EM-blogg med Jennifer Wegerup

�ntligen hemma

Hemma igen! Blev kvar en dag extra när cirkusen kring Lennart Johanssons uttalanden om damerna drog igång i går. Det var bara att glömma att åka hem och dra till Manchester på stört. Efter många samtal spårade vi Johansson till Manchester Sport City där Uefa hade styrelsemöte. Vi, Hillergen och jag, satt i bilen utanför i tre timmar och väntade och när Johansson kom ut skyndade vi fram. Andreas med kameran i högsta hugg, jag med reporter-bandspelaren. Vi fick ett bra snack med Lennart som anser sig vara felciterad i BBC och bilderna blev exklusiva och bra.

Bumbi flög hem på kvällen, jag blev kvar en natt i Manchester. Delade taxi med Hanna Ljungberg in till stan, stötte på henne av en slump på flygplatsen.
Jag bodde på samma hotell som Uefa, Edwardian Radisson. Femstjärnigt. Viss skillnad mot Preston Swallow om man säger så...
Men någon James hade de inte. Och ingen Spiderman.
Simon och jag åt middag på hotellets restaurang och satt länge och pratade om fotboll, journalistik, skvaller och livets djupare frågor. Åtminstone trodde vi själva att vi var djupa.

Fick sova tre timmar, flög 08.20 i morse, så trött att jag mådde illa. Det första jag gjorde på Arlanda var att köpa tidningen. Det blev bra med Johansson, fick ettapuff (när de pråmar för artikeln på förstasidan av huvudtidningen) och vi hade framför allt valt rätt tonläge i debatten. Vi känns trovärdiga och helt rätt ute.

Nu är jag äntligen hemma, kommer att ta hela dagen i morrn att packa upp, tvätta och stryka. Att göra reseräkningen orkar jag inte ens tänka på nu.

Trädgården är sommarlummig och grillen varm. Nypotatisen kokar och jordgubbarna väntar på mig. Svensk sommar, till sist.

I morgon ser jag EM-finalen på TV. Hade räknat med och hoppats på en annan final. Då hade jag fortfarande varit på plats.
Tyvärr har Norge ingen chans mot Tyskland. Det blir ännu en EM-seger för tyskorna. Men jag håller på underdogen och grannen.

Nu kallar maten på mig.

Hej d�

Min EM-blogg försvinner snart och jag vill passa på att tacka alla er som läst mig och mejlat i mängder! Mille grazie, tusen tack.
Mejla i fortsättningen på min vanliga adress: jennifer.wegerup@aftonbladet.se

Det dyker upp nya bloggar framöver, tills vidare möts vi i Sportbladet/Aftonbladet.

Jennifer

Avsked

En sista pressträff hölls i morse på spelarhotellet. Spelarna var lugnare, den värsta smärtan hade lagt sig, bara besvikelsen dröjde kvar och ett milt vemod. Marikas tid är slut, några spelare kommer också att lägga av.
I går blev sista kvällen med det gamla gänget.
Vi kände också en lätt touch av nostalgi, tog farväl av Marika, sa på återseende till Dennerby, presschef Nystedt och spelarna. Alla önskade varandra trevlig sommar och så var det dags att åka hem.

Många fina mejl till stöd för de svenska spelarna.

Tur att jag sa hejdå till James i natt.

Nu har jag packat i rekordfart, hoppas jag inte glömt något. Drog på munnen när jag packade ner den oanvända bikinin och solkrämen.

Manchester nästa, om några timmar går flyget hem till Sverige. De har lovat mig nypotatis och jordgubbar där hemma i kväll.

I Bumibilen ska vi spela vi ”Hipp Hurra, här kommer Bumbibjörnarna!” en sista gång.

Det �r �ver nu

Så tog det slut, EM. De svenska kvinnorna och tjejerna spelade sina bästa match hittills men det räckte inte. Efteråt är allt för sent, allt bara tystnad, tårar och tomhet.

Det känns tomt för oss reportrar också. Vi har varit här länge nu, ännu längre är den tid som vi vetat att vi skulle till EM. Nu är gödseldoft, regn och dåliga mackor redan nostalgi, EM 2005 snart ett minne, en bildsamling, något att prata om och längta tillbaka till.

