073-0710481.

Här finns skoj klipp från Studio Virtanen!
(Och joho, mobilen är verkligen SNODD. Folk säger att personer svarat o lagt på. Trist.)

"Jacky" med Marc Almond är dagens låt.

Extra irriterande: det fanns bilder på Plura & Håkan Hellström i den där mobilen! De skulle funnits här på bloggen nu. Ihop med en text som finns i mobilen också.
Men allt är borta. Grrr.
Håkan dök nämligen upp och sjöng med Plura & Carla på Tantogården i går, såväl "Konfettiregn" som "Gatan fram" som "Pojkar, pojkar, pojkar" och något mer.
Det var förtjusande. Håkans bebbe var med också. Bebben hade stora skyddslurar för öronen. Väldigt sött.

Å nej. Nån har snott min mobil. (Det är så man brukar säga va?). Den är borta. Ååå.
Jag tror aldrig det har hänt mig förr. Helt naken känns jag.
Så alltså, ring mig hem om det är nåt. Eller mejla.

Dagens krönika om heta "FC Z" och Innelistan.

Grej: Jag hade aldrig tänkt på hur lik Lindarw-schlagerlåten som går "Jag vill leva la dolce vita" är Felize Navidad-låten som går "I wanna wish you a merry christmas" förrän jag hörde Blossom Tainton sjunga den.
Spännande, oerhört spännande.

Enligt vittnen var PSB "lika svennigt igen, fullt av 'Efterlyst'-researchers och andra grå existenser i mediacirkusens utmarker, tredje vågen av kollmänniskor".
Haha.
Så istället blir det: Plura & Carla på Tanto.
Gud så gubbig jag är.
Men inte så gubbig att jag sitter hemma och hör Robert Gustafsson sjunga "Do you wanna dance" i "Så ska det låta" medan Peter Settman shakar sitt ass, ehuru trivsamt.

Helg! Och inga planer mer än vaga vaga slika på att gå förbi PSB nu på väg hem. Men jag bojkottar ju PSB, eller hur var det nu? Kanske inte, men skulle samma kaos upprepa sig även nu så vore jag ju helt prinicipiellt tvungen att bojkotta. Vågar jag chansa på det?
Hm. Såna problem jag har.

Kolla in, Jenny Morellis blogg.

Sjuuukt stort. Per Bjurman sitter JUST nu i Las Vegas och spelar roulette med Robert Iller - Tony Sporanos son AJ!
Han är en high roller, Bjurre.

"Boys in the band" med The Libertines är dagens låt.

Hej!
Jag kan förstå din frustration med PSB, med tanke på att det förmodligen delvis är din förtjänst att det är tjockt med folk där.
Samtidigt tycker jag någonstans att det är sunt att alla behandlas lika i dessa tider av elitprat. Men visst, jag vinner på det, du förlorar.
Trevlig helg!
Tomas

Svar: Exakt! MIN förtjänst. ÄNDÅ förlorar JAG. Demokrati och rättvisa, asså, känns plötsligt väldigt förlegat...

Nej, en grej till, ett gnäll.
PSB. Jag ska sluta hajpa PSB! För kolla in tacken:
Vi drog dit o skulle ta bärs efter jobbet. Fullt i baren med folk som varken varit på Hannas eller som var på gamla Pet Sounds Bar. Tyckte mig se han söta Nathanael på Faktum i SVT och massa underligt vanliga människor som läst att det var hett. Ingen musik heller. Men stökigt.
Och matplats kunde vi inte få! Fullt. Fanns bord "klockan 9". Klockan var strax efter 18!
Tja, hum, vad ska jag säga om detta lyxproblem...
Kanske:
På PA & Co lyckas de alltid hitta ett bord till stammisar och gäster som uppskattas extra.
But it ain't me babe...

Hm, jag har inte så många psykomailare nuförtiden. Men en som inte fattar att Kapten Klänning var Robert Gustafssons brandmansfigur i "Percy tårar" och är lite arg över allt möjligt, bland annat mitt namn. Jag svarar inte.
Annars bara några vanliga arga och förutsägbara som jag ignar drygt.
Jag har inte så många fanmailare heller för all del.
Eller skojmailare.
Jag är som ett glas vatten.

