Hemma igen! Blev kvar en dag extra när cirkusen kring Lennart Johanssons uttalanden om damerna drog igång i går. Det var bara att glömma att åka hem och dra till Manchester på stört. Efter många samtal spårade vi Johansson till Manchester Sport City där Uefa hade styrelsemöte. Vi, Hillergen och jag, satt i bilen utanför i tre timmar och väntade och när Johansson kom ut skyndade vi fram. Andreas med kameran i högsta hugg, jag med reporter-bandspelaren. Vi fick ett bra snack med Lennart som anser sig vara felciterad i BBC och bilderna blev exklusiva och bra.

Bumbi flög hem på kvällen, jag blev kvar en natt i Manchester. Delade taxi med Hanna Ljungberg in till stan, stötte på henne av en slump på flygplatsen.
Jag bodde på samma hotell som Uefa, Edwardian Radisson. Femstjärnigt. Viss skillnad mot Preston Swallow om man säger så...
Men någon James hade de inte. Och ingen Spiderman.
Simon och jag åt middag på hotellets restaurang och satt länge och pratade om fotboll, journalistik, skvaller och livets djupare frågor. Åtminstone trodde vi själva att vi var djupa.

Fick sova tre timmar, flög 08.20 i morse, så trött att jag mådde illa. Det första jag gjorde på Arlanda var att köpa tidningen. Det blev bra med Johansson, fick ettapuff (när de pråmar för artikeln på förstasidan av huvudtidningen) och vi hade framför allt valt rätt tonläge i debatten. Vi känns trovärdiga och helt rätt ute.

Nu är jag äntligen hemma, kommer att ta hela dagen i morrn att packa upp, tvätta och stryka. Att göra reseräkningen orkar jag inte ens tänka på nu.

Trädgården är sommarlummig och grillen varm. Nypotatisen kokar och jordgubbarna väntar på mig. Svensk sommar, till sist.

I morgon ser jag EM-finalen på TV. Hade räknat med och hoppats på en annan final. Då hade jag fortfarande varit på plats.
Tyvärr har Norge ingen chans mot Tyskland. Det blir ännu en EM-seger för tyskorna. Men jag håller på underdogen och grannen.

Nu kallar maten på mig.

Min EM-blogg försvinner snart och jag vill passa på att tacka alla er som läst mig och mejlat i mängder! Mille grazie, tusen tack.
Mejla i fortsättningen på min vanliga adress: jennifer.wegerup@aftonbladet.se

Det dyker upp nya bloggar framöver, tills vidare möts vi i Sportbladet/Aftonbladet.

Jennifer

En sista pressträff hölls i morse på spelarhotellet. Spelarna var lugnare, den värsta smärtan hade lagt sig, bara besvikelsen dröjde kvar och ett milt vemod. Marikas tid är slut, några spelare kommer också att lägga av.
I går blev sista kvällen med det gamla gänget.
Vi kände också en lätt touch av nostalgi, tog farväl av Marika, sa på återseende till Dennerby, presschef Nystedt och spelarna. Alla önskade varandra trevlig sommar och så var det dags att åka hem.

Många fina mejl till stöd för de svenska spelarna.

Tur att jag sa hejdå till James i natt.

Nu har jag packat i rekordfart, hoppas jag inte glömt något. Drog på munnen när jag packade ner den oanvända bikinin och solkrämen.

Manchester nästa, om några timmar går flyget hem till Sverige. De har lovat mig nypotatis och jordgubbar där hemma i kväll.

I Bumibilen ska vi spela vi ”Hipp Hurra, här kommer Bumbibjörnarna!” en sista gång.

Så tog det slut, EM. De svenska kvinnorna och tjejerna spelade sina bästa match hittills men det räckte inte. Efteråt är allt för sent, allt bara tystnad, tårar och tomhet.

Det känns tomt för oss reportrar också. Vi har varit här länge nu, ännu längre är den tid som vi vetat att vi skulle till EM. Nu är gödseldoft, regn och dåliga mackor redan nostalgi, EM 2005 snart ett minne, en bildsamling, något att prata om och längta tillbaka till.

Värst är känslan av att det inte skulle sluta så här. Sverige var det bästa laget, Norge hade sina dödliga omställningar, inte mycket mer. Men de vann, de var effektivast, det måste även en dålig förlorare som jag acceptera. Jag lyckades till och med le mot VG:s Truls (som jag lärde känna på EM och OS i fjol) och gratulera Jeanine. Men det satt hårt åt. I morgon ska jag tycka om dem igen.

Det gjorde ont att se och höra Marika Domanski Lyfors så ledsen. Hon fick aldrig sitt guld.

Mixed zone var så oorganiserad att bråk nästan utbröt mellan journalisterna. Vi knuffades och puffades som bäst då en svensk tjej i 12-14-årsåldern lyckades ta sig fram till mig. Hon hade med sig min senaste bok, ”Damelvan. Pionjärerna, dramatiken, guldåren. Ett porträtt av svensk damfotboll”.
– Kan du signera den åt mig? Den är jättebra, frågade tjejen som hette Evelina.
Jag tackade för berömmet och skrev ner min oläsliga autograf och då sa hon:
– Det är den enda bok jag någonsin läst ut.
Du Evelina, jag hann inte säga det, men det är det finaste beröm jag någonsin fått, det slår alla goda recensioner.

Vid 23.40 engelsk tid blev vi utslängda ur presscentrat som stängde (tack för det Uefa). Jag skrev min sista artikel i bilen hem till Preston. Klockan 02 svensk tid (01 här) hade jag sänt allt. Sen varvade vi ner med några pints på det andra hotellet strax intill, där bland annat Jackass Sillén och Norrans Fahlman bott. Henning vägrade i sten att dricka whisky och fortsatte med sina alcopops. Han blir aldrig någon Cohen. Men Carina och jag tog varsin skotsk whisky som smekte strupen och jagade bort stressen.
När vi tog taxi hem tog gryningen oss rakt upp och ner, våra bleka ansikten, trötta ögon, stumma kroppar.

Simon har träffat James nu. Han satt bak i bilen, ordentligt bältad som sig bör. Vid bakrutan satt också två kramdjur, en nalle och en kanin. Jag såg dem och jag såg nattportiern, böjd över ett bord med fulla askfat och tomma glas.
– God natt och tack så mycket, sa jag när vi gick förbi.
Han log lite förvånat, sen fortsatte han att duka av.

Har letat efter Spiderman, till och med under sängen. Men han är och förblir borta. Kanske visste han att jag ändå skulle lämna honom snart och ville spela cool och dra först.

Resumé (som ringde även mig häromdagen om Mats Hård) tror sig nu veta att Mats Hård är min nattchef Hebbe, som jag bloggade om i förra veckan. Han och en annan kollega, enligt Resumé.
Blir bra skvaller vid lunchen. Men allt är bara spekulationer, ingen vet något säkert. Hebbe kan lika gärna vara oskyldigt utpekad.
Ska messa Hebbe nu och påminna honom om ett samtal vi hade för en månad sen...

Tillbaka från utflykten som gick till Camelot.
Bumbi var hemma och vilade men vi tog den knallturkosa Bumbibilen, dock utan GPS:en. Simon var istället kartläsare åt Carina, med Henning som assisterande och mig som klagomur. Vi hann knappt svänga ut på M6:an förrän det började regna, men vi fortsatte tappert mot Camelot.
Andreas och jag hade upptäckt att det var skyltat dit redan en av de första dagarna i Preston. Camelot! Kung Arthurs och riddarna av det runda bordets mytomspunna borg.
– Ligger den verkligen här? Ska inte det man tror är ruinerna av borgen ligga vid havet? frågade jag Andreas.
Det verkade också minst sagt märkligt att det var skyltat mot något som hör hemma i sagornas värld lika mycket som i historieböckerna. Historikerna har tvistat i århundraden om huruvida Kung Arthur existerat eller ej.
Men är man nu en gång döpt efter kung Arthurs otrogna hustru kan man inte se en skylt mot Camelot utan att åka dit. Pappa gav mig namnet Jennifer efter att ha fascinerats av legenden om Guinevere, hon som svek kung Arthur för unge, sköne riddaren Lancelot.
– Vi åker och kollar vad detta Camelot är för något!, föreslog jag.
Sagt och gjort.
Vi hade dock lika svårt att finna Camelot som Graal-riddarna att finna den heliga Graal. Carina missade den första avfarten och vi fick vända och åka tillbaka till Preston och börja om. Simon var ingen Tina Törner direkt.
– Jag tror du ska ta till vänster, nej till höger, nej vänster...
Men när Carina svängde fel på allvar var han föredömligt lugn.
– Nu kör du på fel sida av vägen, upplyste Simon utan att ens höja rösten.
Till sist kom vi fram till Camelot och minsann, där fanns en stor riddarborg.
I plast. Vi var vid nöjesparken Camelot.
– Åhå, så det är det som den lilla karusellen på kartan betyder, utbrast Simon förtjust.
Jag hade lust att lämna honom och låta honom åka hem i en av nöjesfältets radiobilar.
Istället blundade jag och försökte njuta av Leonard Cohens sexiga stämma på radion och kände hur den djupa rösten rev och slet i mig. Var på väg att få gåshud när refrängen kom: ”First we take Manhattan, then we take Berlin”.
Då klämde Henning i för full hals och sjöng med så att han överröstade Cohen.
Mycket kan man säga om vår lille pudding från Karlstad. Men det kommer att ta ett rejält antal år innan han skaffar sig Cohens hesa whiskystämma.
Nu blir det inga fler alcopops för Henning, i kväll beställer jag in whisky till honom. Dricker han den inte är det munkavle på i fortsättningen.