Värst är känslan av att det inte skulle sluta så här. Sverige var det bästa laget, Norge hade sina dödliga omställningar, inte mycket mer. Men de vann, de var effektivast, det måste även en dålig förlorare som jag acceptera. Jag lyckades till och med le mot VG:s Truls (som jag lärde känna på EM och OS i fjol) och gratulera Jeanine. Men det satt hårt åt. I morgon ska jag tycka om dem igen.

Det gjorde ont att se och höra Marika Domanski Lyfors så ledsen. Hon fick aldrig sitt guld.

Mixed zone var så oorganiserad att bråk nästan utbröt mellan journalisterna. Vi knuffades och puffades som bäst då en svensk tjej i 12-14-årsåldern lyckades ta sig fram till mig. Hon hade med sig min senaste bok, ”Damelvan. Pionjärerna, dramatiken, guldåren. Ett porträtt av svensk damfotboll”.
– Kan du signera den åt mig? Den är jättebra, frågade tjejen som hette Evelina.
Jag tackade för berömmet och skrev ner min oläsliga autograf och då sa hon:
– Det är den enda bok jag någonsin läst ut.
Du Evelina, jag hann inte säga det, men det är det finaste beröm jag någonsin fått, det slår alla goda recensioner.

Vid 23.40 engelsk tid blev vi utslängda ur presscentrat som stängde (tack för det Uefa). Jag skrev min sista artikel i bilen hem till Preston. Klockan 02 svensk tid (01 här) hade jag sänt allt. Sen varvade vi ner med några pints på det andra hotellet strax intill, där bland annat Jackass Sillén och Norrans Fahlman bott. Henning vägrade i sten att dricka whisky och fortsatte med sina alcopops. Han blir aldrig någon Cohen. Men Carina och jag tog varsin skotsk whisky som smekte strupen och jagade bort stressen.
När vi tog taxi hem tog gryningen oss rakt upp och ner, våra bleka ansikten, trötta ögon, stumma kroppar.

Simon har träffat James nu. Han satt bak i bilen, ordentligt bältad som sig bör. Vid bakrutan satt också två kramdjur, en nalle och en kanin. Jag såg dem och jag såg nattportiern, böjd över ett bord med fulla askfat och tomma glas.
– God natt och tack så mycket, sa jag när vi gick förbi.
Han log lite förvånat, sen fortsatte han att duka av.

Har letat efter Spiderman, till och med under sängen. Men han är och förblir borta. Kanske visste han att jag ändå skulle lämna honom snart och ville spela cool och dra först.

Hebbelito

Resumé (som ringde även mig häromdagen om Mats Hård) tror sig nu veta att Mats Hård är min nattchef Hebbe, som jag bloggade om i förra veckan. Han och en annan kollega, enligt Resumé.
Blir bra skvaller vid lunchen. Men allt är bara spekulationer, ingen vet något säkert. Hebbe kan lika gärna vara oskyldigt utpekad.
Ska messa Hebbe nu och påminna honom om ett samtal vi hade för en månad sen...

