barflugan@aftonbladet.se Tidigare barflugor: Elverket – bra på helgkvällar och söndagsbrunch Hur kunde jag missa Sallys? Det skall vara kul på en bar Den perfekta martinin Hellre en bra bar, än en trendbar Uh, uh, uh och så var det nyårsdan Att ta sig ett järn på julafton Festa med vemod och hårdrock Pappa, jag vill ha en italienare

Lydmar liknar
alltmer ett skämt
  Det handlar om en nyfikenhet som aldrig får dö, att alltid vilja veta mer.
Barflugan har druckit dry martini igen.

Jag skrev om cocktailarnas cocktail, Dry martini, häromveckan. Och naturligtvis fick vi mängder med mer eller mindre vettiga mothugg och kommentarer.
  Många har efterlyst ett praktiskt och pålitligt hemma-recept på dry martini. Och det är ju naturligtvis som att tigga om stryk, om man säger hur en dry martini ”ska” vara.
  Men låt gå. Ett mycket enkelt men utmärkt och tidsenligt recept: förvara ginen i frysen, förvara glas i frysen och vermouthen i kylen. Plocka fram ett fryst glas, häll i en ytterst försynt slatt (c:a 1/2 centiliter) vermouth och vrid och luta glaset så att vermouthen nästan fryser in och stelnar i det frostiga glaset. Trä önskat antal paprikafyllda oliver (de klassiska glasburksoliverna) på en tandpetare och lägg i glaset (hur många oliver det ska vara kan man ju bråka i evinnerlighet om; en är ju estetiskt tilltalande men trist, fler än tre blir fånigt). Häll därefter på den oljigt slippriga och antarktiskalla ginen i önskat mått (mellan fyra och sex cl). Sedan kan man toppa med en liten citrontwist om man så önskar. Antingen ett par droppar, eller en centimeterstor bit skal.
  Utöver att detta recept ger en stark, frisk och iskall Dry martini, så är den ju busenkel att göra och kräver inget pretentiöst rörande med is. Att nu vissa stenhårt hävdar att en riktig dry martini ska röras med is, därför att en liten mängd vatten då automatiskt tillsätts är uppenbarligen det stora argumentet mot att förvara ginen i frysen. Eftersom alltför kall gin rörd med is sabbar den automatiska delen vatten.
  Barflugan är ju svag för den isande friska spritstyrkan i den simmiga ginen, men andra föredrar något annat och att fördjupa sig ytterligare finns det inte utrymme för här. Däremot måste vi nämna den berömda dry martini-varianten Rockefeller. Med ett ostron istället för oliver. En slajmig lyxshot helt enkelt, vilket väl en och annan trendbar borde satsa på. Om de inte redan gör det.

Barflugan gjorde efter många år till sist återbesök på Cassi, Narvavägen 30, brickmiddagens sista (?) utpost i Stockholm. Allt var sig likt. Fortfarande samma trötta Östermalmspappor med sina söndagsbarn, fortfarande samma gistna 70-talsinredning, fortfarande samma självservering, fortfarande samma brickor med utmärkt stekt kött, pommes frites och bearnaisesås eller schnitzel med ärtor som steks medan du väntar.
En stockholmsk söndagseftermiddagsklassiker, besynnerligt belägen på Östermalm som vi gärna förser med K-stämpel även om priserna kanske är något lite i överkant med tanke på självserveringen (130 kr för entrecote och pommes).

Lydmar har vi gnällt på tidigare och nu gör vi det igen. Vodka lime, med flytande Roses lime istället för färsk! Vad är det för tramsigt slisk?
  Eller var det bara en engångsmalör för att limen just då var slut? I så fall bör väl en vettig bartender upplysa sin gäst om det. Och dörrvakterna på Lydmar liknar allt mer ett skämt. Vid ett flertal tillfällen påstår man att det är fullt, vilket det inte på långa vägar varit när man väl lyckats trixa sig in. Samma förutsägbara blandning av trettioåriga kulturvetare som knäcker extra i reklambranschen och RMI Berghs-elever med konstnärliga projekt på gång, alla i samma uniforma mode av lagom chica och svindyra designerkläder. Inget fel på stereotyper eller nischade barer, men Lydmar blir faktiskt, i sin kombination med Stureplans mest förvirrade vakter, just nu ett inte helt kul ställe.