Nytt rekord på löpbandet! Sprang längre och fortare och förbrände mer kalorier än någon gång förut. Kände hur stressen formligen rann av mig tillsammans med svetten. På slutet ropade, bönade, bad och kved min kropp ”sänk farten!”. Men min hjärna, eller snare vilja, vann. Efteråt låg jag som en strandad val, genomsvettig, flåsande och knallröd i ansiktet (matchar inte den rosa Sportbladet-tröjan bra) på en matta och flämtade. Det är inte bra med löpband för tävlingsmänniskor. På min vanliga löprunda hemma i Bromma kan jag omärkligt dra ner på tempot om jag är trött. Men bandets display är nådlös, siffrorna talar till mig:
– Ok, du vill sänka farten? Tvingas erkänna att du inte orkar.
Aldrig. Nu mår jag dock som en prinsessa, har duschat hett och länge tills det ångade och immade så där mystiskt som i alla amerikanska filmer. Ska skriva två saker till, hoppas hinna bli klar i tid för middag, kan inte bara leva på mackor.

För att förhöja vinnarkänslan efter min rekordtid spelade jag ”Vincerò” på datorn. Jag älskar när de spelar den på arenorna, så där lagom pampigt och pretentiöst.
”...all’alba vincerò!”.
”Vid soluppgången kommer jag att vinna!”.
Synd bara att man aldrig ser solen här, varken uppgång eller nedgång, bara feta moln från Nordsjön.

Roligt med alla mejl som väller in, tänkte på det när jag sprang. Framför allt för att det är så många positiva, fina och annorlunda mejl. Ibland får jag en känsla av att våra läsare bara klagar och skriver när de är arga, svär och skriver könsord. Nu får jag en bild av majoriteten av våra läsare och den bilden är fin. Vilket privilegium att få skriva för en så stor publik, nå ut, få svar, beröra och bli berörd.

Bumbibjörnen har lånat mig en adapter med flera uttag, så schysst, äntligen har jag kunnat ladda min eltandborste.

Jag tror att jag håller på att få sms-tumme, den är svullen och gör ont. Försöker sms:a med vänstern istället, men det går så långsamt, jag är hetsig och har inte tålamod.
Har messat mina småsystrar Johanna och Jill och pratat med mamma och pappa i Falkenberg. De var ute på promenad i min barndoms skog i Tröingeberg, med hela kenneln, de tre cockerspanieltjejerna Amanda, Freesia och Kajsa. Mamma och pappa kunde gärna DHL-a över någon av vovvarna, den kunde värma mig i sängen i natt. Och så kunde Sillén få rasta hunden.

Har pratat med Rikard också, han hade ätit nypotatis och jordgubbar. Han var inte lika avundsjuk på min cheddarmacka som jag på hans svenska sommarmat. Men i morgon kommer finsmakaren nummer ett, vår egen Simon Bank, och ger mig förstärkning. Stjärnorna i Guide Michelin lyser extra starkt bara för honom.
I fjol, på EM, avslutade vi med en brakmiddag efter en månads slit. Simon tog oss till en restaurang i en borg vid havet, högt uppe på Cascais klippor. Chelseas ryske ägare, mångmiljardären Roman Abramovitj, hade bokat hela stället för sig själv veckan före. Så stort kunde inte vi slå på, men femrätters, en rad viner, en uppsjö desserter, cigarrer och mängder med Buck’s Fizz räckte för att göra oss belåtna. Buck’s Fizz blev sen min drink hela förra sommaren; apelsinjuice och champagne, så Jackie Collins och så bubblande gott.

Nu har de svenska damerna checkat in på nya hotellet. Undrar om de gillar det centrala läget...Och hur mycket UIK-gänget och duon Seger-Öqvist shoppade för i dag.

Victoria Svensson avslöjade häromdagen för mig att hon glömt ta med sig Kalle & Hobbe-tidningar. Hur ska det gå? Under VM i USA hade hon fått en hel hög Kalle&Hobbe som hon låg och läste på kvällarna. Den skrockfulle springer nu genast och köper senaste numret och postar det till mig på Preston Swallow för vidarebefordran till Vickan.