"Fire lake" med Bob Seger är dagens låt.

Puh. I går hade Linda och Martin hej-då-fest och hela BK Nöjesliv drack öl-vin i Sickla och sedan på Mondo. Det blev MYCKET öl-vin. Aj aj aj. Och vi dansade till indiepophits. Mer om det senare. Här dagens krönika om töntar + innelista. Och om "Idol".

Det var flera liter Markoolio över hela "Idol" i dag. Disko är inte lätt.
Jonah Hallberg, "Got to be real" (Cheryl Lynn): +. Vad var dealen med hawaiiskjortan? Och falsksången? Och sagglåten? Lamt.
Agnes Carlsson, "Young hearts run free" (Candi Staton): +++. Extremt het utstrålning, skral röst, fantastiskt låtval. Och Beyoncés afrikalook.
Sebastian Karlsson, "She works hard for the money" (Donna Summer): ++. Det var slirigt på diskoisen för popgossen. Men refrängerna smakade som blåbär och mjölk.
Måns Zelmerlöw, "Relight my fire" (Dan Hartman): ++. Svag rytmik, men energisk som en duracellakanin och sexig i fula dyrhippiekläder.
Elina Nelson: "I will survive" (Gloria Gaynor): +. Börjar växa till en potentiell gayikon. Men övertänd i utsliten svår låt.
Jens Pääjärvi: "Fantasy" (Earth, wind and fire): -. Hallå, någon hemma? Hej då. Jag tyckte om dig.
Sibel Redzep: "Upside down" (Diana Ross): ++. Lill-Dilba glänser som en stjärna, dansar som en idol, sjunger som en karaokedrottning.

"Fuck forever" med Babyshambles är dagens låt.

Markus kommer in på jobbet:
- Förstår du hur stor den där bilden är! Den är en symbol för Nöjesliv. Det är precis sådär vi är.

Foto: Peter Kjellerås
+ Utdrag ur chattet med Glenn Hysén:
"Vad tyckte du om Aftonbladets gäng? Vem var sämst i deras lag?
Glenn Hysén säger: Fredrik Virtanen som stod i mål och Markus Larsson, högerback samt Peter Ottsjö".
Vafaan! Glenn!

"Och i gruset låg en fegis kvar
när mina glasögon just sparkats av".
Lyssnar på Kents nya "The hjärta & smärta EP" nu. Inte ett enda Kent-fan kommer att bli besviket, den låter som Kent både förr och nu. "Vi mot världen" är svart som disko och hoppfull som goth.
Och de gör en R. Kelly! Använder barnkör i "Dom som försvann". Barnkör är alltid en genial motsats till dekadent popmusik. Läskigt och sött samtidigt.
Kentarnas EP plussas i tidningen i morgon av Markus Larsson, som för övrigt borde fått två fotbollsplus av elake Simon Bank.

Hehe. Vi har signat en ny japansk duo...Kolla in länken ! 2.25 in blir det riktigt bra!!
Lee R.
Svar: Classic!
***
Hej Fredrik!
Du gillar väl Paris Hilton? Här är ett spel som går ut på att strippa Paris Hilton (kanske inte känt som en alltför svår uppgift) genom att träffa fyrkanten så många gånger som möjligt utan att träffas av prickarna. Mycket underhållande!
Svar: Men fy. Det där var väl sexistiskt!

Jag visste det.
Jag är inte ensam.
Ryggsäcksmänniskor är ett samhällsgissel som delas av halva svenska folket, känns det som efter alla mail i frågan.
Senast i går fick jag en ryggsäck i bröstet igen. Det var mitt på gatan. Han stod och låste sin (miljövänliga förbannade) cykel, roterade runt och - pang! - där kom jag. Sedan gick han hem, åt tofu och mediterade.

Här: Aftonbladets tv-reportage om matchen mellan "Sveriges två sämsta lag". Monty Python-klass.

Förresten: Fredrik Strage, Frida Boysen och Susanne Ljung var väldigt bra och witty i Godmorgon Sveriges nöjessoffa i morse. Och Fredrik var väldigt söt, visst var han?

Alltså, det är omöjligt att inte älska Jan Stenmark.

Grattis Linda!

