Jag grön, Filip grön, ett reahotell nära Picadilly som och Unni bodde på för 100 år sedan, Christoffer tar en lager, och så den fina lammkebaben på Oxford street.
Nu är jag på Heathrow. Hej då London.
Fredrik

Vår Babyshambles-vän Pete Doherty som ju föreföll aningen borta redan med Elton John under galan - han hade en tändare i munnen! - lär ha blivit riktigt cracy och "irratic" efter giget. Inte ens Kate Moss orkade umgås med honom. Hon höll sig till några polare.
Men on a good note: Pete och Kate ska göra en cover av Divinyls gamla "I touch myself"! En klart frän gammal låt. De har redan gjort en demo. Pete spelar och proddar, Kate sjunger. Lär bli en fantastisk cover.
Om bägge lever så länge.
Fredrik

Hm, när jag köper kaffe på Starbucks då vet jag att jag inte känner mig helt hemma. Det gjorde jag bara i yttersta nödfall i USA. Men här kändes en välkänd kedja trygg och fin och hemvan. Ungefär som att hitta ett McDonalds i Kina.
Men sedan, medan benen går, började jag minnas London. "Aha, här har jag ju varit förut, just det ja, där kysste jag henne, och därborta ligger den butiken, den puben, den parken". Mysigt.
Hamnade förstås i kaffegettot i hörnet Frith Street och Compton street.
Hade ingen aning om att Caffè Nero var bögkedja innan jag fattade varför herrar i avklippta skogshuggarskjortor och väldigt perfekta skägg var så oerhört trevliga mot mig. Eller så är det kanske bara Caffè Nero i just det hörnet som är en gayspot?

Shoppingen? Bah. Provade som en galning över halva östra London men köpte bara ett par skor, ett par blågula Miumiu på rea för 62 pund. Borde tagit den där Stone Island-jackaskjortan men Stone Island har ibland en för överdriven logga. Och så var jag supernära att slå till på en skitgrym grön Burberry-jacka men den kostade 500 pund och den var högst 400 pund-snygg. Om ens det. Dyyyrt.

Evan Mcgregor och Jane Krakowski spelar i "Guys & dolls" i West End, för övrigt.
Jolly nice ändå, London.
Virren

Gomorron. För den som är intresserad så blev min så att säga officiella text om Live 8 såhär.
G8-mötet börjar dock på onsdag, det är protestmarschen i Edinburgh som börjar i dag.
Frågan är om de där åtta männen bryr sig om att Madonna sjöng att det är revolution på gång. Säger de: "Oj! Massa människor dansade i går, vi måste göra nånting NU". "Vi måste sluta sälja vapen till Afrika, vi måste ge dem anständiga lån, vi måste dela med oss av mediciner, vi köper hela Blairs förslag, de dansade ju!" Antagligen inte. Givetvis inte. Men droppen kanske urholkar stenen, som Peps uttryckte saken. I längden.
Nåja.
I don't want to change the world,
I'm not looking for a new England,
I'm just looking for another girl,
som Billy Bragg uttryckte saken i "A new England".

Sov bra i natt. Så är det inte alltid. Var rätt fried out efter tio timmar med rocken.
Nu ska jag krama av Filip med en snabb kopp kaffe innan han drar till Heathrow. Och sedan, tja, lalla London runt, undvika att gå vilse, läsa The Times, shoppa Clarks, träffa vår korre Christoffer Bjäreborn om han hinner, försöka att inte gå vilse, do the werewolves of London.
Fredrik

Britter hånglar väldigt mycket ser det ut som eller kan det vara nån form av projicering? Nån saknad? Hm. Låt oss inte överanalysera detta. De hånglar mycket. Överallt. Och är ofta pissed out of their minds.
En lång, lång dag, äntligen tillbaka på Kubrick-hotellet. Lååång. Inte bara världens största utan även världens längsta gala? 189 timmar plus sås. Eller, nästan 10. Tre timmar över tiden. Men då fick vi Pink Floyd.
Finalen med Sir Maccan blev i lamaste laget. En final ska innehålla Bob Dylan. Eller åtminstone Mick Jagger.
- De borde avslutat med ett återförenat Popsicle, tyckte Filip.
Tihi.
Godnatt. I morgon ska jag råna Selfridges på reade Aquascutum-kostymer. Ämnar se ut som Winston Churchill innan jag är klar med London. Eller inspector Closeau.
Fredrik

