Planet kränger fram och tillbaka i vinden, dånet från motorerna är så högt att inälvorna i kroppen vibrerar.

Det finns sannerligen inget insmickrande med denna C130, inget fluffigt passagerarvänligt med flygvärdinnor och skvalande musik. Sätena består av tältduk och stålkonstruktionen under skär in i ändan. Det finns bara några få fönster och de går inte att se ut från där vi sitter, dessutom är det så varmt att munnen är torr av törst.

Vi är drygt 50 passagerare som sitter packade tätt bredvid varandra, det enda vi kan göra är att försöka sova. Ingen har börjat kräkas som brukligt är vilket är en lättnad. När det händer sprider sig lukten över hela planet och kan få en hel epidemi av spyor att bryta ut.

– Jag har hoppat från ett sådant här plan, säger Jacob som tillhör ett fallskärmsjägarkompani.

Han börjar berätta om hur soldater blivit hängande i linorna när de hoppat och sedan dunkats mot flygplanskroppen och brutit armar och ben.

– Är du aldrig rädd?

Jobbresor En del försöker få lite sömn på det krängande planet till Bagdad.

– Varje gång. Kanske är det för att jag är större än de andra men linorna i min fallskärm snurrar sig nästan alltid runt kroppen och det är besvärligt innan man snurrat dem rätt igen. Ibland är det iskallt, -35. Då fryser man röven av sig.

Larmet gör det svårt att prata, vi tystnar och försöker sova efter en sömnlös natt. Till slut landar planet med en tung duns på Bagdads flygplats, eller Biap som det heter på militärspråk.

Vi slussas ut ur planet in i en hangar där vi får sätta oss på träbänkar i väntan på registrering.

När Jacob åkte härifrån sköts några granater mot flygplatsen. Denna morgon är däremot allt lugnt.

– Det känns konstigt att vara tillbaka, hela ledigheten gick så fort. Men det känns bra att åka tillbaka. Det låter kanske konstigt men jag har saknat grabbarna och rutinerna, säger han och börjar berätta hur roligt han tyckte det var att träffa sin familj, att dricka sig full och slippa raka sig varje morgon. Hur fullständiga främlingar i USA bjöd honom på drinkar, betalade hans lunch och kom fram och skakade hand med honom och tackade för hans insats.

Kanske har amerikanerna lärt sig läxan efter Vietnam och därmed behandlar sina soldater bättre.

Själv försöker jag känna efter hur det känns att vara tillbaka i Bagdad men det känns ingenting, däremot är jag dödstrött och skulle göra vad som helst för att sova en stund.

Det känns inte heller som om jag befinner mig i det irakiska Irak utan jag är snarare i en amerikansk enklav. Jänkarna finns överallt, lika uttråkade, lika svävande i limbo som på flygbasen i Kuwait, sitter de och läser, sover på marken eller på bänkar.

Många av dem tillhör den truppförstärkning på 28000 man som skickats till Irak vilket gör att 160000 amerikanska soldater nu befinner sig i landet.

– Fördelen med att befinna sig i denna värld är att ingen försöker kidnappa eller mörda mig. Att åka runt bland vanliga irakier är för riskabelt för en västerländsk journalist och jag tänker inte vara dumdristig. Dessutom finns min berättelse på Iskan och det är dit jag ska. Men först måste vi ta oss från Biap till Gröna zonen, den fortifierade stadsdelen i Bagdad.

Det finns två sätt att åka dit, med helikopter eller med bepansrad buss. Eftersom det förstnämnda går snabbast och det finns plats på en helikopter bokar vi platser på en sådan. Den går först om nio timmar vilket innebär att det finns tid att checka in i ett tält och sova en stund.

Äntligen.

(Ur Johanne Hildebrandts Irak-blogg, juni-juli 2007)