Bumbibilen p� avv�gar

Tillbaka från utflykten som gick till Camelot.
Bumbi var hemma och vilade men vi tog den knallturkosa Bumbibilen, dock utan GPS:en. Simon var istället kartläsare åt Carina, med Henning som assisterande och mig som klagomur. Vi hann knappt svänga ut på M6:an förrän det började regna, men vi fortsatte tappert mot Camelot.
Andreas och jag hade upptäckt att det var skyltat dit redan en av de första dagarna i Preston. Camelot! Kung Arthurs och riddarna av det runda bordets mytomspunna borg.
– Ligger den verkligen här? Ska inte det man tror är ruinerna av borgen ligga vid havet? frågade jag Andreas.
Det verkade också minst sagt märkligt att det var skyltat mot något som hör hemma i sagornas värld lika mycket som i historieböckerna. Historikerna har tvistat i århundraden om huruvida Kung Arthur existerat eller ej.
Men är man nu en gång döpt efter kung Arthurs otrogna hustru kan man inte se en skylt mot Camelot utan att åka dit. Pappa gav mig namnet Jennifer efter att ha fascinerats av legenden om Guinevere, hon som svek kung Arthur för unge, sköne riddaren Lancelot.
– Vi åker och kollar vad detta Camelot är för något!, föreslog jag.
Sagt och gjort.
Vi hade dock lika svårt att finna Camelot som Graal-riddarna att finna den heliga Graal. Carina missade den första avfarten och vi fick vända och åka tillbaka till Preston och börja om. Simon var ingen Tina Törner direkt.
– Jag tror du ska ta till vänster, nej till höger, nej vänster...
Men när Carina svängde fel på allvar var han föredömligt lugn.
– Nu kör du på fel sida av vägen, upplyste Simon utan att ens höja rösten.
Till sist kom vi fram till Camelot och minsann, där fanns en stor riddarborg.
I plast. Vi var vid nöjesparken Camelot.
– Åhå, så det är det som den lilla karusellen på kartan betyder, utbrast Simon förtjust.
Jag hade lust att lämna honom och låta honom åka hem i en av nöjesfältets radiobilar.
Istället blundade jag och försökte njuta av Leonard Cohens sexiga stämma på radion och kände hur den djupa rösten rev och slet i mig. Var på väg att få gåshud när refrängen kom: ”First we take Manhattan, then we take Berlin”.
Då klämde Henning i för full hals och sjöng med så att han överröstade Cohen.
Mycket kan man säga om vår lille pudding från Karlstad. Men det kommer att ta ett rejält antal år innan han skaffar sig Cohens hesa whiskystämma.
Nu blir det inga fler alcopops för Henning, i kväll beställer jag in whisky till honom. Dricker han den inte är det munkavle på i fortsättningen.

Spiderman har lämnat mig, var inte på rummet när jag kom tillbaka. Känns tomt.

Simon missade James i går kväll.

Nu ska jag träna på gymmet men tror inte att jag orkar gå för nytt rekord i dag.

Gjorde radio åt Aftonbladets webradio, som också går i Radio Rix, förut. De tvingade mig att tippa Norge-Sverige. Tippade 2-1 till Sverige men det tror jag inte riktigt på. Är rädd för att Ingvild Stensland och de andra norska valkyriorna ställer till med Ragnarök för det svenska laget i kväll.

SVT-Mattias har röntgat sig nu. En spricka i foten.

Glömde berätta i går att Simon, Jeanine från norska VG och jag blev instängda på stadion i Warrington. Vi valde fel trappa, en branddörr gick igen bakom oss, framför oss var en stor port med hänglås. Men allas vår Henning kom och agerade Räddaren i nöden och släppte ut oss.

Spiderman

Molnen fortsätter att skugga vår sommar, den vilda vinden får mina pråliga hotellgardiner att fladdra. Men vi utmanar vädret, nu bara ska vi göra vår utflykt. Om en halvtimme går bilen, det blir nog bara Carina och jag. Bumbi skulle vila och Simon har jag inte hört från än, ska nog ta och väcka honom strax.

Skrev elva grejer igår, en rad artiklar, match-guide, tillägg. Var klar vid 01.5 svensk tid, 00.15 här. De andra var på väg i säng men Carina och jag satt och snackade en stund, jag var helt slut men tvungen att varva ner innan jag kunde sova. När vi en stund senare dragit oss tillbaka ringde det på min rumstelefon. Det var Carina.
– Min mobil är borta, jag måste ha glömt den där nere, men jag hittar den inte här. Jag har gått ner i receptionen, kan inte du ringa på mobilen så jag hör om någon sitter med min telefon.
– Jag ringer direkt! sa jag och tog min mobil och ringde på Carinas.
En signal gick fram och det började spela i min handväska. Det var jag som tagit Carina mobil...Say no more.

Det tar tid att kyla ner en jetmotor. Hade svårt att somna i natt, var övertrött och dessutom var det rena djurparken på mitt rum. En stor spindel under elementet och en mygga som jag hörde surra så fort jag släckte, men aldrig såg. Myggor älskar mig, jag måste vara mycket god. Är vi ett sällskap i myggtrakter är det jag som får fem gånger så många bett som de andra. Jag är dessutom smått allergisk, ett arv från farmor, och tål betten dåligt. De svullnar upp som böldpest och jag kliar desperat.
Myggan i natt var dock fredlig - eller lika trött som jag. Fick vara ifred.

Var med i P1 07.15 min tid i morse, minns knappt vad jag sa. En gammal kollega och god vän messade dock och sa att det lät bra så då får jag hoppas han har rätt. Somnade om så fort sändningen var över.

