Aftonbladet  
Aftonbladet  

17 oktober 1997

Välkommen till Puls CD-arkiv

Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö.
Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus.
Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.


Mästerligt!

Mycket bra

Bra

Godkänt

Dåligt

Uselt!


A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

X

XTC: Fossil fuel - The XTC singles 1977-92 (Virgin) Swindon-bandet fick aldrig den berömmelse de förtjänade. Men vilka låtar…och då tänker jag inte bara på "Senses working overtime" och "Making plans for Nigel". Bortsett från de tidigaste alstren är det en njutning att återupptäcka XTC på den här CD-dubbeln.
Anders Hvidfeldt


XZIBIT: At the speed of life (Loud/BMG) Xzibit är en kär pojke bland de i Los Angeles, Västkustens undergroundposse, som säger sig vara nere med en riktigahip hopen, och nu när Xzibit, som haft en hit med "Paparazzi", ska solodebutera samlas förstås restenav LA:s respekterade , såna som Saafir, Ras Kass, Muggs och Alkaholiks - E-Swift och Diamond D har också producerat - såsom är brukligt i såna här ryggdunkarsammanhang. Xzibit representerar rätt originell men inte så omväxlande hip hop och är förmodligen inte en MC som kommer att citeras i hundra år framöver.
Men nere är han.
Anna Björkman


Y


YEAH RIGHT: Freak (Import) Skenet bedrar. Bakom ett uselt bandnamn kan det dölja sig den bästa musik. Den debuterande amerikanska trion låter som ett No Doubt som stulit en stridsvagn, virat in sig i taggtråd och brutalt kört över alla tendenser till pop i sin musik. Antagligen är det sångerskan Rinat som ger mig dessa associationer, samt det faktum att Yeah Right har något som ger glatt humör i botten. Detta trots pessimistiska och argsinta texter, och att de inte sparar på varken på smattrande, ilsnabba trummor eller vassa gitarrsolon. Yeah Right spelar nämligen metall och inget annat.
Bella Stenberg


YELLO: Pocket Universe (Mercury/PolyGram) Förr i tiden, på 80-talet, när de chockade världen med små knäppa ljudexperiment betitlade ”Bostich”, ”Oh yeah” eller ”The race” någon gång om året var Yello faktiskt rätt kul. I dag, när modern dansmusik rasar fram lika snabbt och okontrollerbart som en genomsnittlig lavin, känns duon plötsligt ganska stelbent och ointressant, hur mycket hjälp de än tar av en hipp DJ som Carl Cox. En ljuspunkt, en rejäl sådan, är singeln ”To the sea”. Men det är nästan helt och hållet gästande Stina Nordenstams förtjänst.
Håkan Steen


TRISHA YEARWOOD: Songbook - A collection of hits (MCA) Country som då och då är farligt nära att bli för sliskig. Men för det mesta klarar Trisha Yearwood balansgången och den som inte faller för ”The song remembers when” och ”XXX’s and OOO’s (An american girl)” måste ha ett hjärta av is. Missa inte chansen att lära känna en av countryns mest förtjusande sångerskor. (97/09/26)
Anders Hvidfeldt


YES: Keys to ascension (Essential) 10:16, 20:32, 18:33, 19:14...slå de låtlängderna, den som kan. Bara extrema självplågare kan glädjas över ett återförenat Yes, med snudd på originalsättning (trummisen Bill Bruford saknas). Livedubbel med sju ”klassiker” och två nya studiospår i samma stil.
Anders Hvidfeldt


CLAS YNGSTRÖM: Fat guitar (Viceroy Rec/Border)
Gamla Sky High-Clas är tillbaka i amerikansk skrud, både skivbolaget och hans medmusikanter är amerikanare. Ray Davies-låten " Rainy day in june" som han gör med Supremes-sångerskan Mary Wilson är fin. Titellåten, "Mistreated" och lugna "Mutual respect" är också bra.
I kategorin fet blues, med fläskiga gitarrer är det här väldigt bra. Ingen kan ta ifrån Clas hans skicklighet som gitarrist, men, jag som älskade förra plattan " Fuzzface" där han frångick boggierocken och vågade sig in på nya marker, tycker att han stagnerat. Många av låtarna är helt enkelt för tråkiga. Gubblues som funkar på en rökig pub, men inte vill sig på platta.
Annika Sundbaum-Melin


