Aftonbladet  
Aftonbladet  

17 oktober 1997

Välkommen till Puls CD-arkiv

Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö.
Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus.
Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.


Mästerligt!

Mycket bra

Bra

Godkänt

Dåligt

Uselt!


A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

S

SADIE: Sadie (BMG) Det hjälper inte att Sadie backas upp av internationella tungviktare som Gerry DeVeaux (låtskriare åt bl.a Lenny Kravitz) Tim Laws och Bryan Powell. Hon framstår ändå som den hittills plattaste i vågen av unga svenska r&b-sångerskor. Hon sjunger hyggligt, men musiken lämnar inga avtryck. Den är för vattnig och uddlös.
Per Bjurman


SAHARA SNOW: Sahara snow (MTM) Rick Springfield var när det begav sig en mycket populär rocksångare som bland annat gjorde hiten ”Rock of life”. I dag kör han städad vuxenrock med Bob Marlette och Tim Pierce i Sahara Snow. Min AORälskande kollega tycker att det här är fantastiskt, personligen tycker jag att det är snyggt och välproducerat men alldelles för välkammat för att det ska gå att hetsa upp sig över. (97/09/12)
Annika Sundbaum-Melin


THE SAINTS: Howling (Blue rose/MNW) Den hårdaste och råaste platta Chris Bailey varit inblandad i på säkert ett årtionde. Kanske den bästa också. Helt logiskt. Det är i den här sortens omgivning svensk-australiensarens sädiga, sjaviga låtar trivs bäst. Topparna på "Howling" är garagerockaren "Only stone" och fräckt svajiga "Something, somewhere, sometime". Den skulle ha kunnat platsa på en platta som "Eternally yours". Nästan.
Noterbart i övrigt är att svenskarna Joakim Täck, Måns Wieslander (släkt med handbollskungen?) och Andreas Jornwill ingår i 1996 års upplaga av The Saints. De gör inte bort sig.
Per Bjurman


SALARYMAN: Salaryman (City Slang/MNW ILR) "Vi spelar källare" brukar de här amerikanerna säga när någon frågar vad de håller på med. Och då det är rätt hopplöst att sätta ord på de ljuskygga ljudövningar som fyller den här debuten är det en beskrivning så god som någon. Salaryman samplar TV-program, programmerar märkliga synthljud och vräker då och då ut någon krämig gitarr över alltihop. Men tilltalet blir ändå förvånansvärt direkt. Och på sommaren är man ju av någon anledning extra mottaglig för den här sortens "sinnesutvidgande" rock, så Salaryman är värda åtminstone en chans. (97/07/25)
Håkan Steen


SANNE SALOMONSEN: 1996 (EMI) Sanne gör trygga rockstandards på danska. Stabilt och säkert, med sin alltid lika levande röst. Men här finns inte så mycket som fäster eller sticker ut. Hof, ungefär.
Ronny Olovsson


SALT: Delay me down and make me wah wah!!! (MVG) Ett av 90-talets mest begåvade svenska rockband tackar för sig med en samling av singel-b-sidor och lite tidigare outgivet.
Och får till flera nummer som rentav skulle platsat på trions finfina enda album ”Auscultate”.
Salt tacklar sina moderna amerikanska gitarrockinfluenser personligt och fängslande och Nina Ramsby sjunger som få.
Men varför sörja Salt? Två tredjedelar av gruppen återfinns numera i trion Grand Tone Music, som snart lär göra väsen av sig. (97/05/16)
Håkan Steen


IVAN SAND & RUST: Still Smokin - A Tribute to Neil Young (Welfare/MNW) Det roligaste med den här danska Neil Young-hyllningen är urvalet. Ivan Sand hoppar över självklarheterna och koncentrerar sig i stället på bortglömda guldkorn som "Ready For The Country", "Bite The Bullet" och "Don´t Take Your Love Away From Me". Tyvärr har framförandet vissa brister. Det är lite för stelt över lag, lite för gubbigt, lite för mycket Tuborg-skum i skägget. Ja, vill man vara fördomsfull kan man rent av säga att det låter för danskt.
Per Bjurman


