Ju mer jag tänker på sossekongressen och bråket kring platserna i verkställande utskottet inser jag att Göran Johansson hade rätt. Valberedningen sa att det skulle kvoteras in en man denna gång för kvoten på kvinnor var redan fyllt. Göteborgs starke man sa att vi väljer den person vi har ett förtroende för och det är en kvinna. Resultatet blev att Göteborg blev utan plats i vu.
Gräsligt!
Vad hade det gjort om det för en gångs skull var en liten kvinnlig övervikt i vu? Oftast är det faktiskt tvärtom också i socialdemokratiska styrelser och grupper.
Dessutom varför reagerade ingen på att det är en sådan minoritet av kommunalråd i partiets högsta organ? Det är ju bara ministrar som sitter i vu. Det är anmärkningsvärt. Med andra ord så är regeringen numera också partiet. Det är ju vu som bestämmer allting, lägger upp alla strategiska beslut och förbereder vad partimedlemmen ska tycka.
Vad är demokaterna i partiet? Vad är demokratin? Vad i herrans namn håller på att hända?

Som tyckare och debattör får jag både ris och ros för mina åsikter. Så ska det vara. Stickar man som jag ut hakan måste jag också tåla kritik. Men det finns vissa åsiktspoliser som jag tycker särskilt illa om. Det är dom som kräver lojalitet och absolut inte kan acceptera att folk har andra åsikter än dom själva. Det finns en del sådana inom socialdemokratin och förmodligen inom alla andra partier. De tar till alla medel för att misstänkliggöra och fördumma sina fiender. De anklagar oliktänkande för att vara kommunister och sabotörer och för att förstöra partiet. Som kvinna får jag ofta höra att jag mindre vetande, dum i huvudet och sviker partiet. Vad står du egentligen för Lotta Gröning skrev en Hans Karlsson till mig från Örebro häromdagen. Varför kan du inte erkänna att Göran Persson gör ett fantastiskt jobb i sverige och i EU? Så hänvisar de till en insändare i partitidningen Aktuellt i Politiken där en Gunnar Larsson tycker att det skulle vara skönt att slippa höra proffstyckaren Lotta Gröning. Hon driver sin rabiata kamp mot Europa heter det i insändaren.
Det är inte första gången som partiorganet tar in elaka påhopp på mig. Det sker ofta och aldrig får jag tillfälle att svara. Det är inget konstigt när syftet för partiapparaten är att tysta sina kritiker. Framställ dem i dålig dagar, hoppa på dem och låt de aldrig få tillfälla att svara.
I sådana här lägen känns det befriande att ha kommit till insikten att lojalitet - en för alla, alla för den är någon som jag inte kan ställa upp på. Jag kan heller aldrig acceptera att jag måste vara lojal med makten eller partiapparaten. Som sosse är jag solidarisk med idéerna ingenting annat. Dessutom ett parti måste utvecklas, gamla ingrodda maktstrukturer måste förändras och brytas ner. Socialdemokratin håller på att förlora människors förtroende. Valforskarna har redan räknat ut partiet i valet - avståndet är för stort till de borgerliag hävdar de. De enda dessa åsiktspoliser förmår att göra är kräva lojalitet. Fy fan säger jag.
Det är inte konstigt att demokratin fungerar illa både i landet och internt inom partiet. Gör som ledningen säger annars är du inte värd att vara människa.

Det är bra att veta att jag inte är ensam om att min hund gräver ner köttben i sängen. Jag har fått flera förstående sympatimejl. Bicke är den busigaste hund jag någonsin haft. Jag har haft många hundar. När jag köpte honom sa uppfödaren, vad bra att du har erfarenhet av hundar. Den här kräver lite extra.
Ibland tänker jag att jag fått Bicke för mina synder särskilt då jag jagar honom när han tagit mina skor, eller rivit tidningen ur min hand. Eller som den dagen jag kom hem i nya fina kläder och Bicke tog sats och glad hoppade upp på mig med leriga tassar.
När han får åka med i bilen väljer han alltid att sitta fram. Han väger ju 40 kg och sitter där som en patron. Skäller på andra hundar och tittar gärna på medtrafikanter. Jag vet, det bör han inte göra!
Bickebus och ändå är han underbar.