Spiderman har lämnat mig, var inte på rummet när jag kom tillbaka. Känns tomt.

Simon missade James i går kväll.

Nu ska jag träna på gymmet men tror inte att jag orkar gå för nytt rekord i dag.

Gjorde radio åt Aftonbladets webradio, som också går i Radio Rix, förut. De tvingade mig att tippa Norge-Sverige. Tippade 2-1 till Sverige men det tror jag inte riktigt på. Är rädd för att Ingvild Stensland och de andra norska valkyriorna ställer till med Ragnarök för det svenska laget i kväll.

SVT-Mattias har röntgat sig nu. En spricka i foten.

Glömde berätta i går att Simon, Jeanine från norska VG och jag blev instängda på stadion i Warrington. Vi valde fel trappa, en branddörr gick igen bakom oss, framför oss var en stor port med hänglås. Men allas vår Henning kom och agerade Räddaren i nöden och släppte ut oss.

Molnen fortsätter att skugga vår sommar, den vilda vinden får mina pråliga hotellgardiner att fladdra. Men vi utmanar vädret, nu bara ska vi göra vår utflykt. Om en halvtimme går bilen, det blir nog bara Carina och jag. Bumbi skulle vila och Simon har jag inte hört från än, ska nog ta och väcka honom strax.

Skrev elva grejer igår, en rad artiklar, match-guide, tillägg. Var klar vid 01.5 svensk tid, 00.15 här. De andra var på väg i säng men Carina och jag satt och snackade en stund, jag var helt slut men tvungen att varva ner innan jag kunde sova. När vi en stund senare dragit oss tillbaka ringde det på min rumstelefon. Det var Carina.
– Min mobil är borta, jag måste ha glömt den där nere, men jag hittar den inte här. Jag har gått ner i receptionen, kan inte du ringa på mobilen så jag hör om någon sitter med min telefon.
– Jag ringer direkt! sa jag och tog min mobil och ringde på Carinas.
En signal gick fram och det började spela i min handväska. Det var jag som tagit Carina mobil...Say no more.

Det tar tid att kyla ner en jetmotor. Hade svårt att somna i natt, var övertrött och dessutom var det rena djurparken på mitt rum. En stor spindel under elementet och en mygga som jag hörde surra så fort jag släckte, men aldrig såg. Myggor älskar mig, jag måste vara mycket god. Är vi ett sällskap i myggtrakter är det jag som får fem gånger så många bett som de andra. Jag är dessutom smått allergisk, ett arv från farmor, och tål betten dåligt. De svullnar upp som böldpest och jag kliar desperat.
Myggan i natt var dock fredlig - eller lika trött som jag. Fick vara ifred.

Var med i P1 07.15 min tid i morse, minns knappt vad jag sa. En gammal kollega och god vän messade dock och sa att det lät bra så då får jag hoppas han har rätt. Somnade om så fort sändningen var över.

Harry Potter del 2
Vaknade just i tid för frukost, sa god morgon till mitt nya husdjur Spiderman som låg kvar under elementet. Satte inte i linserna i dag heller, tog gamla HP-glasögonen. När jag kom ner i matsalen kisade jag tappert, såg ingen jag kände och satte mig själv vid ett bord med mina vita bönor. Bumbi Hillergren kom ner en stund senare och satte sig hos mig. När DN:s Lunkan kom hörde jag dock till min förvåning någon ropa bakom mig ”Anders, här!”.
Vände mig om och såg DN:s Johan Esk (han kom i förrgår) i en grå mysdress.
– Har du suttit där hela tiden? undrade jag.
– Ja, det har jag, skrattade Johan.
Jag bad om ursäkt, fick förklara att jag självklart skulle satt mig vid Johan om jag sett honom. Å andra sidan kunde han ju ha ropat på mig.
Nu har jag i alla fall satt i linserna.

I dag är det två veckor sen jag kom till England. I går fick jag för första gången på dessa två veckor uppleva ett ställe med klass.
Restaurang Longridge var allt jag vågat hoppas på och lite till, en ljuv stund efter rökiga, rapiga pubar, barmackor, sunkiga indier och snabbmat vid vägen.
Bara vägen dit gjorde mödan värd, om jag nu ska kasta in lite Karin Boye bland de engelska ulliga, gulliga lammen, de pittoreska byarna, stenhusen, vildvinet, hagtornshäckarna, bypubarna och stockrosorna.
Om Simon och jag varit lovers hade det varit rena Harlekinromanen. Nu är vi ju dock inte det och som vanligt var vi tillräckligt många för att vara rena Sällskapsresan 4: Tobias från TT (Jackass har fått förstärkning), Johanna från Svenskan, Bumbi med flickvännen Elin, Henning, Simon och jag.
Restaurangen tog emot oss med svala fördrinkar, svällande stolsdynor, mjuka mattor, soft konst och servila kypare. Sen åt vi. Och åt. Och åt.
De flesta valde getostravioli till förrätt utom Simon som svängde till det med blackpudding (engelsk kusin till blodpudding). Sen gick många loss på sirloin steak medan jag beställde in en vän till lammen jag sett kanta vår väg. Saftig lammunge och kraftig Rioja. Enjoy, som kyparen sa. I did. Indeed.
Kakmonstret Simon älskar desserter och beställer ofta in flera stycken. Nu nöjde han sig med bread- and butterpudding och jag frossade på en massiv chokladmousse med hallon, basilikaglass och jordgubbsskum som smälte i munnen likt molnfluff.
Longridge får fyra plus av Aftonbladets krogpatrull. ++++

Nu är det vardag igen, hårt jobb inför matchen i morgon och i den första semifinalen ligger Finland under mot Tyskland med 3-1.

”Det här är den svåraste skadan vi har”. Landslagets läkare Peter Adolfsson uttryckte i dag oro över SVT-Mattias skadade fot. Adolfsson tog av bandaget och undersökte foten som fortfarande inte hämtat sig efter Hennings stämpling. Sen rekommenderade han röntgen. GP-Carina, som brutit i stort sett alla fingrar hon har flera gånger under åren som handbollstuffing, bara fnös åt sån vekhet.

Många av de blågula tjejerna har järnkoll på vad som skrivs om dem - även på min EM-blogg.
I går fikade jag med Seger och Schelin och skrev sen om att Seger stått för serveringen.
– Det var ju synd att det inte var jag som gav dig kaffe, det blir nästa gång, skojade Schelin i dag.
De unga tjejerna är sköna, de bjuder på sig själva och är ett lagom hopkok av kaxighet och självdistans.

Kollegan Lasse Anrell och jag mejlade lite i går, han undrade om det är sant att de kvinnliga utsända reportrarna har en konflikt. Jag var tvungen att göra honom besviken. Vi trivs finfint ihop. Det är ingen het catfight på gång, vi är alla riktiga lovekittens.

Blev i går uppringd av en branschtidning som undrade om jag är Mats Hård. (bloggande reporter under cover). Jag gav det svar som reportern säkert fick av alla han ringde till:
– Nej, det är jag inte och även om jag varit det hade jag inte sagt det såklart.
Samt:
– Nej, jag vet inte vem det är men om jag vetat att det var någon vän och/eller kollega hade jag inte sagt det.


På vägen till stadion i Warrington blev vi sittande länge vid ett rödljus. På min sida bredde en kyrkogård ut sig, rad efter rad av gravstenar på mjukt sammetsgräs. Jag önskade att jag haft tid att kliva ut och gå runt en stund och läsa på stenarna, kliva ur konkurrensen och stressen, in till dem som klockan slutat slå för. Många av gravarna såg gamla ut, vissa stenar och kors lutade ledset; övergivna, bortglömda. Till dem kommer ingen mer.
Så fort en människa går ur tiden.

Warrington nästa. Sverige tränar på matcharenan och sen är det presskonferens/mixed zone direkt efteråt. Träningen är bara öppen för oss första kvarten, sen stängt och hemligt.

Känslan från middagen i går dröjer kvar, som skönt balsam för min själ.
Återkommer i eftermiddag med detaljerna.

Rena kläder (äntligen fått tvättat), linne från Kew, örhängen Pilgrim, läppglans på läpparna och inuti munnen vattnas det redan. Nu går taxin till vår bästa måltid sen vi kom hit. Hoppas jag.
Återkommer med krogrecension senare.

