga biffar, jordnötsoljefriterade pommes och bearnaisesås utan med en mer gayig meny. Men det lär bli bautagott ändå.
Och just det: "En kocks bekännelser" är fortfarande en hilarious bok. Om kockar som knarkar, super och har sex i köket. Hoppas inget sånt förekommer på Berns i kväll.
Eller förresten, varför inte. Kör hårt. Ligg på bara.



Månader av stjärt

November är ett monster.
Nu har det blivit så regnsurtkalltruggigt att vi går i vakuum på gatan, ner i tricken, upp igen, genom Globengallerian och upp till plan 6.
Vi tittar inte. Vi har fullt upp med att andas, bita ihop kinderna, se att fötterna verkligen rör sig. Kanske lyssnar vi på nåt i podden, nåt som tar bort smutsen från skorna. Nåt trevligt.
November är ett monster.
Förr fanns det en strimma av hopp i november, den 15:e, för jag fyllde år då.
Alltså: jag fyller fortfarande år den 15 november.
Men nu är det inte lika roligt att fylla år. Att fylla år är ännu ett steg mot döden. Några bilbanor får jag aldrig längre. Inga Donkey Kong heller.
November är ett monster.
Januari är värre.
Kanske februari också.
Välkommen till vintern.

Persbrandt-drama på Dramaten

Usch vädret är hopplöst i dag. Gråare än dask, beigare än januari.
I går kväll var jag på Dramaten och kollade in hur det var för Micke Persbrandt och Maria Bonnevie på scen nu när han ska bli pappa ihop med Sanna Lundell.
Sedan skrev jag en krönika om vad jag såg.
Jag älskar Strindberg.
Nu ska jag försöka hitta multivitamintabletter. Pontus sa att det är bra för att förebygga förkylningar.

Moz, dagens Roskilde-2004-minne

"First of the gang to die" med Morrissy är dagens låt.

Bölade på film igen

I dag rann tårarna värre än snoret och snoret rann ändå duktigt.
Först på filmen "Den bästa av mödrar" med Maria Lundqvist och Michael Nyqvist.
Den handlar om en finsk pojke som, inte olikt min far, tvingas fly till en bondgård eftersom ryssarna bombar Finland.
Pojken hamnar i Skåne. Omställningen blir svår. Han saknar sin mor. Och sedan tar oss handlingen vidare till ännu svårare platser.
Gud vad jag bölade. Det var en bölfilm.
Men en utsökt film. Maria Lundqvist har jag aldrig sett bättre.
Därpå - efter lunch med Christer Björkman och resten av SVT:s Melodifestivalgäng - filmen "I hennes skor" som egentligen inte är en sån bölfilm men den innehöll en del så fina scener att det kom lite böl då också.
Jag är en rätt bölig kille.
Jag älskar regissören Curtis Hanson. Han lyckas som få andra vrida till scener en aning så att de blir realistiska. Han har koll på de skitiga detaljerna och ångesten. Och humorn, alltid humorn.
"I hennes skor" handlar om två systrar, stökiga Cameron Diaz och strebriga Toni Colette, som finner vägen tillbaka till varandra och kärleken bland andra genom mormor Shirley MacLaine.
Den lanseras som tjejfilm men…hey, kalla mig tjejig. Jag tyckte mycket om den. Bölet var en en ren bonus.


Däppt i däsan, prosit

Vad är dealen med det här? Jag är förkyld igen. Var det inte alldeles nyss jag var det? Eller känns det bara så? Har jag skörbjugg?
Nåja. Nästan helt däppt i däsan är jag och så börjar jag få skavsår på näsvingarna av alla snytförsök.
Om nu nån undrade över den lågintensiva blogglågan just nu. Stackars stackars mig. Host host.
Lyssnar på Burt Baharachs "At this time" och läser Neil McCormicks "Killing Bono". Dricker vatten. Det ska vara bra. Prosit.

Scoop: PSB flyttar till Hannas!

Se här kommer ett Skånegatan-scoop (minns var ni läste det först):
Pet Sounds Bar - där vi gamla Hannas/Folkhemmet-oldies brukar hänga - flyttar in i Hannas gamla lokal (det som nu är Ala Turka) några hundra meter bort på gatan, enligt mina djupt placerade SoFo-källor.
Sannolikt öppnar nya PSB innan jul.
Mäktigt. Mycket mäktigt. Kul. Mycket kul.
Hannas revisited, kort sagt.


Pipig röst = humor

Sjukt rolig film. (Scrolla neråt.) Reportern pallar inte hans fåniga röst, men är tydligen arrangerat enligt Stefan Brehmer som mailar såhär: "… det är taget från en belgisk komedishow som heter In de gloria http://www.indegloria.be/
Sketchen handlar om medinciska begrepp som gick fel och när det är fel att skratta. typ.
Jag har hela sketchen om du vill se. Håll med att det är bra skådespeleri.




Håll i håret!

Kul:
Man vet att det är höst när popluggarna går och håller i sina popluggar så att de inte blåser snett.

Natacha sur

Du har antagligen redan läst detta, men ändå...
"Behandlar vi tidningar dig med tillbörlig respekt?
- Inte han Virtanen. Han har kallat mig en jävla bimbo utan att ha talat med mig. Han verkar ointelligent och så skriver han dåligt, tycker jag."
Dina inlägg angående Natacha Peyre har varit otroligt sanna och träffsäkra, så vad säger man? Kanske ni ska starta ett litet mediakrig du och Natacha?!
Hälsningar
Andreas

Svar: Hm. Jag har ju inte kallat henne "jävla bimbo". Och jag vågar inte kriga mot folk som har bomber…
***
Gillar din blogg. Jag var tydligen utklädd till dig i lördags då jag råkade slinka in på en Halloweenfest.
Sicken ära. ;)
Mvh
Catya
http://www.catya.webblogg.se

Svar: Haha. Det där hade man ju velat se.





Manu, dagens P3-låt

"King of the bongo" med Manu Chao är dagens låt.

Kris, dagens segma

"Sunday morning coming down" med Kris Kristofferson är dagens låt.

Jarmusch!

"Broken flowers" var riktigt bra. Långsam. Med ett väldigt typiskt Jarmush-slut. Jag är inte tokig i Jarmusch. Men fin film, fin Bill Murray, fin biograf, Astoria.

april 2006
ti on to fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
hits