|
|
|
|
|
Nyligen berättade jag för en grupp lärarrepresentanter några negativa episoder från min dotters just avslutade gymnasietid. De trodde inte på mig. – Det där är inte sant, utbrast en av kvinnorna upprört. Det är inte första gången det händer. Det är vanligt att folk numera helt sonika förnekar andras konkreta skolerfarenhet. Det beror på att vi under 90-talet har fått en helt segregerad skola i Sverige. Människor med erfarenhet från bra skolor tror helt enkelt inte på berättelser från skolor som fått det sämre. Vi lever i skilda världar, och det som är vardag i den ena skolan framstår som helvetesskildringar i den andra.Det går helt enkelt inte längre att tala om Den Svenska Skolan, vilket alla siffror om segregeringen visar. För första gången på mer än hundra år är vi på väg mot en grymt klasskiktad skola. Var har det politiska beslutet tagits, och med vilken demokratisk rätt? I Sverige har vi ända sedan den liberale skolministern Fridtjuv Bergs dagar för 100 år sedan haft en tradition med likvärdig skola för alla. Den har knappast varit partiskiljande. Under 80-talet har den förespråkats av skolministrar som Lena Hjelm-Wallén (s), Britt Mogård (m) och Birgit Rodhe (fp). Att olika sociala klasser ska gå i samma skolor, och få samma utbildning, för att mildra sociala skillnader och uppmuntra gemensam strävan och samarbete var kärnan redan i folkskoletanken, enhetsskole- och senare i grundskoletanken. Den som så länge präglat vårt land från Ellen Key fram till idag. Men nu har alla sådana tankar sopats undan av en enda skolparoll: valfrihet. Hur kunde det ske? Och hur kunde man köra över den massiva väljaropinion som faktiskt står bakom den svenska grundskolan.Som bl a sociologen Stefan Svallfors visat, finns det massiva majoriteter bland alla partiers väljare för en generell skola. Cirka 80 procent är beredda att betala högre skatt för att få behålla standarden på skolan. Och stödet växer under 90-talet. Hela 87 procent av väljarna vill att skolan ska drivas av det offentliga och inte privatiseras! Ändå fortsätter systemskiftet. 1993 fanns 106 friskolor, idag finns 472 och fler står på kö. Partierna vägrar alltså att representera sina väljare. För några år sedan skrev Tomas Englund, professor i pedagogik i Stockholm: ”Den medborgarskola som successivt byggts upp under årtionden håller nu på att raseras. Medborgarnas demokratiska styrning av skolan, genom stat och kommun, ersätts av enskilda föräldragruppers och samfunds. Utvecklingen leder fram till ett segregerat samhälle.” Ja, där är vi redan. Och sedan förvånar sig samma elit som drivit igenom valfrihet, att grupphat och motsättningar växer fram mellan olika ungdomsgrupper. Hur tycker de ungdomarna skulle reagera, när skolan i kvarteret intill har 30 procent mer pengar än deras skola? Och den rikare skolan bara tar emot dem som bor i rätt villaområde? Likvärdighet är numera bara ett värdelöst ord som politiker använder i valmanifest. De rika skolorna är fulla. Och vi föräldrar som ”bor fel” har minst av allt valfrihet. När vi berättar hur det ser ut i våra barns skolor, blir vi anklagade för att ljuga. Den verklighet vi upplever får helt enkelt inte existera. Den förnekas. Den passar inte i Positiva Sverige. Det system som nu växer fram innebär ingenting mer än starka föräldras rätt att välja bort dåliga skolor för sina barn.Och i de alltmer utarmade skolor som ingen satsar på, får de andra barnen gå. De två senaste regeringarna har, genom sin segregerande skolpolitik, skapat två skilda världar i Sverige. Det kommer att få effekter långt utanför skolan. Det samhälle som inte satsar på sina skolor, kommer att behöva sina fängelser. Margareta Norlin
 Slutbetyg i alla svenska gymnasieklasser 1997 - tabell Vart är svenska skolan på väg? Margareta Norlin: Skolans skilda världar Slitet och trångt - men bäst i Sverige |
