När jag lyssnar till Bosse Ringholm angående skattestrulet på Enskede IK känner jag viss sympati. Jag vidhåller förstås att han inte bör vara högst ansvarig för idrottsfrågorna så länge debaclet med hans fotbollsklubb pågår. Däremot kan han sitta kvar som vice statsminister.
Ringholm pekar på ett dilemma för oss folkrörelsedemokrater. Han är en genuin folkrörelsesosse som alltid haft föreningsengagemang, bland annat 16 år som ordförande för Enskede IK. Det är fint.

- Jag valde att avgå för ett år sedan för jag hann inte sköta mitt uppdrag. Klubbens verksamhet har växt betydligt - från 400 medlemmar till 2500 medlemmar, sade Ringholm i radions Studio 1 i går.

Från att ha varit ett ideellt engagemang för en relativt liten klubb blev det i det närmaste ett heltidsengagemang för en stor verksamhet. Då är det svårt att hinna med om man är toppolitiker samtidigt.
Och här någonstans begår Ringholm kanske ett tankefel?
Han hänvisar till vikten av att man kan "vara vanlig" och ha den här typen av engagemang också som statsråd samtidigt som det är ett risktagande.
Frågan är om man ändå inte ska välja vad man ägnar sig åt under olika skeden av livet?
Det är suveränt bra om våra beslutsfattare har en folkrörelsebakgrund med förståelse för det som hör till den svenska demokratin - den ideella sektorn och föreningslivet.
Samtidigt blir det en märklig sammanblandning om man som finansminister eller idrottsminister samtidigt sitter ordförande i en fotbollsklubb eller någon annan förening som är beroende av samhällsstöd av olika slag.

Kanske visar det också på den alltför nära relationen mellan stat och folkrörelsesektor?