CHRISTER SANDELIN: Jag lever nu (Sony) Jahaja.
Solarietarzan har haft en livskris.
Och nu ska vi få ta del av de storslagna insikter den fött...
Nej, vänta nu.
Jag ska inte såga den nye, ”seriöse” Christer Sandelin direkt på uppstuds.
Det vore i och för sig enkelt - och det är frestande. Särskilt när man läser flosklerna i den redan klassiska pressreleasen:
”Sandelins nya låtar är personliga, med ett eget förhållande till det vi kallar livet.”
Oh, dear...
Men faktiskt:
Jag tror Sandelins uppsåt är alldeles ärligt. Jag tror han gått i genom en riktigt omvälvande själslig kollaps och drivs av ett uppriktigt behov att få kanalisera slagget.
För det förtjänar han att tas på någorlunda allvar, trots allt.
Problemet är att det gamla Pepsodent-flinet från Freestyle inte behärskar det tunga anslaget. Han lyckas bara undantagsvis formulera rader som träffar hårdare än brådmogna fjortisars dagboksanteckningar. Merparten av texterna är faktiskt riktigt pinsamma pekoral.
Med skivhyllorna fulla av artister som sagt fjorton miljoner gånger intressantare saker i ämnet - Lundell, Dylan, Cohen och vilka ni vill - känns det aningen svårt att bry sig.
Också musikaliskt trampar vår vän rätt snett. Soloartisten Christer Sandelin har, tycker jag, varit rätt bra på lättsam technicolor-pop och även här prickar han emellanåt in en och annan fin melodislinga. Ingen dock tillräckligt fin för att kompensera bristerna - den bombastiska (över-) produktionen, de såsiga arrangemangen och det ansträngda framförandet.
In i solariet igen, ”Chrille”. Det blir bättre då.
Per Bjurman


CHRISTER SANDELIN: Mördande intelligens (Sweden Music) För inte så värst många år sedan sprutade han ur sig läckra popkarameller. Sen blev det tvärtyst. Men Christer Sandelin har inte tagit jobb som spärrvakt i tunnelbanan. Nu ger han sig på filmmusik och visar att han har begåvning för sånt också. Stämningsfullt, vackert och suggestivt - rakt igenom.
Anders Hvidfeldt


SANNA: Questions (Rival/Bmg) Svenska Sanna har en mogen röst med massor av känslor och hon leker med sin röst. Till skillnad från många andra duktiga, men stereotypa svenska sångerskor rymmer hennes röst ett djup och en nerv som berör. Hon tar ut svängarna ordentligt och skriver sitt material själv. Vad som möjligen saknas är en ordentlig hitlåt, i övrigt kan Sanna lätt konkurrera både med Alanis Morisette och de andra högddjuren bland kvinnliga sångerskor.
Annika Sundbaum-Melin


SATANIC SURFERS 666 motor inn (Burning Heart) Det känns som att all punk är bättre än det som Offspring förstörde kvällen med i måndags, men i ärlighetens namn roas jag inte nämnvärt av dessa lundensare heller. Förbannad, råsnabb punk med hårdrocktendenser, energiskt, passionerat och att döma av texterna på största allvar.
Kraften och viljan finns och det är rätt behagligt att bli överkörd en minut eller två. Men sedan börjar man desperat leta efter melodier och dynamik och sånt verkar dessa surfare inte kunna stava till.
Djävligt trist, om man säger.
Håkan Steen


SATOR, POSIES, MATTHEW SWEET M FL: Germs (tribute) - A small circle of friends (Dragnet/Sony) Tribute-träsket växer. Snart är det bara Paul Paljett som inte förärats ett album med andras underdåniga tolkningar. "A small circle of friends" ska ändå lyftas fram. Dels är hyllningsobjketet - kaliforniska punkkvartetten The Germs - underexponerat, dels har en hel del av de medverkande för omväxlings skull hittat annorlunda, roliga ingångar i materialet. Posies gör till exempel snirklig, mjuk Beach Boys-pop av adrenalinutbrottet "Richie Dagger's crime". Och Matthew Sweet förvandlar "Dragon lady" till svart elektronik-drama. Även Flea - jo, just han - Gumball och Meat Puppets känns påhittiga.
Svenska Sator står sig hyggligt i konkurrensen med en svärtad "The other newest one".
Per Bjurman