Sjukt så blek jag är. Det finns solarium här, Carina och jag pratade om att gå ner och sola. Men jag har inte tid och dessutom gillar jag inte att solara längre, för varmt, tråkigt och tidsödande.
I Falkenberg, under de glittriga tonåren, solade jag desto mer.
Solana, Sun Seekers, Klitterbadets solarium; mina väninnor och jag köpte klippkort, pressade, förstärkte med kastanjevatten och brunkräm. I skolkatalogerna ser vi alla ut som omvända pandor, med blonderat hår och vitsmetiga Ultra-läppar.
På min förra arbetsplats solade jag på gymmet Oasen, under studieåren i Sundsvall på Pigmenthuset. Har fortfarande ett par matchstrumpor från SDFF, med reklam från Pigmenthuset på.
SDFF står för Sundsvalls Damfotbollsförening. Från början hette även damerna GIF Sundsvall men bröt sig loss från moderföreningen Giffarna eftersom herrarna fick alla resurser. Samma sak hände i Varbergs Gif där min minsta syster Jill spelade. Då kom man överens om att damerna skulle heta Varbergs Gifs DFF och herrarna HFF, herrfotbollsförening. Men ser man på, när de nya tröjorna och programmen kom hette herrarna fortfarande bara Varbergs Gif, helt emot överenskommelserna. På damernas plagg stod det däremot Varbergs Gifs DFF.
– Hoppsan, det blev visst fel, men nu blir det för dyrt att trycka om, blev svaret till damerna då de klagade.
Ja, hoppsan, tänk vad konstigt att det blev fel just på det viset och inte tvärtom.

Själv spelade jag basket i Varbergs Basket i sju år, utöver sjutton år som fotbollsspelare. Vi hade knall-lila matchställ i basketen. Oh la la så tjusigt. Valde fotbollen före basketen när jag var mer eller mindre färdigväxt ( 1,70) och såg en långt ifrån lysande spelare  (1,87) gå rätt in i flick- landslaget.

Apropå längd undrar jag ibland om svenska landslag i fotboll går in för att hitta små spelare: Henke, Freddie, Vickan, Hanna... Svenskar är ju annars ett rätt storvuxet folk. Mycket har nog att göra med urvalet i tonåren, till Elitflick- och Elitpojkläger. De långa spelarna har då inte samma kontroll på sina rangliga ben som de mindre - och därför mer tekniska - spelarna.
Men Sveriges damer skulle också behöva en Zlatan på topp, för bollkonsterna men även för fysiken. Det tycker även många av er som mejlar.

Så nu passar det att komma! Lite av den känslan har vi tappra, trogna som följt damerna ända sen ankomsten för två veckor sen. Två veckor av smörgåsar med chips till, gödseldoft, regn, blaskigt kaffe, hårt jobb och långt ifrån lysande fotboll. Men också två veckor av Quattro’s tortellini, goda pints, matcher i parken, solglimtar, kul jobb, sköna spelare och mycket fin gemenskap mellan oss utsända.
När det nu väller in nya journalister ändras gruppdynamiken, folk grupperar om sig. Men vårt lilla kärngäng på Preston Swallow håller ihop - men öppnar också vår mysiga famn för Simon och andra som vill in.

Ju fler journalister, desto mer trängsel. I dag på pressträffen, på Blackburn Rovers Academy efter Sveriges träning, var det knökfullt.
TV har en tendens att alltid tycka att de ska gå före. I mixed zone får de alltid spelarna först, sen radio, sen vi i pressen. Okej så länge tv ska direktsända, det köper jag, men däremot aldrig om det de gör inte ska sändas förrän dagen efter medan vi tidningar ska i tryck snart.
Jag har vid mer än ett tillfälle under årens lopp börjat bråka med tv-reportrar och deras kameramän/kvinnor som försökt gå före, hängt på en, puttat undan en. De svenska tv-teamen är trevliga, men de utländska har en svansföring som inte är av denna världen. I lördags försökte Sky Sports tränga bort mig och i dag var Carina inte glad på BBC.
Brukar då och då vara med i SVT och TV4, i olika sammanhang, nu senast har det varit mycket om min nya bok Damelvan. Varje gång slås man av hur lite man hinner säga på en kvart, hur fint sminköserna sminkar en, att man sen inte blir alls lika fin i rutan (tv lägger på många kilon och varje linje i ansiktet blir en fåra) och framför allt av vilken enorm genomslagskraft tv har; larger than life. Man skriver elva år i tidning och sen är man med elva minuter i tv och fler har sett en.
Nåja, inte riktigt. Men nästan.
Förra sommaren var jag med i Sky News i egenskap av ”Sven’s biographer”.   Det var under sexskandalen med Faria Alam och FA-bossen Mark Palios. Jag var i London och Sky hade nosat reda på att jag skrivit boken ”Sfinxen från Torsby” om Svennis (tillsammans med Petter Karlsson) och bjöd in mig till studion. Blev hämtad med limo, supersminkad, fick svagt kaffe (alltid, alltid) och sen var vi plötsligt LIVE och lika fort var det över. Som alltid i tv.
Så fort jag kom ut ur studion och slog på mobilen plingade ett sms in. Från TV4:s Patrik Ekwall som hade sett mig. Den mannen har fan koll på allt, han är otrolig.

Caroline Seger serverade mig kaffe i dag.
– Vill du ha mjölk också? undrade hon gulligt innan hon hämtade en kopp till mig och en till Lotta Schelin.
Det hade aldrig hänt hos herrlandslaget om man säger så.


Tog en lunchmacka (igen, igen) med Simon förut och gick igenom senaste skvallret hemifrån rosa redaktionen. Simon ringde sen och bokade bord på finkrogen, jag dreglar redan. Nu gäller det att skriva på snabbt så att jag kan följa med.
Caro bello Simone hade också med sig svenska tidningar. Slog naturligtvis direkt upp mitt eget uppslag (ni minns vad jag berättade i går om reportrars egon) och kollade vad de gjort med finskornas nakenbad och den norska kritiken. Kunde varit större men de så kallade supportrarna från AIK som attackerade GAIS-fans var naturligtvis den dominerande, sorgliga, solkiga nyheten i dag. I alla fall hos oss som gjort den rätta nyhetsvärderingen.

I kväll ska jag presentera Simon och James för varandra.

Michael Jackson friad på samtliga punkter. Dagens stora nyhet vid frukostbordet. Redan i går, när vi käkade indiskt inne i Preston, diskuterade vi Jackson och bad de där hemma ringa så fort de fått nyheten. Vissa av nyhetscheferna på tidningen har TT-flashar (breaking news) direkt till sina mobiler så de nås av nyheterna direkt, även om de sitter med en Chicken korma och en Kingsfisher. Men ingen i sällskapet hade det så vi fick vackert ringa hem.

Simon ringde just, han har landat i regnet. Han har redan hittat en restaurang, bara tjugo minuter från hotellet. Om den är bra? Norra Englands bästa och med en stjärna i Guide Michelin.
De andra trodde inte sina öron, utom Hillergren som vet hur Simon är. Vår lille gourmet.

Nytt rekord på löpbandet! Sprang längre och fortare och förbrände mer kalorier än någon gång förut. Kände hur stressen formligen rann av mig tillsammans med svetten. På slutet ropade, bönade, bad och kved min kropp ”sänk farten!”. Men min hjärna, eller snare vilja, vann. Efteråt låg jag som en strandad val, genomsvettig, flåsande och knallröd i ansiktet (matchar inte den rosa Sportbladet-tröjan bra) på en matta och flämtade. Det är inte bra med löpband för tävlingsmänniskor. På min vanliga löprunda hemma i Bromma kan jag omärkligt dra ner på tempot om jag är trött. Men bandets display är nådlös, siffrorna talar till mig:
– Ok, du vill sänka farten? Tvingas erkänna att du inte orkar.
Aldrig. Nu mår jag dock som en prinsessa, har duschat hett och länge tills det ångade och immade så där mystiskt som i alla amerikanska filmer. Ska skriva två saker till, hoppas hinna bli klar i tid för middag, kan inte bara leva på mackor.

För att förhöja vinnarkänslan efter min rekordtid spelade jag ”Vincerò” på datorn. Jag älskar när de spelar den på arenorna, så där lagom pampigt och pretentiöst.
”...all’alba vincerò!”.
”Vid soluppgången kommer jag att vinna!”.
Synd bara att man aldrig ser solen här, varken uppgång eller nedgång, bara feta moln från Nordsjön.

Roligt med alla mejl som väller in, tänkte på det när jag sprang. Framför allt för att det är så många positiva, fina och annorlunda mejl. Ibland får jag en känsla av att våra läsare bara klagar och skriver när de är arga, svär och skriver könsord. Nu får jag en bild av majoriteten av våra läsare och den bilden är fin. Vilket privilegium att få skriva för en så stor publik, nå ut, få svar, beröra och bli berörd.

Bumbibjörnen har lånat mig en adapter med flera uttag, så schysst, äntligen har jag kunnat ladda min eltandborste.

Jag tror att jag håller på att få sms-tumme, den är svullen och gör ont. Försöker sms:a med vänstern istället, men det går så långsamt, jag är hetsig och har inte tålamod.
Har messat mina småsystrar Johanna och Jill och pratat med mamma och pappa i Falkenberg. De var ute på promenad i min barndoms skog i Tröingeberg, med hela kenneln, de tre cockerspanieltjejerna Amanda, Freesia och Kajsa. Mamma och pappa kunde gärna DHL-a över någon av vovvarna, den kunde värma mig i sängen i natt. Och så kunde Sillén få rasta hunden.

