”Incoming, Incoming. Duck and cover. Stay away from the windows.”

Den metalliska, förinspelade rösten från det automatiserade larmsystemet skär genom den amerikanska ambassadens matsal.

Någon rycker till och vill kasta sig på golvet men resten sitter kvar vid de långa borden.

Jacob ser upp från sin tallrik för en kort sekund men fortsätter sedan att äta.

– Det här är den säkraste platsen på hela ambassaden, säger en överstelöjtnant Johnson, som jag känner sedan tidigare.

”Incoming, Incoming. Duck and cover”.

Rösten fortsätter att eka genom matsalen fylld med militärer och ambassadpersonal.

En dov explosion hörs utanför, sedan en till. Alla fortsätter oberört äta sin middag. Inte ens de som står i matkön till buffén reagerar utan fortsätter plocka till sig stekar, sallad, glass och allt annat som erbjuds.

Jag skär i min grillade kyckling i små bitar och tänker på hotell Holiday Inns matsal i Sarajevo.

Amerikanska ambassaden skakar när bomber slår ner i närheten. Överstelöjtnant Barry Johnson är van vid situationen som numera är vardag för honom. Foto: AFP

När kriget rasade som värst i början på 90-talet detonerade granater utanför fönstret medan pianisten spelade ”As time goes by”.

Journalister och hjälparbetare åt oberört middag och drack vin medan världen exploderade utanför de tjocka gardinerna. Ingen orkade reagera ens när hotellet träffades, vilket hände med jämna mellanrum.

Här, i Bagdads gröna zon, finns visserligen ingen alkohol men samma acceptans, spelad eller ej, inför vad som sker. Människor kan anpassa sig och vänja sig vid nästan vad som helst.

Ytterligare en granat slår ned i närheten, byggnaden skakar inte vilket är ett tecken på att det inte är alltför nära.

Någon, förmodligen en hög officer, skriker en ilsken order, vilket plötsligt får alla att omedelbart kasta sig under borden.

När vi sitter på golvet, gömda under vaxduken, vinkar överstelöjtnant Johnson glatt och det svårt att inte brista i skratt över det absurda i situationen.

Ett par minuter senare är faran över, middagen fortsätter.

När vi är färdiga tar överstelöjtnant Johnson oss på tur runt amerikanska ambassaden. Den ligger i Saddams gamla palats, en stor sandfärgad byggnad som fortfarande påminner om andra dagar i överflöd.

Rotundan, en rund sal med högt blått och guldfärgat tak är det vackraste rummet och roligaste är salen med en målning på Scud missiler som flyger mot skyn.

När vi efter middagen blir går över marmorgolven, upplysta av ett oändligt antal kristallkronor, hörs plötsligt musik eka genom korridorerna.

Ett country band står och spelar i en alkov, tydligen ska det bli dans lite senare.

En officer berättar att en person har skadats i granatattacken men det finns ingen information om hur illa det gick. En av de countryspelande militärerna knäpper på sin banjo medan en annan börjar sjunga.

Överstelöjtnant Johnson eskorterar oss ut från byggnaden bort till poolen som glittrar förföriskt i den sjunkande solen. Vi slår oss ned runt ett vitt plastbord, njuter av att hettan börjar avta. Storbandsmusik från 40-talet hörs i fjärran, en skylt visar kvällens aktiviteter; tävlingar och kortspel.

Om inte ambassaden precis blivit beskjuten hade det varit lätt att glömma bort att vi befinner oss mitt i Bagdad.

Jag frågar Jacob om han inte ska ta sig ett dopp, varför inte passa på att bada när han kan?

– Det hade inte känns rätt mot grabbarna på Iskan. Vi har ingen pool där så varför ska jag kasta mig vattnet?

Jag svarar inte, tycker mest att denna lojalitet är konstig men glömmer sedan saken när överstelöjtnanten börjar fråga ut Jacob om hans militärbas, befälhavare och hur de irakiska soldater som tränas nära Iskan utvecklas.

Jacob svarar så uppriktigt han kan trots att situationen måste vara väldigt märklig för honom. Han är en menig, står längst ned på skalan, har inget att säga till om utan ska lyda order utan att fråga. Plötsligt umgås han med höga officerare som tillhör en helt annan värld än hans.

– Fast vi är ju mer soldater på riktigt, säger Jacob när vi en stund senare vandrar hemåt mellan taggtrådsförsedda betongmurar.

Som fallskärmsjägare i en infanterienhet tillhör han det svettigaste, tyngsta och mest arbetsamma vapenslaget. I egenskap av kulspruteskytt och som eskort till sin överste är han ofta ute på fältet.

Officerare, särskilt de som arbetar i staber, sköter planeringen av insatser men utför dem sällan. Det är de meniga soldaternas och sergeanternas jobb.

Fast jag har pratat med officerare som berättat att de längtar efter att lämna skrivbordet, ge sig ut i dammet och bo med manskapet och leva ut illusionen om riktigt krig.

– De får aldrig uppleva några äventyr, aldrig vara ute i verkligheten på riktigt, aldrig göra något kul, säger Jacob.

Å andra sidan slipper officerarna se sina kamrater sprängas i bitar, mista sina vänner och riskera livet varje gång de lämnar basen.

Det är däremot Jacobs vardag.

(Ur Johanne Hildebrandts Irak-blogg, juni-juli 2007)