Wow alltså. "Feel" kan vara den bästa låten nånsin. Nävars. Men det kändes så. Satan vad Hyde Park välte.
Fredrik

Det stod en fånig halvgalning här och SKREK "Macca, skänk dina pengar till barnen istället för att spela". Fast Paul McCartney var inte i närheten, han intervjuades av BBC samtidigt. Jag fick lite lust att säga att Maccas pengar skulle ta slut på en vecka. Rockborgarna här försöker ju får oss - eller åtminstone G8 - att hajja att det rör sig om ett helt nytt tänk.
Men tja, vad vet man.
Sting levererade förresten. Sting! Vilken oerhört sinnlig man. Han har tantrasex i timmar och hans fru såg plastikfixad ut.
Ser oerhört mycket fram mot Robbie. Men folk börjar sakta droppa av nu, de orkar inte längre.
En del av britterna är för övrigt helt sanslöst plastered. Hooligans on bear.
Virren

Madonna är stor. Madonna är het. Jag stod så nära scenen att jag kunde höra gospelkören i "Like like a prayer" utan förstärkare. Kändes det som. Vilken låt. Vilken gospel. Och:
"Hey mr dj put a record on I wanna dance with my baby". Med det där stolpiga syntbeatet. Och hon kan verkligen dansa. Madonna är stor. Madonna är het. Stackars henne att det såg ut som att hon hade värsta gäddhänget på tv-skärmen.
Och Jonna Sima messar fnissande nånstans ifrån att flera hundratusen (snarare miljoners miljoner) såg Loket Olsson eftersom han ju är med i videon som spelades bakom Madonna. Sant. Loket är stor.
Och det får mig att tänka på att jag såg regissören Jonas Åkerlund på "Världarnas krig"-festen i veckan. Hans hår var väldigt platt.
Fredrik

Bjurre meddelar backstage från Live 8 i Philadelphia att han just såg Anna Nicole Smith. Skoj!
Jag gick bredvid en stjärna nyss, men jag kände tyvärr inte igen henne för hon hade så enormt jättestora solbrillor. Scary Spice kan det ha varit.
Virren

Svag öppning av Paul McCartney eller hur? "Sgt Pepper's" håller inte längre. Annars tycker jag att Keane varit mäktigast. "Somewhere only we know". Piano! Största jublet hittills. Och Pete Doherty förstås. Vilken stjärna. Undrar om han var knarkborta eller bara nervös? Inget bra musikaliskt framträdande men desto mer karisma och lustig hatt.
Har aldrig nånsin sett så mycket folk. Vad jag kan minnas. Var skulle det ha varit? 205 000 inne och fullproppat utanför parken. Det är kvavt på väg mot regn, blekfina trendbritter äter fish & chips och hamburgare och dricker, underligt nog, Budweiser och Carlsberg. Här i London. Fast det finns kanske alla sorter, det är sjukt stort här.
Tyckte jag såg kommissarie Morse nyss men John Thaw är död.
Jag sitter 100 meter bakom scenen i backstageområdet. De bjuder på de kanske godaste grillade burgarna jag ätit. Subtila och koliga.
Ska gå till scen och titta igen när nåt bättre än sug-UB40 börjar, som Razorlight eller Madonna om nån timme. Det här kommer att bli försenat. Snoop Doggy Dogg nu!
Fredrik

Filip och jag gick inte på Goucho utan istället på nåt som hette Bentleys på Swallow Street, en något finare pub med en servitris som tappade allt.
Eftersom pubarna fånigt nog stänger kvart i 23 även på fredagar så tvingades vi ut i klubbsvängen och gick till ett riktigt braksvenneställe som hette Digress på Beak street med orangea fåtöljer och tända ljus. De spelade sånt som "One more time", "Lady Marmelade", "Don't call me baby", "Crazy in love". Hits. Filip bar sin nya fina reaskjorta från Selfridges och vi drack gintonic och Filip släckte ett ljus med en snus men inte på flit.
På den taxilösa Regent street mellan brasserier, lammkebab och stora brittiska bröst sjöng vi Oasis "What's the story morning glory" och The Smiths "Heaven knows I'm miserable now", som sig bör i England. Samt "Kär och galen" av Uffe. Vi enades om att det bara är han, Uffe, som är verkligt stor och de som inte förstår det är det fel på.
Sedan till vårt till vårt bisarrt arty modernistiska Stanley Kubrick-hotell. Allt var grönt i lobbyn. Grönt ljus. Väldigt England. Filip var mer lik Gary Oldman än någonsin.
Gröna killar.
Allt var grabbigt och roligt. I was happy in the haze of a drunken hour, but heaven knows I'm miserable now. Nä, jag är nästan frisk faktiskt. Nu: Live 8. Sätt på teven ihop med några andra miljarder världsmedborgare.
Virren

