I dag är det två veckor sen jag kom till England. I går fick jag för första gången på dessa två veckor uppleva ett ställe med klass.
Restaurang Longridge var allt jag vågat hoppas på och lite till, en ljuv stund efter rökiga, rapiga pubar, barmackor, sunkiga indier och snabbmat vid vägen.
Bara vägen dit gjorde mödan värd, om jag nu ska kasta in lite Karin Boye bland de engelska ulliga, gulliga lammen, de pittoreska byarna, stenhusen, vildvinet, hagtornshäckarna, bypubarna och stockrosorna.
Om Simon och jag varit lovers hade det varit rena Harlekinromanen. Nu är vi ju dock inte det och som vanligt var vi tillräckligt många för att vara rena Sällskapsresan 4: Tobias från TT (Jackass har fått förstärkning), Johanna från Svenskan, Bumbi med flickvännen Elin, Henning, Simon och jag.
Restaurangen tog emot oss med svala fördrinkar, svällande stolsdynor, mjuka mattor, soft konst och servila kypare. Sen åt vi. Och åt. Och åt.
De flesta valde getostravioli till förrätt utom Simon som svängde till det med blackpudding (engelsk kusin till blodpudding). Sen gick många loss på sirloin steak medan jag beställde in en vän till lammen jag sett kanta vår väg. Saftig lammunge och kraftig Rioja. Enjoy, som kyparen sa. I did. Indeed.
Kakmonstret Simon älskar desserter och beställer ofta in flera stycken. Nu nöjde han sig med bread- and butterpudding och jag frossade på en massiv chokladmousse med hallon, basilikaglass och jordgubbsskum som smälte i munnen likt molnfluff.
Longridge får fyra plus av Aftonbladets krogpatrull. ++++

Nu är det vardag igen, hårt jobb inför matchen i morgon och i den första semifinalen ligger Finland under mot Tyskland med 3-1.