Skulle köpa en jacka på Guidelines men mitt kort har slutat funka! Har jag glömt betala räkning kanske?
Istället: de två Håkan Steen-fyrplusskivorna på Pet Sounds: Merz "Loveheart" och Tralalas "Tralala" samt nya Uncut som påstår att de har en Dylan-intervju. Jakob Dylan kanske?
Han är snygg.

Harry Schein är alltså död. Det är en skandal. Han var fantastisk.

Bra krönika skriver däremot inte Linna Johansson i dag. Hon brukar annars vara bra.
Till att börja med: sök på "sönderkramad" och "Laleh" på Google och det blir en (1) träff.
Oops.
Dessutom: Laleh är ju just den typen av kvinnlig artist som Linna verkar tro blir omtyckta: "hon som är så skygg att vi överhuvudtaget aldrig får se henne på tv".
Oops.
För bortsett från en vecka i galajanuari nyss gör Laleh "inte press". Exakt just det där som är så vanligt och otroligt trist bland kvinnliga artister, Eva Dahlgren-syndromet: de som aldrig vill vara med. De som är skygga.

Så nu tänker jag på "I think up demons" av Roky Erickson (grym låt!).
Linna tänker tydligen upp demoner.

I dag har jag skrivit en bra krönika. Men det här med internet, jag vet inte riktigt. Internet är nog smart och allt och det går fort att resa till en annan sida av världen i köket men det är otrevligt att läsa på internet.
Papper är verkligen skiten.

"Series of dreams" med Bob Dylan är dagens låt.

Åh fy faen, In Flames låt "Leeches" är inspirerad av mig för att jag en gång för länge sedan skrev att modern hårdrock är så hemskt och att dom som gick omkring arga i kängor och shorts och linnen som hoppade på folk på Hultsfredsfestivalen var idioter.
Det är ju coolt att bli konst - egentligen.
Men, och det är typiskt: när jag för första gången får en låt till mig av ett känt rockband är det en förfärlig skränig gapig hysterisk metallåt! Grrrrr.
Det är orättvist. Jag vill ha nåt estetiskt elektroniskt eller brummande gubbsouligt…med piano...nåt vackert och smärtsamt men upplyftande himmelskt.
Jaja.
Hårdrock är väl vad jag förtjänar antar jag.

Och grattis Räven, 31 år i helgen och doktorsavhandlingen äntligen inlämnad!
Sweet.

Äntligen! Superfanet Per Hägred har startat en Van Morrison-blogg!
Undrar om han håller med mig om att "No guru, no method, no teacher" är den bästa Van-skivan?

Haha, om Keith Richards bara "blev 52" så kan säkert jag också överleva Doktor Demkos dödstest.

"Arbeit macht frei" med The Libertines är dagens låt.

Ännu ett helbra Studio Virtanen-program i kväll! Kul.
Jag var därpå på bästa bästa PA:s med Stefan och åt en lysande lammrostbiff medan Lili satt bredvid i hörnet.
Därpå: en kort sväng på Riche (där, för övrigt, jag och Tom Pyl kommer att ha softrockkärleksklubben Romeo varje onsdag i vår med start på onsdag) och därpå hemåt utan att ha rökt en enda cigarett på hela kvällen. Topp.
Oops, detta skulle ju inte bli en sluta-röka-blogg. Sa jag visst. Sorry.

Okej. Jag har inte rökt sedan klockan 9. Då var min sista cigg slut.
Och nej, ta det lugnt bara, detta ska inte bli en sluta-röka-blogg.

Angående brittrocken: Babyshambles! Hultsfredsfestivalen måste boka in Babyshambles till i sommar.
Detta kräver jag nu.
Kräver, haha.
Men snälla, gör det, bokababyshambles.nu.
Hetare och bättre kan det inte bli.

Okej angående döden.
Klart den går att skjuta upp:
Lever jag i parförhållande lever jag längre. (Hur svårt borde det vara att hitta nån, egentligen?)
Slutar jag röka lever jag längre. (Ska börja sluta röka i dag).
Börjar jag träna lever jag längre. (Hm, om jag hittar nån som vill spela badminton).
Börja med yoga typ. (Nä, fuck that).
Äta grönsaker och sånt tjafs. (Tja, okej då, kanske, ibland, kanske).
I gonna live forever, som Oasis uttryckte saken.