JOE SATRIANI, ERIC JOHNSON, STEVE VAI: G3 - Live In Concert (Epic/Sony) Att det här är en liveinspelning hörs inte så mycket på ljudet och tekniken, men på publikens entusiastiska applåder. Och jodå, gillar man gitarrer, så. De tre guragurusen spelar tre låtar var, och tre låtar ihop. Satriani, Johnson och Vai har olika spelstilar, och det är säkert därför de gemensamma låtarna är covers. (97/06/20)
Bella Stenberg


SAVAGE ROSE: Blank angel (Mega) Danska rockveteraner som funnits ett kvarts sekel tar sats igen med hjälp av diverse namnkunnig studioelit från Los Angeles. Inga märkvärdiga låtar, men det bär rätt långt ändå tack vare sångerskan Annisette - en tjej som utrustats med en synnerligen bluesig och personlig röst.
Anders Hvidfeldt


SAVATAGE: The wake of Magellan (Concrete) För tio år sedan gjorde Savatage ”Hall of the mountain king”, sitt bästa album. Sedan dess har de fått en smak på rockopera, vilket hörs tydligt. Tyvärr kombinerar ”The wake of magellan” det värsta från både metal och opera, och låter storvulen och svulstig samtidigt som den är själlös och ihålig. (97/10/10)
Bella Stenberg


SAVOY: Mary is coming (Warner) Morten Harkets solodebut var ingen höjdare och A-Ha-kollegan Pål Waktaars nya, allvarliga Savoy-projekt lär knappast däcka andra än superpatriotiska norrmän. Satsa på A-Ha-comeback - eller lägg ned!
Anders Hvidfeldt


BOZ SCAGGS: Come on home (Virgin) Tomas Ledin köar förmodligen redan utanför skivbutiken. Scaggs är en av Ledins hjältar.
Och för all del, amerikanen är inte dum alls för folk som letar efter rotmusik. ”Come on home” är ett stycke renodlad rhythm & blues, med fyra Scaggs-original. Resten är tolkningar av låtar vi tidigare hört med folk som T-Bone Walker, Bobby Bland och Sonny Boy Williamson.
Anders Hvidfeldt


SCARFACE The untouchable (Rap-A-Lot/Virgin) Houstons hårdaste, Herr Scarface, är tillbaka och gick rakt upp på USA-toppens förstaplats med ”The Untouchable” (men kommer alldeles säkert att puttas ned av Biggie). Ursprungligen förfinad i Geto Boys är Scarface en gammal idol, men ”förnyelse” var inte ordet Brad Jordan la vikt vid denna gång. Raspig röst och gangstalunk som vanligt, om än Mr Scarfaces alldeles omisskännliga egna sound. Men till slut blir det faktiskt en gång för mycket.
Anna Björkman


SCENTS: (Soap/MNW) I mer temperamentfyllda nummer, till exempel "Now this!" och "Virgin snow" tävlar Scents med de främsta av den svenska indiepopvågens survivors. Men de välkammade slåningarna vill av någon anledning hellre göra sval cocktailpop och när de gör det är de blott ett andra, eller tredje, klassens Eggstone. En liten eloge dock, för titlar som "Anyone can be a popjournalist" och "I want to be Alex from Blur". De vittnar i alla fall om humor.
Per Bjurman


JANNE SCHAFFER: Av ren lust (Earmeal) Just D tog den nyblivne 50-åringen under sina vingars beskydd i somras och det ska de ha all heder för. Schaffers musik må vara lite gammeldags. Men att karln kan lira gura bevisas med all önskvärd tydlighet på nya skivan - i spröda naturromantiska ballader och fläskig och tillbakalutad rock. Grattis på födelsedan i efterskott, förresten!
Anders Hvidfeldt