Harry Potter del 2
Vaknade just i tid för frukost, sa god morgon till mitt nya husdjur Spiderman som låg kvar under elementet. Satte inte i linserna i dag heller, tog gamla HP-glasögonen. När jag kom ner i matsalen kisade jag tappert, såg ingen jag kände och satte mig själv vid ett bord med mina vita bönor. Bumbi Hillergren kom ner en stund senare och satte sig hos mig. När DN:s Lunkan kom hörde jag dock till min förvåning någon ropa bakom mig ”Anders, här!”.
Vände mig om och såg DN:s Johan Esk (han kom i förrgår) i en grå mysdress.
– Har du suttit där hela tiden? undrade jag.
– Ja, det har jag, skrattade Johan.
Jag bad om ursäkt, fick förklara att jag självklart skulle satt mig vid Johan om jag sett honom. Å andra sidan kunde han ju ha ropat på mig.
Nu har jag i alla fall satt i linserna.

Lammk�tt

I dag är det två veckor sen jag kom till England. I går fick jag för första gången på dessa två veckor uppleva ett ställe med klass.
Restaurang Longridge var allt jag vågat hoppas på och lite till, en ljuv stund efter rökiga, rapiga pubar, barmackor, sunkiga indier och snabbmat vid vägen.
Bara vägen dit gjorde mödan värd, om jag nu ska kasta in lite Karin Boye bland de engelska ulliga, gulliga lammen, de pittoreska byarna, stenhusen, vildvinet, hagtornshäckarna, bypubarna och stockrosorna.
Om Simon och jag varit lovers hade det varit rena Harlekinromanen. Nu är vi ju dock inte det och som vanligt var vi tillräckligt många för att vara rena Sällskapsresan 4: Tobias från TT (Jackass har fått förstärkning), Johanna från Svenskan, Bumbi med flickvännen Elin, Henning, Simon och jag.
Restaurangen tog emot oss med svala fördrinkar, svällande stolsdynor, mjuka mattor, soft konst och servila kypare. Sen åt vi. Och åt. Och åt.
De flesta valde getostravioli till förrätt utom Simon som svängde till det med blackpudding (engelsk kusin till blodpudding). Sen gick många loss på sirloin steak medan jag beställde in en vän till lammen jag sett kanta vår väg. Saftig lammunge och kraftig Rioja. Enjoy, som kyparen sa. I did. Indeed.
Kakmonstret Simon älskar desserter och beställer ofta in flera stycken. Nu nöjde han sig med bread- and butterpudding och jag frossade på en massiv chokladmousse med hallon, basilikaglass och jordgubbsskum som smälte i munnen likt molnfluff.
Longridge får fyra plus av Aftonbladets krogpatrull. ++++

Nu är det vardag igen, hårt jobb inför matchen i morgon och i den första semifinalen ligger Finland under mot Tyskland med 3-1.

H�rda bandage

”Det här är den svåraste skadan vi har”. Landslagets läkare Peter Adolfsson uttryckte i dag oro över SVT-Mattias skadade fot. Adolfsson tog av bandaget och undersökte foten som fortfarande inte hämtat sig efter Hennings stämpling. Sen rekommenderade han röntgen. GP-Carina, som brutit i stort sett alla fingrar hon har flera gånger under åren som handbollstuffing, bara fnös åt sån vekhet.

Många av de blågula tjejerna har järnkoll på vad som skrivs om dem - även på min EM-blogg.
I går fikade jag med Seger och Schelin och skrev sen om att Seger stått för serveringen.
– Det var ju synd att det inte var jag som gav dig kaffe, det blir nästa gång, skojade Schelin i dag.
De unga tjejerna är sköna, de bjuder på sig själva och är ett lagom hopkok av kaxighet och självdistans.

Kollegan Lasse Anrell och jag mejlade lite i går, han undrade om det är sant att de kvinnliga utsända reportrarna har en konflikt. Jag var tvungen att göra honom besviken. Vi trivs finfint ihop. Det är ingen het catfight på gång, vi är alla riktiga lovekittens.

