”Det här är den svåraste skadan vi har”. Landslagets läkare Peter Adolfsson uttryckte i dag oro över SVT-Mattias skadade fot. Adolfsson tog av bandaget och undersökte foten som fortfarande inte hämtat sig efter Hennings stämpling. Sen rekommenderade han röntgen. GP-Carina, som brutit i stort sett alla fingrar hon har flera gånger under åren som handbollstuffing, bara fnös åt sån vekhet.

Många av de blågula tjejerna har järnkoll på vad som skrivs om dem - även på min EM-blogg.
I går fikade jag med Seger och Schelin och skrev sen om att Seger stått för serveringen.
– Det var ju synd att det inte var jag som gav dig kaffe, det blir nästa gång, skojade Schelin i dag.
De unga tjejerna är sköna, de bjuder på sig själva och är ett lagom hopkok av kaxighet och självdistans.

Kollegan Lasse Anrell och jag mejlade lite i går, han undrade om det är sant att de kvinnliga utsända reportrarna har en konflikt. Jag var tvungen att göra honom besviken. Vi trivs finfint ihop. Det är ingen het catfight på gång, vi är alla riktiga lovekittens.

Blev i går uppringd av en branschtidning som undrade om jag är Mats Hård. (bloggande reporter under cover). Jag gav det svar som reportern säkert fick av alla han ringde till:
– Nej, det är jag inte och även om jag varit det hade jag inte sagt det såklart.
Samt:
– Nej, jag vet inte vem det är men om jag vetat att det var någon vän och/eller kollega hade jag inte sagt det.


På vägen till stadion i Warrington blev vi sittande länge vid ett rödljus. På min sida bredde en kyrkogård ut sig, rad efter rad av gravstenar på mjukt sammetsgräs. Jag önskade att jag haft tid att kliva ut och gå runt en stund och läsa på stenarna, kliva ur konkurrensen och stressen, in till dem som klockan slutat slå för. Många av gravarna såg gamla ut, vissa stenar och kors lutade ledset; övergivna, bortglömda. Till dem kommer ingen mer.
Så fort en människa går ur tiden.