MIKE SCOTT: Still burning (Chrysalis/EMI) Det är en säregen artist, Waterboys-stjärnan Mike Scott. Han kan vara den mest innerliga, den mest nervige och glödande soulboy.
Samtidigt hemfaller han med obehagligt täta mellanrum till ett slags lagomrock så platt och tråkig att hela djungler vissnar.
Och dessvärre.
På detta andra soloalbum exponerar skotten den sistnämnda sidan med förundrande iver.
Här finns några hyggliga vackra ballader, ”Open” och kristet färgade ”Everlasting arms”, samt en storslagen Spector-flirt som heter ”Love anyway”. Den påminner oss om att det faktiskt var den här mannen som skrev och sjöng fantastiska kärleksförklaringen ”A man is in love”.
Men sen är det profillös, jämntjock gitarrpölsa för hela stentrista slanten.
Jag tänker osökt på Dave Stewart och är det nåt jag inte vill tänka på när jag lyssnar på musik så är det Dave Stewart.
Stolpscott... (97/10/03)
Per Bjurman


TIM SCOTT: Everywhere I've been (MD) Säg "hej" till en gammal hjälte. Tim Scott som vi träskrocksnördar minns från gamla goda Havalinas. Här återupplivad av ett gäng glada norrmän(?). Musikaliskt harakiri, med tanke på norsk rocks internationella status. Men Scotts låtskrivarkvalitéer överlever även detta. Resultatet är jordnära, stadigt och trevligt. Små rockbagateller med melodier som bär. Lite Tom Petty. Lite kul.
Ronny Olovsson


SCREAMIN' MOTHER: Screamin' mother (Roadrunner/Soundfront) Första svenska hårda rockplattan 1996 bådar gott för det kommande året. Screamin´mother spelar en slags avmätt, tung, ödesmättad, mycket melodiös rock, med influenser från både förr och nu. Industri, vanlig metall och rock i en elegant kombination. Screamin´mother har något så ovanligt som en egen stil, men efter halva plattan börjar det avmätta och kyliga kännas en aning trist och man önskar att sångaren kunde ryta till en smula för att bryta av jämmern.
Annika Sundbaum-Melin


IDDE SCHULTZ: Idde Schultz (MCA) Jag skulle kunna vara elak. Skriva att "här har vi så årets platta från Staffan Hellstrand, men den här gången låter han en körsångerska sjunga". Men jag är snäll. Sanningen är dock att Idde Schultz debutskiva osar av Hellstrand. Hans låtar (Hellstrand har lagt handen vid tio av elva spår) domineras som vanligt av gitarruppburna arrangemang med krydda av stråkar och blås, och texter fyllda med rytmiska upprepningar av fraser och ord. I fullträffar som "Fiskarna i haven" (en av de vackraste sånger Hellstrand skrivit) och "Vita hus och lila slätter" blir resultatet bländande. Iddes sångröst är oklanderlig, men möjligen lite profillös. Önskar att hon vågade sjunga ut lite mer. Ta i. Nu är hon bitvis väl så vän som systern. Den oundvikliga syskonjämförelsen vinner Irma på att hon skriver eget material som ger henne en helt annan artistisk personlighet. Hellstrands prägel är tyvärr alltför stark på Iddes debut för att vi riktigt ska kunna urskilja vad som är hennes musikaliska väsen.
Ronny Olovsson


IDDE SCHULTZ: Vad man gör (och inte gör) (Universal) Iddes debut var styrd av popräven Staffan Hellstrand som komponerade det mesta av materialet, inklusive megahiten ”Fiskarna i haven”.
Nu är den försynta damen tillbaka, med eget material. Bara en Hellstrand-låt. Hur ska det låta? Ska det hålla?
På A. säger vi ”Jumper”, på B. svarar vi ”bra”.
Idde har blivit strävare och rockigare. Inte fullt lika Berlin som konvolutbilden, men visst.
Det finns egen bärkraft, i den inledande sviten ”Hunger”, ”Riktigt på riktigt” och ”Faller” visar Idde att hon är mäktig att skapa väl så starka melodier som sin mentor. Textmässigt handlar det om vardagliga funderingar i ganska enkla ordalag. Och - visst - Iddes röst är begränsad och utan riv.
Ändå. Visst kan hon själv. (97/08/22)
Ronny Olovsson


