Solo i SoFo igen

I didn't mean to treat you so bad
You shouldn't take it so personal
I didn't mean to make you so sad
You just happened to be there, that's all
When I saw you say "goodbye" to your friends and smile
I thought that it was well understood
That you'd be comin' back in a little while
I didn't know that you were sayin' "goodbye" for good

But, sooner or later, one of us must know
You just did what you're supposed to do
Sooner or later, one of us must know
That I really did try to get close to you


"One of us must know (sooner or later)"
, Bob Dylan, 1966.

Kaffet kokar. Cigarettröken ringlar. Solen skiner. Bob Dylan sjunger.
Underligt är det att någon som under en tid varit det allra viktigaste inte finns där längre. Att langa iväg ett sms om nåt fånigt som jag tänker går inte längre. Inte ringa heller. Då rivs såren och såren har inte ens börjat läka.
Samtidigt minns jag inte att vi inte sa så mycket när jag väl ringde. Eller det minns jag visst, tydligen, jag skriver det ju nu. Men det är allt det andra jag minns lättast.
Jag saknar henne och kanske mest hoppet om att det äntligen skulle fungera. Att hitta hem.
Det känns som att jag aldrig kommer hitta hem och att det var sista chansen.
Vem annars skulle stå ut med mig? Jobbiga jobbiga jobbiga mig.
"I skipped the part about love
it seemed so shallow and low"

Som Klara skrev på sin badrumsspegel med läppstift en gång för 16 år sedan i Skåne och det var en felhörning till det bättre; egentligen sjunger Michael Stipe "silly and low".
Jag med mitt schizoida förhållningssätt till världen, hur ska jag kunna komma ut och hitta nån och vem skulle hitta mig? Jag står bara och ser dryg ut därute när jag bara inte vet vad jag ska säga och när jag väl säger nåt är det antagligen nåt idiotiskt. Och jag har ingen aning om hur man raggar och jag har ingen aning om ifall någon raggar på mig såvida de inte verkligen drar mig i armen och säger KOM din idiot. Och det har väl inte hänt såvitt jag minns.
Och jag står ut med andra lika illa som jag står ut med mig.
Toppen.
Tvätten snurrar. Golvet är svabbat. Jag har en skitig sommartröja på mig. Det är kallt ute. Det är vinter.
Jag är glad egentligen, gladare än på länge. Jobbet går som en liten dröm, göra tv är skoj och lärorikt och det är ett bra tv-program och pengarna rullar in och i går åt jag på ett ställe med vita dukar, jag älskar vita dukar på ett barnsligt sätt, som kändes som New York och att jag bara slog i aschlet sen får närmast betraktas som en vinst med tanke på att skorna var helt korkat blanka.
Men röker för mycket gör jag.
Att hänga upp livet på tvåsamhet är omodernt och fånigt och småborgerligt men jag lär inte sluta göra det trots att jag verkligen bara borde säga "äh fuck it, det är mitt liv bara mitt och kan jag inte vara lycklig själv kan jag aldrig vara lycklig".
Jag drömmer om en stuga med utsikt över Medelhavet. Min revisor säger att sånt betalar firman. Sweet. Men där lär jag inte hamna.
Men det blir bra ändå.
Jag saknar henne, hennes skratt och hennes trasiga byxor, men saknad är en del av konceptet människa tyvärr, det gör ont.

Olyckligt kär i någon speciell

Hon ligger i min soffa nu här bredvid.
Hon är lite ledsen i dag.
Antagligen kommer hon att läsa det här om några dagar och det gör det förstås svårare att skriva. Det går inte att skriva om en relation ur en endas synvinkel utan en enorm mängd ansträngning. Det kan inte bli rättvist.
Hon ligger i soffan och är lite ledsen, inget allvarligt.
Vi skrattade förut på Ica och innan dess på Biopalatset.
- Gubbe. Jag måste ju ta hand om dig. Ingen annan gör ju det och du klarar dig ju inte själv.
Jag hade gjort nåt miffo igen, skrikit högt och känt mig uttittad och crowded bland folk och fått lätt släng av panik.
Om hon läser det där citatet kommer hon säga "men jag sa det inte alls sådär tråkigt, du får fan citera rätt ju serru" och hon har rätt, jag kan inte ge henne rättvisa i citat för hon är alltid fyndigare än jag minns det i efterhand.
Jag tycker mycket om henne.
Det är kärlek.
Men jag är inte säker på vilken sorts kärlek. Vi är inte passionerade. Vi ligger inte sönder våra möbler, har aldrig gjort. Men vi skrattar mycket och trivs väldigt bra när det bara är hon och jag och inte störande moment som kroglokaler, sprit eller folk som hon eller jag är svartsjuka på. Vi är som ett gammalt par. Det var vi kanske redan i Portugal.
Jag vill ibland säga "jag älskar dig" som jag sa förut och som jag verkligen känner när allt stämmer men är rädd att inte kunna leva upp till de stora orden i morgon.
Kanske passar vi bättre som bara vänner men det vore ju synd att bara vara vän med någon som har så många fantastiska fiffiga smarta roliga intressanta sidor. Dessutom hjälper hon mig med att se till så att min lägenhet blir mer beboelig och skrattar mot sin vilja när jag fiser öppet och dansar naken och hon tycker om mig för mina svaga sidor också.
Jag vet inte.
Jag hoppas att en eld ska börja brinna men tänker att kanske är värmen gott nog.
Jag har alltid haft svårt för att vara ihop. Plötsligt känner jag mig imbecillt och barnsligt instängd och längtar efter allt annat - andra - som finns därute. Som att jag inte redan testat. Som att inte värme var allt jag önskade mig hela året när jag tjatade om singellivets patetiska villkor.
Fuck up I am.
Hon ligger i min soffa nu och kommer läsa det här men jag tror inte att hon blir förvånad, vi blir mer och mer orädda för att säga sanningen men det är klart att hon skulle bli lyckligare om jag skrev om hur brinnande KÄR jag är.
Men hon känner mig tror jag. Och hon är smart. Hon berörs av småsaker på ett plan men kan stå över dem också. Inte många kan skilja det viktiga från det oviktiga.
Jag vill jag vill jag vill få chansen att vara kär men hon förstör de chanserna ibland. Nåt hon gör, nåt hon inte gör.
Jag känner mig olyckligt kär i nån speciell den här gången och jag tror hon gör det också. Jag är inte lätt att bara älska jag heller. Tvärtom det är svårt, så känner jag.
Vi får se hur det går.
Det finns alltid tid att göra rätt och att bli lyckligt kär.