Har pratat med Rikard också, han hade ätit nypotatis och jordgubbar. Han var inte lika avundsjuk på min cheddarmacka som jag på hans svenska sommarmat. Men i morgon kommer finsmakaren nummer ett, vår egen Simon Bank, och ger mig förstärkning. Stjärnorna i Guide Michelin lyser extra starkt bara för honom.
I fjol, på EM, avslutade vi med en brakmiddag efter en månads slit. Simon tog oss till en restaurang i en borg vid havet, högt uppe på Cascais klippor. Chelseas ryske ägare, mångmiljardären Roman Abramovitj, hade bokat hela stället för sig själv veckan före. Så stort kunde inte vi slå på, men femrätters, en rad viner, en uppsjö desserter, cigarrer och mängder med Buck’s Fizz räckte för att göra oss belåtna. Buck’s Fizz blev sen min drink hela förra sommaren; apelsinjuice och champagne, så Jackie Collins och så bubblande gott.

Nu har de svenska damerna checkat in på nya hotellet. Undrar om de gillar det centrala läget...Och hur mycket UIK-gänget och duon Seger-Öqvist shoppade för i dag.

Victoria Svensson avslöjade häromdagen för mig att hon glömt ta med sig Kalle & Hobbe-tidningar. Hur ska det gå? Under VM i USA hade hon fått en hel hög Kalle&Hobbe som hon låg och läste på kvällarna. Den skrockfulle springer nu genast och köper senaste numret och postar det till mig på Preston Swallow för vidarebefordran till Vickan.

Vår utflykt är inställd, för dåligt väder. Har klämt en cheddar-ciabatta (märklig kombination) och sitter på rummet och skriver. Ska strax ta en paus och gå ner i gymmet lite.

Fick mejl från Angelica, 15, som vill bli sportjournalist och undrade vilken utbildning jag gått. Pratade faktiskt ljuva (nåja bitterljuva) studentminnen med Henning i går kväll. Vi har båda gått journalistutbildningen vid högskolan i Sundsvall. Vi ropade minnen i mun på varandra:
 Studentkvartet Förrådet! Symaskinshuset! Sundsvalls DFF! (där jag spelade, de låg i divsion 1 då). Kubiken! Munkförsäljarna på gågatan! Skippers! Skeppsbrokällaren! Alnös bryggor! Kåren! Café Cult med Claddcaca! G2! Aveny! Esplanad! Kulturmagasinet! Pretentiösa klasskamrater!
Vi riktigt frossade i lådan med nostalgi-praliner.

Snart börjar Wimbledon. När jag var London-korrespondent 1999 bevakade jag turneringen. Har aldrig varit på ett  lika välarrangerat mästerskap, varken förr eller senare. Alla spelare är där tvingade att komma till presskonferens, alla intervjuer skrivs ut och läggs i reportrarnas fack. Mer sånt tack!
Minns också champagnen, jordgubbarna med grädde, snobbarna, de äkta tennisentusiasterna, centre courten, underbara Steffi Graf, tunnelbanestationen Southfields där en grön tennismatta täckte perrongen.
Glömmer inte heller den flämtande skocken som fyllde läktaren då Anna Kournikova spelade. En dag ramlade hon och visade trosorna. The Sun körde bilden med föjande smakfulla rubrik till: ”Hornykova”.
Att få ackreditering (presstillstånd) till Wimbledon är ingen lek och den som missköter det riskerar att bli av med det. Alltså var jag tvungen att varje dag åka ut till Wimbledon trots att det gick dåligt för svenskarna. Samtidigt skulle jag som korrespondent sköta nyhets- och nöjesbevakningen också. En dag skrev jag om en fredsmarch på Nordirland, tennisen, fotboll, min veckliga nöjes-spalt, var på pressträff med Eurythmics och gjorde stort reportage om paret Beckhams bröllop. Dagen efter var jag helt sänkt och när en redigerare ringde upp för att be mig om ursäkt - han hade glömt sätta dit min byline på bröllopsartikeln - var jag tvungen att gå och lägga mig.

Vad är då en byline? Det är reporterns namn under artikeln. En bildbyline är när även foto på reportern, ibland också fotografen, finns med. Dateline talar om var man befinner sig, om man fått lyfta på häcken och lämna Globen och Stockholm.  
Redigerare kallas de som ritar sidorna. Många verkar tro att artiklarna bara rinner in i tidningen. Men utan de verkliga trollkonstnärerna redigerarna skulle tidningen vara oläslig, en grå textmassa, som de första tidningarna på 1800-talet. Redigerarna kan på bara fem minuter, om man lämnar text precis mot deadline, slänga ihop en sida. De gör layouten, lägger in bilder, skriver bildtexter, lägger in faktarutor och sätter rubriker. Ibland är de lite för uppfinningsrika just när det gäller rubrikerna. Men eftersom jag har min kära byline under texten är det jag som får 157 arga mejl om rubben som saknade täckning i texten.
Alla reportrar är egotrippade och bylinekåta. Vi bara älskar att se vårt namn och vår bild i tidningen. Det vet och utnyttjar våra rara chefer som viftar med förstasidor och bylines framför oss som feta morötter när de vill få oss att jobba mera.
När man är utsänd och ringer hem till dagchefen och undrar:
– Hur ser det ut i tidningen i dag? vet han/hon att reportern egentligen menar:
– Har jag mycket i tidningen i dag?
Kåtast är vikarierna som vill ha fast jobb och bara måste strö sitt namn över sidorna. Vi andra trängtar efter bylines efter en varierande skala där vissa är nymfomaner och andra bara lite småpirriga.

Tidig pressträff i dag, redan 10.30, för sista gången på hotell MacDonald Dunkanalgh. Nu flyttar spelarna till Preston, men först blir den en utflykt till Liverpool under dagen. Några skulle shoppa, andra fika, vissa gå på bio och andra på Beatles-muséet. Många i laget är shoppaholics.
En av de första dagarna var hela gänget i Manchester. Det började med rundtur runt stan. Vi var två journalistbilar som åkte efter. Runt, runt i regnet bakom spelarbussen - i två och en halv timme. Vi åkte förbi Old Trafford tre gånger. En vända hade räckt gott och väl.
När vi äntligen var framme vid det enorma shoppingcentrat The Trafford Centre hade spelarna knappt tid med oss.
– Jag skulle precis börja shoppa, suckade Hanna Ljungberg när vi högg henne på väg in på Miss Sixty.
Men vi envisades och fick vår intervju innan vi släppte henne till de andra Umeå-brudarna som redan fyllde provhytterna.

Sist kvar efter pressträffen i dag var Marika som alltid försöker hinna med alla journalister.
– Jag hade tyvärr inte västen med mig, sa hon det första hon gjorde när hon såg mig.
Synd - men omtanke värmer också. Nu har vi dessutom fått ett nytt smeknamn på ”Mackan”.
När Marika dröjde kvar med en reporter från norska Aftenposten ropade de andra till sist på henne:
– Kom nu Maccaroni!

Blev intervjuad av vår norska systertidning VG i går för en EM-panel. Vi är Sveriges största tidning, de Norges. ( fast vi vinner matchen för vi är störst i Norden. Men så har vi också större befolkning och därmed fler potentiella läsare). Alla på VG-sporten är hur som helst lika trevliga som proffsiga. De har nu också startat rosa sportbilaga och i dag bad jag Truls skicka mig ett ex, ska bli spännande att se den.
Direkt efter presskonferensen i dag var jag med i P3:s Front med Amanda Rydman. Vi pratade damfotbolls-historia, alltid lika intressant. Mycket fascinerande är att Svenska fotbollförbundet så sent som 1971 tillsatte en utredning för att ta reda på om fotbollsspelande kvinnors bröst kunde tåla ”en kanon i brösthöjd”.
Om jag förstått manliga vänner rätt (och sett dem rulla omkring under stor dramatik och kvida och hålla sig för skrevet efter missriktade skott) så gör det väldigt ont att få på sig en ”kanon i punghöjd”. Men det blev det ingen utredning om.

TT:s Jackass Sillén smsade precis om Sveriges träningstid i morgon.
”Tack. Vov vov”, svarade jag.
”Grrr”, morrade han tillbaka.
Men jag bara viftar på svansen.

Läggdags. De andra har varit och bowlat. Själv har jag skrivit fem artiklar. Sportbladet gör många sidor och har sena lämningstider. Känns att man jobbat tolv dagar på rad utan vila nu. Tyvärr blir det lite sömn i natt också; tidig pressträff i morgon, sen ska laget lämna Accrington och byta till ett hotell i Preston.
– Ska bli mysigt att bo mer centralt och kunna shoppa och fika, säger spelarna.
Trodde de ja. I morgon får de en överraskning. Vi har tittat på hotellet på nätet. Det ligger, precis som det de bor nu på, utanför stan. Väldigt pampigt och fint, men med kossor som närmsta grannar även där.

Vi på Preston Swallow har vant oss och trivs rätt bra, det känns som man alltid bott här; nattportiern serverar oss öl, James vakar över oss därute, allt är som det ska.
Carina, Henning, Andreas och hans tjej Elin, som kommit över, och DN:s Lunkan med sällskap tog en sen pint öl. Jag nöjde mig en halv, var för trött, och en smörgås som de snällt köpt med sig åt mig. Vi pratade lite om raparen på puben tidigare i dag och samtalet kom in på kroppsfunktioner och spårade ur rejält. Men det är skönt att skratta mycket när man är trött.

Har läst ut alla medhavda böcker, trist. Krigsdagboken ”En kvinna i Berlin” var bäst. Tragisk, grym och gripande men också skönt överlevnadskaxig och galghumoristisk.