Bob Geldof, Bono och Richard Curtis har fått till en gala som ska vara den största i världen någonsin, tv-mässigt. 85 procent av världens befolkning påstås kunna titta eller lyssna på konserterna världen runt. Det är inte kattskit.
Och det är alltså inte välgörenhet. Inga pengar samlas in till Tredje världen den här gången.
- Vi ber ingen att öppna plånboken, vi ber er att höja armen i protest, säger Bono.
Fredrik

Wohaaa det är TRÅNGT på Oxford Street och Park Lane. Jag gick med myrsteg till frukostfiket. Hela England verkar vara här i dag. 205 000 personer håller på att tränga sig in för att se elefanterna lira och protestera mot världens fattigdom i Hyde Park
Egentligen är det väl bara Razorlight som inte redan är stora.
The Who ska köra "Baba O'Riley" (aka Teenage Wasteland) klockan 21.15. Där har vi en enorm låt. Och Robbie ska spela "Feel". Grymt.
Och Tomas Johansson verkar vinna mot Andy Roddick i Wimbledonsemifinalen just nu. Trevligt. Vädret är: kladdigt.
Fredrik

Man måste ändå ge det till Danmark och England: man får röka nästan överallt. Härligt omodernt och jobbigt för lungorna.
Men nu får det vara slutbloggat. Filip och jag bör å det snaraste leta reda på en pub eller en lyxrestaurang. Hörs i morgon, vänner!
Virren

Pete Doherty (geni) ska spela ihop med Elton John (fd geni) i morgon! T-Rexs "Children of the revolution". Ska bli intressant att se om Doherty är heeeelt nere på cracket. Och Kate Moss. Jösses vilket par.
Fredrik
Ps. Förresten kommer Babyshambles album 25 juli, enligt NME. Dohertys nya band alltså. Ds.

Kommer vara helt ensam här i London på söndag. Känner inte en rackare i denna gigantiska stad. Nån som vill dejta på en pub? Givetvis prioriterar jag de fyra s:en: snygg, smal, smart och sexig men en skäggig indigrabb går också fint.
Fredrik
Ps. Så här blev krönikan om Kent på flyget hit. Lite generande. Ds.

England är ett u-land. Servicenivån är inte Manhattan. 100 meter taxikö utanför Paddington Station, stroppiga British Airways-folk, förseningar så jag storknade och ett hotell som har sy-kit men ingen minibar.
Men ändå. England. Summertime in England. Regn och en begaglig doft av mat och smuts i detta regndis.
Filip Hammar väntade här på hotellet när jag kom! Han sitter på sängen nu och tjuter av glädje. Filip, Fredrik och Johanna var i Manchester i går och kollade på Oasis tillsammans med 70 000 andra i går kväll. Men de andra var inte inbjudna av självaste gitarristen Andy Bell. Efteråt var de i Gallagherbrödernas loge. Mäktigt. Fredrik blev tydligen svinnitad.Och i dag har Liam garden party för sin son James, 4, och alla ska grilla.


Vad mer kan jag säga? Jo, jag såg Live 8-scenen i Hyde Park på väg hit till hotell Cumberland. Såg mäktig ut. De utlovar en HEMLIG gästartist i finalen ihop med Mick Jagger och Paul McCartney. Hoppas hoppas hoppas att det är Dylan. Så mäktigt det vore.

Okej, nu ska Filip och jag ut "gå på musikal", säger Filip. Starlight Express kanske.
Efter det ska vi äta conveyer belt sushi. Hahaha.
Det här kommer att bli en fin kväll. I England. Summertime in England, did you ever hear about, Filip Hammar, TS Eliot och William Blake?
Virren