Annan film än den jag tänkt mig

Jag träffade exflickvän och kom ihåg hur svårt jag har haft för att vara ihop.
Jag vill, vill, vill, vill verkligen men ändå är det ofta nåt som river ett sår i magen, den där platsen där ångesten sitter, det fär jävla hålet som aldrig blir fyllt.
Det är så löjligt banalt:
När man inte har det vill man ha det, och när man har det vill man inte ha det.
Gräset-är-grönare-på-andra-sidan-syndromet.
Jag letar fel istället för rätt.
Stört. Barnsligt. Irriterande.
Och jag gräver min egen avgrund av missriktad godhet: jag försöker vara en så BRA pojkvän - utan att ens lyckas vara en BRA pojkvän givetvis - att jag glömmer att vara bra för mig själv. Gör saker jag egentligen inte vill för hennes skull och blir missnöjd och känner mig ofri, som en iq-befriad lone ranger.
Och så vågar jag inte göra slut för jag tycker synd om henne och om mig allra mest förstås egentligen för det är ju så hemskt att göra någon ledsen och så går jag där med ångesten.
Och så vet man ju aldrig.
Det kanske visst är kärlek. Det kanske visst är bra.
Det är ju bra.
Men det är en annan film än just den film jag tänkte mig.
(Roman Polanski istället för Nora Ephron?).
Men det går att lära sig.
Jag tror att det går att lära sig.
Jag hoppas.

Pilla på hjärtat som kött

Jag hade en obehaglig känsla i bilen.
Att mitt hjärta hängde utanför kroppen och jag pillade på det.
Kändes obehagligt, värre än att slicka på persikor.

Räkna ut din kärlek

Apropå kärlek - testa kärlekskalkylatorn!

Jag grät till CHER. Jag är galen. Jag är kär.

Nu är det officiellt.
Jag är kär.
Och helt skrika-mot-månen-galen.
Vägen till arbetet i duggregn och november började med Kevin Rowlands version av "Thunder road", vald på random av iPod bland 7295 låtar, i korsningen Folkungagatan/Renstiernas gata.
Jag spelade den två gånger.
Det släpiga beatet, Rowlands nästan helt allvarliga stämma, hans lätt ändrade text och hans magnifika "mm…CHECK!".
Jag dansade Folkungagatan fram.
Ett par byggjobbare blängde och log.

Sedan försökte iPod spela upp "Come back" med Electrelane, "Forever for you" med Hall & Oates (där stannade jag ett tag), "Moonlight shadow" med Mike Oldfield (den spelade jag nästan hela medan jag tänkte "när du föredrar såna här låtar före "Thunder road", Fredrik, då mår du dåligt och behöver döva dig med kokainrock"), "Chokin kind" med Joe Simon, "Reason to survive" med Rance Alien, "Down in the past" med" Mando Diao, "Foot of pride" med Bob Dylan, "Tango in the night" med Fleetowood Mac, "Hon gör mej galen" med Ulf Lundell, "Sometimes always" med Jesus & Mary Chain (den fick gå hela), "Rush" med Talib Kweli, "My baby left me" med Creedence, "Dancing queen" medf Abba, "24 hours of sadness" med Chi-Lites, "Heavenly fire" med The Souther, Hillman, Fury-band", "Anna begins" med Counting crows.