Haha, Sportbladets ondskefulle ekvilibrist Simon "den här pennan kan döda" Bank skriver om BK Nöjesliv - FC Z i Aftonbladet i dag. Två plus till mig bara. Två plus! Var han blind? Missade han att jag räddade tre frilägen? Tog han fikapaus under matchen?
Är det för att han aldrig blev fotbollstjärna själv? Var det för att jag stod och rökte i målet?
Simon äter råkost, använder hårfön och tycker att Niklas Strömstedt är underskattad som sångare.
Och satan vilken träningsvärk vi har på redaktionen i dag.

Åh. World Partys gamla "Put the message in the box" spelades på "Mat/Tina". Åh jag älskar henne.
Var tog Karl Wallinger vägen egentligen? Senaste skivan 2000, enligt amg.com. Okej.
Men. Trots Wallingers World Party fiffiga "Goodbye jumbo", det var förstås Mike Scott som var det stora geniet i The Waterboys. Scotts soloskivor "Bring 'em all in" och "Still burning" är starka pjäser. Själen slår i botten.
Hoppas han gör en ny skiva snart. Det var snart 10 år sedan.
And I send her my love
with a bang on the ear
som herr Scott sjöng i Waterboys.

"I hope that I don't fall in love with you" med Tom Waits är dagens låt.

Skräp. Med begynnande träningsvärk såg jag fram mot soffan klockan 19 och SVT 24 för jag trodde att det var osedda "Vita huset"-avsnitt. Men jag såg dem i USA för ett år sedan. Irriterande.
Som att längta hela dan efter Coca-cola och få Ramlösa skogsbär. Som att förvänta sig biff och få vegomat…ja ni hajjar.

Snacket på läktaren talade om "den sämsta matchen någonsin. Från bägge håll". Hm. Jag tycker att vi var duktiga. Vi pressade på hela tiden, de kontrade.
Det blev 2-2. Ronnie Sandahl gjorde bägge våra strutar.
Jag sträckte mig redan på uppvärmningen. Råddade några bollar. Det var superroligt. 200 pers på läkaren. "Ska du ha en bärs?" ropade ett skönt södermalmsfyllegäng. De verkade uppskatta att se nördarna nå oavgjort mot FC Z...

Köpte sportbyxor för 299 spänn på Stadium nyss. För en enda match. Och har fått målvaktshandskar av Klas & Kicki. Schysta.
Förväntade skador i dag: Blåmärken, muskelkramp, hälsenor av, hjärtattack.
Missa inte det.

Det var en kväll som inte borde varit en utekväll. (Här är tidningen Stureplans vimmel från Bon-festen).
Jag borde stannat hemma med en fet filt. Värdelöst humör var jag på. Hamnade i sms-gräl med Mange Talib!
Men en rolig/bisarr/skruvad/underlig incident inträffade också:
En het mörk lång tjej kommer fram på Riche och säger:
- Du är jävligt SEXIG men du är så PRETENTIÖS. Så jag kan inte ragga på dig.
Va?
Va?
Stum blev jag.
"Sexig" och "pretentiös" är två saker jag sällan kallas. Och hon klämde in dem i samma mening! Klart fascinerande.
Söttsalt, som Alf hade sjungit. Söttsalt.

Ey, var ligger Kanalplan någonstans? Jag bor i Mälarhöjden, jag har inte koll på sånt där...
Kan man få komma och kolla på matchen? :)
//Sofie
Svar: Den ligger på Söder, Hammarby IP, där Södermannagatan slutar, efter Ringvägen. Klart du ska komma och titta när vi spöar FC Z. Klockan 15! I dag!
***
Hej o sorry foer o, ae, oe:
E det non annan som jaemfoert dig med Alan Shore i Boston Legal. Fruktansvaert lik i bode kropp o sjael. Vet inte ens om detta program visas i Sverige....men froga din baeste vaen Bjurman.
Loter toentigt att jaemfoera, men det skiter jag fullstaendigt i. / n k
Svar: Wow! James Spader. Smickrande. Och ja, dessvärre Alan Shores själ också. Denny Crane!
***
Jag tror att ditt fett runt ditt arsle och lår har placerat sig i ditt ansikte. Bara jämför bilden du har i logotypen för bloggen med bilden på dig och Jonna. Eller blir ditt ansikte bara två gånger bredare när du ler? En iakttagelse från Australien.
/Patrik
Svar: Sweet.
***
http://www.pucka.se/bilder/herrtidning.jpg
Love Antell är inte bara en briljant musiker utan också en stor komiker. Nya låten "Så dom säger på stan" dödar. Tillbaka till den råa soulpopen som fanns på internet demon.
Lycka till i eftermiddag förresten. Struntat i Folkets på en vecka eller?
Mvh/ Jens
Svar: Florence Valentin-mannen alltså? Fantastisk.

