Vår utflykt är inställd, för dåligt väder. Har klämt en cheddar-ciabatta (märklig kombination) och sitter på rummet och skriver. Ska strax ta en paus och gå ner i gymmet lite.

Fick mejl från Angelica, 15, som vill bli sportjournalist och undrade vilken utbildning jag gått. Pratade faktiskt ljuva (nåja bitterljuva) studentminnen med Henning i går kväll. Vi har båda gått journalistutbildningen vid högskolan i Sundsvall. Vi ropade minnen i mun på varandra:
 Studentkvartet Förrådet! Symaskinshuset! Sundsvalls DFF! (där jag spelade, de låg i divsion 1 då). Kubiken! Munkförsäljarna på gågatan! Skippers! Skeppsbrokällaren! Alnös bryggor! Kåren! Café Cult med Claddcaca! G2! Aveny! Esplanad! Kulturmagasinet! Pretentiösa klasskamrater!
Vi riktigt frossade i lådan med nostalgi-praliner.

Snart börjar Wimbledon. När jag var London-korrespondent 1999 bevakade jag turneringen. Har aldrig varit på ett  lika välarrangerat mästerskap, varken förr eller senare. Alla spelare är där tvingade att komma till presskonferens, alla intervjuer skrivs ut och läggs i reportrarnas fack. Mer sånt tack!
Minns också champagnen, jordgubbarna med grädde, snobbarna, de äkta tennisentusiasterna, centre courten, underbara Steffi Graf, tunnelbanestationen Southfields där en grön tennismatta täckte perrongen.
Glömmer inte heller den flämtande skocken som fyllde läktaren då Anna Kournikova spelade. En dag ramlade hon och visade trosorna. The Sun körde bilden med föjande smakfulla rubrik till: ”Hornykova”.
Att få ackreditering (presstillstånd) till Wimbledon är ingen lek och den som missköter det riskerar att bli av med det. Alltså var jag tvungen att varje dag åka ut till Wimbledon trots att det gick dåligt för svenskarna. Samtidigt skulle jag som korrespondent sköta nyhets- och nöjesbevakningen också. En dag skrev jag om en fredsmarch på Nordirland, tennisen, fotboll, min veckliga nöjes-spalt, var på pressträff med Eurythmics och gjorde stort reportage om paret Beckhams bröllop. Dagen efter var jag helt sänkt och när en redigerare ringde upp för att be mig om ursäkt - han hade glömt sätta dit min byline på bröllopsartikeln - var jag tvungen att gå och lägga mig.

Vad är då en byline? Det är reporterns namn under artikeln. En bildbyline är när även foto på reportern, ibland också fotografen, finns med. Dateline talar om var man befinner sig, om man fått lyfta på häcken och lämna Globen och Stockholm.  
Redigerare kallas de som ritar sidorna. Många verkar tro att artiklarna bara rinner in i tidningen. Men utan de verkliga trollkonstnärerna redigerarna skulle tidningen vara oläslig, en grå textmassa, som de första tidningarna på 1800-talet. Redigerarna kan på bara fem minuter, om man lämnar text precis mot deadline, slänga ihop en sida. De gör layouten, lägger in bilder, skriver bildtexter, lägger in faktarutor och sätter rubriker. Ibland är de lite för uppfinningsrika just när det gäller rubrikerna. Men eftersom jag har min kära byline under texten är det jag som får 157 arga mejl om rubben som saknade täckning i texten.
Alla reportrar är egotrippade och bylinekåta. Vi bara älskar att se vårt namn och vår bild i tidningen. Det vet och utnyttjar våra rara chefer som viftar med förstasidor och bylines framför oss som feta morötter när de vill få oss att jobba mera.
När man är utsänd och ringer hem till dagchefen och undrar:
– Hur ser det ut i tidningen i dag? vet han/hon att reportern egentligen menar:
– Har jag mycket i tidningen i dag?
Kåtast är vikarierna som vill ha fast jobb och bara måste strö sitt namn över sidorna. Vi andra trängtar efter bylines efter en varierande skala där vissa är nymfomaner och andra bara lite småpirriga.