"Anna begins" tänkte jag låta rulla, men zappade fram för att kolla vad som kom sedan.
Då var jag i den vidriga gränden mellan Gullmarsplan och Globen. Där är hemsk även på sommaren, grå betong, piss och postmodernt laxrosa 80-tal och staket av järn.
I november är den gränden ett helvete.
Den var det i dag.
Vinden piskade skiten ur allting och duggregnet slog som blyhagel i mina för plufsiga kinder.
Då började "I found someone".
Med Cher.
Jag började gråta.
I regnet kylan i gränden, bakom glasögonen immades kärlekshinnan.

Now, maybe baby, maybe baby
I found someone
To take away the heartache
To take away the loneliness
I've been feelin' since you've been gone
Since you've been gone


Jag grät. Och var lycklig. Och rädd. Och lycklig. Och lycklig. Och rädd. Och lycklig. Och rädd. Och lycklig. Jag skuttade den vidriga gränden fram i regnet med Cher i lurarna och grät och var lycklig och tänkte "du är JÄVLAR inte klok".
Cher för fan.
Cher.
Jag grät till Cher.

NOW MAYBE MAYBE BABY!
I FOUND SOMEONE
TO TAKE AWAY THE HEARTACHE
TO TAKE AWAY THE LONELINESS


Det, mina galna vänner, det - till gravt överviktiga fläskgitarrer och powerrock - är ju vad allt, allt, ALLT handlar om. Att hitta någon. Som. Tar bort. Smärtan. Som. Tar. Bort. Ensamheten,
Cher har gjort världens största kärleksåt.
Det är inte klokt.
Jag är inte klok.

Städmani om morgonen

Att ha flickvän är komplicerat.
I morse började hon plötsligt ROTA RUNT i mina skåp.
Tydligen hittade hon bland annat "fyra gamla diskborstar som det växer djur i".
Hon rensade ur annat skit och sorterade därpå allting i anal ordning där fönsterputsflaskorna efteråt tittade ut från skåpet.
Mycket estetiskt. (Men varför?)
Samma sak med kylskåpet som länsades på gamla ostar och fyra år gamla oliver.
- Hm, kylskåpet säger saker om folk. Du har FYRA burkar pesto!
- Men jag gillar pesto.
- Men du äter ju inte.
- Mm.
- Äter du någonting från kylskåpet eller handlar du bara och låter det stå där?
- Lalalalala.
- Och varför har du ställt tandkräm därinne?
- Tja asså allt annat skulle ju in där?
Jag informerades också om att konservburkar inte behöver stå i kylskåpet just eftersom "det är konserver". (Jag visste det.) Vidare såg hon i framtiden fram emot att "ta tag i" stora utdragsskåpet eftersom det är enormt rörigt där (go ahead, make my day).
Allt detta inträffade medan jag försökte ha en trevlig, lugn frukost vid köksbordet.
Puh. Städmani om morgonen.
Men sött. Så väldigt sött.

Älskling, du spelar en för stor roll i ditt liv

Vi har grälat igen och Jackson Browne sjunger "Fountain of sorrow" på "Live acoustic volume 1" .

Looking through some photographs
I found inside a drawer
I was taken by a photograph of you
There were one or two I know
that you would have liked a little more
But they didn't show your spirit quite as true

Jag bläddrar i "visa bilder" i mobiltelefonen, där finns nästan allt vi gjort tillsammans. Från första träffen i eftermiddagssolsken på Nada till bilden i hallen i torsdags när hon hade vinterkräksjuka och jag inte vågade stanna längre för att jag absolut inte hade tid att vara sjuk på fredagen eftersom jag hade så mycket att skriva.
Vad är det för pojkvän som tänker så?
Vad är det för pojkvän som inte tar hand om?
Som bara lämnar lite mat och försvinner efter en kvart?
Det är jag.
Well jag ler åt bilderna.
De flesta är lite suddiga för hon vill inte stå still och posa så jag brukar ta dem, i farten, i smyg och KLICK-ljudet låter.
"SLUTA ta bilder!" brukar hon skrika och jag skrattar och tar ett till medan hon tittar bort och suckar ett "åååååååå, du är så JOBBIG", eller "JOBBI" egentligen och jag älskar att G:t försvinner i flykten.
Jag fastnar på några speciella bilder, ett speciellt i en portuppgång nånstans, och funderar på hur det kändes exakt just i det ögoblicket. Försöker lista ut hennes gnista.
Var jag lycklig?
Var hon lycklig?
Ja. Exakt just där var vi lyckliga. Kanske utan vett att begripa det.
Kanske för rädda för att det skulle försvinna för att vi skulle våga ta in det.
Eller jag i alla fall.
Man vet aldrig med någon annan.
Man vet aldrig med nån annan men man inbillar sig och ofta fel och negativt.
Jag målar ner skönheten i sot- och skit-färg av rädsla, slår bort lyckan och tänker: "inte vara lycklig nu för lycklig kan försvinna och hej sammanbrottet".
Störd är jag.
Vi har grälat igen.
Grälat.
Ett torftigt ord.
För de två som grälar brinner själen. Utifrån är det bara ett gräl.
Gräl låter som Kalle Anka och Mimi när de bråkar om vem som ska köpa julkalkonen medan Knatte, Fnatte och Tjatte skottar snö.
Gräl i verkligheten, för de olyckligtvis inbladade, gör det ont i hela botten av magen och livet håller på att rinna ut.
Känns det som.
"Älskling, du spelar en för stor roll i ditt eget liv", läste vi på en skylt på ett Drottninggatankafé för några veckor sedan och hon fick överdrivet mycket grädde i chokladen och vi fann skylten fiffig och rolig.
Det är sant.
Vi spelar alltför stora roller i våra egna liv. Allt är för viktigt. Det blir så stort.
Hon har aldrig tagit en bild på mig.
Varför har hon inte det?
Nåt så litet kan bli så stort och sån osäkerhet gräver jag ner mig i en skyttegrav och hon i en annan och så skjuter vi sorgsna livrädda .42-kaliberskulor från och mot varandras osäkerhet och ängslan.
Två människor som försöker våga ge bort sina hjärtat fast de egentligen inte vågar för det känns så oerhört farligt.
Hon säger att jag gör henne ledsen.
Jag säger att hon gör mig ledsen.
Ska det verkligen vara så här knöggligt? säger hon.
Nej det ska det inte men det är det, säger jag.