Johan Ulveson såg jag inte i morse heller.
Det snöade slask på vägen till jobbet, kaffet snubben säljer på Spuntino vid min busshållsplats på Erstagatan på väg till färjan (när det blir vår ska jag gå till färjan) var gott, lagom starkt. Utsökt. Kanske var muggen av lite för dålig kvalitet men än sen egentligen?
En annan morgon såg jag Johan Ulveson med hund där. Morgonen efter såg jag honom igen med samma hund utanför min port. Vanliga gångkläder.
Sedan dess har jag inte sett honom. Det var kanske en månad sedan.
I en tv-intervju med Björn Linell på åttan pratade han om "saker som låter som humor men som inte är humor", han har en poäng där och jag har försökt skriva en krönika om det men inte kommit på riktigt bra exempel. Det är mer en känsla man har, är det inte? Att mycket i tv och radio försöker vara humor men är nåt annat, nån allmän trevlig putslustighet och fiffighet men inte humor.
Humor bör ju göras av humorister.
Jag ska stoppa Ulveson någon morgon och fråga vilka han syftade på. Jag har intervjuat honom minst en gång, jag tror han minns det för min bandspelare fungerade inte så jag skrev ut allt från minnet och hans ordföljder blev aningen förändrade.
Om jag ser honom ska jag stoppa honom.
Men jag har inte sett honom på länge, Johan Ulveson.

"Thunder road" med Tortoise & Bonnie "Prince" Billy är dagens låt.

Gjorde om testet. Vann tio år till av mitt liv.
Ångest.

DU BLIR 52 ÅR
Åh fy fan, fy fan, fy fan. Jag gjorde ålderstestet hos Aftonbladet och helt kallt slår maskinen fast att: pang! "Du blir 52 år".
Ångest.
Tess blir 86, Mimi blir 88, Richard blir 75, Jonna blir 92! Jag blir 52. Utan cancer eller kroniska depressioner i släkten.
52.
Ångest.
Samtidigt: ibland tror jag att jag ska dö redan i morgon eller om ett år i bästa fall, så på det viset är ju 18 år till en...gåva.
Yeah right.
Ångest.

Det är nåt väldigt slemmigt över den här bilden från Vanity Fair. Varför får Tom Ford sitta med kläderna på? Varför är Scarlett och Kiera bara nakenbimbos? A clear case of gubbslemmigt. Undrar varför de ställde upp. Kanske måste jag läsa artikeln för att fatta. Undrar när tidningen når min lilla sköna tobakshandel - som nu också lämnar ut post - mellan Renstiernas gata och Ica. Om en vecka antagligen.

Håkan Steen ger fyra plus till både Merz ("Loveheart") och Tralala ("Tralala") i dag. Håkan litar jag på till fullo. Jag skriver detta här för att jag ska komma ihåg att köpa dem.

Jonna berättar en pinsam story från Grammisgalan i går:

- Jag gick fram för att gratta Håkan Hellström till priset, han stod med Martina Ledinsky. Samtidigt kände jag en obehaglig doft. Då sa Håkan: "Ursäkta mig men när du kom fram så började det lukta prutt".
- Håkan hann säga det innan mig! Men det var inte jag! Det var inte det!

Eller hur, Jonna.

"Omaha" med Counting Crows är dagens låt.

Aaaa hjälp jag ser gravid ut! I i femte månaden ungefär.
Måste. Sluta. Äta.

Haha. Vilken succé! 15 000 personer bara - i och för sig dubbelt så många som såg Oasis på Hovet men inte direkt en gigantisk tittarsiffra - tittade på Studio Virtanen-reprisen på ZTV i går kl 22.55.
Folk fann det tydligen inte så superhett med mig och Andres Lokko som nördade kring ämnet bylinenenamn...
Men jag älskade det.

"Du verkar ha stark integritet och syns mindre i medierna än många av dina kollegor", frågar en journalist skådespelerskan Alexandra Rapaport inställsamt i Metro dag.
Den frågan var ej klyftig.
1. Sedan när började en journalist uppskatta personer som inte vill intervjuas? Kallat "integritet" i denna intervju.
2. Poängen med Alexandra R är att hon till skillnad från en massa nervösa kollegor gärna ställer upp och ger intervjuer. Det är precis det som är så extra bra med henne. Det är det hon borde ha props för.
Jösses Amalia!

Om en månad är "The Sopranos" tillbaka i USA. Per Bjurman skakar redan av upphetsning. Kolla in trailers.

"Dear god, please help me" med Morrissey är dagens låt.

Swish, vicket jäkla tempo! "Veckans nyheter" i Kanal 5 med Henrik Schyffert var helpackat med jokes och inslag och jag är förvisso trög men jag hängde inte med hela tiden. Och jag hade gillat ännu mera Jon Stewarts Daily Show-ripoffs med fejkade korrespondenter som rapporterade framför Damaskus-blue screens eller på Cracy Horse men en packad SSU-Anna Sjödin raglande i bakgrunden som säger "underligt att kvinnor ska bli ifrågasatta bara för att vi så dyngraka att vi inte får beställa och skriker svartskalle till vakten" medan Stephen Colbert tar fram en kräkspåse. Typ.
Men det var skoj.
Allra skojigast: Att se Vera Vitali i en biroll som moderattant.

