Här är min krönika om en ny musiktrend + Innelistan.

"On the streets of this town" med Steve Forbert är dagens låt.

Traditioner är till för att hållas: Hela familjen V var som vanligt i Vadstena i dag på Påskafton. Vi köper lotter, kollar i designaffärer, spelar på Dagens dubbel och dricker kaffe. Därpå påsklunch hemma.
Det är mycket soligt och vårigt men kallt i skuggan.
Och häst 4 och häst 3 vann så jag vann på DD. 200 kronor till oddset 9, 61. Borde bli 1900 kronor sådär.
Tur i spel, otur i…varpa
som vi brukar säga.

"Oh yeah" med Roxy Music är dagens låt.

Det är en helt sagolikt beige dag.
Den påminner mig om en gammal Scooby-Doo-serie jag läste som barn.
De befann sig i en roddbåt. Fred, Wilma, Daphne, Shaggy och Scooby-Doo. Det var dimmigt. Anledningen var kolsyreis. Jag lärde mig där och då vad kolsyreis är. Även om jag fortfarande inte vet vad kolsyreis är. Men det blir dimmigt av kolsyreis om den får kontaklt med vatten.
Det var alltså dimmigt. De befann sig i en rodddbåt.
- Jag ser ingenting. Det är tjockt som ärtsoppa! sa Fred.
Och då började Shaggy försöka äta dimman med sked.
Jag tror att det var Shaggy.
Kanske var det Scooby-Doo själv.
Det roliga var alltså att Shaggy, eller om det var Scooby-Doo själv, var tokig i mat och troddde, eller åtminstone hoppades väldigt intensivt, att dimman var ärtsoppa.
Det är oklart varifrån han fick skeden.

"När blev Lasse Brandeby, som det heter på hiphopspråk, the shit?" undrar DN På Stan apropå Daniel Nyhléns kändishemsidas omröstning av A-, B- och C-kändisar.
Det var roligt skrivet.
För övrigt, vad gäller dessa modena byxor med hög midja: jag är emot. Väldigt få stjärtar klarar av hög midja. Risken är stor att man ser ut som en överläkare på sommarsemester i 80-talet.

"Sultans of swing" med Dire Straits är dagens låt.

Oj! Virtanen har blivit piratkopia.
Måste ju betecknas som nåt slags erkännande av massorna.
Matt

Svar: Indeed. Skruvat!

New York Post-reportern Jared Paul Stern väljer att försöka gasa ifrån anklagelserna om att försökt pressa en miljardär på pengar för att stoppa en story, skriver en amerikansk mediablaska.
Han lär inte lyckas. Han läg ägna sin framtida karriär åt att först skriva en tell-all-bok.
Och sedan skriva född/döda-notiser på lokaltidning i Alaska.

Meningen med mitt media är att just du ska bli underhållen.
Så är det faktiskt.
Det ÄR meningen med vad jag gör. Det är mitt yrke. Du som läser det här eller nån krönika eller ser ett tv-program eller vad det-nu-är-jag-gör ska känna nåt som kan sammanfattas i ordet underhållen. Kanske känslan "skönt, jag är inte ensam, han är ett miffo också", eller "åh fan, det hade jag inte tänkt på" eller "äh vilken rubbish han pratar nu" eller ett "he, det var skoj" eller ett "ah, det hade jag inte tänkt på" eller "det var värst, den låten måste jag ladda ner" eller "oj är den filmen verkligen så bra?" eller "det hade jag ingen aaaaning om" eller så kanske det händer att jag gör dig glad.
Att göra dig GLAD.
Det ÄR meningen.

Oh poor Romeo
sitting out on his own-ee-o
sjöng Phil Lynott och visst måste ni hålla med om att där har vi ett rim som bara en irländsk poet kan få till så underligt och vackert?
Det är Romeo i kväll igen och det är lite oklart med resan till Djupvik men jag joinar nog Tom of Finland vid dj-båset och klappar honom på axeln och får några klappar själv.
Att spela kärleksrock är meningsfullt.
Det är som att flyga 747 i förstaklass med Bloody Mary.

"It's only rock 'n roll" med The Rolling Stones är dagens låt.

Våren! Den kan tas på det där lätta, fjäderlätta, mysiga pytteallvaret. Glädjen i att snöflingor försvisso faller men snart är det över, snart är det hultsfredsfestival, Roskilde och kanske ett hyrt hus i Skåne eller Malaga eller Ibiza eller en biltur genom tyska Tyrolen i sommarregn och brända cd-skivor eller nåt annat med somrigt och rockigt, långt ifrån detta hatälskade mediarace. Eller en flygresa ännu längre längre bort, kanske till Singapore, kanske till Australien.
Meningen med livet således: Boeing 747.
Äntligen kom jag på det.
747. The meaning of liff. Liff!