There's this loneliness springing up from your life
Like a fountain from a pool

sjunger Jackson Browne.

Jag zappar mellan bilderna i telefonen och minns lyckliga ögonblick.
Jag är rädd, men jag tror ändå att de kommer tillbaka och då ska jag känna dem, ta vara på dem, tacka Gud för dem.
Jag ska försöka spela en mindre roll i mitt liv.

Älskad och sedd

I dag fick jag höra nåt fint på telefon.
Hon (upphetsat):
- Tänk, jag kan inte FATTA att det tog sån för mig att fatta att du är Woody Allen!
Jag (generat):
- Nä, eh, jag är väl kanske inte, ehum, helt…stabil.
Hon (varmt):
- Men det är ju det som är charmen.


Hm. Hål i sms-teorin?

Jag skickar flest sms.
Jag är mest kär.
Eller så vill jag bara vara till lags.

Flest sms - mest kär

Det finns få regler, nästan inga sanningar. Men en sak gäller nästan: Den som skickar flest sms är mest kär.
Hade matematiker varit mer intresserade av kärlek hade de kunnat göra formler som räknade ut exakt vad det står i hjärtematchen genom antalet sms.
Okej, en mer avancerad matematiker, en som kanske även läst sociologi, poesi eller litteraturvetenskap, skulle kunna ta hänsyn till innehållet och göra en mer avancerad formel.
Det skulle kunna vara så att ett enda sms slår 20 stycken. Det sms:et vill jag i så fall se. Kanske skickades det av Gustaf Fröding. Men i princip gäller: flest sms - mest kär.


Jag vet inte var hon är nu (ett sommarminne)

Det var inte länge sen.
På slottsmuren i Obidos satt vi och tittade ut över inlandet från ett par hundra gröna meters höjd medan Portugals himmel tröttnade på dan.
Hon flög.
Jag log och hade svindel.
Det var en av de där magiska dagarna.

Kung Dinis gav bergsbyn Obidos till sin fru Isabel i bröllopspresent 1283 vilket måste uppfattas som genuint romantiskt; en så vacker by i bergen strax bortom havet gav han sin fru; det kanske vackraste i hela Portugal fick hans älskade.
Sug på den, J-Lo.
Isabel från Aragon var 12 år gammal när de gifte sig men den biten fakta är inte lätt att få reda på i Obidos. Kanske skulle det uppfattas som olämpligt av moderna turister. Dinis var 22 år. Han var även poet och i Portugal anses han vara en storslagen kung som stimulerade kultur, lantbruk och handel. 1291 fick de en son, kung Alfonso.
Det var länge sen.

Det var inte så länge sen vi satt på slottsmuren och väntade på att solen skulle gå ner och hon flög och jag tittade på hennes röda hår istället för mot den gröna svindeln genom ruinerna.
En familj satt på trapporna en bit bort. De åt skinka och bröd. Sonen såg ledsen ut, som om han längtade till stränderna ett par mil västerut, som om han hade sett dem för sista gången för i morgon var det över.
Vi hade några dagar kvar.
Med armen om hennes hals och med hennes arm löst mot min rygg knatade vi trapporna ner och gick in i ett källarvalv, solen hade gått ner, jag beställde förstås Super Bock.
Ölet Super Bock.
Det fanns inget roligare namn. Jag hostade och skrek. Hon skrattade. Jag älskade hennes talfel och hon kanske mina.
Vi åt det vanliga som var ovanligt gott i Obidos och sen köpte jag henne aldrig den där fult snygga väskan, glömde det, vi promenerade kullerstenarna hem till klostret, lite stadigare.
Det var då.
Det var länge sen.
Jag vet inte var hon är nu.
Men jag var där. Vi var där. Det gills.