Titta där! Så söta jag och Jonna Sima är! Bilden togs nyss av fotograf Fredrik Hofgaard.
Anledningen: Jag är nummer 2 på hippa magasinet Bons lista över mäktigaste popmediapersoner. 1:a är prinsessan Victoria, 3:a är Christina Jutterström, 4:a Ebba von Sydow, 5:a Filip & Fredrik, 6:a Thomas Hall, 7:a Viggo Cavling, 8:a Johan Westman, 9:a Alex Schulman, 10:a Andres Lokko.
Jonna är "årets hopp"!
Sen ska vi på Bons fest på Mondo och fira detta skojsiga. Sapporo 72 spelar synth och Andreas Tilliander, Wolfgang Flür m fl är dj:s = fest = kan bli tungt i morgon när BK Nöjesliv spelar mot FC Z. Kanalplan, Söder, klockan 15. Jag står i mål. Jonna är libero. Vi släpper ingen jävel över bron! Ehuru bakis.

Näni vänner nu var det alldeles för länge sedan vi lyssnade på Jönköpings storheter I'm from Barcelona.
Här avlyssnas "We're from Barcelona" och här "The painter". Låt er väl smaka.

Det är nu officiellt: Jag har gått från 36 till 34 i midjemått. Två nya byxor, ok lite trånga men ändå, säger det.
Det kommer som en chock för mig.
Jag som är så fet så fet så fet så äcklig och fet i spegeln.
Det måste vara fel på storleksmärkningen.
Jag måste sluta äta.
Måste.
Sluta.
Äta.

Tjejen som delar ut Stockholm city utanför Medis sydöstra t-banenedgång är underbar. Jag börjar lära känna henne lite. Hon ler snällt och vänligt när hon lämnar över en blaska, alltid. Det känns trevligt, speciellt såna här dagar som är grå och blöta.
Hon måste le 1000 gånger per morgon.
Hon behöver ju inte. Hon får inte betalt per antal tidning hon delar ut. Men hon gör sitt jobb med det lilla extra, hon låtsas glad för att lyfta morgonsura stockholmares humör.
Sån skulle jag vilja vara.

Människor med ryggsäck i citymiljö borde strimlas ner och tillagas i en kinesisk köttgryta.
Människor med ryggsäck går väldigt sakta och har påfallande ofta ett väldigt grönt äpple som de vällustigt äter medan de läser en bok i godan ro, ibland med slutna ögon, medan deras ryggsäck tar upp en extra plats i t-banevagnen.
De har även en flaska dryck i ryggans bakficka. Dryck är ju bra och praktiskt om de blir törstiga. Det är ofta Festis.
Människor med ryggsäck har praktiska jackor, duktiga skor och ingen aning om att deras ryggsäck skjuter ut ett par decimeter från ryggen och slår, knuffar och angriper folk som har oturen att hamna bakom dem på väg till jobbet.
Människor med ryggsäck är fem år gamla.
Som femåriga hemska barn fast vuxna.

Fint med en bröstgala - även om pappa ringde och var sur över att det inte också finns en prostatagala - på TV3 men var har de hittat artisterna? På ett överskottslager, gissar jag. Otroligt beige. Men pengarna rasar för all del in.
Läser samtidigt nya Sonic, med tema "00-talets 50 bästa låtar". The Knifes "Heartbeats" är bäst och OutKasts "Hey ya" är tvåa.
Sonic. Bra skit. Många bra skribenter. Håkan Steen är gud.

> Hej Fredrik!
> Jag har inte kunnat hänga med riktigt i din blogg på
> senaste tiden, skulle va grymt om du skrev en
> sammanfattning på en sisådär 12-15 rader och
>svarade på följande frågor.
> Hur står det till egentligen med dig? Har du
> kommit någon vart i ditt liv? Du verkat ha fastnat i
>någon sorts ond cirkel, jobba Aftonbladet, gå till
>Riche och Berns var och varannan helg,
> bekymmer med kärleken, Bob Dylan och en evig
> längtan efter den där Per Bjurman.
Du missade att jag var på landet nästan i en vecka. Men i stort sett sant. Ett liv är rätt trivialt. Det är grejor på G dock.
> Hur mycket har du fått ligga det senaste halvåret?
>Lever du som värsta ungkarlen eller hur funkar det?
Rätt så mycket. Nu ligger jag inte alls dock.
>Du hade ju nått på G med den där tjejen du va i Portugal
>med, vad hände med henne?
Vi verkar ha en del intimitetsproblem.
>Finns det fortfarande fotbollshuliganer som är efter dig
>eftersom din jacka var lite för fin?
Jag tror inte att de någonsin varit det. De bråkar inte med civilister. Men fortfarande frågar varenda dörrvakt mig om den där jackan. Det verkar vara stort bland dörrvakter.
>Är du hemligt förälskad i den där Jonna
>som du har bredvid dig hela dagarna?
Näe. Men Jonna är väldigt snäll och snygg och smart. Topp!
> Vore schysst om du uppdaterade mig lite :)
Varsågod.
> // Micke
***

