barflugan@aftonbladet.se

Pappa, jag vill ha en italienare
Sköna spanska restauranger finns det gott om.
Men varför ska det vara så svårt att hitta opretentiösa italienare?
Barflugan letar vidare.

Mamas & Tapas och La Cabra Tirada är exempel på sympatiska spanjorer. Men i vår jakt på en enkel italiensk sylta, eller förlåt, trattoria, stöter vi ständigt på patrull. Och känner oss allt hopplösare. Senaste besvikelsen var Vino e Cucina (Nytorget 6).
  Ambitiös caprese men högst medelmåttig carpaccio och pastarätter i hundrakronorsklassen och slö, för att inte säga småfånig, service börjar bli tröttsamt vanligt hos alla uppblåsta italienska krogar.
  När sedan de ouppmärkamma servitörerna på ett tvångsmässigt vis envisas med att småprata italienska till varje pris (för det tycker ju alla gäster är sååå kontinentalt) och trött rutinmässigt kommer och skruvar-på-stora-pepparkvarnen (för det tycker ju alla gäster är sååå kontinentalt) blir det nästan komiskt. Varför inte utnyttja den utmärkta lokalen och väl tilltagna bardisken till att skapa ett lite chosefriare ställe med enklare rätter, ostar, oliver och satsa på en ambitiös grappameny och legendariska italienska drinkar som negroni i stället?
  Varför möts man i Stockholm bara av pretentiös italiensk kitsch utan täckning?

  Visst vore det fantastiskt om Victoria i Kungsan efter alla sina år av namnbyten och svikande publik och allmänt krångel kunde återfå sin forna glans? Nu sägs det att man satsar på sköna söndagar med dragshow och annat. Låter som ett strålande steg i rätt riktning och nu fattas bara att Christer Lindarw blir stammis igen. Eller att Rikard Engfors-generationen och kungabarnen tar över och gör Vickan till vad den en gång var på sjuttio- och åttiotalet.

  Barflugan har alltid haft ett gott öga till Skeppsbaren (Skeppsbron) med sin extremt blandade publik och folkliga - men inte drängfylliga - attityd. Men hur vi under alla år kunnat missa den, deras legendariska och populära skeppstoast, är ett mysterium. Missa varken baren, som är öppen till tre, eller toasten. Men undvik att sitta vid smörgåsgrillen.

  I Barflugans lilla serie "syltor vi älskar" har vi nu kommit till Black Horse Inn. Som egentligen inte är en sylta utan en rejäl, hemtrevlig pub på Bondegatan. Oxfiléspett med brynt spenat och fjällskivling, hot porkfilé med cajunpommes, gulasch, pasta, fisch & chips och andra klassiker serveras oväntat vällagat och med mycken kärlek och ambition till oerhört vänliga priser (som regel långt under hundringen). Ett billigt, välsmakande och trevligt alternativ till det betydligt dyrare cross-over-köket på likaledes trevliga Folkhemmet alldeles runt görnet på Renstiernas Gata.
  Däremellan hittar vi mellanklassstället Karlsson & Co, och dit finns egentligen ingen anledning att gå. Bättre att välja mellan det fina och det robusta i stället.

  Hornstull må ha ett imponerande antal syltor, men riktigt schysta barer är det ont om. Med undantag för Embargo. Och kanske får den sällskap av nyöppnade Brave Mans Inn på Verkstadsgatan. Om den inte visar sig vara lika fantasilös som namnet antyder.

Inom kort kommer "Tranans drinkbok" med recept och texter av Trananprofiler som Per Hagman, Andres Lokko och Johan Renck. Pretentiös, givetvis, men sympatiskt och bra för hemmadrinkblandare. Ges ut av förlaget Raptus som startades av Karem från Tranan och Tom från Sturehof.