Kollegan Robert Laul är nog besviken över att Sverige gått vidare. Det är fotbollsturnering för journalister ute på Kaknäs på Djurgården på tisdag. Han ringde häromdagen och ville ha med mig. I fjol tog vi i rosa laget oss till semifinal. Nu får de klara sig utan mig och jag får klara mig utan Laul. På EM i fjol var han ständig parhäst och källa till muntration för alla oss elva utsända från Sportbladet.

I morgon ska vi göra en utflykt där vi känner historiens vingslag och jag kanske finner en känsla av släktskap. Det ni. Nu säger jag bara Buona Notte.

Godkväll och välkomna till Sportbladets och Jennifer Wegerups EM-blogg. Här är senaste nytt från England.

Norge blir Sveriges motståndare i semifinalen. Ett lag som svenskorna känner väl och förmodligen hanterar bättre än Frankrike och definitivt klarar lättare än Tyskland. Men det kommer att bli mycket tufft.

Jakob Sillén har numera ett nytt smeknamn: ”Jackass”. Detta efter att han i går på sin ackreditering till Englandsmatchen fick heta Jakas Sillén. Själv fick jag en gång, på en resa från Thailand, på boardingkortet heta Jonifor Wecfrupp. Slå det den som kan.

Stackars SVT-Mattias haltade omkring utanför spelarhotellet i dag. Henning stämplade honom på pressmatchen i går - bra gjort med tanke på att de spelade i samma lag. Egentligen var det Jackass Sillén som Henning ville åt och eftersom Jackass är riktigt svårstoppad satte Henning in full kraft i tacklingen. Då kom Mattias från ingenstans och hamnade emellan de två. Det blev snabb färd till apotek och Carina lindade hans fot. Men han har rejält ont.

Roligast på Englandsmatchen i går var när ett gäng svenska supportrar sprang runt med den svenska flaggan och klappade i uppblåsbara rosa Sportbladet-händer. Hemmapubliken uppskattade det inte.

Har efter ett och ett halvt dygn med bara smörgåsar äntligen hunnit äta en riktig måltid. Chicken tikka masala på en pub med storbilds-tv. Allt var mysigt utom karln vid biljardbordet som då och då rapade rakt ut, högt och ogenerat.
– Fy, vad vidrigt, sa TV4:s Tina Nordlund äcklat.

Äntligen! Mejl från kvinnor har nu börjat droppa in. Sandra skriver att hon läst min nya bok ”Damelvan” och Lisa resonerar kring varför män ofta vill, kan, hinner och orkar engagera sig mer i sport.

Många roliga mejl även från er grabbar och karlar och fullt med kul förslag på hur Sverige kan spela bättre och hur Marika borde ställa upp laget.

Nu måste jag verkligen tvätta. Men städerskan bad mig lämna tvätten till vår vän nattportiern. Skulle inte tro det. Då slutar det väl med att jag får se James sitta ute i bilen i mitt nyinköpta underklädes-set.

”Det kan inte vara sant” tänkte jag när mobilens alarm gick i morse. Så trött. Vacklade ner till frukost, orkade inte sätta i linserna utan tog mina gamla Harry Potter-glasögon. Inte så snygga och inte så skarpa. Tyckte mig se fotograf Hillegren vid ett bord och gick dit med min flingtallrik. När jag skulle sätta mig såg jag att det var en vilt främmande man vid bordet, inte Andreas.
– Du får gärna sitta här, love, sa han.
Tack, men nej tack och sorry, excuse me.
Carina kom ner, lika trött hon, och var tvungen att öppna sitt flingpaket med kniv för att hon fumlade så. Bara Henning såg som vanligt ut som en nykläckt söt kycklingunge. Dessutom brun. Jag har aldrig varit så blek så här långt in på sommaren förut. När vi kommer hem är det nästan midsommar. Vart tog den här sommaren vägen?

Det undrade vi även när vi huttrade på pressträffen med spelarna. Fika och utburna stolar under de lummiga träden som vanligt men också snålblåst och aningen om kommande regn svävande över oss som ett hot. Spelarna hade hört om kritiken hemma på TV men var övervägande glada. Mest pratade de om hamburgarna de ätit på McDonald's, de hade gått loss rejält på menyerna.
– Det såg ut som en svinstia efteråt, berättade Hanna Ljungberg nöjt.

På väg tillbaka till hotellet kom regnet. Det lär bli huttrigt för lilla Jennifer som bara har sommarkläder med sig att se Norges match mot Italien om en timme. Förbundskapten Marika såg efter vårt snack i dag bekymrat på min lättklädda uppenbarelse.
– Jag ska se om jag har min dunväst med mig, då kan du låna den, erbjöd hon sig.
Hur gulligt som helst av henne.

Sen natt, är trött, trött, trött. Har skrivit ett stort antal artiklar - hur många ser ni Sportbladet i morgon. Eller rättare sagt i dag; det ljusnar redan ute, om några timmar vaknar de som inte jobbat sent som jag. Det är den 12 juni och Sverige är i EM-semifinal.
Spelet som tog oss dit var allt annat än vackert. Anna Sjöströms sköna klackmål var det enda riktigt tjusiga som svenskorna bjöd på. Om de ska klara sig till final måste mycket bli bättre.
Nu tog innerlig kamp Sverige vidare och hemmanationen England är borta. Det är Finland som gör oss sällskap till semifinalerna. Roligt för finskorna som är i sitt första mästerskap men lite synd ändå att publikmagneten England åkte ut.

I går kväll, när vi kom till arenan Ewood Park i Blackburn, fick man för första gången känslan av att ett EM pågår. Försäljare av matchtröjor, halsdukar och flaggor på gatan, folk överallt, musik, liv, rörelse. Publiken var intressant att iaktta, väsenskild från den på herr-EM i fjol, med mer kvinnor, barn och gamla. Såg småflickor och en tant med rullator. Men också män och pojkar. Fotboll för alla.
– Äsch, det är ju bara småtjejer på läktarna, hör man ibland sägas smått föraktfullt och avfärdande om publiken på dammatcher.
Ett uttalande som fascinerar mig. Anser de som säger så att unga flickor är mindre värda som publik än vissa packade, bråkiga 25-åriga karlar?
 Ewood Park var i går ett vitrött hav av engelska tröjor och flaggor och 26 594 på läktarna som jublande sjöng ”God save the Queen”. När jag stod upp och hörde ”Du gamla du fria” och såg ut över publikhavet kom jag att tänka på EM 1984. Jag var elva år när det spelades. Det var det första officiella mästerskapet för damer och finalen gick mellan Sverige och England och spelades i två matcher, en på Ullevi, en i Luton. I ösregnet, i Lutons lera, tog Sverige EM-guld. Läktarna var tomma, reportrarna ett fåtal trogna.
Sen dess har det inte blivit några fler svenska guld. Men när jag nu ser de fyllda pressläktarna och publikhavet,  21 år senare, vet jag att så mycket annat vunnits. Det går åt rätt håll - trots allt.

Intressant att notera är att av alla mejl jag fått om EM hittills har inte ett enda varit från en kvinna, samtliga är från män. Så kvinnors fotboll engagerar i alla fall män - kul.
Glädjande att notera är att fler är positiva än negativa.
Jag tycker inte att man måste älska fotboll, oavsett om det är kvinnor eller män som spelar, lika lite som man måste älska poker eller trav. Det sistnämnda får alltid mig att byta kanal. Den som inte gillar damfotboll kan bara göra samma sak. Det jag inte förstår och skulle fascineras av, om det inte vore så ledsamt, är det våldsamma motståndet, den rena ilskan, hos vissa över att även kvinnor och flickor vill hålla på med världens största och underbaraste idrott.

Har i alla fall vunnit över en själ när jag svarade honom att man kan njuta av all fotboll, man ska inte hålla på och jämföra. Efter flera år i Italien och Storbritannien är jag van att bevaka Serie A och Premier League. När jag flyttade hem höll jag på att somna på Råsunda, Söderstadion, Ullevi och Malmö Stadion när jag skulle följa herrallsvenskan. Men ingen säger att man ska lägga ner den för att den är så otroligt mycket sämre än Serie A. Och tusentals människor klarar att följa sina favoritlag i division sex - trots att det är så mycket sämre än herrallsvenskan. Det finns alltid någon som är sämre och bättre. Allt har sin tjusning.
Mannen, vars mejl ni kan se nedan, har nu förstått det.

Hej och tack för ditt intressanta svar! Stabilt att nån på aftonbladet vågar svara ifall de får ett mail som kanske kan kännas lite kritisk!

Intressant jämförelse där med Allsvenskan och Serie A jämte damfotboll/herrfotboll. Fast grejen är att skillnaden mellan Allsvenskan/SerieA är lite större än damfotboll/herrfotboll även om Allsvenskan egentligen håller oerhört låg klass jämfört med de flesta andra ligor i Europa.

Kanske borde nån skriva nån artikel i nån stor tidning om just detta, att känner man att damfotboll är så mkt sämre än herrfotboll å borde läggas ner, ja då borde allsvenskan läggas ner också. Det hade nog fått många att tänka till.
Jag vet iaf. att jag nu inte tycker att damfotboll bör läggas ner nu när du drog parallellen med allsvenskan/serieA. Tack för det!