DWIGHT YOAKAM: Gone (Reprise) Spänn fast sadeln och tryck ner cowboyhatten på skallen - Dwight Yoakam är här igen med tio frustande hästjazzpärlor. Somligt gränsar till utslätad svensk dansbandsmusik och Christer Sjögren rekommendes en lyssning på låtar som "Don´t be sad". Annat går i expressfart med pipande Farfisa-orgel och galopperande gitarrer.
Klart underhållande.
Anders Hvidfeldt


NEIL YOUNG: Dead man (Vapor) Överkurs räcker inte som beskrivning. Man måste vara fanatisk Neil Young-fan för att uppskatta de här instrumentala, bitvis skruvade styckena gjorda till Jim Jarmuschs nya film. Väldigt mycket överstyrd elgitarr och bara lite, lite tramporgel.
Anders Hvidfeldt


NEIL YOUNG & CRAZY HORSE: Broken Arrow (Warner)
En låt.
En enda låt på "Broken arrow" håller acceptabel klass; den rätt charmiga popcountrybagatellen "Changing highways". Övriga sju pendlar mellan det mediokra och det rent undermåliga. Mestadels står Neil Young - egentligen en av de verkligt stora i mitt universum - och legendariska Crazy Horse och slötuggar likgiltiga rock- och bluesriff i ofokuserat slow motion-tempo. Som hade de rökt ett kilo hasch till frukost varje morgon under inspelningen. Var. Inget händer, inget rör sig.
Värst är långa "Loose change", i vilken kanadensaren tragglar med ett och samma ackord, om och om igen, i bortåt fem minuter.
Den låten är en förolämpning. Detsamma gäller avslutande "Baby what you want me to do", en korkad blues inspelad på gammaldags bootleg-vis. Släck pipan, Neil.
Det här är, som danskarna säger, ynk.
Per Bjurman


NEIL YOUNG & CRAZY HORSE: Year of the horse (Reprise/Warner) Gubbfan försökte alltså skiva en limpa, skar sig i tummen och fick ställa in hela sommarens Europa-turné, inklusive den spelning som skulle ha hållits i Malmö i går.
Som kompensation får vi denna live-dubbel, inspelad under fjolårets vända med Crazy Horse.
En klen tröst, tyckerjag.
Det är ju inte precis kanadensarens första live - och absolut inte hans bästa. Mer hängivna Young-arkeologer kan i och för sig glädjas åt ett skäligen udda urval låtar. Mannen har grävt så djupt i arkiven att ”Pocahontas” och ”Sedan delivery” plötsligt framstår som välkända evergreens.
Tyvärr har han inga särskilt spännande versioner att komma med. På förstklassigfa föregångare som ”Live rust” och, framförallt, ”Arc weld”, lyckades han ju faktiskt, medelst tidernas grisigaste gitarrlarm, omforma halva sin sångkatalog. Här håller han sig i ett slags mellanläge. Det är rått emellanåt, men inte skrämmande rått.
Bäst är en elektrisk ”Pocahontas” och en finstämd, folkfärgad version av gamla ”Human highway” från ”Comes a time”. En mellan-live, om man kan uttrycka sig så. (97/06/13)
Per Bjurman


PAUL YOUNG: Paul Young (Eastwest) Paul Young har haft det motigt efter 80-talsframgångarna med ”Come back and stay” och ”Wherever I lay my hat”. Nu tar han sats igen efter fyra tysta år.
På menyn: idel lättsmält, radioanpassad pop med nya texmex-inslag och mindre av den gamla ”vita soulen”.
Young är en säker sångare. Men tyvärr lider comeback-cd:n brist på riktigt originella låtar. (97/05/23)
Anders Hvidfeldt


YO YO: Total control (EastWest/WEA) Enda gången jag överhuvuudtaget övervägt att skicka in någonting till en ”Fråga”-spalt var när Yo-Yo började svara på brev om mänskliga relationer och annat i musiktidningen Vibe. Hon skulle förmodligen inte föreslå att man som Foxy och Lil´ Kim ska leka porrdrottning. Till skillnad från dem har Yo Yo har varit med så länge att hon kan kallas institution och då darrar en kvinna aldrig på rösten.
Synd att den utslätade funk-produktionen är så supertråkig. Men som sagt, läs henne gärna.
Anna Björkman


