”Det kan inte vara sant” tänkte jag när mobilens alarm gick i morse. Så trött. Vacklade ner till frukost, orkade inte sätta i linserna utan tog mina gamla Harry Potter-glasögon. Inte så snygga och inte så skarpa. Tyckte mig se fotograf Hillegren vid ett bord och gick dit med min flingtallrik. När jag skulle sätta mig såg jag att det var en vilt främmande man vid bordet, inte Andreas.
– Du får gärna sitta här, love, sa han.
Tack, men nej tack och sorry, excuse me.
Carina kom ner, lika trött hon, och var tvungen att öppna sitt flingpaket med kniv för att hon fumlade så. Bara Henning såg som vanligt ut som en nykläckt söt kycklingunge. Dessutom brun. Jag har aldrig varit så blek så här långt in på sommaren förut. När vi kommer hem är det nästan midsommar. Vart tog den här sommaren vägen?

Det undrade vi även när vi huttrade på pressträffen med spelarna. Fika och utburna stolar under de lummiga träden som vanligt men också snålblåst och aningen om kommande regn svävande över oss som ett hot. Spelarna hade hört om kritiken hemma på TV men var övervägande glada. Mest pratade de om hamburgarna de ätit på McDonald's, de hade gått loss rejält på menyerna.
– Det såg ut som en svinstia efteråt, berättade Hanna Ljungberg nöjt.

På väg tillbaka till hotellet kom regnet. Det lär bli huttrigt för lilla Jennifer som bara har sommarkläder med sig att se Norges match mot Italien om en timme. Förbundskapten Marika såg efter vårt snack i dag bekymrat på min lättklädda uppenbarelse.
– Jag ska se om jag har min dunväst med mig, då kan du låna den, erbjöd hon sig.
Hur gulligt som helst av henne.