IRMA SCHULTZ: Andas fritt (Columbia) Låten "Andas fritt" är just en luftig popfläkt, lätt att inandas. Som helhet är albumet "Andas fritt" däremot en mer tillbakadragen sak. Ett steg bort från popen. En samling sånger som går innåt. Lite jazziga, lite mer krävande. Lite smalare. Lite Eva Dahlgren goes jazz, på något märkligt sätt. Känner mig kluven. Å ena sidan sjunger Irma bitvis bättre än någonsin, å andra sidan känns anslaget ibland besvärande pretentiöst. En sober, ren och sofistikerad skiva. Men inte direkt kul. Synd.
Ronny Olovsson


IRMA SCHULTZ M FL: A bird that whistles - songs of Joni Mitchell (HiFidelity) Att ge sig på Joni Mitchell vittnar om stort mod. Om övermod. "Går vi för långt? Kliver vi in på helig mark?…", skriver Irma och gitarristen Jack Mittleman i CD-häftet. Svaret är ja.
Versionerna (både live- och studiospår) är i och för sig gjorda med värme och respekt. Irma & co tar inga onödiga risker utan lägger sig nära originalen. Säkert sympatisk lyssning - i en intim lokal som Lydmar i Stockholm. Men hemma? Vad ska jag med Irmas tolkning av "Hejira" till, egentligen?
Jonis egen är ju överlägsen.
Anders Hvidfeldt


MAURO SCOCCO: Godmorgon Sverige (Diesel) Ballader, ballader och åter ballader.
Ingen annan gör soul på svenska med lika utstuderat pricksäkra texter om kärlek, ofta kraschad och svart, som Mauro Scocco.
Ingen sjunger bättre.
Men en viss mättnad på kärleksballader kan ändå infinna sig. Även när Scocco, den mest slipade vi har på att inte trampa snett i den här ursvåra genren, är i farten.
Numera rör sig Scocco allt som oftast i ett minimalistiskt ljudlandskap, påverkad av R. Kelly och andra amerikanska soulartister. Arren är avskalade och enkla men letar sig ändå raka vägen in i hjärtat.
Det finns egentligen bara några få låtar på "Godmorgon Sverige" som bryter soulballad-dominansen, utan att på något vis vara rena danslåtar.
"Tillbaks till kärleken" inleder plattan, med läckert, vass funkbas. Inte dum alls. "För sista gången" (med text av Plura) har skivans läckraste refräng, där Scocco körar bakom sig själv. En klar favorit.
En annan låt som avviker (obs! positivt) från den vanliga trallen är "Bilder av dom vi var". I den kompas Scocco varsamt av Esbörn Svensson Trio. Bara flygel, kontrabas och trummor bakom Scoccos lätt Chet Baker-färgade, viskande röst.
Jazz i stället för soul - och det funkar.
Lite mer variation skulle inte ha skadat. Men missförstå mig inte, "Godmorgon Sverige" är verkligen ingen dålig skiva.
Den är, faktiskt, helt okej för mig.
Anders Hvidfeldt


SCORPIONS: Pure instinct (East/West/Warner) Scorpions instink talar om för dem exakt vilka ballader som för in dem på försäljningslistorna. Jag har inget emot vissa av Scorpions ballader, men det fanns en tid då de både kunde vara stenhårt brutala och göra de mest fantastiska ballader på samma platta. Nu är deras power ersatt av mjäk.
Allt som kunde kallas hårdrock i deras musik är numera gulligt Smokiekomp. Går Schenker på Sobril? Har Meine slutat röka? Standardkomp i gäspiga ballader med samma grundmelodi… Är detta bandet som skrev klassiker som "Dynamite" , "No one like you", "Another piece of meat"? Var är de feta refrängerna, känslan?
Scorpions har sålt sina själar - låt dem självdö!
Annika Sundbaum-Melin


DOROTHY SCOTT: Into the natural (Wolf Scott Records/Border) Begåvad singer-songwriter från New York som spelat med Carole King och Jeff Buckley men också turnerat en del i Sverige. På den här sexspårsdebuten kompas hon bland annat av keyboardisten Mats Öberg. Löst i formen men innerligt och vackert med pockande stråkar och fina akustiska gitarrer. Fans av Van Morrison, Joni Mitchell och Jane Siberry lär hitta en hel del hos Dorothy Scott. (97/06/20)
Håkan Steen