Holländarna har röstat idag. Det blev nej också där. Det var väntat. Margot Wallström har ett tufft jobb att göra EU mera folkligt. Hon jobbar i underläge eftersom hon egentligen inte alls förstår EU-kritiker. Hon tycker bara de är konstiga varelser som förstör för utvecklingen av ett nytt Europa.
Samtidigt har hon nu alla förutsättningar att lyssna på vad folk egentligen tycker. Argumenten mot fördraget och kritiken gentemot EU skiljer sig inte nämnvärt mellan länderna. Att utvecklingen går för snabbt, att det nationella inflytandet försämras är några folkliga angreppspunkter. Liksom protesterna mot att den nationella välfärden försämras.
Alla både politiker och journalister brukar hävda att det som sker nationellt har inget med EU att göra. Det är både osant och okunnigt och vore det inte på sin plats med att lägga korten på bordet och se sanningen i vitögat?
Minns ni argumenten från ja-sidan när vi skulle gå med i EU? Ingenting kunde vi längre göra på egen hand hette det då, men hoppade vi på tåget skulle tillväxten öka, arbetslösheten minska, välfärden utvecklas och stärkas och demokratin blomma. Till och med spritmonopolet skulle vi få behålla.
Medlet var den nya ekonomin. Med låg ränta, låg inflation och minskade offentliga utgifter. Det ekonomiska systemskiftet är genomfört. Räntan är låg liksom inflationen. Tillväxten är okej åtminstone i vissa länder. Men var är jobben och välfärden?
Det stora problemet är att kombinera låg inflation och låg arbetslöshet. Hur löses välfärdsproblemen när kraven är starka på minskade offentliga utgifter och lägre skatter? Varför luras politiker och hävdar att det finns lösningar när inga lösningar finns? Själklart får vi en förtroendekris.
Fördraget är i allvarlig fara säger Lars Danielsson statssekreterare efter det starka nejet i Nederländerna. Det var i fara redan efter det franska nejet. Alla länder ska godkänna fördraget för att det ska gälla. Men det har nog EU-toppen redan glömt.

I morgon är det Nederländernas tur att folkomrösta. Det ska också bli spännande! Holländarna är inte så vana vid folkomröstningar. Poliitkerna där har mer kört samförståndslinjen. Men nu är det dags. Nej-sidan leder i alla opinionsundersökningar. Det väntas bli en ännu större majoritet för nej än det blev i Frankrike.
I Sverige ökar kraven på folkomröstning. Det är en demokratisk skandal om moderater och socialdemokrater vidhåller att riksdagen ska besluta i frågan före nästa val. Riksdagen är inte representativ för folket i EU-frågan. Det vet vi sedan tidigare. Måtte vi slippa några fler magplask från etablissemanget i den här så viktiga frågan.

Nu har jag kommit tillbaka från Riksdagen och Alliansens möte om utnämningspolitiken. Där träffade jag Anna Granbom en folkpartist som jag hyllar. Hon var den enda som röstade nej när 2004 kommittén bestämde sig för att omvandlas till myndighet. Alla andra partier röstade ja. Anna utsattes för övertalningsförsök från de andra. Ett argument som framfördes var att kommittéledamöterna skulle få högre arvode när det blev en myndighet. Men det påverkade inte Karin i hennes ställningstagande, men hon kände sig dock nödgad att avgå. Hon upplevde stämningen lite kylig,
Karin är ung och ny som riksdagsledamot, men vågade ändå stå emot. Hon var övertygad om att EU-debatten måste partierna själva sköta och den ska inte drivas av en myndighet.
Bo Rothstein slutsats i sin rapport är att myndigheterna numera till skillnad från tidigare har blivit mer ideologiska och fungerar som opinionsbildare. Han har döpt tjänstemännen till polykrater som är ett ord som han skapat. Det är blandningen mellan en politiker och en tjänstemän.
Dessa polykrater har DN debatt som sin hemsida. Där torgför de alla sina åsikter och krav. Han varnade för att myndigheterna tagit över ideologiarbetet från partierna.
Det ligger mycket i det. När hörde vi en visionär politiker senast?