Fredrik


Vecklar ut sig fort, landar fegt

Det är ensammare nu.
Telefonen piper inte längre hysteriskt, allting pågår inte längre överallt nånstans. Luften är hög, det är lugnare, ensammare, folk har gått i ide, det är september, eller hur?
Ensammare.
Inte ensamt.
Ensammare.
Överdos av socialisering på sommaren, öl och underliga relationer. Sedan: höst som en baksmälla, vita skjortor och sommarkjolar slickar såren i soffor av brun manchester och filtar av syntet eftersom vi glömt köpa den mysiga sköna filten av bomull eller just av filt.
(Det luktar kattsand i hallen. Jag har inte haft katt på över tre år. Hon heter Stax Stalin och bor hos Stefan och Anna numera. Hon känner igen mig än och är så jävla söt.)
Nån sa att jag inte kunde vara ensam men jag kan vara ensam, jag tycker om att vara ensam, står ofta inte ut med att inte inte vara ensam, har inget att säga ofta.
Det är jobbigt att umgås med folk när jag inget har att säga.
Hittar jag någon som är lätt att umgås med utan prat ska jag hålla i den personen för alltid.
Kanske har jag hittat den personen.
Kanske.
Kanske pratar vi för lite.
Något saknas. En del ord och en del varmluft och en del rätta handlingar saknas för att jag ska våga våga.
Varför ska det vara så komplicerat med kärleken? Varför blir kärlek rädsla och en fixering vid allt hon inte gör, säger och menar istället för allt hon faktiskt gör, säger och menar. Allt underbart, varför inte hålla fast vid det, varför bli rädd för det som saknas?
That's just the way it is
some things will never change.
Rädd rädd rädd att gå sönder, rädd att ge bort det och få det åter i krossat skick.
Var det i våras jag tjatade om den stora kärleken och att jaga den? Var det i somras? Ha, det var alltid och är alltid, va? Alltid detta pinsamma kärlekstjat. Alla dessa lökiga drömmar om hus på landet med grill och perfekta frun och snoriga barn, om att slippa det här torftiga lättsamma underbara förödande innerstadslivet. Tankar som att "vem som helst, första som känns rätt rätt". Det brukar tjatas om det.
Sedan kommer kärleken nära, nån som känns mer än rätt rätt och då räcker inte det, då dyker helt oväntade spöken upp från magkällaren och skräms utav helvete. Nojjor.
To die by your side is such a heavenly way to die.
Kanske är det romantik.
Kanske är det att tro på kärleken, den som håller hela livet, att verkligen vilja att det ska vara så jävla rätt.
Det är 17-årigt.
Jag är 17 år. Jag blir bara en månad äldre för varje år. Kanske är jag 18 nu, kanske 21 jag vet inte. Det saknas djup här. Ich bin infantil.
I believe when I fall in love it will be forever.
Jag har sett det. En trasig vän blev kär i sommar och blev nästan hel (helt hel finns inte, kärleken kan inte ge det, det fattar till och med jag, 17). Han är perfekt. De är perfekta, jag tror att det kommer att hålla för alltid. Tar han sönder hennes hjärta ska jag ge honom stryk fast jag inte kan slåss. Men de kommer att hålla, de ser på allt fint de har istället på det som eventuellt inte finns.
Det är så man ska göra, det borde finnas en skola för det och man borde få ett jättelikt guldinramat diplom när man lärt sig. Eller en hel tapet där det står "wow, du fattar, miffo".
Jag tittar sällan på det jag har. Det är mycket jag har. Överflödigt äckligt mycket men det gills inte, inte i min hönshjärna.
Hönshjärna.
Där har vi det. Hönshjärna med ett fallskärmshjärta som vecklar ut sig för fort, landar för fegt.
Fredrik

Min kärlek, aha, ska brinna

Vad söta ni är som mailar om min "nya kärlek" och sånt. Men alltså, nån sån finns inte. Eller, det är förstås komplicerat men, nej, ingen ny kärlek. Nej, nej. Inte. Det var nåt annat. Ska berätta detaljer när det finns lite mer tid. Nu ska jag dricka upp min caffelatte och ta en cigg i den kyliga Jämtlandsolen.

Fredrik


Jag är Hilary Duff

Det är värsta kärlekskarusellen i stan just nu. X är kär i Y, Y är kär i Z, X är kär i K osv. En riktig sommarsörja av love, love, love, lycklig och olycklig.
Det är väldigt jobbigt när man inte når upp.
Eller stopp här. Varför skriver jag ett fegt "man". Jag skiter väl i alla andra, jag pratar om mig.
Det är väldigt jobbigt när jag inte når upp. När jag blir förälskad i någon som inte behöver något jag erbjuder. Som jag inget har att erbjuda.
Förresten: Jag behöver inte ens vara förälskad, det räcker att bara inbilla mig en olycklig förälskelse i någon specifik som är snygg, smart, rolig, cool. Out of reach. Så jag bara tittar på henne på avstånd, kanske byter några ord, men liksom bara ger upp. Räknar ut mig själv i förtid, som en dåsig boxare i sommarsolen.
Hur sjuk är jag?
Ett jävla passivt fegt sätt att leva.
Skärpning, Fredda. Herregud, självklart når jag upp till alla. Jag är snällast. Jag är grymmast. De ska vara glada om de får mig. I am beautiful!
Och hahahahahahahaha jag låter jag som en self affirmation-låt av Avril Lavigne eller Hilary Duff eller Lindsey Lohan (bdw: de där låtarna är ljug, man når inte upp till allt, det är bara att inse, det finns massa som inte når upp till mig till exempel) så då är det dags att dra till nöjesredaktionsfesten hemma hos Kicki.
Därpå Brian Setzer på Berns, rockabillyafton. Lollipopkjolar och stora feta bakåtslick, misstänker jag. Gonna be fun fun fun in the California sun. Depman får hösten ta hand om.
Vesuvio med extra allt, tack.
Virren

