Så tog det slut, EM. De svenska kvinnorna och tjejerna spelade sina bästa match hittills men det räckte inte. Efteråt är allt för sent, allt bara tystnad, tårar och tomhet.

Det känns tomt för oss reportrar också. Vi har varit här länge nu, ännu längre är den tid som vi vetat att vi skulle till EM. Nu är gödseldoft, regn och dåliga mackor redan nostalgi, EM 2005 snart ett minne, en bildsamling, något att prata om och längta tillbaka till.

Värst är känslan av att det inte skulle sluta så här. Sverige var det bästa laget, Norge hade sina dödliga omställningar, inte mycket mer. Men de vann, de var effektivast, det måste även en dålig förlorare som jag acceptera. Jag lyckades till och med le mot VG:s Truls (som jag lärde känna på EM och OS i fjol) och gratulera Jeanine. Men det satt hårt åt. I morgon ska jag tycka om dem igen.

Det gjorde ont att se och höra Marika Domanski Lyfors så ledsen. Hon fick aldrig sitt guld.

Mixed zone var så oorganiserad att bråk nästan utbröt mellan journalisterna. Vi knuffades och puffades som bäst då en svensk tjej i 12-14-årsåldern lyckades ta sig fram till mig. Hon hade med sig min senaste bok, ”Damelvan. Pionjärerna, dramatiken, guldåren. Ett porträtt av svensk damfotboll”.
– Kan du signera den åt mig? Den är jättebra, frågade tjejen som hette Evelina.
Jag tackade för berömmet och skrev ner min oläsliga autograf och då sa hon:
– Det är den enda bok jag någonsin läst ut.
Du Evelina, jag hann inte säga det, men det är det finaste beröm jag någonsin fått, det slår alla goda recensioner.

Vid 23.40 engelsk tid blev vi utslängda ur presscentrat som stängde (tack för det Uefa). Jag skrev min sista artikel i bilen hem till Preston. Klockan 02 svensk tid (01 här) hade jag sänt allt. Sen varvade vi ner med några pints på det andra hotellet strax intill, där bland annat Jackass Sillén och Norrans Fahlman bott. Henning vägrade i sten att dricka whisky och fortsatte med sina alcopops. Han blir aldrig någon Cohen. Men Carina och jag tog varsin skotsk whisky som smekte strupen och jagade bort stressen.
När vi tog taxi hem tog gryningen oss rakt upp och ner, våra bleka ansikten, trötta ögon, stumma kroppar.

Simon har träffat James nu. Han satt bak i bilen, ordentligt bältad som sig bör. Vid bakrutan satt också två kramdjur, en nalle och en kanin. Jag såg dem och jag såg nattportiern, böjd över ett bord med fulla askfat och tomma glas.
– God natt och tack så mycket, sa jag när vi gick förbi.
Han log lite förvånat, sen fortsatte han att duka av.

Har letat efter Spiderman, till och med under sängen. Men han är och förblir borta. Kanske visste han att jag ändå skulle lämna honom snart och ville spela cool och dra först.