Övrigt:
Jag är extremt besviken över att Expressen tagit bort bloggtoppen bland deras skribenter.
Vilken tur att jag hann tjafsa om det i mitt tv-program i kväll.
Det var extremt roligt/deppigt/skruvat att se att bara 78 personer typ på en hel dag ville läsa vad Kai Martin hade på hjärtat. Liksom här viker folk ut sina själar - och ingen vill titta! (Eller så var det kanske just det som de inte gjorde och därför vill ingen läsa?)
Speciellt brukade jag finna det oerhört roligt att ropa ut "Nu har Lars Lindström haft 172 besök! 172! Gunilla Bodrej: 44! 44!" på redaktionen. Det var min mest besöka sida - själva bloggtoppsidan. Hysteriskt sorglig och rolig på samma gång. Det drabbade liksom ingen fattig.
Det är över nu.
Tyvärr.
Jag antar att hela trevliga ärlighetsgrejen var genant för de skribenter som lanseras som stora.
Själv skulle jag inte heller vilja ha mina siffror offentliga.
Då skulle jag börja bry mig om hur många besöka det är och..tja jag är stressad så det räcker ändå (men jag hade alltid fler än Linda Skugge noterade jag med viss barnslig glädje).
Men alltså, jag säger verkligen inte att jag är så mycket roligare än, säg, Kai Martin här på min blogg jag heller. Absolut inte.
Men att jag ens hinner skriva NÅT just nu är sinnesjukt konstigt och faktisk imponerande. Men Jonna B-W klagade i dag: "fan Virren, den är tråkig, ge oss mer skvaller, VAD hände på Romeo egentligen".
Ska försöka.
Ska försöka.
Nån. Gång.
Nu: tv/sova.

"Vi skulle behöva stålull, vet damen var de säljer det?"
Micke Dubois var så jävla svinsnabb i kommentarerna. Witty. Och smått jävlig men från ett underdogperspektiv.
Det var det - och en grej till som ingen kommenterade i dokumentären om "Svulllo" (del 1 av 3) på TV4 nyss:
Inget-att-förlora-prylen.
Det var inget-att-förlora-prylen som var det största med Dubois som komiker. Han sket i allt. Han körde, verkligen körde. Totalt orädd var han.
Som Bob sjöng:
"When you got nothing,
you got nothing to lose,
you're invicible now
you got no secrets to conceal".
Oräddhet blir alltid bäst - men risken är fruktansvärt stor att misslyckas och om man satsar allt och misslyckas blir det begravning på billiga pizzerior med öl för 29 kronor.
Så det är svårt att våga.
Det är svårt att våga förstå att man inget har att förlora.
Det geniala av Dubois var att förstå att han inget hade att förlora.
Få av oss förstår det.
Micke Dubois var modig och lyckades delvis. Han var kult när han dog men utan karriär.
En stor man.
En stor man.
Vila i frid.

Å vad jag saknar New York.

Intressant. En brandchef i USA har bytt kön, enligt en tv-kanal däröver. Sånt hör man inte så ofta om.

Jag är inte så förtjust i Microsoft utan att direkt kunna motivera det. Kanske bara på grund av själva storleken. Det finns en ondma över en sån jättekoloss, även om jag inser att det är omodernt att tycka så. Bill Gates skänker ju massa miljarder i välgörenhet..
Nåväl. Jag tänker lätt att söka med Microsofts motor när den blir klar, som Reuters berättar om.
Jag är sjukt trött på Google. Google har tappat all charm. Kanske för att Google låter Kina cencurera sökningarna. Kanske för att Google också blivit en jättekoloss. Jag har redan gått tillbaka till Yahoo. Men Yahoo är fult. Så jag väntar på nästa sökmotor. Där kommer Microsoft in. Och bättre lovar de att vara också. Bra.
Och det här inlägget har blivit ungefär nio rader för långt redan, så nu slutar jag...