MIKE SCOTT: Bring 'em all in (Chrysalis) Inte alla låtskrivare klarar av att hålla lyssnarnas intresse vid liv med simpelt gitarrackompanjemang, lite piano och munspel ibland. Mästarna heter förstås Bob Dylan och Neil Young. Bruce Springsteen har testat med gott resultat - och Ulf Lundell har gett kompmusikerna ledigt på två lyckade album. Nu prövar Mike Scott från Waterboys vingarna på egen hand. Utan fioler, mandoliner, dragspel och andra instrument som tidigare gett färg åt Waterboys-låtarna. Och det funkar - över förväntan. Mästerverket heter "Long way to the light", en lång sång om hur Scott efter diverse irrfärder till New York till slut fått frid i själen i Findhorn Bay i Skottland. Men smaka även på "City full of ghosts (Dublin)". När jag hör den får jag en intensiv lust att ta första bästa Aer Lingus-flight till Irland.
Anders Hvidfeldt


SCRAPPY G: Str8 Pervin (MDD/MCA) Rar gangstarap representerad av Scrappy G, inflyttad från Iran till Stockholm för åtta år sedan.
Bakom sig har Scrappy bland annat lite Infinite Mass-kamrater såsom Rodde och förmodar att "Neva trippin" är inspelad hemma hos Björne Isbjörn i Los Angeles, hemstad för alla Scrappys hip hop-förebilder - från "biyatch" till årets rätta konjaksmärke, Scrappy har inte missat ett enda favorituttryck.
Å andra sidan, Hennessy sitter alltid fint när höstkylan faller på.
Scrappy G kan mycket väl vara Svärjes svar på Spice-1.
Anna Björkman


THE SEAHORSES: Do it yourself (Geffen/Universal) Alla som såg Stone Roses på Lollipopfestivalen 1995 såg ett band som redan börjat sjunga sin svanesång. Och den lät bra falskt emellanåt.
Splittringen bör ha känts som en stor befrielse för medlemmarna. Att det var så för gitarristen John Squire hörs tydligt på den här plattan.
Hans nya band låter nämligen både lustfyllt och harmoniskt.
Seahorses är knappast en helomvädning för Squire. Det här handlar mycket om Beatles psykedeliska period (ni som hajar syftningarna i en titel som ”Happiness is eggshaped” fattar precis) och tidig Pink Floyd ihopkokat med hejig glamrock och de där Zeppelin-tuggande bluesrockriffen som Squire odlade flitigt på Stone Roses and-ra album.
Det är retropop så det stänker om det, låtarna känns ”klassiska” för att greppen ofta är lätta att spåra, och inget här känns egentligen riktigt angeläget. Men mycket är både catchy och kul.
Det är Squires låtar som håller bäst. Bidragen från sångaren Chris Helme, vars röst dessutom gärna fick rymma lite mer färg, är inte lika intressanta.
Med tanke på influenserna får det anses som en lyckträff att ha fått loss Tony Visconti som producent. Bowies och Bolans gamle ljuddoktor ägnar sig ju numera annars bara åt riktigt exklusiva projekt, som Arvingarna. Men Visconti gör vad han ska. Soundet är rakt och krusidullfritt fast ändå dynamiskt.
I en favorit som ”Love is the law” stör det knappast, men lite för ofta far låtarna annars iväg i friformflummigt riffjammande. Seahorses får hellre dra åt det naivt glampoppiga, som i ”Round the universe”.
”Do it yourself” kommer knappast att rita om några kartor. Men den är ett minst lika trivsamt stycke retrounderhållning som Ocean Colour Scenes ”Moseley Shoals” i fjol. (97/05/23)
Håkan Steen


