– De som sitter i Sverige och klagar skulle bara veta vad du måste stå ut med, muttrar Jacob när jag återigen går igenom en metalldetektor, får mitt id-kort kontrollerat och sedan genomsöks av en irakisk kvinnlig vakt som muntert klämmer mig på brösten.

Jacob behöver bara visa upp sitt id kort för att vinkas igenom säkerhetskontrollerna och han är oförstående varför jag måste genomsökas hela tiden. Själv är jag van och tycker inte det spelar någon roll. Även om jag bär koalitionens presskort så är jag civil och därmed en misstänkt person.

Haket I Gröna zonen finns parlamentet, regeringbyggnader, palats - och Pizza Inn. Foto: Mats Strand

Det är inte heller för intet Gröna zonen kallas för en fortifierad stadsdel. Här finns parlamentet, regeringsbyggnader, ambassader, villor där Baathpartiets ledning bodde under Saddams dagar, palats, ett sjukhus, ambassader, militära baser samt kontroller och vägspärrar som ska hålla självmordsbombare och andra attentatsmän borta.

Jacob är dock besviken. Det enda han hitintills sett av Irak är hans bas FOB, Forward Operating Base, Iskan och dess omgivningar. När jag beskrev Gröna zonen föreställde han sig ett Shangri-la. Verkligheten är dock inte lika spännande.

Faktum är att förutom de öststatsliknande byggnaderna så skiljer sig inte området så mycket från en militärbas. Överallt finns taggtråd och betongfundament samt alla dessa kontroller som vi nu betar av en efter en.

Målet är presscentret, Cpic. Där arbetar de pressofficerare som tar hand om journalister och sköter de utskällda inbäddningarna.

De flesta som har åsikter om dem verkar dock inte ha en aning om hur de egentligen går till.

Sant är att man måste skriva på ett papper där man går med på en lång rad regler: En journalist får bland annat inte dricka alkohol, ha med sig porr, bära vapen, beskriva taktiker, teknik eller avslöja antal soldater i enheter. Alla intervjuer är ”on record” och det är förbjudet att publicera med en död soldats namn innan de anhöriga underrättats eller visa bilder på kroppen.

Men som vanligt finns det minst två verkligheter, den officiella och den reella, och skulle man följa reglerna till punkt och pricka skulle det inte bli mycket rapporterat.

Inte heller talar en pressofficer om för en reporter vad hon eller han ska skriva. Självklart är de vänliga och presenterar en sådan bra bild som möjligt av vad sker i Irak, men så beter sig pressmänniskor alltid mot journalister oavsett var man befinner sig i världen.

Det är med andra ord inte ondskan högborg som Jacob och jag vandrar in i, däremot en ganska tråkig plats som luktar skarpt av rengöringsmedel och unken svett.

Pressrummet är fullt med kollegor som jobbar, väntar på sina tillstånd, transporter eller bara hoppas att något ska ske.

En rumänsk reporter sover tungt i en av de våningssängar som står till journalisternas förfogande, hans skäggige kameraman berättar glatt att de bott här i tre dagar eftersom de inte fått plats på någon transport dit de ska.

Det finns visserligen ett alternativ, ett hotell på andra sidan gatan men ett uselt rum där kostar 1750 kronor natten så rumänerna liksom många andra reportrar föredrar att bo gratis på presscentrat.

I soffan väntar flera irakiska journalister på att använda datorn. En reporter från Washington post skriver koncentrerat på sin bärbara, uppkopplad till det gratis och fungerande bredbandet.

Plötsligt dyker Kelly Kennedy från Military Times upp, pigg efter flera timmars sammanhängande sömn och nöjd över att vara på väg till den enhet där hon ska vara inbäddad. Jag är glad över att träffa henne igen, Jacob är däremot olycklig.

Han avskyr cpic, tycker det är för trångt och märkligt. För honom är detta en främmande, kaotisk värld fylld med konstiga människor.

– Jag är van vid att vara inne i systemet, van vid att en sergeant talar om för mig vad jag ska göra, säger han.

För mig låter det olidligt men på något sätt kan jag ändå förstå honom.

Vi söker upp officerarna som har hand om min inbäddning, de säger att de ska få oss till Jacobs militärbas så snart som möjligt. Därefter börjar de fundera över var ska vi bo.

Eftersom Jacob ska eskortera mig går det inte att skilja oss åt men han är en vanlig menig därför är hotellet uteslutet och presscentret är bara till för journalister.

Till slut löser Major Hernandez, en mild man i 30-årsåldern, problemet och kör oss till den bas där de högre officerarna bor.

När vi kör igenom grindarna verkar Jacob lättad över att ha återvänt in i systemet.

Bostadscontainrarna är så nya att skåpen fortfarande är inplastade, varje rum har en luftkonditionering kall som en nordanvind.

Major Hernandez tar farväl men vi bestämmer tid då han ska hämta oss till middag på amerikanska ambassaden.

Jag har med andra ord en egen eskort, en major som chaufför, logi hos de högre officerarna och ska äta middag på ambassaden. Fullt så här väl har jag aldrig blivit behandlad förr och det är inte utan att jag börja undra över denna välvilja.

Bara en sak är säker, så fort vi kommer fram till FOB Iskan kommer allt att bli annorlunda.

(Ur Johanne Hildebrandts Irak-blogg, juni-juli 2007)