Have a nice day,
RC

Fyra timmar kvar till match. Sex timmar tills vi vet om svenskorna får åka hem med svansarna mellan benen eller om det är semifinal nästa.
Om sex timmar vet också jag om jag ska börja packa och boka om flyg i morgon eller om jag ska lämna in kläder på kemtvätten och ta ut mer pund. Det börjar bli ont om rena plagg och kontanter så här efter tolv dagar men väntar tills jag vet hur det går.

Det blev sen middag i går, på sardisk pasta och med en god Barolo till. Vald av Mats ”Al Pacino” Bråstedt. Vi var ett gäng på nära tjugo journalister och hade fått en egen sal på Quattro’s. Det tillkommer hela tiden nya personer, nu senast Jonas Fahlman från Norra Västerbotten. Snopet för honom om Sverige åker ut, då han hann knappt hit och vända.
När vi kom tillbaka till hotellet väntade James troget i sin bil utanför. De som inte sett den vaktande dockan förut blev mycket fascinerande. Flera av oss drog fram kamerorna och började ta kort. Just då kom James ägare, nattportiern, ut. Efteråt hörde jag hur han sa till sin kollega i receptionen:
”De fotograferade James!”.
Han lät som om han inte visste om han skulle ta det som en komplimang eller vara förolämpad å James vägnar. Mest av allt verkade han förundrad. Precis som vi är.

Nere i hotellets pub sitter hotellgäster och lokalt folk och tar en fördrink och börjar komma i stämning. Några har bänkat sig med sina pints med ”lagerbeer” vid borden utanför, himlen är ljus, luften mild. På hotellrummet är det däremot kvalmigt instängt och verkligen inte tid nog till att känna någon fredagsstämning.
Nu bör de svenska spelarna ha fått reda på laget av landslagsledningen. Man skulle ha varit en fluga på väggen på det mötet... Istället får jag försöka få fram laget på andra sätt.
1,2 miljoner tittare såg Sverige-Finland på TV4. En riktigt bra siffra. Hoppas att ännu fler tittar i morgon. Och - viktigast - hoppas att Sverige äntligen lyfter sig. Inget annat än vinst är godkänt.

Förbundet bjöd på kaffe och kakor i det gröna på presskonferensen i dag och både spelare och ledare bjöd bra på sig själva. Stämningen känns övervägande positiv med ett drygt dygn till ödesmatchen.

Dagens roligaste var assisterande förbundskaptenen Thomas Dennerby. Vi i det svenska mediegänget har ända sen ankomsten hit försökt få till en match mot landslagets ledare och pressfolk. Vi har tjatat förgäves. För några dagar sen bestämde vi oss för att inleda en offensiv mot Dennerby och sms:ade honom samtidigt några stycken. I går skickade vi nya sms. ”Förstaelvan är klar”, ”När spelar vi?” och liknande saker skrev vi i en rad sms.
I dag kom Dennerby fram och berättade att han snackat med frun hemma i Sverige - där hans privata mobiltelefon finns. Han har en annan mobil med sig här. Gissa vilken vi skickat våra meddelanden till...Jo, till den privata mobilen som han hade bett hustrun kolla av då och då så han inte missade något viktigt. Hon kollade mycket riktigt av den och fann väl inte direkt något viktigt men däremot en massa meddelanden från okända kvinnor som Jennifer/Sportbladet och Carina/GP.
– Som tur var fanns där några sms från Henning och andra killar också. Annars hade jag väl inte behövt komma hem igen, skojade Dennerby.
Den blivande förbundskaptenen tog alltihop med ett stort garv och vi förstod äntligen varför han inte svarat oss.
Men någon match har vi fortfarande inte fått till. Landslagsledningen, och vi också, har viktigare saker att tänka på nu.

Av någon anledning älskar vissa reportrar, framför allt manliga, att fråga kvinnliga idrottsstjärnor om de inte börjar bli sugna på att skaffa barn. Förstår inte vad det har med deras idrottsprestation att göra och manliga stjärnor får nästan aldrig den frågan. Flera av tjejerna i det svenska laget ligger bra (illa) till för att få bebis-hets-frågor snart. Men det kommer inte att bli från mig.
I de brittiska tidningarna kan man istället läsa om det stora problemet med alltför unga mammor. Storbritannien har ett närmast abnormt högt antal tonårsgraviditeter. Läste häromdagen i Telegraph om en familj med tre systrar, 18, 16 och 14 år gamla. Alla tre hade varsitt litet barn. De unga papporna var samtliga frånvarande.

Väldigt trött i morse, skrev sex artiklar i går, jobbade sent och har sovit för lite. Efter alla år av sena arbetstider har jag svårt att gå upp klockan 09. Men jag piggade upp mig med lite rice crips istället för de vanliga flingorna. Har inte ätit rice crisps på flera år, men minns fortfarande reklamen som gick när jag var liten, hur de påstods låta ”snap, crackle, pop” när man hällde mjölk på dem. Hillergren såg oförskämt pigg ut medan vi var tvungna att ringa och väcka Carina. Hon var fortfarande halvsovande när hon kom ner till vårt frukostbord. Inte ens ”snap, crackle, pop” fick henne att vakna.

I kväll skulle man varit i Neapel. Maradona har återvänt för Ciro Ferraras avskedsmatch.
Hade nog suttit på San Paolo-stadion om jag inte varit här för att bevaka EM. Nu får jag sitta på hotellrummet, jobba, skriva om matchen och blott drömma om hur vidunderligt vackra Neapel tar emot Maradona, den förlorade sonen. Han som staden aldrig slutat älska och längta efter.
På gatan Spaccanapoli, som delar Neapel, klyver dess hjärta, finns ett altare till Maradonas ära. Istället för de vanliga bilderna på Madonnan, som brukar pryda gathörnen i italienska städer, finns här bilder på Maradona och en hårlock, likt en relik från ett helgon, finns i altarskåpet.
Neapel - staden som inte liknar någon annan. Maradona - spelaren utan like. Inte underligt att de två fann varandra och aldrig kan glömma varandra.

Preston är det lättare att inte älska. Även om man nu börjar känna sig rätt hemma. Blev i går intervjuad av BBC:s lokalradio och fick bland annat svara på vad jag tyckte om trakten. Behövde inte anstränga mig alltför mycket att vara diplomatisk utan kunde svara rätt ärligt. Allt har sin charm, även Preston.

Dessutom har vi ju mysteriet med nattportiern att sysselsätta oss med. Mystiken kring den äldre mannen, som ser ut att vara butler i en gammal svartvit film, tätnar. Vi har nu upptäckt hans bil. Det är en stor gammal vräkig Merca som på nätterna står parkerad utanför hotellet. Bilen bidrar verligen till spökstämningen kring dess ägare. I baksätet sitter nämligen James - som skrämt slag på flera av oss. James är en skyltdocka i chaufförs-uniform. Hans stirrande blick är ingen lek. På sidrutan sitter en handskriven, fasttejpad lapp:
”Kameraövervakning. Dockan James har en kamera i sina ögon”.
Brr så bisarrt.

Nu måste jag jobba vidare men vill bara fråga de mycket små männen som mejlar om hur dåligt damfotboll är: stackars er, vad är ni rädda för? En stark man vill ha starka kvinnor. Dessutom: ni skulle få spö allihop om ni ställde upp mot damlandslaget.
Och jag skulle slå en och annan tunnel på er också!
Fråga Henning Johannesson.

Sammanbitet lugna. Så kan man beskriva de svenska spelarna dagen efter. Det var mycket snack på presskonferensen, som även i dag hölls ute i det gröna, om att ”hoppet lever”. De flesta verkar tro att Sverige kommer att slå England och att det unga engelska laget inte håller hela vägen. Vi får hoppas att de har rätt.
– Vi vill inte åka hem än, sa vi till Marika och gav henne lite uppmuntrande ryggdunkar.
– Inte jag heller, log förbundskaptenen och försvann in till lunch.
På plats fanns också damlandslagets huvudsponsorer, däribland Sportbladet. Jag hälsade på våra killar från marknadsavdelningen, de ska se Norges match mot Frankrike i kväll. Det skulle jag också vilja men lär inte hinna för allt jobb.

Det blev lunch på ”Quattro's” i dag med. De hade egentligen hunnit stänga, kocken hade gått men ägaren hoppade in i köket och fixade pasta och pizza. Så jobbar en riktig restaurang, då får man tillbaka gästerna. Vi öste upp dricks och jag var salig efter den starka, dubbla espresson.

I går före matchen utforskade vi Blackpool, en klassisk brittisk badort. Vi gick ända bort till södra piren eftersom Henning och Andreas ville åka berg- och dalbana. Men nöjesfältet skulle stänga om en kvart så de fick ingen joyride. Istället gick vi tillbaka längs den långa strandpromenaden, kantad av spelhallar, billiga hotell (det med skylten ”lyx-lägenheter” såg billigast ut av alla), fish- and chipsställen, tingel tangel och kulörta lyktor. Havet hade dragit sig tillbaka i ebb, på den utsträckta stranden lekte barn och hånglade kärlekspar.
”Det brittiska badortshelvetet för arbetarklassen”, som en kollega uttryckte det.
Visst, så kan man säga. Blackpool är inte den goda smakens högborg men har sin egen luggslitna charm. Och mest av allt tyckte jag mig under vår promenad se samma längtan och drömmar som människor överallt har, bilden av det som är livets goda för de flesta: en stund i solen, en bit mat, en kall öl, musik som går att sjunga med i, en chans att para sig och - för de som klarat av den biten - kul saker att göra med barnen. Ett ögonblick utanför vardagens gråhet. Ferlin hade rätt när han skrev om hur de kulörta lyktorna längs livets väg slocknar efter hand. Då måste man kanske nöja sig med dem som kantar Blackpools strandpromenad.