SEAR BLISS: Phantoms (Two Moons/MNW-ILR) De här ungrarna korsar primitiva influenser med symfoniska tendenser. Till de traditionella metallinstrumenten, det gnissliga gitarrljudet och den gnälligt skrovliga sången som är typisk för black metal har Sear Bliss fogat keyboards och trumpet. Dessutom har de lyckats med konststycket att få det oväntade att låta självklart. Särskilt trumpeten ger musiken en ny dimension, och ger en fin kontrast till dubbla baskaggar och ilskna vrål. Det gör Sear Bliss betydligt mer originella än de flesta av dagens metalband.
Bella Stenberg


SEAWEED: Spanaway (Hollywood/Polygram). Småsympatisk larmkvintett från Seattle med Sub Pop-bakgrund. Poppig punk med Red Red Meat i ena ringhörnan och Bad Religion i den andra. Fireside skulle gilla det här. Men de gör det faktiskt bättre själva.
Håkan Steen


SEBADOH: Harmacy (City Slang/Border). Sebadoh gör "en Popsicle". Jo, det faktiskt lite grand så. Den nordamerikanska lo fi-trion har vidgat vyerna sedan förra albumet, det i och för sig utmärkta "Bakesale", och vågar blanda sitt introverta skrammel med betydligt mer av de country- och folkrockinfluenser som tidigare mest legat och lurat i bakgrunden.
Tydligast blir det i Lou Barlows låtar, som genomgående utgör de största stunderna på "Harmacy". Där Jason Loewenstein står för de hårda, anarkistiska hardcoreattackerna är det Barlow som hittar de finaste melodierna och de färgrikaste stämningarna. Sprittande och på gränsen till naivt i poppiga "Ocean", stillsamt självrannsakande och smärtsamt vackert i ballader som "Willing to wait" eller "Perfect way". Albumet rymmer 19 spår och i fallet Sebadoh ligger det nästan i sakens natur att det ska spreta och dra åt lite för många håll.
Men även om allt var för sig inte är lysande finns det en dynamik i själva blandningen som är mycket givande.
Håkan Steen


SECRET GARDEN: White stones (Mercury) Norsk-irländsk duo som vann schlager-EM för två år sedan. Nu fortsätter Secret Garden mixa keltiskt med nordisk folkton. Bitvis skönt men efter ett tag är man spyfärdig på alla inställsamt sövande syntmattor och längtar efter lite drag. (97/05/09)
Anders Hvidfeldt


SECTOR SEX: På Oväntat Besök (Hot Stuff) Sector Sex är punkare från norr, med sitt största särmärke i texterna. De är välskrivna, ironiska - framför allt med de talande under-titlarna - och kul. Musiken varierar från övervägande snabb och slamrig, men snäll, punk, till långsammare och mer uppfinningsrik, som i "Lås Din Dörr", eller mer dramatisk, som i "Gråt För Mig". I "Blöta Drömmar" vågar bandet lägga in både sorgset blås och gungande reggae.
Bella Stenberg


SEELENWINTER: If soul turns into flesh (Massacre) Ett Östtyskt band som gjort en ganska bisarr platta. I vissa låtar är det nästan dansbandskomp till satans sång. I andra låtar är det ren, brutal hårdrock och i ytterligare några har de anammat popen. Engelska sjungen med tysk acce´nt är aldrig lätt att fördra,men det går när sångaren är bra. De spelar inte särskilt bra, men denna trio är ändå tillräckligt fantasifull för att väcka intresse. Kan bli något.
Annika Sundbaum-Melin


SEEING STARS: Seeing Stars (Borderline/Border) Marty Willson-Piper fortsätter sitt flackande. Soloplattor, inhopp i All About Eve, ett halvhyfsat Church-album i fjol och nu Seeing Stars, med folk från All About Eve och Mission.
Men stäng av goth-varnaren! Seeing Stars är mer melankoli åt Church-hållet, riktigt fin i exempelvis ”Where the rainstorm ends”.
Det svackar och växer 80-talsmossa här och var, men ska Willson-Piper nysta vidare på någon av sina trådar är det nog den här. (97/05/02)
Håkan Steen


SEPTEMBER 67: Lucky shoe (The Enclave/Virgin) Virginia-duon Shannon Worrell och Kristin Asbury skriver akustisk, sparsmakad och inte helt konventionell pop med lantlig doft. En favorit som David Lowery (Cracker) har del i produktionen och vore låtarna mer distinkta skulle alla som gillar Maria McKee, Sparklehorse och Liz Phair ha något att sätta på inköpslistan. Nästa gång, kanske? (97/05/02)
Håkan Steen