Hallå!
Det är nästan att man har glömt hur galen man kunde se ut i början av 2000-talet (lilla bilden) innan jag surfade in på dina gamla krönikor. Men i slutet på 90-talet var det tvärtom. Någon slags snäll look men ändå lite tjaa rätt. Egentligen är det mest glasögonen på lilla bilden som gör mig förundrad.
Så är det.
Christian Bruun
Malmö
Svar: Jag har kvar dem! Dessutom hade jag en indiebyline nån gång…massa olika.
***
Hej Virren!
Sett den här söta sidan? Fruktansvärt beroendeframkallande!!
Glöm inte att jag varnade dej.
Ha de! Elin
Svar: Fattar 0, men kanske nåt för alla andra?
***
Tja.. Ville bara uttrycka en stum beundran inför din sms-formel.. kärlek= s*x (där "s" givetvis står för sms och "x" antal)..
Vill nog tillstå att även om ett kärnfullt sms är jävligt fint så går det nog mer ann på mängden.. Lite som "det är inte storleken på plogen som räknas utan hur djupt du plogar"?!?! Nej faan nu tappade vi fokus.. Som sagt.. Ville bara uttrycka en stum beundran..
Mvh
Martin Henriksson
Svar: Kärlek = sms x antal! Jag är kärleks-Einstein.

Nej. För mig funkar det inte att höra Örjan Ramberg läsa Bob Dylans ord i jag-form. Det är som när någon gör en cover av Bob. Bara Bob kan verkligen sjunga Bob. Och bara Bobs röst vill jag höra läsa Bobs ord. Inget ont om Örjan. Jag tror han förstår.

Nyttt snus: General Onyx. Tjusig dosa, fin, lite kryddig smak. Schyst. Men så är jag redan Generalsnusare (när jag inte hittat Lucky Strike-snus eller bolmar Camel light).
General Onyx innebär att "massexklusivitetstrenden även har nått snuset", enligt Swedish Match. Andra exempel: H&M:s samarbete med Karl Lagerfeld och Stella McCartney, och färsk juice man kan köpa överallt lite dyrare, samt iPod där funktion kombineras med tjusig design.
Och nu alltså…finsnus.
Det får mig att tänka på Gustaf Fröding igen:
Snus är snus och strunt är strunt
om ock i gyllene dosor
men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor

Som om jag inte avgudade Ingalill Mosander redan innan. Hetingen med de eminenta boksidorna i Aftonbladet varje lördag gav mig just cd-versionen av "Bob Dylans memoarer", översatt av den den store rabulisten Mats Gellerfelt och uppläst av den store rockgalningen Örjan Ramberg. Borde bli en lyssningsfest.
För övrigt min första ljudbok. (Min första olagliga mp3-nedladdning var för övrigt också Dylan, "Like a rolling stone", bara för att). Sweet, sweet Ingalill.

"Spread your wings" med Robbie Williams är dagens låt.
("Home is where the hurt is darling".)

En övertalningskampanj från lagledare Gossen pågår för att jag ska ställa mig i målet när Aftonbladets nöjesredaktion möter ett annat nördlag, FC Z, på Kanalplan klockan kl 15.00 på torsdag.
Att jag skulle vara utespelare är otänkbart med mitt fettoflås.
Förra gången kräktes jag upp hotell Hulingens hawaiigryta framför ett chockerat Black rebel motorcle club som satt bredvid planen i Hultsfred och tittade på matchen.
Sedan gick jag ut och spelade igen.
Målis är lugnare. Men skammen?

"These days in september" med David Blue är dagens låt.