Sovit lite, trött. Tyvärr sämre väder igen. Inget i Telegraph om EM i dag heller, men BBC visade i går Englands match och visar även England-Sverige på lördag. Svenska sportbarer, bland annat i Stockholm, valde förresten att hellre visa herrarnas vänskapsmatch mot Norge än EM-matchen. Det fick jag veta i sms av Hebbe, en av nattcheferna på Sportbladet.
Mer glädjande är att 20 000 biljetter har sålts till England-Sverige. Äntligen får Sverige spela en EM-match med storpublik. Hanna Ljungberg sa häromdagen till mig att hon älskar när det är mycket folk på matcherna. Frågan är om hon kommer att älska det massiva publikstödet engelskorna kommer att få.

Fick mejl från en amerikan i New York som gillar det svenska laget och ville att jag skulle blogga på engelska istället. Roligt att Sverige har supportrar över hela världen.
Även från Sverige har det kommit uppmuntrande mejl till svenskorna efter besvikelsen mot Finland, som det från ”Fredde”:

”Hälsa landslaget...att vi här i Sverige håller på er..
Kom ihåg tjejer.. ni kan spelar bättre än
såhär..swedish steel!!!!!
Bit ihop ock inse att ni är ett av världens bästa
landslag...glöm aldrig det!!
Gör oss stolta!!!..Ni vet att ni kan spela skjortan av
alla, så kom igen tjejer..både vi vet lika väl som ni,
 att ni vet att ni är världens bästa damlandslag...
Lycka till tjejer, ni kommer att klara det!!!
//Fredde”.

Jag ska vidarebefordra hälsningen på presskonferensen som hålls om några timmar på spelarhotellet.

Om svenskorna hade kniven mot strupen förut har den nu börjat rispa dem så att det rinner blod. 0-0 mot Finland, bara en pinne och nu måste Sverige slå England. En uppgift som i vanliga fall inte känns omöjlig, särskilt inte om svenskorna spelar som i andra halvlek - förutsatt att de lär sig göra mål igen.
Spelar de som i första får vi däremot åka hem på söndag, en vecka för tidigt. Finskorna dominerade totalt i inledningen, utan att spela direkt briljant men genom större hunger och vilja.
Om Sverige åker ur EM redan efter gruppspelet är det fiasko, inget annat.
Det vet spelarna och det var mörka blickar och trötta ansikten när vi mötte dem i mixed zone efter matchen. Marika Domanski Lyfors hade petat Caroline Seger och, ganska otippat, plockat in Malin Andersson. Men det blev ingen seger ändå.
Före matchen stötte jag på Lars-Åke Lagrell, Svenska fotbollförbundets ordförande, utanför arenan. Han skulle ta emot spelarbussen och önska svenskorna lycka till men de var sena, fast i trafiken. Lagrell väntade dock troget och vi hade en liten pratstund under tiden. Alla som har en dålig relation till media borde gå en kurs hos Lagrell. Han är en journalists våta dröm; ger alltid en kommentar, även då det gäller negativa saker, ringer alltid upp, om så mitt i natten. Nu var Lagrell lite nervös inför matchen - med all rätt.
Uppe i pressrummet åt alla goda snittar och drack blaskigt kaffe framför tv:n som visade Danmark-England. Vårt gemytliga grannland i sydväst vann.
På läktaren på Bloomfield Road vann vårt grannland från öster. Det var total finsk dominans bland de 1491 i publiken, det enda som hördes var ”Suomi”.

Damernas toalett i pressrummet på Bloomfield Road slår allt jag upplevt. För bara sex år sen, när jag bevakade Roland Nilssons avskedsmatch i Coventry, fanns ingen damtoalett alls på pressläktaren, jag fick köa till den allmänna toan. I Blackpool har de dock fattat vad ”damernas” innebär. Här finns inte bara tvål och det nödvändigaste utan även parfym (giftgrön), hårspray ( av ett märke som ger mig bitterljuva minnen från mina tonår i slutet av 80-talet), kroppslotion (!) och handkräm. Sist men inte minst, i en vas ståtar konstgjorda rosor och intill dem en spetsprydd skål med torkade blomblad. Handduken är broderad och hängaren av porslin med blå blommor på. Hur gulligt som helst. Alltihop påminner mig om gamla mormor (pappas mormor i Skåne), ”Hem till gården” och min första frisör, allt i en salig blandning. Jag blir av någon anledning rörd.

När jag kom ut från den ljuva toaletten skrev morgontidningarnas reportrar i panik, matchen var slut 23.00 svensk tid, mycket sent för dem. Jag hade på mig till över 02, men hade å andra sidan många artiklar och matchfakta att lämna. Att sända via mobiltelefon tar också lite längre tid. Presschef Nystedt hade föredömligt fått ut spelarna till mixed zone oduschade så att vi slapp vänta, men det blev ändå stressigt för alla, även om jag lämnade sista artikeln långt före deadline.
Vi var tillbaka på hotellet i Preston 00.30 engelsk tid och då var nattportiern försvunnen. Jag ville in på mitt rum och ett danskt tränargäng ville in i baren. Efter en halvtimme blev vi rädda att någon mördat portiern och började leta.
– Det känns lite som The Shining, konstaterade Carina.
Nu har han (portiern, inte Jack Nicholson) dock dykt upp igen och det är läggdags.

Har förresten fått två mejl om mediebevakningen av EM, ett från en svensk och ett från en engelsman. Båda påpekar att de läst om EM i The Guardian och The Independent. Jag hinner naturligtvis inte läsa alla tidningar varje dag så jag tackar för infon. Engelsmannen (som kan svenska) påpekar också, helt riktigt, att de få artiklarna är en droppe i havet, men alltid något. Värt att notera är hur artigt hans mejl är jämfört med svenskens. Jag häpnar ofta över tonen i mejl och hur folk tillåter sig att slänga ur sig vad som helst. Gärna saklig debatt och kritik, men framförd på ett korrekt sätt.
Men så är ju engelsmän betydligt artigare än vi svenskar i största allmänhet. Det är ”sorry”, ”excuse me” och ”thank you” hela tiden. Något att ta efter.
Att de kallar en för ”love” i tid och otid är ju dessutom hur mysigt som helst. Nu kallar dock bara mitt kalla hotellrum. Få se om jag fryser lika mycket i natt som i går natt. Engelsmännen är inte lika bra på centralvärme som på rara fraser. Men de sistnämnda värmer å andra sidan också, om än på ett annat sätt.

Bättre uppslutning på matchen i dag. SVT:s Mattias och Elin hängde på liksom Pontus på Stockholm City och Carina från GP. Hon, jag, Hillergren och Mattias bildade ett lag och slog Sillén, Elin, Pontus och Henning med 6-4. Jag gjorde tre mål men tuffast var Carina.
Sillén, med gårdagens hundfadäs i minnet, såg före matchen rädd ut när han på långt håll såg några hundar.
– Jag spelar inte i närheten av de där jyckarna alltså, sa han och tittade skrämt på de oskyldiga djuren.
Istället fick han känna på granithårda Carina i en närkamp.
– Gick det bra med dig? undrade hon över axeln efter att ha tacklat Jakob halvvägs till Manchester.

Efter en blixtsnabb dusch hann vi precis till vår favorititalienare Quattro’s för lunch. Åren jag bott i Rom, Milano och Florens har gjort mig rätt kräsen på italiensk mat. Quattro’s ravioli skulle få min vännina Giannas gamla mamma Luisa att gråta. Men stället är det bästa vi hittat hittills och italienarna som driver stället är trevliga och mycket imponerade av att så många journalister kommit till England bara för att bevaka damfotboll. Kan man tänka sig!

Över våra gnocchi diskuterade vi kvällens startelva. Meningarna är delade. Det stora frågetecknet är Caroline Seger, om hon spelar eller inte. Om hon gör det, har Marika då gjort en rockad och petat Frida Östberg, satt in Seger på mitten och plockat in Therese Sjögran (eller möjligen Anna Sjöström) på högerkanten? När vi druckit vår espresso var vi forfarande inte eniga.
Om några timmar är det avspark, då får vi se. Blackpool och Sverige-Finland nästa.

