Sergeant Ken Pajinag, även kallad PJ, är en stabil kampsportsexpert från Hawaii. Denne 31-årige trebarnsfar är ledare för PSD, livvaktplutonen där Jacob ingår.

Vi träffar honom när vi går in i den fabrikshall där deras minimala kontor, inte större än en låda hopspikat av plywood, finns.

– Välkommen. Häftigt att du är tillbaka, säger han till mig.

– Jacob, vi har saknat dig.

De två småpratar en stund, sedan drar sergeant PJ ett djupt andetag, tvekar men bara någon sekund.

– Jag vet inte hur jag ska säga det här så jag bara säger det rätt ut, ok?

Något sorgligt har hänt. Sergeant Bruce Horner är död.

Jacob stelnar till, tar ett steg bakåt och gömmer sedan ansiktet i händerna.

En dag på jobbet Ibland när soldaterna kommer tillbaka från uppdrag så har någon av kamraterna inte gjort det. Foto: Mats Strand

Sergeant PJ kramar om honom, fler soldater från plutonen kommer fram, klappar om Jacob, omfamnar honom, delar hans sorg.

Bruce Horner 43-årig militärpolis, var en av Jacobs bästa vänner. Han var ute på patrull i den shiitiska staden Mussayib för att leta efter tre försvunna soldater då en krypskytt sköt honom i halsen.
Sergeant PJ ställer sig vid min sida, skakar dystert på huvudet.

– Det där var tungt, jag vet hur goda vänner de var.

Efter bara några minuter försöker Jacob ta sig samman. Han försöker tala som vanligt, skjuta undan det som hänt. Här på militärbasen finns inget utrymme för sorg.

Ett par av soldaterna i plutonen tar mig till mitt rum och Jacob insisterar på att hjälpa till med väskorna, trots att jag inte vill utan tycker det är hemskt att han inte får vara ledsen.

– Livet går vidare, det är trist men det är ju så här det är vara soldat. I ena stunden skrattar man tillsammans, i nästa stund är någon borta för alltid, säger han när vi går längst raden av gråa bostandscontainrar.

– Bruce var så glad, om någon var nedstämd försökte han alltid muntra upp honom.

En grupp soldater passerar förbi.

– Hey big man, how was leave?

Jacob tvingar sig att le.

– Great, I was drunk every day.

Några timmar senare går vi in i Bastognerummet, ett sammanträdesrum där porträtten på döda soldater finns.

När jag var här för tre månader sedan fanns det tretton porträtt på väggen, i dag är de 23.

Jacob går längst väggen med bilder på dödade soldater, män med familjer och barn, människor med drömmar och förhoppningar.

Han stannar vid det sista där en kortklippt man i 40-årsåldern ler mot fotografen. Bruce Horner ser stolt ut men ögonen är fulla av skratt. Under hans foto står en kort biografi som avslutas med att han sörjs av sin fru Erin.

Jacob sänker huvudet.

Vi står tysta i det ödsliga rummet.

Ord är överflödiga.

(Ur Johanne Hildebrandts Irak-blogg, juni-juli 2007)