– What is your mission number, mam?

Yrvaken och grinig ser jag på den unga, ointresserade soldaten som har hand om manifestet till helikoptern. Det är ingen som har sagt något om något nummer och varför är detta plötsligt ett problem?

– Vänta, jag fixar det, säger Jacob.

Han ringer upp ledningscentralen, ställer raka exakta frågor, övertalar någon att leta upp våra namn och skriver sedan ned en sifferkombination på en lapp och lägger slutligen på luren.

– Vi finns med. Du förstår man måste tala med lågt rankade soldater på ett speciellt sätt, vara tydlig, det är så det militära fungerar, säger han vänligt och lämnar sedan över vårt "mission number" till soldaten som har hand om manifestet. Plötsligt är allt ok och vi finns med på listan.

Trötta sätter vi oss på en träbänk i hangaren tillsammans med de andra passagerarna, soldater och civilanställda som väntar på att skeppas ut till sina destinationer.

Hjälm och skyddsväst Viss standardklädsel är livsnödvändig vid flygningen över Bagdad.

Jag sätter på min ipod, lyssnar på Rammstein. ”We´re all living in America” ”Coca cola, and sometimes war”. Det känns passande i sammanhanget.

Plötsligt ropas våra namn upp. Det är bråttom, på med hjälm och skyddsväst, ett måste för att få flyga. Därefter sliter vi åt oss väskorna och skyndar ut till landningsbanan.

Där får vi stå och vänta ytterligare en lång stund. Det är så här det är hela tiden: Lång väntan, brådska och sedan lång väntan igen.

Till slut sänker sig två Blackhawk helikoptrar ned på landningsbanan.

Vi skyndar mot den vi blir anvisad, kastar in väskorna, hoppar in och spänner fast oss.

Vy över Bagdad.

Ett par minuter senare lyfter helikoptern mjukt från marken och svävar in i det sidenmjuka mörkret.

Några tomhylsor dansar runt på golvet i takt med motorns vibrationer. De två skyttarna, en på vardera sidan, greppar tag i sina lätta kulsprutor och ser ned på de upplysta men tomma gatorna.

Jag undrar hur de har det, människorna som bor i husen i den prydliga förort vi flyger över, vad de tänker på, vad de gör.

Skytten som sitter närmast räcker mig en flaska vatten. Trots att det är natt är det ändå så varmt att håret är vått under hjälmen och kläderna klibbar svettvåta mot kroppen.

Det dröjer inte länge förrän helikoptern lämnar av oss på LZ, landing zone, Washington.

Några minuter senare är den försvunnen i natten. Vi står kvar i tystnaden vid kontoret, en container omgiven av betongfundament.

Beväpnade peruaner vaktar grinden till helikopterplattan. En stor skylt förklarar att dödligt våld är tillåtet.

Vi har anlänt till den mytomspunna Gröna zonen.

(Ur Johanne Hildebrandts Irak-blogg, juni-juli 2007)