Linna Johansson är klyftig som vanligt. Och vänlig med pennan vilket kanske inte är lika vanligt...
Hela tv-krönikan i Expressen ägnar hon åt Studio Virtanen! Intrikat, balanserad, hyllande tv-kritik och hon har kanske rätt från sitt sköna mediaperspektiv. Medan andra ser ett helt annat program.
(Tyvärr finns ingen länk men första meningen lyder: "Det är program som Fredrik Virtanens talkshow jag längtar efter när jag åker utomlands".
Och därmed slår det mig att programmet fått goda omdömen i DN, Expressen och Svenskan - men inte i Aftonbladet!
Hihi, hur är det man brukar säga?
Man blir aldrig profet i sin egen...tidning?

Jag blev född för länge sen på ett t åg,
på en evig resa såvitt jag såg,
sjöng Jakob Hellman.
Nu firar den svenska järnvägen 150 år och DN gör ett mysigt knäck.
Inte ett ord om förseningar, dyra biljettpriser eller dålig mobiltelefontäckning. Bara trevligt om tåg. Trevligt.
(Plura: "Jag skriver rätt långa texter så chansen att det ska hamna ett tåg i dem är ganska stor".)
Jag älskar tåg.

"So long baby goodbye" med The Blasters är dagens låt.

Yes! Varsågod: Morrisseys nya video! Cheesy verkar onekligen vara hans grej just nu.

Jahaja. Nyss fick jag en mindre snödriva över mig som rasade från taket. (När jag rökte; straffet). Richard och Johan skrattade så att de nästan kvävdes.
Inte med mig, utan åt mig.

Anledningen att kvinnor är tuffare, enligt Jonna:
- För att vi sedan cirka 13 års ålder lider av smärta en gång i månaden. Vi är vana.
Säkert.
Men jag tror också att män är vanare än kvinnor vid att allt går vår väg. It's a man's world och allt det där.
Vi pallar inte motgångar. Vi gnäller som kärringar* över en liten förkylning, över en liten oförätt, över ett misslyckat raggförsök, över våra för små löner som är större, över att förbises i karriären, över att det...regnar.
Vi män är såna tanter*!

(* Konstigt va att uttrycken går så när det borde heta "gnäller som gubbar" och "män är såna karlar!")

Jessica Folcker födde barn i går - och tävlar ändå i Melodifestivalen på lördag, skriver Bladet. Vilken kvinna. Otroligt imponerande.
Eller borde jag inte säga detta? Ger det kanske andra kvinnor som fått barn orimliga krav på sig?
Jag vet inte. Jag är impad över Jessica. Mäkta.
Själv skulle jag ligga däckad i flera veckor efter att ha klämt ur mig nåt så stort ur nåt så litet.
Som jag alltid sagt: kvinnor är tuffare än män.

Å så fint Gurra Gelin bloggar.

Jorå, kvällsisarna ger Popsicle-Andreas fyror. Här the sweet sweet Håkan Steen i Bladet. Försökte hitta vad GP tycker men hittade ej. Fast en intervju.

Lars Lindström från Skellefteå var en av mina idoler när jag var barn. Jag ville bli som han, Kjell Häglund, Anders Hvidfeldt, Petter Karlsson, Jan-Olof Andersson, Måns Ivarsson - speciellt Måns Ivarsson - och allt vad de hette i kvällsisarnas fredagsbilagor kring 1987. Jens Peterson. Kristina Adolfsson skrev också. Susanne Ljung. Anna Björkman. Andres Lokko. Lennart Persson. En som hette Hasse Gänger och skrev nån sommar, son till radiomannen. Peter Öhman hette en karl, från Boden tror jag han var.
I dag nämner Lars Lindström mitt namn för första gången i en krönika. Det känns smickrande.
Han skriver om helt andra saker än Del Amitri nuförtiden med en sträng norrlandsskägg under läppen. Han är det goda trevliga samvetet med allmängiltig präktig 50-talsmoral som det är för ont av.
I dag är det en bra krönika, småskoleläraraktig och anständig, med bara ett enda större fel: det heter inte tourettes det Lasse och alla andra pratar om.
De som har tourettes på riktigt är givetvis upprörda av denna vulgäranvändning av en mycket besvärande sjukdom.
Om det heter nåt, för övrigt, heter det koprolali. Koprolali är den gren av tourettes som gör att man säger opassande ord, "fula" skulle nog Lindström säga.
Men givetvis är unga mediepersoners grova språk inte alls nån sjukdom utan bara en spegling om hur människor talar på riktigt, på de flesta platser utom i Lars Lindströms mycket, mycket trevliga krönikor.
Sådeså.

