barflugan@aftonbladet.se Tidigare barflugor: Det skall vara kul på en bar Den perfekta martinin Hellre en bra bar, än en trendbar Uh, uh, uh och så var det nyårsdan Att ta sig ett järn på julafton Festa med vemod och hårdrock Pappa, jag vill ha en italienare

Hur kunde jag missa Sallys?
 Hur mycket barhoppande man än ägnar sig åt händer det att man missar gnistrande små guldkorn i stadens krogliv. Vilket man i och för sig nästan blir glad av. För det talar ju för att Stockholm trots allt inte är så litet som det ibland känns som.

 Men att Barflugan i några månaders tid har kunnat undgå Gamla stans nya stjärna, Sallys Bar (Västerlånggatan 52) är en gåta.
  Men efter ett tips gick vi dit och såg, redan utanför, till vår förtjusning att det var den gamla tjusiga och så gott som k-märkta damekiperingen Sallys som plötsligt blivit krog. Och nog kan det tyckas sorgligt att en sådan institution gått i graven, men desto trevligare då att krögaren haft den goda smaken att behålla namnet (och den fina gamla skylten).
  Sallys Bar har lättare italienska maträtter (panini, ciabatte och precis hela det mest förutsägbara men utmärkta sortimentet) och tanken är väl att övervåningen skall vara mer av en restaurang medan barlivet skall äga rum nere i källarvalven. Men även baren på gatuplan lämpar sig utmärkt för stilla drickande.
  På det stora hela kan Sallys bar beskrivas som en mer sansad och mindre exklusiv syster till Trotzig. Inte bara för att de båda ligger på Västerlånggatan, utan också för att de väldigt Gamla stan-aktiga lokalerna påminner väldigt mycket om varandra. Och alla de som hållit sig borta från Trotzig p g a priserna har härmed blivit bönhörda.
  Möjligen kanske Sallys faktiskt är släkt med det kontinentala snork-missfostret Tabac nere på Stora Nygatan, för den Basquiat-plagierade målningen till vänster om entrÈn och barborden och -stolarna känns identiska med de som finns på Tabac. Vilket ger en lite fadd eftersmak för alla oss som inte vetat om vi ska skratta eller gråta åt kaféet och baren som varit som en parodi på nittiotalets kafétrender (som en ständigt pågående Nilecity-sketch, komplett med lika klantig som snorkig personal och små osjälvständiga Beckmanselever med portofolios under armen).
  Å andra sidan är personalen på Sallys så oförskämt trevlig och tillmötesgående att tanken på att de båda skulle ha något med varandra att göra känns mycket långsökt.
  Det känns genant att Barflugan inte upptäckt Gamla stans mest strålande nykomling sedan Krokodil förrän nu.

  Mest otippade kändisbaren just nu: L'Escargot i korsningen Bergsgatan/Scheelegatan. En alldeles död söndagkväll i januari hinner en så bisarr blandning som Renée Nyberg, Rikard Wolff och Bruno K Öijer komma och gå inom loppet av ett par timmar. Lägger man därtill ett par b-kändisar (som Barflugan tyvärr glömt namnet på) som satt i baren så blir konsekvensen att L'Escargot måste kallas för Kungsholmens kändistätaste eller nåt.

  Prisvärd moules frites, knäppa överjästa belgiska ölsorter, coq au vin, småförvirrade servitriser och en söt liten baravdelning en halv trappa upp gör Absinth (f d Lilla Gul på Fleminggatan) till en väldigt trevlig nykomling på Kungsholmen.

  Ingen verkar ha några trevliga tips på pianobarer. Inte nog med att vi beklagade oss över Sheratons stängning för ombyggnad, några som redan byggt om för länge sedan är ju fina gamla Reisen på Skeppsbron, som ju kanske var den allra bästa av pianobarer, tack vare sina överklassiga skinnfåtöljer och utsikten. Numera har baren flyttat runt hörnet och fått egen ingång från Brunnsgränd.
  Och därmed har man raderat ut en stor del av sin personlighet och blivit en tämligen trist pub för medelålders, varken mer eller mindre. Sorgligt.