- Vad är meningen med livet, Jonna?
- Den frågan ställer du till mig varje vecka.
- Mm.
- Tja, det sägs ju att man ska känna sig behövd av nån.
- Men jobbet då?
- Det sägs ju inte vara lika viktigt. Pengar och sånt där. Jag såg den här Moa Martinssons-filmen med Gunilla Nyroos och hon spelade Moa Martinsson och sa att hon kommit upp sig då och gjort en klassresa men kände sig deprimerad. Livets nödtorft var tillfredsställt men hon var sviken av det högsta i livet: kärleken. Harry Martinsson som inte älskade henne tillbaka. Men hon hade framgången, hon hade päls, hon fick trägffa Gorkij, hon kunde köpa sin stuga.
- Vad borde hon gjort då?
- Hon gjorde ju slut med Harry Martinsson, som tog livet av sig. Trots Nobelpris och framgångar.
- Ja jag säger ju det. Vad är meningen?
- Att vara behövs av någon. Leva för nån. Med nån.
- Men vi jobbar ju med media. Det ska ju vara viktigt.
- Eftersom du nu börjar känna dig tom. Du behöver ju inte leva det 24-7 som du gjort. På sista tiden har du börjat koppla bort det mer och mer, det tror jag är hälsosammare. Du går hem och gör nåt annat, det är hälsosammare. När du putsar fönster, då känner du du dig mer tillfreds. När du engagerar dig i något. Skulle du jobba en vecka inom långvården skulle du vara tacksam för det du har nu.
- Men hur lever man med att göra skit?
- Man går hem och kopplar bort. Man är en person, inte det man gör.
- Går det inte att göra nåt bra?
- Jo men du gör ju nåt bra. Ditt program har gett 1-2-3-4-5 jobbtillfällen!
- He.
- Om du har nån som du säger "jag älskar dig till" och hon svarar likadant då lyser ni ju upp varandra.
- Men har vi i media inte ett ansvar att förändra världen?
- Jo. Absolut. Men det är det ju så många som struntar i.
- Det är lätt att strunta i. Och bara vara underhållande. Om ens det.
- Kanske engagera sig...i bostadsrättsföreningen?
- Men media. I det större.Vi ska ju ha ansvar. Jag tjatar här.
- Har du läst min krönika i dag?
- Inte än.
- Den handlar om det. Som att säga ifrån när tjejer bara ikläder sig rollen som sexsymboler eller porrsymboler. Det är ju det som som lyfts fram i tidningar och tv...det är dom som premieras.
- Det är ju det jag säger.
- Då får man ju säga ifrån när man inte håller med.
- Men folk vill ju ha dem så!
- Nä det vill de inte. De vet inte vad de vill ha.
- Så säger man ju ofta men det en vacker tanke bara.
- Nä det är det inte. Det handlar om traditioner och strukturer som byggts upp i samhället, förväntningar på hur underhållning ska se ut, förväntningar på hur en man ska bete sig och en kvinna ska bete sig. Inget som naturen skapat. Sóm Madonna, hur hon gjort comeback med sina dansvideos i en liten body. Sexiga approachen har bidragit till hennes comeback. "American Life" var påklätt. Då säger man att det är ironiskt eftersom hon är 48. Då är det ironi, hon är en stark kvinna som spelar på sex. Men sedan kommer Marie Serneholt och bara köper hela konceptet. Bara porr och ingen ironi.
- Men Madonna är ju inte ironiskt sexig, hon spelar och säljer på sex. Att hon är 48 är ju en fin bonus men fortfarande samma sak. Sex.
- Jo det är samma sak men det går inte att avfärda henne som en lättklädd bimbo. Det är mer uträknat än så. Hon vet att en naken stjärt säljer, därför blir det en slags ironi i det. Samtidigt slår det fel. För det enda sättet för en ung tjej att få ett stort mediautrymme är att stå som en barbiedocka. Vad är det för föredömen som läggs fram?
- Jag säger ju det! Media är rotten.
- Som Johan sa: tv längtar efter roliga tjejer, men det är en lång historia som säger att de inte kommer fram.
- Exakt. Så hur lär vi oss leva med oss själva? Sänka vår lön och göra gott, skriva nåt ingen läser? Vi har ju vår höga lön för att vi är kommersiella, eller anpassade. Marknadsanpassade. Oportuna enligt den amerikanska nvändningen av ordet.
- Det är klart att du kan starta en tetaergrupp för Downs-syndrom-barn eller så kan man spela med och tänka "du är inte vad du gör". Ibland skriver du ju text som inte spelar med i spelet, och ibland spelar du med, och då får du väl göra nåt annat gott...privat.
- Mm kanske ja egentligen så tycker jag inte att jag gör ont, det beror på var jag lägger ribban. Många många andra gör sämre och ibland helt patoslöst. Och jag menar inte ens att gott är nödvändigt. Gott bestäms av underliga tankar och personer. Men du fattar. Det finns ett gott som jag vet vad det är och det är ett ideal även om trötthet, meningslösma och cynism kan komma i vägen
- Ja.
- Kärlek alltså, eller hur, Jonna?
- Vi säger det tills vidare.