Judes Geri-porriga barnflicka

Yes! Nu skickar Jonna Sima en länk till en bild på barnflickan.
Åh såklart. Exakt som man kunde föreställa sig. Lite tjockt Geri Halliwell-porrig, inte trådsmalt Hollywoodchic som Jude förstås är helt mätt på. Han vill trashligga! Och det gjorde han. Med den porriga barnflickan.
- Jude was a masterful lover who made my whole body tingle, säger Daisy Wright (åh vilket perfekt porrnamn!) i en bisarr intervju i Sunday Mirror.
Vilken underbar historia.
Virren


Barnflickor + pappor = porr

Jude Law har legat med barnflickan. Han ber om ursäkt.
Den lilla hunden alltså. That dirty dirty dog. Han är ihop med världens hetaste it-kex, Sienna Miller. Ändå skulle han prompt stoppa in ballen i barnflickan.
Det är något med barnflickor.
Papporna är smällkåta på barnflickorna. Och barnflickorna är helt tokiga i papporna. De bedrar mammorna hejsan vilt. Kåtman är helt tvångsmässig, de bara måste ligga.

När jag har barn ska jag skaffa en ruskigt gammal och osexig barnflicka.
Annars vet man ju vad som händer:
Jag som aldrig varit otrogen kommer plötsligt längre inte ha något val. Jag kommer att ligga med barnflickan, precis som David Beckham och Jude Law och alla andra, som Tiger Woods, som inte ens låg med sin egen barnflicka utan tog Jesper Parneviks Elin Nordegren! Och Knutby-Sara som låg med pastorn!
Det är naturlag. Barnflickor + pappa = porr.

Det konstigaste av allt: Hur kan mamman gå med på att skaffa en het barnflicka när de ju borde VETA att deras man - hur präktig, duktig och fin han än verkar - kommer att ligga med barnflickan. Hur kunde Josefin Crafoord tillåta att modellen Anine Bing, då typ 16, blev barnflicka till hennes och Willes unge Rodde?
Barnflickor och papppor dras till varandra som pensionärer och brödpåsar. Fast porno-style.
Virren


Ett oglammigt Sex & the City-liv

Relationsgegg, det blir extra geggigt om sommaren.
- Vi lever som Sex and the City, fast inte lika snygga, sa Emelie äver caffelattekopparna på Skånegatan nyss.
Alla letar efter någon att vara ihop med men har svårt att fokusera. För många jäkla bollar i luften. Man måste bestämma sig. För en. Men vem?
Jag vill inte vara ihop med någon som pratar dialekt förutom stockholmska. Är det sjukt? Klart det är. Men vad göra åt det? Och så vill jag vara ihop med någon som är coolare och smartare än mig, men vad ska hon med mig till i så fall? Moment 22ish.
Relationsgegg. En ständig rundgång, ett ältande av samma trötta kärleksvisa. Gegg, gegg, gegg om sommaren. För mycket tid att ägna åt sina känslor och för mycket lådvin. Ett liv i västerländsk lyx utan verkliga problem. Då byggs luftslott av relationsgegg. Bebis-stylee.
- Du letar fel på tjejerna som värsta Jerry Seinfeld, sa Emelie.
Sex & the City och Seinfeld. Uhuu. Vi är plåtiga beiga kopior av New York-tv-serier. Gud så tragiskt.

Men jag snuddade vid den olyckliga kärleken nyss och kom ihåg hur det var, hur det kändes, hur livsfarligt det är. Skulle det hända igen skulle jag knarka ihjäl mig som Pete Doherty. Så jag passar mig för dem jag skulle kunna bli verkligt kär i.
Så dumt. Så omöjligt.
Måste nog ge mig in i det vilda igen, inte skumma på ytan. Ta riskerna.
Och nu låter jag som en sportcoach så då slutar vi.
Fredrik


Olyckligt kär i ingen speciell

Här är jag.
Jag
en låtsasoutsider
en glad skit
en svårmodig, enkel, banal man
en glad, snäll, otrevlig, flackande, lång man
en rackare nervös mer än de flesta, med nerverna utanpå den rutiga lite för svettiga sommarskjortan
en lycklig man
en standardmediaalkis som aldrig fått det han ville ha men det han inte ville ha massamassa gånger
en skrivarkurskludd från Fridhems folkhögskola som aldrig kom in på Skurups journalistlinje trots två försök
en man i 29 grader, 21 med air conditioning och vinden i håret, som vet att att volym aldrig kan bli för stark om låten är häpnadsväckande, bara annars
Sveriges största nöjesjournalist
en ung man, en äldre pojke, en braksvenne precis som alla andra med samma känslor
i min fula frisyr och alldagliga kuk
livrädd för skördetröskor och tallriksharvar
kär i åkrar, hav och skönhet
kåt på bröst
i en bil
i en modern Saab
Här är jag.

