Jag hittar Jacob bland den grågröna massan av trötta män. Foto: Mats Strand

Med lite tur kommer vi med ett plan till Bagdad redan i natt. Foto: Mats Strand

De har anlänt.

Hundratals soldater väller ut ur bussarna och ställer sedan upp på en enorm upplyst grusplan. Jag går fram och tillbaka mellan raderna, försöker hitta Jacob bland den grågröna massan av trötta, jetleggade män.

Det är bråttom. Med lite tur kommer vi med ett plan till Bagdad redan i natt men då måste vi båda vara med på uppropet om en stund.

Jag letar med blicken bland uniformerna, Jacob med sina 194 centimeter är huvudet högre än alla andra. Till slut får jag syn på honom, det var tre månader sedan jag träffade honom sist och det första jag säger är:

– Där är du! Kom fort.

Han är slutkörd efter en lång flygresa men lättad över att lämna ledet.

Vi skyndar till den hangar där ett papper ska hämtas som tillåter honom stiga på ett plan. Den medelålders sergeanten bakom den långa disken frågar vänligt om han kan hjälpa mig. När Jacob börjar förklara vårt ärende byter sergeanten omedelbart attityd och beordrar honom bryskt att ansluta sig till de andra soldaterna.

– Men han är min eskort, säger jag som faktiskt har detta skriftligt från Jacobs befäl.

Sergeantens attityd förändras återigen, nästan som om hans personlighet var delad.

– Då förstår jag, vad bra att du inte reser själv, säger han vänligt och börjar skriva ut lappen.

Situationen är intressant.

Även om allt inom det militära är väldigt byråkratiskt, långsamt och fullt av väntan blir en journalist vanligtvis väl behandlad. Jag ska inte heller hyckla med att det är en fördel att vara kvinna i denna strikt manliga hierarki, det gör att alla är ytterst vänliga och hjälpsamma.

Men det gör också att det är lätt att glömma bort hur systemet egentligen fungerar, särskilt för en vanlig, menig soldat.

Jacob är däremot van och lakonisk.

– Det är så verkligheten ser ut. Jag måste göra det jag blir tillsagd, måste ha order på allt, säger han och rycker trött på axlarna.

Sergeanten lämnar över lappen och vi skyndar vidare, hämtar Jacobs väska, skyddsväst och hjälm och hinner till precis i tid till den plats där uppropet hålls, en hangar full med plaststolar kallat area 51.

Storbildstv:n visar ”We were soldiers” en krigsfilm om Vietnam med Mel Gibson. En marinkårssoldat berättar att han väntat i tre dygn på att flyga härifrån och att han slutat tro på att några plan lämnar basen över huvud taget.

Vid registreringsbänken sätter soldaterna från flygvapnet Jacob på listan som min eskort.

– Du måste ha fått det bästa jobbet i armén, ropar en av grabbarna bakom disken.

Min landsman, som står och vinglar av trötthet, nickar vänligt, lägger sid sedan på en bänk där han somnar.

En stund senare är det upprop, vi har inte fått plats detta plan. Nästa chans är om en och en halv timme, klockan fyra på morgonen.

Vänthallens vita plaststolar är fyllda med bleka, trötta militärer som väntar på att skeppas ut. Filmen på tv:n visar hur amerikanska soldater i dör.

Kanske kommer vi härifrån med nästa plan, kanske får vi vänta ett dygn eller två. Bara en sak är säker: Resan har börjat.

(Ur Johanne Hildebrandts Irak-blogg, juni-juli 2007)