Jacob är sen. Jag har väntat på honom i snart ett dygn på denna enorma amerikanska flygbas i Kuwait och han vet inte själv när han kommer. Planens ankomster och avgångar är hemliga, även för soldaterna, dessutom är vädret dåligt. Men han är i alla fall på väg, det har han ringt och berättat.

Allt jag kan göra är att vänta.

Vinden, varm som en hårfön, för med sig små sandkorn som biter i ansiktet, letar sig in i munnen och knastrar mellan tänderna. Sandstormen har hållit på i timmar. Den sliter som en rasande jätte i de stora beiga tälten där hundratals soldater väntar på att forslas vidare till Irak och Afghanistan.

Solen döljer sig bakom ett gulblekt dis. De få soldater som vågat sig ut liknar gastar när de vandrar runt i den stormiga hettan mellan Mac Donalds, Pizza hut eller de stora gulvita hangarerna som tjänstgör som vänthallar och kontor.

Det finns inte mycket att göra annat än att avvakta och ligga på sängen i det dammiga tält som jag fått mig tilldelat av ”billeting office”, det kontor som fördelar sovplatser.

Två civilanställda kvinnor ligger och sover, oberörda av att luftkonditioneringen dånar som ett jetplan.

Jag väntar på svenske Jacob, som tjänstgör på Forward Operating Base, Iskan i Irak. Foto: Mats Strand

Kelly Kennedy, en kollega från Military Times, sitter med korslagda ben och skriver på sin dator.

Senaste gången hon besökte Kuwait var som soldat under Desert Storm. Då var allt sönderbombat och hon sov i ett hål i sanden trots att det var åskväder. Nu har hon återvänt som journalist, en framgångsrik sådan. Hon var den första som avslöjade missförhållande hos Walter Reed sjukhuset där veteraner tvingades bo bland råttor. Fast hon är så jetleggad att hon vaknade i natt varje gång någon stövlade in i tältet och slog på ljuset. Jag, som sov lika illa, är glad över att träffat henne. Det gör att tiden går lite snabbare.

Jacob, en svensk som tjänstgör som soldat i amerikanska armén och som jag träffade och skrev om för tre månader sedan sedan, ska enligt det senaste telefonsamtalet kanske anlända någon gång i kväll. Han är på väg tillbaks till sin militärbas efter att ha varit på femton dagars ledighet i USA, den enda semester han har på femton månader.

När och om han anländer till flygbasen i Kuwait ska han eskortera mig tillbaka till FOB, Forward Operating Base, Iskan, en gudsförgäten, dammig håla tre mil från Bagdad. Resan dit kan ta dagar så det känns bra att slippa färdas ensam.

Dessutom är Jacob vägen in i den här berättelsen som inte ska handla om politikers beslut eller om generaler, inte heller om irakiernas fruktansvärda lidande eller om USA ska stanna kvar i Irak eller ej.

Skälet till att jag återvänt är skildra en liten grupp soldaters vardag på Iskan. Vilka är de som riskerar att sprängas varje gång fordonen rullar ut genom grindarna? Varför har de valt ett sådant här liv? Vilka är de egentligen, dessa soldater som en del utmålar som känslokalla mördarrobotar och andra som hjältar?

Frågorna är många och jag vet faktiskt inte om jag kommer hitta några svar.

Just nu, medan jag ligger här på sängen med en smutsig hopvikt filt som huvudkudde, vet jag inte ens om jag kommer att träffa Jacob.

Allt hänger i den sandiga, varma luften.

(Ur Johanne Hildebrandts Irak-blogg, juni-juli 2007)