Jag är debil. Vid städningen här skrapade jag ur askan och, eh, den, eh, glödde ännu så, eh, påsen började smälta och…tja kaos och släckning. Tur ändå att jag hämtat vatten. Hej idiot.
Nu lämnar jag höstparadiset.
(Lantställen är förstås som bäst när man kan plocka russinen ur den så kallade kakan, slippa lägga i/dra upp båten, vårstäda, höstkratta, måla, snickra…sånt jobbigt. Tack familjen.)
Nu stänger jag av Paul Wellers nya, den har en del mighty låtar, speciellt "Come on/let's go" och flumrockarna.
Ok. X2000 från Mjölby 15.44. Stockholm calling.

Som den urförtjusande Carina Berg konstaterade i Nyhetsmorgon på TV4, det är ett VÄLDIGT roligt epitet med Nazi-tvillingarna, som Aftonbladet skriver om i dag.
Nazitvillingarna! Det slår ju varenda syramannen, sexprästen och…haha, nu kom jag på att jag skrev en festlig krönika en gång för 100 år sedan om såna skojiga kvällsisnamn. Fast "den internationella toppbögen" hittade jag, Per och Johan på. Eller drömde upp.
Men Nazitvillingarna …de tar hem superjackpotten.
Och nånstans måste jag ändå älska USA för att man får tycka hur vansinniga saker som helst under frihetens flagg. Även om Nazi-tvillingarnas föräldrar förstås borde låsas in i en "dusch" som de bedrövliga whitetrash-svin de är som pådyvlar sina småungar åsikter de inte begriper.
How bizarre, how bizarre.

Och sen kom solen. Det är höst än. Puh.

Snö. Det börjar bli kallt i Djupvik. Vinter. Uhu.

Fattar inte varför jag ränner runt i Stockholms innerstad för.
En sprakande brasa, en Van Morrison-biografi och "Veedon fleece" på stereon, lite ostbågar, ärtsoppa, lantispizza med burkchampinjoner inom räckhåll, en skönsoffa och en dator med lagom sugit uppkoppling så att det inte går att datastressa för mycket.
Det är allt en människa behöver.
Världen därute är inte så viktig. Jag missar inget.
Det kan vara svårt att begripa i en tvåa på Söder där bilarna hörs dygnet runt och alla skickar sms som säger "kom ut i kväll, jag väntar i hörnet 7-11".
Här hörs inget. Här messar ingen som jag kan nå.
Samtidigt: kan man bara tänka på sig själv? Är det bara jag som ska må bra? Ska man inte bidra med något till samhället - vad nu det är?
Är det ok att bara isolera sig som en Henry Thoreau om man själv mår fina fisken?
Nä. Livet bör delas. Men just nu bara med Van Morrison, som jag inom parentes sagt inte tror är speciellt klyftig.

Och i går skrev jag om schlagergalan på tv. Svårskriven tristskit. Några mail från folkdjupet har kommit som går ut på att "klart att du som är så ful inte tycker om framgångsrika artister". Det är jag värd.

Dire Straits "Brothers in arms" köpte jag på en mack för 89 kronor. Tror inte att jag äger den på cd, vilket ju är lustigt. "Brothers in arms" var skivan som alltid spelades på 80-talet i alla ljudbutiker, en av de första plattorna som var DDD-märkta. Digitalt inspelade, digitalt mixade, digitalt...nåt mer.
DDD var skiten. Ettor och nollor var bautamoderna då.
- Lyssna vilket fantastiskt ljud, sa butiken och slängde på Dire Straits för att kränga flashiga cd-spelare och så köpte jag.
Men skivan har jag aldrig haft på cd. Underligt nog har denna nyutgåva "enhanced sound quality". Då undrar man ju lite vad det var de sålde där egentligen på 80-talet. Båg?
Men, hey: ljudet ÄR fantastiskt. Och skivan också, till och med friskis & svettis-rykaren "Walk of life". Ingen spelar gitarr som Mark Knopfler.
Och ingen har haft ett så fult pannband på Wembley.

"Memories of east Texas" med Michelle Shocked är dages låt!