Y & T: Musically Incorrect (MNW) De är flummiga, har en lätt instängd produktion som ett äkta sjuttiotalsband, med inslag av såväl gamla Sabbath, Whitesnake som AC/DC. Nytänkande i "Quicksand" där man blandar in österländska tongångar. Låtarna är kanon. Det här är hårdrock att må bra av. (29/9)
Annika Sundbaum-Melin


YVONNE: Yvonne (Beat) Ytterligare en briljant nykomling från Eskilstuna med ett enkelt förnamn som signatur och sargad själ. Det måste vara något speciellt med den staden. Eller också är det just det det inte är. Yvonne gör syntpop, strikt efter tidig mjältsjuk 80-talsmall och skulle lätt kunna bli en parodisk grimas - om uttrycket vore påklistrat. Men sextetten har täckning för sina Joy Division-lån. Det här är ynglingar som vet hur den där klumpen i mellangärdet omsätts i toner - och blir vacker. Sedan är sångaren Henrik de la Cour fantastisk som ställföreträdande Ian Curtis. En av årets svenska debuter.
Per Bjurman


YVONNE: Getting out, getting anywhere (Beat That!/Border) Jo, de har övertygat live några gånger, men debutalbumet ”For your pleasure” var en trist producerad och allt annat än nödvändig Joy Division-tripp. Häpnar således en smula över denna Jörgen Cremonese-rattade uppföljare. Inte bara för att det låter bättre, sparsmakat men klart och levande, utan framförallt för att det börjat låta Yvonne om Yvonne. Singeln ”Modern love” skvallrade om det utan att för den skull vara något märkvärdig. Men här finns annat som imponerar mer. Som den nästan dansanta ”Protect me” eller den mörka och elaka ”Scratch your way out”.Visserligen är dessa sex svartklädda Eskilstuna-gossar fortfarande svårtartat gothsega och storvulna emellanåt och även om Henric de la Cour kan påminna om en stjärna på scen har han i ärlighetens namn ingen särskilt stor röst. Men dagens Yvonne låter långt mer angelägna än jag någonsin trodde att jag skulle få höra dem. ”Getting out, getting anywhere” är ett stort steg framåt.
Håkan Steen


Z


FRANK ZAPPA: The lost episodes (Ryko). En finsmakar-CD. Bara ett exempel: vilka andra än obotliga Zappa-fanatiker (som undertecknad) faller i trans över "Lost in a whirlpool" från 1958 (eller 1959), med Zappa, hans bror Bobby och en ung Captain Beefheart. Eller originalinspelningen av "Inca road"? Totalt 30 spår ur geniet Zappas musikaliska liv.
Anders Hvidfeldt


FRANK ZAPPA: Have I offended someone? (Ryko) Vet inte om Zappas låtar verkligen förolämpar någon numera.
På den här samlingen, ihopsatt av legenden själv nåt år före hans död, finns låtar om bögar, satanister, feminister och mycket annat.
Den är inte lika lättlyssnad som förra hitsamlingen ”Strictly commercial”. Men jag tror ändå inte att Zappa-ovana öron får några större problem att hänga med och uppskatta musiken.
Mycket är ommixat, eller rekonstruerat enligt Zappa själv. 15 låtar varav några tidigare outgivna liveversioner.
Anders Hvidfeldt


FRANK ZAPPA: Strictly genteel (Ryko/MNW Ilr) Efter några välkomponerade Zappa-hitsamlingar kommer nu en samling med lite svårare grejer. Ja, inte svårt för freaksen, förstås...de har redan koll på de här 18 instrumentalarna. Egentligen är det knas att rycka loss stycken ut sitt sammanhang men om det kan få fler att upptäcka Zappa så må det vara förlåtet. Och låtar som ”Little umbrellas” kan man ju aldrig höra nog av. (97/06/13)
Anders Hvidfeldt