Det är obehagligt med nyheter som den om Ilmar Reepalu. Malmös kommunalråd fick sin bostad beskjuten på söndagsmorgonen. Det är inte första gången som Ilmar Reepalu hotades. Han har fått hatbrev och bostaden har också attackerats tidigare.
Anledningen till denna ilska gentemot Ilmar Reepalu handlar om en tvist kommunen har med en 98-åring som vägrar flytta till ett korttidsboende.
Hot mot politiker är vanligt. Alla orter i landet som till exempel har varit med om att lägga ner sjukhus vet vad hatade politiker får utstå. I Norrbotten var det allt från mordhot, till mobbing och trakasserier.
Undersökningar har också visat att det är alldeles vanliga människor som hotar. Det säger en del om tillståndet i demokratin.
Maktlösheten föder ilska är en tes som bör undersökas närmare. När människor inte kan påverka politiken och när politiken tvingar sina förtroendevalda att följa en partilinje då uppstår konflikter. Djupa konflikter. Vem representerar politikern? Partiet eller väljarna?
Problemet är ju att partiet och väljarna inte längre hör ihop. De flesta partier idag har förlorat så mycket medlemmar att det nästan bara är de förtroendevalda kvar.
Vi kan aldrig acceptera våld mot politiker. Det ska fördömas. Samtidigt måste också politikerna ta ansvar för att demokratin fungerar. Etablerade partier har ett ansvar enligt regeringsformen att utveckla dermokratin när samhället förändras. Klarar de inte detta bryter de inte bara mot regeringsformen utan de blir också ett hinder för samhällets fortsatta demokratisering.
Så här kan det inte fortsätta! Någonting måste göras när folk skjuter mot poliitker.

Jag tänkte ta upp några områden som förstärker bilden av att politikerna har tappat styrförmågan.

1 Det första är denna enorma tillväxt av myndigheter. Så fort ett problem blir tillräckligt besvärligt bildas en myndighet.
2 Mångfalden som är typisk för det samhälle vi lever i idag ses endast som bevärlig.
3 De politiska partierna tappar mark. Väljarna förvinner och allt färre röstar
4 Det råder stor framtidsförvirring. Vad vilja något parti om fem år?
5 Maktstrider. Intern i partierna och internt i näringslivet.
6 De psykolsociala arbetsskadorna ökar också rekordartat. Det beror ofta på konflikter på arbetsplatserna. Där människor försöker förändra gamla strukturer. Där människor försöker få inflytande över sina jobb. Alla som inte passar in blir konstiga.
7 Vi backar in i framtiden. Vi har normer och regler anspassade för ett svunnet århundrade. Det är ganska absurt att gamla bokslut är biljetten för investeringar inför framtiden för små företagare.
8 föraktet mot de små företagen och de nya branscherna är bå¨de farligt och skrämmande. Vem ska producera tillväxten om inte folket som bor i landet och det lokala och nationella näringslivet.
Sony Ericsson i Kina är väl knappast något att hoppas på.

Det är uppenbart att politikerna inte längre har svaren på våra problem. Allt började nog när den expansiva industrin, den som är byggt på teknologi och vetenskap flyttade utomlands. Det råder ingen tvekan om att industriföretagen numera utvecklas i en internationell tävlan. Den internationaliseringen innebär också att företagen håller på att frigöra sig från nationalstaten. Det i sin tur innebär att de inte är lika angelägna om att dela med sig av sina vinster till nationen och välfärden.
Politikerna har haft svårt att tackla detta och deras svar har blivit att de helt enkelt följt efter företagen utomlands. När de inte kan lösa problemen hemma blir EU svaret på alla lösningar. Politikerna är numera i färd att bygga en ny stat i hopp om att locka kapitalet kvar i Europa.
Industriföretagen då? De verkar internationellt men sitter som en propp kvar nationellt.
Industrimagnaterna som tillsammans med staten varit makten i det här landet åtminstone sedan Saltsjöbadsavtalet vägrar släppa taget. Politiker och storföretag sätter fortfarande agendan för oss andra. Storföretagen talar om vad småföretagen behöver. Men framför allt vad de själva behöver. Det är riskkapital, och nya vägar och järnvägar och stora statliga forskningsinsatser.
Poliiterkna säger ja och amen för industrin har ju de riktigt stora arbetsplatserna kvar i Sverige.
Några nya jobb skapar de inte ändå tror politikerna att storindustrin är framtiden för landet.