- Men du ÄR ju media, Fredrik, flinade en mediavän när jag ondgjorde mig över hela geggan.
Åh fy fan.
Det är sant. Krönika, blogg, tv-program (med mediainriktning), klubb, bok (varför har jag inget radioprogram? inget eget magasin? vilken miss!)...och tja praktiskt taget hela min umgängeskrets är "media".
Media media media mediagegg.
Och jag är djävulen.
Hur gick det till egentligen? En dag satt jag och skrev recensioner av möggiga bluesrockkonserter i Motala Folkets hus och 15 år senare ÄR jag media.
Puh.
Är ruskigt mediatrött. Media är så viktigt men media är mest av allt underhållning. Det ska tjänas pengar. Läsare och tittare vill ha en sak, annonsörer en annan, journalisterna en tredje men det är läsarna och tittarna och annonsörerna som bestämmer. Så då blir det käckt och hej och hå och underhållning och mainstream för det betalas allas räkningar bäst.
Allt blir TV4.
Och sedan finns det det lilla som är indie som ofta är bra men som ingen vill ta del av.
Jag vet inte vad jag försöker säga.
Att jag känner tröttma.
Att jag undrar var jag är egentligen.
Det är meningen, antar jag, det är meningen jag letar efter.
Det gör alla.
Meningen är, misstänker jag, vit.
Nej röd.

I dag fyller en av världens finaste personer år: Jessika!
Grattis, säger vi med mycket kärlek åt Jessikas håll.
Dessutom fyller mitt lilla systerbarn Jonna 4 år!
Lika mycket kärlek åt Jonnas håll.
Puss.

Kolla, en sprillans ny Embassyvideo!

Jag ser på manliga människor om de är skåningar. Skåningar är lite köttiga och har tjockt hår. Kanske är de aningen blanka i skinnet också. Tänk Viggo Cavling fast lite mörkare.
I morse mötte jag en snubbe på Folkunggatan och tänkte "ey, där har vi en skåning". Och så började han tala och han talte skånska.
Det är en skill jag har. Skånskspotting.

Men åh stackars gulliga Linda Bengtzing.

"The worst taste in music" med The Radio Dept. är dagens låt.

Min kära syster Anna är i stan för att shoppa med sin man Matthias. De bor här i natt ( de tog till och med sig en madrass!) Vi käkade nyss på Sahara. Det var lika tokbra libanesmat som vanligt.
Se detta som en rekommendation. Från oss alla.

"Vienna" med Ultravox är dagens låt.

Sportmänniskor är truly bizarre. Ett litet "tjockis" till Tommy Salo och det blir världskrigsrubbar.
Kan de inte värre invektiv så borde de åka till NHL och lära sig snacka dört.

Daily News fortsätter att ha en field day. Här är mer om Jared Paul Stern-haveriet.
Till ABC säger Stern att han råkade ut för en fälla. Post håller, inte oväntat, tyst.

Peter Magnusson - din sjuka SJUKA människa!
Hahaha.
Vi åt kyckling fajitas på Lux och började prata om artikeln i Aftonbladet i helgen om hur "Hey baberiba"-Peter brottades med prins Carl Philip.
Lyssna här:
Peter var alltså 11 år. Carl Philip var sex år.
En 11-åring väger cirka 28 kilo. En sexåring väger cirka 17 kilo. Och är några decimeter längre. För att inte prata om den mentala skillnaden.
Detta hindrade dock inte bully-Peter, som glatt berättar:
"(Jag) fick syn på en massa barn som brottades i en sandlåda, så jag gick dit och började brottas med honom".
Gick. Dit. Och. Började. Brottas. Med. En. 5 år. Yngre. Liten. Pojke.
Peter Magnusson! Du var ett sjuuukt, sjuuuuuukt barn!

Intressant. Obehagligt. Jobbigt.
Jag har fått en stalker.
Tidigare har det mest varit helt okända personer som suttit på internet och hittat på stories, rätt harmlösa grejer men störda, men nu är det en tjej som har mitt nummer.
(Hm, när jag tänker efter så läser hon ju antagligen det här. Hm. Skit samma. Det kanske är bra. Då kanske hon förstår för hon förstår nog inte. Hon tror antagligen att det är kärlek. Eller kåtma. Men det är stalkerism.)
Det är fina moodswings. Ibland skickar hon nakenbilder. Nästa gång skriver hon nåt om hur jag förstör mellan oss på grund av nåt hon fått för sig. Jag svarar aldrig. Jag får bara små panikanfall när jag ser henne jävla nummer och trycker radera så fort det går.
Jag önskar att hon kastade bort mitt nummer, min mailadress och började ägna sig åt sin kille istället.
Vad gör jag annars? Det känns väldigt fjolligt att gå till polisen. Men kanske är det så det ska göras. Innan jag får en ishacka genom strupen.