Hjääääälp, jag glömde byta radiokanal innan "Ring P1" började.
Jag klarar inte av det.
"Ring P1" är i anständiga medier bara slaget i nordic trashma av Resumés "kommentera artikeln"-funktion.
Some scary shit.

"Take me to the Mardi Gras" med Paul Simon är dagens låt.

Mattias Dahlström i DN är tokig i Andreas Mattssons skiva "The lawlessness of the ruling classes" i dag och Andres Lokko ger den fem bananer av sex i Svenskan.
Ska bli spännande att se vad kvällsisarna tycker.
Det kan bli Andreas Mattssons år i år.
Eller så blir det Idol-Sebastians.

Fågelvirus, fågelvirus, fågelvirus. Av nån anledning är jag inte orolig.
Kanske eftersom jag inte är en fågel?
Dessutom: det är nära nog snöstorm därute, P1 pratar äntligen om nåt annat än fåglar, jag har min fula randiga morgonrock från Barneys, greker funderar på att köpa JAS, jag har gjort espresso av Lavazza Arabica (men skulle vilja ha espresso från Johan & Nyström, de svenska kafferostarna i Tullinge) och jag måste lämna in min nersolkade kavaj hos sköna israelen på väg till jobbet.
Och för alla som undrar: alarmsignal på min nalle är "Saved" med Bob Dylan.

Okej nu måste jag gittish.
I kväll börjar förresten "Top dog" på TV3 med Soffipropp. (Bisarrt bara det). Men redan i söndags var det nåt slags smygpremiär på TV3-vis. Snart går det där för långt; man räknar med att det kommer en ny premiär att man aldrig tittar. Eller inte.
Okej nu måste jag gittish.
Jag har en dejt med en minigris.

Semlan (nummer två i år) jag äter just nu är fantastisk. Fantastisk, säger jag! Magisk! Strix bjuder på den.
Och i kväll blir det mer semla eftersom supersemlebagaren Mia Öhrn kommer till Studio Virtanen. Och Bert Karlsson. Och en djurminicirkus!
Life is good.

Hahaha, "tusentals identiska forskare" resten till Washington. The Onion är världsroligast.

"Du har lovat mig att jag ska få dra Aristocrats-skämtet på ditt bröllop", sa just Johan (apropå att Firefox AK-Andrea och Tiger Lou-Rasmus Kellerman är gifta, enligt Jonna, och inte syskon som jag undrade om de var).
"Jag kan inte tänka mig nåt roligare än att dra det inför hela din Motalasläkt".
Indeed.
Synd att det är ont om ladies att gifta mig med.
Måste hitta nån, måste skynda mig. Jag vill höra "Aristocrats" (här i Cartmans version) på mitt bröllop.
Mamma skulle storkna!
*dålig stämning*

"Hitsville UK" med The Clash är dagens låt.

Bland det roligaste på TV i år, kanske nånsin, finns under "Här showar Forsberg med Pagrotsky":
Kulturminister Leif Pagrotsky i OS-yra och svensk hockeytröja medan Peter Forsberg drar honom i armarna i takt till musik på Medis.
Hihihiii.
Göteborgare är softa.
Pagrotsky är soft.