"Wuthering heights" med Kate Bush är dagens låt.

Göran Greider är min idol. (Och för övrigt har Metro blivit bättre än Stockholm City igen; konkurrens fungerar).

Okej, till viss del är P3 förlåtna nu efter att ha spelat såväl The Slaves som Alf. Till viss del.
Underlig grej: Patrik Ehrnst, tror jag, kallade låten "Mänchester Män", på engelska, efteråt. Hihi.

Okej. En varning till P3. Spelar ni någonsin "Fool my heart" med Air Bureau klockan 08.45 en måndagmorgon igen så går jag över till P2. För gott. Och jag tar alla andra med mig!

Att go "out walking" just i dag var kanske inte så klyftigt. Fortfarande så halt att vi går som att våra sista lårbenshalsar hänger på det. Vilket de kanske gör. Jag har fortfarande ont i stjärt sedan vurpan i fredags, men inga blåmärken att visa upp/skryta med/gnälla över som en man.

"How men are" med Aztec Camera är dagens låt.

"These days I seem to think a lot
about the things that I forgot to do".

Det här är emohelgen från helvetet.
Närå.
Nu överdriver jag igen.
Det är en nostalgisk liten mysig tripp in i garderober och minnen på papper med morgonrocken på.

Tydligen tog jag kopior på brev jag skickade för över tio år sedan, skrivna på antingen min helmanuella Facit eller en elektrisk skrivmaskin som det gick att radera med. Tiden innan laptops och e-mail.
(E-mails har förstört vår historia. Man raderar mail, förr eller senare, men kanske är det lika bra, kommer det att visa sig).
Jag ögnade igenom breven, skämdes, kallsvettades men saknade oskulden som skrev de där breven. Han var snäll och romantisk men salt ändå. Just like Ronnie Sandahl. Världen var okomplicerat indelad i en vänster-höger-skala och egentligen hade han rätt, grabben med de stora ögonen och svarta Marlborojeans, lila skjorta och grå murvelkavaj. Sen började han lyssna på alla kloka och sen kom alla dårar med åsikter och tillgång till e-mail och det krävs stor dumhet för att bara ignorera dem, eller ett extremt starkt psyke och jag har ingendera.

Och i en av pärmarna hittade jag massa sånger så jag stämde gitarren jag köpte i Memphis med Bjurre kanske 1997 och satte mig i köket som jag alltid gjorde i köket på Idrottsgatan, i köket i Kannan, i köket på Hantverkargatan, i köket på Fatbursgatan, i köket på Norrtullsgatan, i det enda rummet på Skångatan där Marie Fredriksson hade bott och i köket på Södermannagatan och säkert några andra kök jag glömt nu men som Karolina skrev om i "När svenska pojkar lärde sig dansa", tror jag i alla fall, jag läste bara några manus och inte den färdiga boken ordentligt.
En låt:

"Jag kommer aldrig att skrika
Aldrig säga att jag saknar dig
Aldrig lyfta på armen
och peka och försäga dig
Fyra timmar, sen steg du upp
Det blev det enda jag fick av din kropp
Det finns bevis, det finns hemliga papper
En tecknad sol som du lämnade den natten
Stora tårar, stora lögner".

Aj. Eller oj. Skämskudde fram. I A-moll.
Det var nästan bara sentimentala popsånger om olycklig kärlek.
Hm. Hahahaha. Oops. Kanske är jag sammalika än.
Kanske ska jag stränga gitarren igen, "för din skull", som Ulf sjöng.
Eller få tid till att skriva klar boken. På den tiden innan nåt fanns att förlora borde jag gjort det. Nu inbillar jag mig att jag behöver pengar trots att jag har fyra gånger så många pengar som då. Det är en klassisk idioti. Jag är en klassisk välfärdstorsk, en sån jag brukade skratta åt.

Och Katryn Williams sjunger Jackson Browne:

"Well I've been out walking
I don't do that much talking these days
These days
These days I seem to think a lot
About the things that I forgot to do
For you
And all the times I had the chance to"

Men ute och gått har jag inte varit men det är kanske dags, för det finns ingen vits med att vara nostalgisk för det är ju bara här och nu med en vag blick mot framtiden som livet levs.
En dag kommer jag att dö men alla dagar fram till dess lever jag.

Jag gillar verkligen Gunnar Bolin på P1:s kultrurredaktion. Han berättar saker jag inte visste och har en fin, djup röst. That was gay.