FRANK ZAPPA: 200 motels (Ryko) Sisådärja, äntligen släpps Zappas 25 år gamla ”turnédokumentär” på cd.
Men håller den än? Jodå. Ett mastigt, mångfacetterat verk med allt från knassång av stollarna Mark Volman och Howard Kaylan till mulligt orkestrerade bitar med The Royal Philharmonic Orchestra.
”200 motels” visar upp geniet Zappa i helfigur. Dessutom: bara ”Lonesome cowboy Burt” med joddelcountrysång av Jimmy Carl Black är värt pengarna. (97/10/17)
Anders Hvidfeldt

SOPHIE ZELMANI: Sophie Zelmani (Epic) En sak är säker: hade jag inte haft en aning om vem Sophie Zelmani var så inte skulle jag gissa att hon kom från Skogås utanför Stockholm. Anslaget är klassiskt, traditionellt och mycket amerikanskt. Men ändå eget. Redan första låten "I'd be broken" är en liten orgie i krispiga akustiska gitarrer, pedal steel, spröd stämsång och Sophies alldeles självklart vackra röst. En stilla knock. Men Sophie kan tuffa till sig, när hon vill. I "There must be a reason", en uppgörelse mellan mor och dotter, låter hon klart stöddigare. Och vilket körparti...i rakt nedstigande led från Crosby, Stills, Nash & Young. Sophies CD andas självförtroende in i minsta detalj; allt från de snygga omslagsfotona, via Lars Halapis stilrena produktion till Sophies sång och läckra låtar. Debut . . . jojo. En av de mest minnesvärda 1995.
Anders Hvidfeldt


MONICA ZETTERLUND: Det finns dagar (RCA) Rösten är måhända inte lika välsvarvad som förr, men banne mig inte långt ifrån.
Monica Zetterlunds namn är synonymt med stil och klass och hon har fortfarande oändligt mycket att lära ut till unga artister, inte minst om hur man tolkar en text.
”Det finns dagar” är gjord i intimt samarbete med Jan Sigurd och jag skäms när jag tänker på att jag tidigare mest hållit honom för att vara en halvhyfsad skådis. Särskilt som han här visar sig vara en text- och låtskrivare av rang.
”...om jag vore 20 år yngre skulle jag fria”, skriver Monica Z själv på omslaget om sin nya sångleverantör och när ni hört låtarna förstår ni varför.
De elegant orkestrerade kärleksballaderna är ömsom ljusa, ömsom svarta. Melonkoliska men aldrig deprimerande. Annat är sommarvarm svensk jazz i rakt nedstigande led från Beppe och Hasse & Tage. Mats Asplén från Bo Kaspers orkester är en av producenterna. Men han har inte försökt göra om eller modernisera Monica Zetterlund - och det ska vi vara glada för.
”Det finns dagar” är ett klassiskt Z-album. Så som hon alltid låtit. Som vi alltid vill ha henne. (97/05/02)
Anders Hvidfeldt


ZHANÉ: Saturday night (Motown/Polygram) Zhané, de är två som ni vet, är väl ungefär så långt ifrån bimbofällan vi kan komma och deras svala men effektiva disco är lika sofistikerad som flickorna ser ut.
Kort sagt: coolaste kvinno-idealet både före och efter klockan nio.
Självklart är också respekterade hip hop-gruppen The LOX med på titelspåret och i övrigt låter ”Saturday night” exakt som Zhanés förra skiva och det gläder oss alla som gärna tar till dansen efter tjejmiddagen.
Man blir så glad av Zhané.
Förutom när de kommer på den otroligt dåliga idén att göra cover på Chics ”Good times”.
Förmodligen ett påhitt av en karl. (97/05/02)
Anna Björkman


ZIFA: The last dog (Universal) Zifa heter egentligen Mikael Eriksson.
Två år gammal flyttade han med sina föräldrar till en by i Zaire och levde där i 15 år.
Nu skivdebuterar Mikael och det är väl inte så konstigt att åren i Afrika färgat av sig. För Zifa-musiken är sprittande, rytmisk afropop.
Paul Simon är bara en av flera kända artister som inspirerats av afrikansk populärmusik och Zifa ger sig ut på en liknande resa.
Och han lyckas bra - hela vägen.
”The last dog” är en cd att dansa till. Hundra procent gladpop. Den här killen kommer att höras mycket i radio i vår, var så säkra.
Anders Hvidfeldt