Jag kör bil.
Minnen från nordvästra Östergötland, sjöarna och backarna.
Här lärde jag mig att köra, pappa höll i listerna.
Däruppe bodde Kocketorparen. Han är död, rätt nyligen tydligen.
Kocketorparen gick krokigt, hade kolbottnar till glasögon och levde ensam med sin mor tills hon dog. Därefter ensam.
- Han brer smör med tummen, sa Marie när vi var små.
- Det gör han inte alls! svarade jag.
Men de gula kladdiga flugpappren hängde som svarta korvar med förra årets flugor över spisen och det luktade värre än i lagården inne i huset sedan mor försvann, en sur frän doft men för oss var det ett skinande palats av rött trä och vita knutar.
Vi fick Mariekex. Eller om det var Finger-Marie. Inte de runda, de avlångt ovala.
På midsommareftermiddagar tvättade han sig noga, tog på sin renaste skjorta och dansade generat i ring och drack kaffe fumligt strax bredvid vår filt.
Kocketorparen var cool, fast det ordet fanns inte. Skötte sig själv, gick upp fem på morgonen, släppte ut korna och ropade kossamuuu, kossamuuu när de skulle komma tillbaka.
Kossamuu. För fan.
Det är så det ska låta.
Karin och jag härmade, kossorna kom släntrande från vattnet och vi fick hjälpa till att eftermjölka. En ko hette förstås Maja.
Han traktor var tuff. En Harvester.
Kocketorparen. Han hette Sven.
Jag bär hans grå yllekofta tätt intill mitt hjärta.

Jag kör bil, kallt nostalgisk, trist osentimental.
Minnen från västra Östergötland, Vättern och Motala city.
Där vid AGA stoppade vi in Röda Lacket under läppen och kände oss very häftiga och sedan kräktes jag i tv-soffan och mamma blev orolig för att jag hade maginfluensa.
Jag sa: Usch ja, vet inte vad det kan vara, nåt jag ätit?
Och där i Verkstan köpte vi Röd Prince och körde moppe trimmad med stora 70 trots att bromsen knappt fungerade.
Jag och Henrik köpte Röd Prince, starkast var häftigast, vi hostade och övade på halsbloss och åt 90-grammare med pommes och pommeskrydda, det var viktigt, pommeskrydda var guldkant.
Jag har letat hela livet efter den smaken.
Och där på Balthzar på torget försökte vi tråckla oss in för att dansa till acid house och därpå smita in i på vuxna avdelningen där det fanns storstark för 55 kronor och det gällde att klämma i sig den, dem i bästa fall, fort som blixten eller se duktigt avslappnat drickande ut så att vakterna inte fattade att vi gangstrade.
Och där i parken satt vi och rökte hasch tills vi blev så bäng att vi cyklade hem med för lite luft i bakdäcket. På pakethållaren: tjejen med all mascara som stannade kvar på kudden, hon som sa: "han var bra" om The Beatles.
Hon gick för fort på morgonen, det var innan jag började uppskatta snabba sortier.

Jag kör bil, helt okissnödig, varmt minnande.
Minnen från nordvästra Östergötland, asfaltsvägarna och rödljusen.
Där i blev jag kär för första gången. Vi låg i hennes säng i timmar och pussades, ibland vågade jag stoppa händerna innanför tröjan men bara väldigt kort.
Mamma tröstade mig när det tog slut, "det kommer nya" trodde jag inte på men sant var det.
För där blev jag kär för andra gången, det var oktober, det var på riktigt, tre år senare. I ett hus med en lila flicka i rummet bredvid, en jävla massa tekoppar, leverpastej, gurka, underligt nog Thomas DiLevas hund, Marlboro lights, Umberto Eco-romaner och Eldkvarn som sjöng "Bartender Bill, ge mig en pärla till" från en tjock kasettbandspelare.
Jag hade bommat första uppkörningen, det var den 16 november 1989. Två veckor senare var vi ihop, jag hade tagit körkortet och älskade henne som en 18-åring kan älska. Min första kärlek.
Hon har två barn nu.

Jag kör bil, växlande vankelmodig/euforisk.
Minnen från nordvästra Östergötland, slätterna och grusvägskurvorna.
Jag sjunger "It's not unusual to be loved by anyone" och slirar exakt där pappa sa "kör på fyran, du får bättre kontroll då" vilket i efterhand bör betraktas som en lögn från en nervös far för att ta bort lite gas från en vild övningskörningsson men jag kör fortfarande på fyran.
"It's not unusual"…Tom Jones, var kommer den ifrån? men jag sjunger till och med tu-tu-tu-tuu-tu-tuu-partierna precis som en sorglös.
Med någon bredvid hade jag inte kunnat sjunga. Hon hade skrattat, kanske bett mig hålla käften med suck, generat mig.
Finns det en enda människa att sjunga falskt med vill jag vara med henne.
Om hon också är sexig, smal, smart, skojig och har schysta pattar.