Blev i går uppringd av en branschtidning som undrade om jag är Mats Hård. (bloggande reporter under cover). Jag gav det svar som reportern säkert fick av alla han ringde till:
– Nej, det är jag inte och även om jag varit det hade jag inte sagt det såklart.
Samt:
– Nej, jag vet inte vem det är men om jag vetat att det var någon vän och/eller kollega hade jag inte sagt det.

På vägen till stadion i Warrington blev vi sittande länge vid ett rödljus. På min sida bredde en kyrkogård ut sig, rad efter rad av gravstenar på mjukt sammetsgräs. Jag önskade att jag haft tid att kliva ut och gå runt en stund och läsa på stenarna, kliva ur konkurrensen och stressen, in till dem som klockan slutat slå för. Många av gravarna såg gamla ut, vissa stenar och kors lutade ledset; övergivna, bortglömda. Till dem kommer ingen mer.
Så fort en människa går ur tiden.

Warrington i dag

Warrington nästa. Sverige tränar på matcharenan och sen är det presskonferens/mixed zone direkt efteråt. Träningen är bara öppen för oss första kvarten, sen stängt och hemligt.

Känslan från middagen i går dröjer kvar, som skönt balsam för min själ.
Återkommer i eftermiddag med detaljerna.

Buon Appetito

Rena kläder (äntligen fått tvättat), linne från Kew, örhängen Pilgrim, läppglans på läpparna och inuti munnen vattnas det redan. Nu går taxin till vår bästa måltid sen vi kom hit. Hoppas jag.
Återkommer med krogrecension senare.

Pandor med ultral�ppar

Sjukt så blek jag är. Det finns solarium här, Carina och jag pratade om att gå ner och sola. Men jag har inte tid och dessutom gillar jag inte att solara längre, för varmt, tråkigt och tidsödande.
I Falkenberg, under de glittriga tonåren, solade jag desto mer.
Solana, Sun Seekers, Klitterbadets solarium; mina väninnor och jag köpte klippkort, pressade, förstärkte med kastanjevatten och brunkräm. I skolkatalogerna ser vi alla ut som omvända pandor, med blonderat hår och vitsmetiga Ultra-läppar.
På min förra arbetsplats solade jag på gymmet Oasen, under studieåren i Sundsvall på Pigmenthuset. Har fortfarande ett par matchstrumpor från SDFF, med reklam från Pigmenthuset på.
SDFF står för Sundsvalls Damfotbollsförening. Från början hette även damerna GIF Sundsvall men bröt sig loss från moderföreningen Giffarna eftersom herrarna fick alla resurser. Samma sak hände i Varbergs Gif där min minsta syster Jill spelade. Då kom man överens om att damerna skulle heta Varbergs Gifs DFF och herrarna HFF, herrfotbollsförening. Men ser man på, när de nya tröjorna och programmen kom hette herrarna fortfarande bara Varbergs Gif, helt emot överenskommelserna. På damernas plagg stod det däremot Varbergs Gifs DFF.
– Hoppsan, det blev visst fel, men nu blir det för dyrt att trycka om, blev svaret till damerna då de klagade.
Ja, hoppsan, tänk vad konstigt att det blev fel just på det viset och inte tvärtom.

Själv spelade jag basket i Varbergs Basket i sju år, utöver sjutton år som fotbollsspelare. Vi hade knall-lila matchställ i basketen. Oh la la så tjusigt. Valde fotbollen före basketen när jag var mer eller mindre färdigväxt ( 1,70) och såg en långt ifrån lysande spelare (1,87) gå rätt in i flick- landslaget.

Apropå längd undrar jag ibland om svenska landslag i fotboll går in för att hitta små spelare: Henke, Freddie, Vickan, Hanna... Svenskar är ju annars ett rätt storvuxet folk. Mycket har nog att göra med urvalet i tonåren, till Elitflick- och Elitpojkläger. De långa spelarna har då inte samma kontroll på sina rangliga ben som de mindre - och därför mer tekniska - spelarna.
Men Sveriges damer skulle också behöva en Zlatan på topp, för bollkonsterna men även för fysiken. Det tycker även många av er som mejlar.