ZOIC: Total level of destruction (PLR) Lars Johanson, den begåvade gitarristen från Candlemass har med vänner från samma band, samt med sångaren Fredric Olsson (Veni Domine) gått vidare på den mörka linjen. Ganska proggressiv hårdrock, som med Fredrics sång för tankarna till såväl Queensryche som Dream Theatre. Det är tråkigt för Lars del att hans platta inte kom ut på marknaden redan för några år sedan, då hade materialet känns fräsht, men 1996 är nog tyvärr bara de mest inbitna intresserade av de här stilen. Vilket är synd på så rara ärter till musiker.
AnnikaSundbaum-Melin


ZUCCHERO SUGAR FORNACIARI: Greatest hits (Polydor) ”Greatest hits”...nåja. Sakta i backarna.
I Italien möjligen.
Snart tio år gamla ”Senza una donna” (duett med Paul Young) var en hyfsat stor hit runt Europa för Zucchero. Resten är raspig latinsk poprock och ganska charmigt - om man gillar sån musik.
Anders Hvidfeldt


ZZ TOP: Rhytmeen (RCA) Gibbons & Co karbonkopierar sig själva på album efter album sedan succén "Eliminator" (-83), det är vi vana vid nu. Denna gång har trion strippat bort de värsta syntharna till förmån för ett lite råare sound, men den överstyrda gitarren och viskande sången ekar ändå av en stark repriskänsla.
Och då Gibbons inte heller lyckas stuva om sina favoritriff på ett mer inspirerat sätt blir helheten tyvärr seeeeeg. Trots flera lödiga bluessolon.
Förutom det pigga titelspåret "Rythmeen" är det bara den verkligen slöa bluesstånkaren "Vincent Price blues" som sticker ut. Zzzzzzzzzzzz Top?
Ronny Olovsson


Å


HENRIK ÅBERG: Du är alltid en del utav mej (Big Bag/Sony) Henrik "Elvis" Åberg är 19 år, men riktar sig till en publik som passerade hans egen ålder för sisådär 40 år sedan. Inget fel med det. Även om jag tycker att det skulle vara intressantare för honom att flörta med min 20-åriga syrra istället för med min mormor. Elvisfansen finns ju också förstås.
Ty här kör man Elvisköret nästan rakt igenom och säger i utskicket att det här är en femtiotalsplatta med 90-talssound. Nåja, "Love me tender" gör Henrik hur som helst rörande vackert. Han har också en mycket bra röst och att Henrik är nåt annat än supermusikalisk är det inte tu tal om. Men låtvalet… Brrrr. "There goes my everything" ("Han är min sång och min glädje") "Han måste gå" (som Flamingo körde på 70-talet), "Blue Hawaii", "Jim"...
Christer Sjögren och Lasse Lönndal får se upp. För Henriks röst och sammetsbruna ögon kommer att bräcka dem båda och på Svensktoppen kommer man inte att få en lugn stund.
Annika Sundbaum-Melin


CAJSA-STINA ÅKERSTRÖM: Klädd för att gå (Metronome) Hon har talang för att skriva låtar, Cajsa-Stina. Hör bara låten med den ursvenska titeln "Socker, knäckebröd & chocklad" från hennes nya, andra album. Pigg, nästan "orupsk" pop om längtan efter kärlek och värme. Borde kunna bli en riktigt fet radiohit om den släpps på singel. Annars är det ont om rappa saker.
Cajsa-Stina har en förkärlek för småloja och svävande melodier. Titelspåret är västkustelegant, nånstans mellan Eagles och Steely Dan, och det finns ännu mer av den varan.
Cajsa-Stina sjunger avspänt och skönt, även om texterna oftast är allt annat än ljusa. "Kanske en ängel" är just en sån låt fylld av tårar, ensamhet och snålblåst, med bara ett pyttehopp om bättre tider. "Tänk om" handlar också om förlorad kärlek och tårfyllda minnen av en relation - och "Lyckan kommer lyckan går" är på exakt samma tema.
Deppdepp, alltså, och förmodligen en platta som snarare går hem hos tjejer än killar. Men succé blir det - helt klart.
Anders Hvidfeldt


Ä


Ö



A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.

Aftonbladet på internet distribueras via