"And now you're gone it's like an echo in my head
And I remember every world you said"

"But you never were, and you never will be mine
No, you never were, and you never will be mine "

Lyssnar på pianoversionen. Jag ryser i hjärtat. Hon sjunger fantastiskt. Men hjärnan kan inte sluta fundera på om hon tar i för mycket. Bara aningen för mycket. Skörare har nog aldrig en svensk sångerska sjungit. Hon gråter nästan. Hon gråter. Samtidigt ser jag studion framför mig. Med en skäggig Klas Åhlund i båset. Och vad jag vet har Robyn varit lycklig med sin kille i massa år. Gör det sången mer falsk? Givetvis inte. Det handlar om konst, gestaltning, att fånga olyckan, the broken heart.
Ändå. Det blir ett visst trovärdighetsproblem. När Jackson Browne gråter i sång vet vi att han slagit Daryl Hannah. Det gör Jackson sånger starkare. Han är dokumenterat trasig. Robyn tar nästan i för mycket. Samtidigt måste hon ta i.
Jag kan inte bestämma mig.
Jag borde lita på hjärtat.
Jag ryser i hjärtat.
Fredrik