Gladlynta, positiva män har lyckligare hjärtan och lever längre, enligt en studie på 1100 män skriver Amerikanska läkarsällskapets tidskrift, enligt P1.
Medan deppiga, ängsliga mäns hjärtan mer gärna bjuder på infarkt.
Orättvist.
Man kan ju tycka att de deppiga åtminstone skulle kunna få leva lite längre.
För jag tror inte att de deppiga männen, trots deppigheten, har mer lust att dö än de gladlynda.
Det är kanske tanken på döden som gör dem deppiga.
Irriterande ond cirkel det där.
Så kort sagt:
Man bör försöka vara gladlynt!

Ett blått sken
strömmar ut från mina kläder.
Midvinter.
Klirrande tamburiner av is.
Jag sluter ögonen.
Det finns en ljudlös värld
det finns en spricka
där döda
smugglas över gränsen.

(Midvinter, Tomas Tranströmer).

"Kronprinsessan" var en besvikelse, eller hur?
En viss hajp hade ju föregått och jag räknade med ett tätt, intellektuellt, trovärdigt feministdrama och måndags-tv-underhållning av tung SVT-klass. Hade rent av laddat upp med pizza trots att det är måndag. Sån pepp hade jag!
Men gud vad jag satt och saknade "Vita huset"-Aaron Sorkin. På samma vis som jag saknar Aaron Sorkins manus i "Commander in chief".
Istället för knivskarpt avslöjande repliker visades känslor och åsikter medelst väääldigt rynkande ögobryn, oootroligt menande blickar och stortysk dramaturgi istället för ett witty manus. Den feministpolitisk agendan gick också ut över drama-trovärdigheten.
För är det troligt att en finansminister skulle säga "kärringdepartementet" med så barnslig sarkasm? Är det sannolikt att statsministern skulle sucka när den kvinnliga miljöministern får en fråga på en presskonferens när hela pressen ser?
Nä. Det är för enkelt. En onödigt paranoid serie. Det blev plakatpolitik. Serien hade för bråttom att visa maktgubbeskiten.
Men alltså: det var inte en kass "Kronprinsessan", snarare ett svagt "bra".
Finaskådisar. Alexandra Rapaport som könskovoterad miljöminister verkade ha valt att basera karakären på Mona Sahlin. Mona och Margot. Rapaport är bra. Reine Brynolfsson och Suzanne Reuter är också ok men spelade samma maktkarikatyrer som alldeles för många gånger förr.
Ser ändå fram mot nästa måndag.
Det kommer nog att ta sig.
Men då beställer jag inte pizza.

Våren dök upp (chimärt) med sol i dag eller hur och jag blev genast deprimerad. Och kom och tänka på en gammal kolumn av mig som visade sig vara från mars 2001.
Tallkottskörteln, den rackaren, började helt enkelt pumpa lite förut och vårdeppet slog till långt innan våren verkligen är här. I februari. Sick.
Please come moln, please come rain, please come vinterstorm och mörker igen! Det är lättare då, eller hur?
Eller är det bara jag som är...vampyr?

Jonna nyss när vi står och pratar om kommande gäster:
"Du, dina bröstvårtor syns i den där tröjan".
Jahaja.

Jag tycker att denne Lars Berge skriver trevligt i Svenskan varje måndag.

Det är det jag alltid sagt: Man blir helt dåsig av hashish! Som George Michael, enligt BBC.

"My sweet lord" med George Harrison är dagens låt.

22 078 unika besökare har det varit på denna blogg i går och i dag fram till klockan 23.20 i kväll. Och totalt 28 644 sidvisningar.
Går det att lita på dessa siffror? Nej. För när jag skriver "unika besökare" är det nämligen unika besökare under lördagen och under söndagen. Rent teoretiskt kan det vara samma drygt cirka 11 000 personer som gått in varje dag. Och så har cirka 6 000 av dem gått in flera gånger.
Man kan inte lita på nåt. Jag säger ju det!
Godnatt raringar.
Jag tycker om er - vilka ni än var som gick in och hur många ni än var.

