Vi har grälat igen och Jackson Browne sjunger "Fountain of sorrow" på "Live acoustic volume 1" .

Looking through some photographs
I found inside a drawer
I was taken by a photograph of you
There were one or two I know
that you would have liked a little more
But they didn't show your spirit quite as true

Jag bläddrar i "visa bilder" i mobiltelefonen, där finns nästan allt vi gjort tillsammans. Från första träffen i eftermiddagssolsken på Nada till bilden i hallen i torsdags när hon hade vinterkräksjuka och jag inte vågade stanna längre för att jag absolut inte hade tid att vara sjuk på fredagen eftersom jag hade så mycket att skriva.
Vad är det för pojkvän som tänker så?
Vad är det för pojkvän som inte tar hand om?
Som bara lämnar lite mat och försvinner efter en kvart?
Det är jag.
Well jag ler åt bilderna.
De flesta är lite suddiga för hon vill inte stå still och posa så jag brukar ta dem, i farten, i smyg och KLICK-ljudet låter.
"SLUTA ta bilder!" brukar hon skrika och jag skrattar och tar ett till medan hon tittar bort och suckar ett "åååååååå, du är så JOBBIG", eller "JOBBI" egentligen och jag älskar att G:t försvinner i flykten.
Jag fastnar på några speciella bilder, ett speciellt i en portuppgång nånstans, och funderar på hur det kändes exakt just i det ögoblicket. Försöker lista ut hennes gnista.
Var jag lycklig?
Var hon lycklig?
Ja. Exakt just där var vi lyckliga. Kanske utan vett att begripa det.
Kanske för rädda för att det skulle försvinna för att vi skulle våga ta in det.
Eller jag i alla fall.
Man vet aldrig med någon annan.
Man vet aldrig med nån annan men man inbillar sig och ofta fel och negativt.
Jag målar ner skönheten i sot- och skit-färg av rädsla, slår bort lyckan och tänker: "inte vara lycklig nu för lycklig kan försvinna och hej sammanbrottet".
Störd är jag.
Vi har grälat igen.
Grälat.
Ett torftigt ord.
För de två som grälar brinner själen. Utifrån är det bara ett gräl.
Gräl låter som Kalle Anka och Mimi när de bråkar om vem som ska köpa julkalkonen medan Knatte, Fnatte och Tjatte skottar snö.
Gräl i verkligheten, för de olyckligtvis inbladade, gör det ont i hela botten av magen och livet håller på att rinna ut.
Känns det som.
"Älskling, du spelar en för stor roll i ditt eget liv", läste vi på en skylt på ett Drottninggatankafé för några veckor sedan och hon fick överdrivet mycket grädde i chokladen och vi fann skylten fiffig och rolig.
Det är sant.
Vi spelar alltför stora roller i våra egna liv. Allt är för viktigt. Det blir så stort.
Hon har aldrig tagit en bild på mig.
Varför har hon inte det?
Nåt så litet kan bli så stort och sån osäkerhet gräver jag ner mig i en skyttegrav och hon i en annan och så skjuter vi sorgsna livrädda .42-kaliberskulor från och mot varandras osäkerhet och ängslan.
Två människor som försöker våga ge bort sina hjärtat fast de egentligen inte vågar för det känns så oerhört farligt.
Hon säger att jag gör henne ledsen.
Jag säger att hon gör mig ledsen.
Ska det verkligen vara så här knöggligt? säger hon.
Nej det ska det inte men det är det, säger jag.

There's this loneliness springing up from your life
Like a fountain from a pool
sjunger Jackson Browne.

Jag zappar mellan bilderna i telefonen och minns lyckliga ögonblick.
Jag är rädd, men jag tror ändå att de kommer tillbaka och då ska jag känna dem, ta vara på dem, tacka Gud för dem.
Jag ska försöka spela en mindre roll i mitt liv.