Står inte alls ut med skånska slöbönder i mätta Volvo 940 eller husvagnskaravaner.
Tänker på tevekändisen som sa åt sin älskarinna att sätta en dildo på teven när han var i rutan.
Tänker på att många av dem som hört skvallret anser att det var sjukt eller definitivt en aning bisarrt eller kanske åtminstone perverst av honom
Jag fattar inte
Vad är sjukt?
Om jag var ihop med nån på teve skulle jag
"Hej älskling, i dag när du leder Sommartorpet kommer jag att runka som en galning och titta på dej".
Är det konstigt?
Här är jag med solbrända underarmar och slappa jeans
bland bensinmacks-cd-skivor, glass som heter Lion med för mycket nougat och Statoils caffe au lait i pappmugg.
Statoils kaffe är bättre än Preems
I en bil i en förbannat härlig sommarvärme
på teststräckan söder om Halmstad norr om Hallands ås där jag får köra 120 km/h på försök och för första gången saktar ner till 130 km/h
Funderar på om och varför jag är kär i henne och om det är en dejt vi har, på det där stället på den där platsen eller om det är något annat, något vänskapligt eller gemensamt eller ett test
om vi nu ens ska ses
om det nu inte är en lek
jag vet inte ens det.
Jag borde göra leken, relationerna, det där spelet, tydligare, säga:
"okej, vi gör det, där och då, du och jag, och det är en d e j t, vi hoppas på kärlek eller åtminstone sex, du är vacker".
Istället blir det hängande i luften.
Här är jag
på väg från Skillinge till Haverdal
En vanlig idiot i jävligt coola skor.
Jag badade i förmiddags och ska kanske bada igen när jag kommer fram klockan 17 om jag hittar rätt, de där småvägarna
Att bada i både Östersjön och Nordsjön på en och samma dag är som att flyga Concorde mellan tidzoner och göra två gig samma kväll
om jag nu vill romantisera
Här är jag
sommarlycklig, frilycklig, billycklig och med för stor mage
med en tunt brinnande, lätt bökig känsla i magen
olyckligt kär
i ingen
speciell

Fredrik


Midsommarångest vs. beslutsångest

Det handlar om beslutsångest också förstås. Jag kan aldrig bestämma mig. Jag ägnar 20 timmar åt två blandskivor. Jag köper allt som nästan-passar i en klädaffär. Jag skriver tio versioner av en artikel. Jag kan inte välja mellan tre tjejer som är intresserade och sumpar därför allihopa. Jag är ihop med en drömtjej och gör slut för att allt inte är helt perfekt. Jag kan inte säga "ja tack" till en midsommarfest som jag vet blir trevligt - där alla är toppen - för jag hoppas på att en ännu bättre ska dyka upp runt hörnet. Jävligt otrevligt mot mina vänner som bjudit mig.
Fly mig terapi, fly mig en rastfull själ och fly mig en vacker kvinna som älskar och bestämmer över mig.
Fredrik



Jag i mobilform

Hade en toppenkväll i går. Gjorde inget som jag bör ha ångest för. Vilket är bra för mitt liv. Men dåligt för bloggen.
Eftersom jag har dåligt minne brukar jag göra anteckningar i min mobil. Saker som jag sedan kan ha nytta av, skriva om, fixa till, förbättre, ja ni fattar. Tack vare T9 ordlista är det rent av ibland begripligt.
Men i dag kör vi mina sms till mig själv rakt ut bara. Ord för ord. Exakt. Straight outta "utkast" i Sony Ericsson K700i. Sjukt skämmigt.