Lita på.
Det är ett absurt begrepp bara det.
Vem har nånsin sagt att man kan lita på nån?
Vem har fått en så befängd idé itutad i sig?
Och vad är det man ska lita på? Vad? Att personen aldrig sviker? Att allt personen gör och skriver och säger och ägnar sig åt är...rent? Utan baktankar? Utan agendor? Utan bindningar nånstans?
Jösses.
Man kan lita på, i tur och ordning:
1. Familj av blod.
2. Familj man skaffar.
3. Vänner förhoppningsvis.
4. Eh...
Hm.
Där tar det stopp.
Jag skulle lita rätt mycket på en offentlig typ som skrev ett sånt här inlägg. Men inte helt. Det är omöjligt.
Ingen visar sitt rätta ansikte. Allra minst de som säger sig göra det.

Den lilla vinjetten "kulturdebatt" I DN signalerade ju för alla som är mediavana att det handlar om en åsikt som DN-skribenten Mustafa Can lade fram.
Men det var otydligt för några få mediaovana personer.
Can anser att Elit är "en mobbinglista".
Det är den inte.
Det är hans åsikt. Hans åsikt i en debattartikel. En enda människas åsikt som fick publiceras i maktens främsta tidning, kulturdelen.
Klart Can får ha den åsikten. Han bör ha den. Oavsett hans agenda.
Det förljugna blir när han belägger åsikten med ytterst vinklad fakta. Det hade inte kunnat ske i en riktig artikel. Bara i en kulturartikel.

Men alltså det är ok. Jag vet att det fungerar så. Alla mediatyper vet att det är en åsiktsartikel.
Men det vet inte lärare i Solna och Umeå som mejlar mig och är ledsna, vissa för att deras elever har mig som idol och nu undrar de vad som händer.
Det gör mig sorgsen.
De tror på den politiska debattartikeln.
De vet inte att 80 procent av det som stod om Hanne Kjöller var positivt. Mustafa Can valde ut det elakaste, om hennes vikt, han hittade och publicerade det. Bara så kunde han kalla det mobbinglista. Hanne Kjöller vet också att det allra mesta om henne var positivt. Men det skriver inte hon heller i DN. Då vore hon inte martyr längre. Hon ska tydligen sälja en fetmabok i vår och tackar för uppmärksamheten i DN i dag.

Jag tror väldigt, väldigt sällan på konspirationsteorier. Konspirationsteorier är bara sorgliga för de visar på samhället orättvisor; maktlösa människor som tror att makten alltid vill jävlas med dem, dölja saker för dem, sno dem på allt!

Men sanningen är: alla känner alla i den här mediageggstaden. (Jag träffade DN:s Mustafa Can ihop med Resumés Viggo Cavling och Expressens Björn af Kleen på Riche i fredags; alltså det är inget märkvärdigt med det, jag antyder ingen som helst konspiration, jag bara säger: alla känner alla; det vet ju alla som läser den här bloggen!). Många snackar strunt mellan skål och vägg. Det betyder sällan nåt av vikt men låter illa om det avlyssnas.
Jag är med på samma mejlinglista som Alexander Bard som kommer från samma småstad som jag. Än sen? Han använder ett tufft språk? Än sen? Det gör mediafolk alltid i slutna rum men inte offentligt. Inte heller hängs heller kollegiala vänskapsband ut offentligt. Minst av allt på DN för det vore förödande för DN:s trovärdighet.

Därför är det bra med mejlinglistor, bloggar och internet.
Där finns ett utrymme för nyanserad och i bästa fall sann debatt fri från agendor.

Men dem läser inte bibliotikarier i Skövde.
De läser DN-maktens moralistiska röst och de tror att den är sann.
Sen mejlar de mig, besvikna
Jag kan bara säga till er:
Elit är ingen mobbinglista.
Jag är ingen mobbare.
Jag tar inte ta ansvar för vad andra i mitt sällskap säger.
Knappt ens vad jag säger i privata sammanhang...
Därför vill jag säga:
Gud må förlåta mig somliga rader.
Gud må förlåta mig somliga tankar.
Gud må förlåta mig somliga ord.