TV tr�ngs och Seger �r sn�ll

Så nu passar det att komma! Lite av den känslan har vi tappra, trogna som följt damerna ända sen ankomsten för två veckor sen. Två veckor av smörgåsar med chips till, gödseldoft, regn, blaskigt kaffe, hårt jobb och långt ifrån lysande fotboll. Men också två veckor av Quattro’s tortellini, goda pints, matcher i parken, solglimtar, kul jobb, sköna spelare och mycket fin gemenskap mellan oss utsända.
När det nu väller in nya journalister ändras gruppdynamiken, folk grupperar om sig. Men vårt lilla kärngäng på Preston Swallow håller ihop - men öppnar också vår mysiga famn för Simon och andra som vill in.

Ju fler journalister, desto mer trängsel. I dag på pressträffen, på Blackburn Rovers Academy efter Sveriges träning, var det knökfullt.
TV har en tendens att alltid tycka att de ska gå före. I mixed zone får de alltid spelarna först, sen radio, sen vi i pressen. Okej så länge tv ska direktsända, det köper jag, men däremot aldrig om det de gör inte ska sändas förrän dagen efter medan vi tidningar ska i tryck snart.
Jag har vid mer än ett tillfälle under årens lopp börjat bråka med tv-reportrar och deras kameramän/kvinnor som försökt gå före, hängt på en, puttat undan en. De svenska tv-teamen är trevliga, men de utländska har en svansföring som inte är av denna världen. I lördags försökte Sky Sports tränga bort mig och i dag var Carina inte glad på BBC.
Brukar då och då vara med i SVT och TV4, i olika sammanhang, nu senast har det varit mycket om min nya bok Damelvan. Varje gång slås man av hur lite man hinner säga på en kvart, hur fint sminköserna sminkar en, att man sen inte blir alls lika fin i rutan (tv lägger på många kilon och varje linje i ansiktet blir en fåra) och framför allt av vilken enorm genomslagskraft tv har; larger than life. Man skriver elva år i tidning och sen är man med elva minuter i tv och fler har sett en.
Nåja, inte riktigt. Men nästan.
Förra sommaren var jag med i Sky News i egenskap av ”Sven’s biographer”. Det var under sexskandalen med Faria Alam och FA-bossen Mark Palios. Jag var i London och Sky hade nosat reda på att jag skrivit boken ”Sfinxen från Torsby” om Svennis (tillsammans med Petter Karlsson) och bjöd in mig till studion. Blev hämtad med limo, supersminkad, fick svagt kaffe (alltid, alltid) och sen var vi plötsligt LIVE och lika fort var det över. Som alltid i tv.
Så fort jag kom ut ur studion och slog på mobilen plingade ett sms in. Från TV4:s Patrik Ekwall som hade sett mig. Den mannen har fan koll på allt, han är otrolig.

Caroline Seger serverade mig kaffe i dag.
– Vill du ha mjölk också? undrade hon gulligt innan hon hämtade en kopp till mig och en till Lotta Schelin.
Det hade aldrig hänt hos herrlandslaget om man säger så.

Tog en lunchmacka (igen, igen) med Simon förut och gick igenom senaste skvallret hemifrån rosa redaktionen. Simon ringde sen och bokade bord på finkrogen, jag dreglar redan. Nu gäller det att skriva på snabbt så att jag kan följa med.
Caro bello Simone hade också med sig svenska tidningar. Slog naturligtvis direkt upp mitt eget uppslag (ni minns vad jag berättade i går om reportrars egon) och kollade vad de gjort med finskornas nakenbad och den norska kritiken. Kunde varit större men de så kallade supportrarna från AIK som attackerade GAIS-fans var naturligtvis den dominerande, sorgliga, solkiga nyheten i dag. I alla fall hos oss som gjort den rätta nyhetsvärderingen.

I kväll ska jag presentera Simon och James för varandra.

Neverland

Michael Jackson friad på samtliga punkter. Dagens stora nyhet vid frukostbordet. Redan i går, när vi käkade indiskt inne i Preston, diskuterade vi Jackson och bad de där hemma ringa så fort de fått nyheten. Vissa av nyhetscheferna på tidningen har TT-flashar (breaking news) direkt till sina mobiler så de nås av nyheterna direkt, även om de sitter med en Chicken korma och en Kingsfisher. Men ingen i sällskapet hade det så vi fick vackert ringa hem.

Simon ringde just, han har landat i regnet. Han har redan hittat en restaurang, bara tjugo minuter från hotellet. Om den är bra? Norra Englands bästa och med en stjärna i Guide Michelin.
De andra trodde inte sina öron, utom Hillergren som vet hur Simon är. Vår lille gourmet.