1. Treveckorsförhållanden är vanliga. Tydligen. Jag som knappt ens stannar i 2 minuter. Måste börja vårda mig. Plus Laura. Skriv om Laura. Hemlig kärlek.
2. Människor som man avskytt men som man reviderat. Tågluffarroman. och hans värdelösa recensioner. Värdelös. Han fjäskar sig fram. Eller blivit bättre.
3. Har fått för mig att jag gillar brunetter. Tror inte att det stämmer. Inte nu i solen. Sommarblondiner heta. Som att det spelar nån soll. men råttfärgat hår är chanslöst. Som mitt.
4. Killar gick och piskade mig med sin penis. Jag hade inte ens hår. Jag kunde ta streck i gympa för att slippa. Det var fruktansvärt. Vi ritade penis. Män och penis. Skam. Svara linda. Smirnoff ice är det nya bag in box. (Bag in box är över). Hur ska jag fira midsommar? Beskriv ångest.
5. Bajsa är det nya kräka, säger Q.
6. Hänger med väninnor. Dumt. Borde skaffa ligg. har för många väninnor.
7. Trummor. Gatan. Gården. Tobias och Sara förlovar sig.
8. Beställde in 30 sushi. Som att ha tandläkarskräck och glömma borsta tänderna. Samt: fasta. Fasta 70-talets atkins. ALLA går och kräks efter maten. Större än man tror.
9. Titel: förvirrad äldre pojke som älskar rock söker .
10. The feeling is right i annan version. Doris Duke.
11. Värsta tomrummet. Möt mig på andra sidan.
12. Säga upp mig och berätta om det på bloggen.
13. Tyresökillar. Tribal, linne, sprethår.
14. Jag ser aldrig kvinnor som offer. I min värld är det de som bestämmer. Om man ska få bli ihop, om jag ska få ligga, om jag ska bli olyckligt kär.
15. Jag minns när varje toalett betydde ångest. Speglar.
16. Tjejgäng svenniga med underbara tjejer om jag pratar med dem. men det gör jag ej. Och inte dem med mig. För jag är för ful. Eleler för känd. Eller för full.
17. 7 days too long en vacker tjej är helt kär i en vacker kille stan glöder jag älskar den anders säger Alla försöker vara plura jag e blyg i hörn unga vackra underbara ove. Crash. Gurra. Alla älskar dansar glada lyckliga
18. bestäm. Det är vad kvinnor vill ha
19. Att bli uppraggad. Inte säga ligga. Men jag vågar inte.
20. och slutligen undrar jag varför sjukt sova tjej löner från säger VISST ÄR DET DU SOM SKRIVER OM MUSIK och pusssar min kind och sedan bara går? Alltså, hennes blomniga kjol. och dj spelade for a pair of brown eyes med pogues.
21. Farsan är numera håkan. Lärare e polare. Att se farsan med polare. Då blir han håkan.
22. Tog ett äpple för att få röka. Rökte när jag ringde. Mandarin.
23. Djingis kahn tjejgäng vild och galen partykväll tysk.
24. Aschberg. Tandläkarbranschen. Min kompis 100 papp.
25. Reklamare eller vad de är med svarta kavajer, för v-ringad tröja, för designade brillor, silverringar trasiga tröjor oansade skägg.

INGA FLER MEDDELANDEN
Puh.
Fredrik

Torsdag förmiddag, Medborgarplatsen

I dag blev jag kär i tunnelbanan igen. Hon hade gröna byxor och tuggade på ett vaniljfärgat äpple.
De säger att skönhet inte spelar nån roll. I t-banan gör den det.
Jag lyckades se oberörd ut.
Smaka på de orden: "lyckades" och "oberörd".
En vettigare människa, i till exempel ett sydeuropeiskt land eller i New York, hade ansträngt sig max för att se berörd ut. Kanske rent av prata.
It ain't me babe.
Fredrik



Fly mig en familjegrill

I går var jag på en magnifikt trevlig födesedagsfecke i ett superfint jättehus i en helmysig närförort hos en toppenfamilj. Pastasalladen var magnifiko och den grillade tjockkorven också. The old folks blandades med the young folks.
Det är ett sånt liv man ska ha.
Ett liv med uteveranda, grill och familj.
Undrar var man hittar det? Inte på Riche va?
OSA
Fredrik


Filmrecensent på SVT upptagen

Dagens kunggörelse:
Emma Grey ska, enligt uppgift, gifta sig.
That's the way love goes.
Virre

Vill inte göra en Luuk

My best friend the doctor och jag enades om att det inte håller att tror att kärleken ska komma som en blixt från den klara himmelen.
Inte längre.
If love could last forever.
Men fölrälskelse stannar bara kvar i...månader?
Det krävs hårt jobb. Det kräver att man säger: nu kör vi. Nu bestämmer vi oss. Och man är verkligen inte otrogen.
Jag vill inte bli en Kristian Luuk och byta ut min grymma fru mot en yngre grym fru. Det är så himla pajjigt att byta ut.

Men först: förälskad.
Tjejer jag blivit förälskad i har velat vara kompisar.
Jag är ful och osexig.
Men fredagsglad.

Fredrik



Lundell: Röva bort er. Jag: Röva bort mig!

Meddelande från Ulf Lundell i nya "Öppen väg, öppen bil":
"Hej hej flickor
vi är här för att röva bort er
Här på uppdrag av Gud
Vet inte om meddelandet nått er?"

(Inga hardcorefans kommer att bli besvikna på "Högtryck".
Men läs vad Marky Larsson skriver i Aftonbladet i morgon).

Själv är jag mer en sån som vill bli bortrövad.
Nån som tar mig i handen, nån som ser mig i ögonen och säger
Nu är det du och jag Fredrik
Nu åker vi
Nu satsar vi på det här
Det kommer komma svåra stunder, tråkiga stunder
Men nu åker vi Fredrik
Det är det här som är kärlek
Inte allt det där andra du drömmer om
Det här
Nu hoppar du in i min bil, den är din och min nu

Fredrik


april 2006
ti on to fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
hits