Men, främst: Ingen, verkligen inte Dagens Nyheters inavlade maktkotteri, ska talar om för mig vilka jag ska umgås med! Det är helt absurt. Maktmänniskor med toppskiktsumgänge och miljonlön, Wifstrand och Schottenius, som ljuger om en ensamstående tvåbarnsmamma och kickar henne från DN trots att hon bevisligen inte sagt ett enda ont ord om DN på Elitlistan. Skulle dessa tunga hycklare kunna moraldöma någon med trovärdighet? (Svaret är: Nej).

Mina läsare litar på det förtroende som jag byggt upp under åren.
De kan lita på mig.
Alltså, så mycket man nu kan lita på någon här i världen.
För, jag menar, inget av det här ju viktigt på riktigt. Det är bara en massa töntiga, överavlönade media/kulturpajasar som tjafsar om nåt som säljer mycket mer tidningar än artiklar om vår usla äldrevård.
Skällande åsiktshundar. Och några skäller åt andra hållet. Jag brukar undvika allt det där och göra min grej istället men nu rullar ju cirkusen och lärare mejlar och frilansare debatterar vidare men allt är bara spelet och…

The needles returns to the start of the song
and we'll all sing along like before
på nästa Bonnierfest.
And we'll all be lonely tonight and lonely tomorrow.

Som Del Amitri uttryckte saken.

Nu ska jag äta min köttfärssås.

"Jag såg mordet på Palme" var en utsökt dokumentär på SVT2. Av Mikael Hylin, en riktig murvel verkar det, ingen fjollig kultuskribent! Eller fjollig nöjeskrönikör...

"Maybe I'm a winner" med Grand Drive är dagens låt.

"Det går inte att beskriva".
"Det är vår målsättning".
"Matchen är långt ifrån avgjord".
"Svara på frågan: är blåa eller gula tröjor bäst?".
"Nu gäller det att kräma ur allt som finns kvar".
"Ta chansen när den kommer, men ha tålamod".
Herregud.
Nu minns jag varför jag inte tittar på sport på tv.
Kommentarerna.
Sport i sig är ju ganska underbart. Banalt, men underbart. Som så mycket annat.
Men kommentarerna. Platta floskler.
De som fyller tomhet i luft bara. De som måste vara där för att det blir så död tv annars. Blaj.
Fast den går att göra bra:
Jag tyckte mycket mera om sport i USA. Vilka jävla kommentatorer, vilken speed, vilka datahjärnor, vilken passion.
Å andra sidan var det mesta sånt bättre i USA.
Krönikörer också, förstås
Större land - större kvalitet - större utbud, givetvis.
Men ändå.
Tvingas jag höra nån säga "lite för mycket stillastående" en gång till så är risken att mina öron exploderar. Och jag har stora öron. Det kan bli en satans smäll. Det vill ingen.

Nej, det börjar inte bli vår. Men det börjar bli ljusare.
Och vårångesten kommer smygande; man känner tvång att städa.
Allt ljus visar all den smuts som december dolde.
Städerska. Borde skaffa städerska.
Eller: borde städa. Helt själv.
Istället: hockeyfinal. Jag spelar vanlig.
Sverige-Finland är bra för mig. En win-win oavsett för en svensk Virtanen...

Dagens Nyheter har en bra Palmepaket i dag. Kjell-Olof Feldt, Mårten Palme och Carl Bildt berättar om vår store man som mördades för nästan exakt 20 år sedan.
Jag minns att jag vaknade på morgonen och det var ovanligt kallt i mitt pojkrum. Dörrarna stod öppna. Radiopapparater och tv var påskurvade på hög volym. Nåt var fel. Sen sa mamma. Eller om det var pappa.
På kvällen ställde vi in nåt slags jippo i Charlottenborgskolans matsal för att samla in pengar till en skolresa. Det irriterade mig, kommer jag ihåg.
Jag var 14 år men förstod inte riktigt vidden.