Vincer�

Nytt rekord på löpbandet! Sprang längre och fortare och förbrände mer kalorier än någon gång förut. Kände hur stressen formligen rann av mig tillsammans med svetten. På slutet ropade, bönade, bad och kved min kropp ”sänk farten!”. Men min hjärna, eller snare vilja, vann. Efteråt låg jag som en strandad val, genomsvettig, flåsande och knallröd i ansiktet (matchar inte den rosa Sportbladet-tröjan bra) på en matta och flämtade. Det är inte bra med löpband för tävlingsmänniskor. På min vanliga löprunda hemma i Bromma kan jag omärkligt dra ner på tempot om jag är trött. Men bandets display är nådlös, siffrorna talar till mig:
– Ok, du vill sänka farten? Tvingas erkänna att du inte orkar.
Aldrig. Nu mår jag dock som en prinsessa, har duschat hett och länge tills det ångade och immade så där mystiskt som i alla amerikanska filmer. Ska skriva två saker till, hoppas hinna bli klar i tid för middag, kan inte bara leva på mackor.

För att förhöja vinnarkänslan efter min rekordtid spelade jag ”Vincerò” på datorn. Jag älskar när de spelar den på arenorna, så där lagom pampigt och pretentiöst.
”...all’alba vincerò!”.
”Vid soluppgången kommer jag att vinna!”.
Synd bara att man aldrig ser solen här, varken uppgång eller nedgång, bara feta moln från Nordsjön.

Roligt med alla mejl som väller in, tänkte på det när jag sprang. Framför allt för att det är så många positiva, fina och annorlunda mejl. Ibland får jag en känsla av att våra läsare bara klagar och skriver när de är arga, svär och skriver könsord. Nu får jag en bild av majoriteten av våra läsare och den bilden är fin. Vilket privilegium att få skriva för en så stor publik, nå ut, få svar, beröra och bli berörd.

Bumbibjörnen har lånat mig en adapter med flera uttag, så schysst, äntligen har jag kunnat ladda min eltandborste.

Jag tror att jag håller på att få sms-tumme, den är svullen och gör ont. Försöker sms:a med vänstern istället, men det går så långsamt, jag är hetsig och har inte tålamod.
Har messat mina småsystrar Johanna och Jill och pratat med mamma och pappa i Falkenberg. De var ute på promenad i min barndoms skog i Tröingeberg, med hela kenneln, de tre cockerspanieltjejerna Amanda, Freesia och Kajsa. Mamma och pappa kunde gärna DHL-a över någon av vovvarna, den kunde värma mig i sängen i natt. Och så kunde Sillén få rasta hunden.

Har pratat med Rikard också, han hade ätit nypotatis och jordgubbar. Han var inte lika avundsjuk på min cheddarmacka som jag på hans svenska sommarmat. Men i morgon kommer finsmakaren nummer ett, vår egen Simon Bank, och ger mig förstärkning. Stjärnorna i Guide Michelin lyser extra starkt bara för honom.
I fjol, på EM, avslutade vi med en brakmiddag efter en månads slit. Simon tog oss till en restaurang i en borg vid havet, högt uppe på Cascais klippor. Chelseas ryske ägare, mångmiljardären Roman Abramovitj, hade bokat hela stället för sig själv veckan före. Så stort kunde inte vi slå på, men femrätters, en rad viner, en uppsjö desserter, cigarrer och mängder med Buck’s Fizz räckte för att göra oss belåtna. Buck’s Fizz blev sen min drink hela förra sommaren; apelsinjuice och champagne, så Jackie Collins och så bubblande gott.

Nu har de svenska damerna checkat in på nya hotellet. Undrar om de gillar det centrala läget...Och hur mycket UIK-gänget och duon Seger-Öqvist shoppade för i dag.

Victoria Svensson avslöjade häromdagen för mig att hon glömt ta med sig Kalle & Hobbe-tidningar. Hur ska det gå? Under VM i USA hade hon fått en hel hög Kalle&Hobbe som hon låg och läste på kvällarna. Den skrockfulle springer nu genast och köper senaste numret och postar det till mig på Preston Swallow för vidarebefordran till Vickan.