Frukost med ett halvt dygn kvar till match. Trött och kaffet här får en inte att vakna direkt. ”Acqua colorata”, färgat vatten, som mina italienska vänner säger. Carina från GP är lika koffeinberoende som jag och vi letar varje dag efter ställen där vi kan få anständigt (mer än så vågar man inte hoppas på) kaffe.
Läste som vanligt Daily Telegraph vid frukostbordet. Började med sportbilagan. Inte en rad om EM i dag heller, inte ens en notis. Surprise, surprise. Så ser det ut i alla tidningar här och Sky News och Sky Sport, som rullar på mitt hotellrum, har bara visat några sekundsnabba resultatrapporter.
Inte för att Sverige är något damfotbollens Mecka, men här i fotbollens hemland är det ännu tydligare att fotboll bara är för halva mänskligheten. Så förbjöd ju också det engelska förbundet, FA, under många år fotbollsklubbar från att upplåta sina planer till kvinnor som ville spela. I Tyskland fanns samma förbud ända till 1970.
Jag lever som tur är i en annan tid, ingen kan stoppa mig från att spela. Hinner inte spela i något lag längre på grund av allt resande och mina konstiga arbetstider. Men nu väntar i alla fall en ny match i parken. Känner mig som en kalv på grönbete.
Henning väcktes förresten 07.15 av sms från Sillén: ”Nu har jag bollen”. Jakob hade varit uppe i ottan och tagit en taxi till byggarbetsplatsen. Så nu har vi två bollar.

Man får inte roligare än man gör sig. Spelarna klagade i dag över att de lider hotelldöden. Som utsänd reporter känner man lätt likadant, trots att man jobbar så mycket, ofta under högt tempo. Men tre veckor på hotell tar ut sin rätt. Särskilt när man bor i Preston.
Efter min tid som Londonkorrespondent har jag London, tillsammans med Rom, högst på min lista över städer jag alltid måste återvända till. Norra England är dock inte London. Inte alls. Det inser man efter middag på indisk kyckling med pommesfrites(!) till och som efterrätt en rundtur genom Preston by Night. Det är som att vara på Ibiza, fast kallare och fulare. Överallt dyngfulla människor i minimalt med kläder och med högsta tänkbara vulgofaktor. Vi letar efter ett lugnt ställe, väjer desperat för nattklubbarnas inkastare. Det bestående intrycket förblir de två tjejerna i kilt som på trottoaren raggar gäster till en bar. Kiltarna är korta nog att ge till och med Braveheart hjärtslag. Här behöver vi inte fundera länge på den klassiska frågan, vad de har under kilten. Inget lämnas åt fantasin.

Efter den omtumlande kvällen har vi valt mer stillsamma nöjen, som att gissa låtar med lekledare Henning. Han har laddat hem många tusen låtar i sin dator, fint ordnade i kategorier som ”tv-serier”, ”fotbollslåtar”, ”hockeylåtar” och ”80-tal”. I hotellpuben spelar Henning så upp intron för oss och det gäller att snabbast gissa låt och artist. Vi hojtar ikapp:
– Dallas! Nu tar vi dom! Mash!.
Bara fotograf Hillgergren sitter tyst, kan inte en enda låt. Tills det kommer en melodi som ingen känner igen. Alla sitter som tysta frågetecken. Utom Hillergren. Han lyser upp och ropar:
–Bumbibjörnarna!
När vi till sist skrattat färdigt berättar en rodnande Andreas att Bumbibjörnarna var ett av favoritprogrammen när han var liten, det var så mysigt med de söta björnarna som blev starka av att dricka röd saft. I kväll när han tog en röd melondrink fick han genast frågan om det var bumbibjörns-saft.
Vad Hillergren än säger och gör framöver är det kört. Han är en lysande fotograf. Och vår lilla bumbibjörn for ever.

Om matchen i morgon blir lika underhållande som den i kväll får jag mycket att skriva om.
TV4 och SVT  vek ner sig och kom inte men frilansaren Henning Johannesson, fotografen Andreas Hillergren, TT:s Jakob Sillén och jag körde spel två mot två i en lummig park. Publik: 1, svenska Dagbladets Johanna Garå.
Vi hade knappt klivit ur bilen förrän Jakob tog bollen och sköt iväg den. Den for över en taggtrådskantad hög mur, in på Thompson’s byggarbetsplats. Där ligger den fortfarande.
– Sorry, de öppnar klockan sju i morgon bitti, försök inte klättra över, då kommer polisen, upplyste två män som sett Jakobs snedspark.
Hopp in i bilen igen, Jakob och Andreas åkte i väg till närmsta affär, Jakob fick punga ut med åtta pund för en ny boll. Så till sist, äntligen, kunde vi spela. TT och Sportbladet dominerade totalt, vi krossade motståndet. När jag gjorde ännu en tunnel på Henning ropade Andreas:
– Det är tjejerna som ska sära på benen Henning, inte tvärtom.
Jakob var inte sämre han och gjorde en ljuvlig glidtackling och tog bollen. Mindre ljuvligt var att han gjorde den i en rejäl hundskit. Förgäves försökte han gnida rent byxorna i gräset. Han fick åka hem i kalsongerna i bilen. Vi skrattade alla rått och tog kort.
Hur det gick i matchen? Jakob och jag vann med 20-8.

Ett drygt dygn kvar till Sverige-Finland. Men redan i kväll vankas det storfotboll. Efter sex timmars skrivande och ringande på hotellrummet är det nu matchdags.
Plats: en av Prestons parker. På planen: två topplag bestående av flertalet av de svenska EM-journalisterna. Henning Johannesson, som jag jobbat mycket med på Aftonbladet, har till och med varit och köpt nytt matchställ. Ambitiöst. Jag nöjer mig med min knallrosa Sportbladet-tröja. Kul att få lite omväxling i träningen efter fyra kvällar på löpbandet i hotellets gym. Rätt skönt att springa av sig där trots allt och så får man ju lite matte-övning på köpet när man måste omvandla löpsträckan från miles till kilometer.
Ungefär lika lurigt som att köra på vänster sida. Jag vägrar helt fegt. En mer modig reporter, som får förbli anonym, har redan klippt två backspeglar på bilar som stod parkerade längs vår väg. Säkrare att springa då.
TT:s utsände Jakob Sillén blev imponerad av min fart i gymmet häromdagen (han såg mig bara de sista minuterna).
– Fan, Jennifer, tränar du för att springa ikapp Zlatan eller? undrade han.
Kanske det. Eller springa ifrån honom.
Matchrapport följer senare.

I dag, som alltid dagen före match, är det stängd träning och pressträffen hölls på spelarhotellet i Accrington på förmiddagen. Presschefen Jonas Nystedt bjöd på en trevlig överraskning; han hade dukat upp de svenska spelarna och ledarna ute i solen på utplacerade bänkar.
– Jag tänkte att det var trevligt att ta intervjuerna här ute nu när det äntligen är fint väder, sa Jonas.
Vi höll med, även om kolukten svävar också över det slottsliknande spelarhotellet. Alla minglade omkring i grönskan för intervjuer och foton. Stämningen var myspysigt familjär och förbundets dampamp Susanne Erlandsson berättade att svenske kocken rullat 350 köttbullar till nationaldagsmiddagen i går. I kväll blir det köttbullsmackor med de överblivna bullarna. Men finskorna får inte smaka - fastän de frågat.

Nystedt såg ut att njuta av att slippa pressen hos herrlandslaget för en stund, inget ”Ljungberg hit” och ”Zlatan dit”. Presschefen slog sig ner på en soldränkt bänk med Josefine Öqvist och Caroline Seger, som sträckt ut sina vintervita lemmar.
– Jonas, vem i herrlandslaget shoppar mest? undrade Jossan plötsligt.
Jag spetsade öronen, tänkte att det kanske var kalsongkillen Ljungberg. Men nix.
– Det är nog Olof. Mellberg alltså, avslöjade Nystedt innan han reste sig.
Klockan var tolv, lunchdags för spelarna. Men Jossan vill inte gå med in.
– Ska du stanna med reportrarna istället Jossan? undrade Nystedt?
– Ja, jag trivs så bra med dem!
Man tackar.

Finnkamp i morgon. Så beskriver landslagets Finlands-spion, Richard Holmlund, mötet Sverige-Finland. Ett möte som framför allt Finland måste vinna. Men även svenskorna har efter att bara ha fått 1-1 mot Danmark i EM-premiären fått använda sitt favorituttryck de senaste dagarna; ”spela med kniven mot strupen”. Det verkar nästan som om de njuter när de säger det, i
någon slags självplågan. Kanske är de sadister.

Vi svenska journalister på plats får nöja oss med att plåga oss med den fettdrypande engelska frukosten ännu en dag. Men man får vara glad för det lilla, i dag var de vita bönorna äntligen tillbaka. Andreas Hillergren på Bildbyrån har frågat efter dem varje dag. Den allt annat än serviceinriktade kyparen har bara stönat och tittat uppgivet på Andreas: ”bönorna är slut,
fattar du inte det”.

I dag är det exakt ett år sen jag åkte till herrarnas fotbolls-EM i Portugal. Jag minns utsikten över det mjukblåa Medelhavet från hotell-balkongen i Cascais. Den från hotell Preston Swallow (ett namn som min gamle Expressen-kollega Mats Bråstedt tycker är jättekul) är lite annorlunda. Utanför mitt fönster brer en, av lukten att döma, ständigt nygödslad åker ut sig. Intill löper en stor väg och på andra sidan vägen idisslar ett gäng kossor.
I dag skiner dock solen efter fem dagar av regn,mulet, blåst och kyla. Tyvärr hade jag Portugal i bakhuvudet när jag packade och har tvingats låna en tjock tröja av Göteborgs-Postens Carina Olofsson. Nu är mina små linnen och kjolar glada över att äntligen få komma ut ur resväskan. Om vädret inte hinner slå om medan jag duschar. Som Svennis sa när han skrev på som förbundskapten: ”This is England”. Indeed.