New York Post-reportern Jared Paul Stern tyckte jag var en cool typ i New York. Nu sitter han i skiten big time. Han anklagas för att ha utpressat en miljonär på $ 220 000 för att stoppa en story. Konkurrenten, den lite bonnigare Daily News, har förstås en field day och publicerar i dag bandavlyssningar från samtal mellan Sten och miljonären.
Stern var inte en cool typ, trots allt. Utan en fuck-up.
Undrar vad dealen är? Kokain i långa linjära lass kanske, som i fallet Jayson Blair. Eller kanske det fina gamla hederliga känslan av att inget-är-ju-på-riktigt-ändå-så-varför-inte-tjäna-en-hacka?
Fascinerande story.
Generellt sett är den journalistiska nivån i USA skyhögt över den svenska. Vilket inte är konstigt med tanke på storleken på landet och resurserna på tidningarna. Så är det med allt. Finns det nåt vi är bättre på i Sverige? Mer än på att just vara svenska? Vet ej.
Åh.
Saknad.
Åh New York Times.
Åh USA.
Åh Manhattan.
Senast i juni borde jag gå på Park Avenue och kila in på Wolfgang's.

"Save it for a rainy day" med Jayhawks är dagens låt.

Intressant. Tjejen som alltid sitter på andra sidan gatan med datorn som jag brukar blänga lite på genom fönstret, men aldrig se, visar sig nu vara en riktig snygging. Hon tvättar också fönster. Hon verkar också happy med att tvätta fönster. Jag ser att hon missar några fläckar.

Jävla bra skådespeleri i regissören Staffan Roos uppsättning av Lars Noréns Endagsvarelser på Dramaten. Allihopa var bra. Det är sällan det är så. Kanske blev jag allra mest förtjust i Peter Engman. Jag har aldrig noterat honom förut. Snygg också.
Leif Zern skrev en utsökt recension i DN i dag. Leif Zern är ett bad ass.
Jag är inte helt säker på vad pjäsen handlade om - kanske om förlorade ideal, perversioner och mänsklig förvirring - men den kändes typisk för Noréns tidigare dramer. Det börjar. Det går en kväll. Det slutar. Och antagligen börjar det om igen för vi är ju bara människor och vi sitter fast.
Inte en mindblowing upplevelse, men Norén är kung dramatik av en anledning. Se den gärna.

Och så fick jag tillfälle att chitchatta en smula med olika delar av kultureliten: Carl Johan De Geer, Maria Schottenius, Rebecka Hemse, Cecilia Hagen, Kjell Alinge, Olle Wästberg…det var nog alla. Nej Claes Wahlin också! Och på lite håll såg jag Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström. Horace! HORACE! Han är the man. Han bar svart manchesterkavaj och är rätt stilig faktiskt. Han ser inte speciellt mycket ut som den där figuren i Asterix jag brukar tänka på.
Därefter käkade jag och min goda teaterpartner Jessika på Teatergrillen och dit rullade diverse helpackade expressenmedarbetare senare. De hade varit på Lars Lindströms 50-årsfest.
Så var det med det.

As I live and breathe
You have killed me
You have killed me
Yes I walk around
somehow
But you have killed me
You have killed me

Där har vi en såinihelvete bra text. Det är märkligt med såna texter: de borde skrivits hundra gånger tidigare men det har de inte och när de finns där så undrar jag: "varför har den texten inte skrivits tidigare för så har ju alla känt".
Morrissey är gud. En lite tjock gud för närvarande. Men ändå gud.

What's my line?
I'm happy cleaning windows,

sjöng Van i en av alla hans sentimentala sånger om ungdomen i Belfast och radion spelade förstås Sonny Terry, Brownie McGhee och Muddy Waters och han läste Kerouac och böcker om Zen och han minns det som att han var lycklig.
Här spelas Morrissey, Snoop, R.Kelly och Cat Power och jag inte bara tvättar fönster utan jag tar tag i HELA SKITEN. Jag till och med tvättar gardiner och täcken (skor funkar lika bra i torktumlaren som tennisbollar för att slå ut fjädrarna, enligt husmoderstips) och dammsuger och...ja HELA ENCHILADAN!
Det är vår.

Take my time
I'll see you when my love grows
Baby don't let it slide
I'm a working man in my prime
Cleaning windows

Shop-shop-shu-a-dobedo-bee.