SEPULTURA: Roots (Roadrunner/MNW-ILR) Det är tre år sedan sist, men Sepultura kör över lyssnaren direkt. Musiken är tung, energisk och aggressiv. Alla berömmande metall-adjektiv passar in på brassarnas sjätte platta.
Bandet blandar förväntat med oväntat, och experimenterar med hemlandets rytmer och instrument. Förenandet av metall och tradition blir till en vilt sjudande häxbrygd. àRatamahattaà med portugisisk sång är rytmiskt pockande och "Itsari, den indianska låten, är en blivande livefavorit. Etno-inslagen kan kännas lite långdragna emellanåt, men de flesta låtarna är typiskt högklassig Sepultura-metall. "Roots Bloody Roots" är minst lika bra som "Refuse/Resist", och resterande låtar följer tätt i bakhasorna.
Sepultura bevisar återigen att de tillhör den absoluta toppen inom genren.
Bella Stenberg


BRIAN SETZER & HIS ORCHESTRA: Guitar slinger (MCA) "Bop bop/I wanna rip it/rock it/really bop it/Whoaaaaa/Davy Crockett/Everytime I hear that mellow saxophone//I wanna rock rock rock/Roll roll roll/Bop bop bop..."
De raderna, från låten "Mellow saxophone", citerade jag redan i måndags, i popkrönikan. Nu gör jag det igen.
De säger nämligen allt om hur det låter när Stray Cats-Brian och hans mäktiga storband fjuttar på sin högexplosiva krutblandning av rockabilly, storbandsjazz och Louis Jordan-inspirerad jump blues. Det är galet, det är roligt och det svänger så plomberna i övergommen lossnar (sant, dessvärre). Emellanåt, som i furiösa inledningsknocken "The house is rocki´n" kan man rent av få för sig att det är ett femton år äldre Rocket From The Crypt som är i farten.
Hinner du boka Setzer till Lollipop, Waxegård?
Per Bjurman


702: No doubt (Biv Ten) Det är inte som att hjulet upptäckts igen men modern och ivrig produktion i svängig R&B när den är som allra bäst.
Som att dina tre bästa tjejkompisar ger ut en skiva.
Anna Björkman


SEVEN MARY THREE: American standard (Mammoth/Atlantic) Hallå! Pearl Jam och Stone Temple Pilots finns ju redan.
Ronny Olovsson


SEVENTH PLANET: Time (Plan rec) Nja, två exmedlemmar från mörkrockarna i Destiny har gjort ett par bra låtar och musikerna är duktiga. Men, produktionen och mixen är förfärlig, sångaren tar i för livet men klarar det inte riktigt och det är för mesigt.
Annika Sundbaum-Melin


THE SHAMEN: Axis mutatis (Sony) Gamla singeln "Ebeneezer goode" svänger fortfarande. Men det här är stendött.
Ronny Olovsson


SHARON SHANNON: Each little thing (Grapevine) Den uppmärksamme Waterboys-lyssnaren känner igen Sharon Shannon från ”Room to roam”-albumet. Detta är Sharons tredje egna skiva och ännu ett exempel på att dragspel är ett grovt underskattat instrument. Traditionell irländsk musik med flera oväntade stickspår, som”The bag of cats” - med hiphop-rytmer i botten!
Anders Hvidfeldt


PAL SHAZAR: There's a wild thing in the house (Quicksilver) Hon har meriter. Spelat med Slow Children i Los Angeles. Skrivit låtar åt Matthew Sweet. Målat omslaget till Waterboys "Dream harder". Men hon har också låtar. Som lirkar sig in. Halvakustiska godbitar. Och en röst som stundtals låter Coutney Love, sedan Sheryl Crow. Beroende på tonläget. Och så har hon cool attityd.
Ronny Olovsson


SHEAVY: Blue Sky Mind (Dallas Tarr Records)
Om Sheavy skulle ställa upp i ”Sikta mot stjärnorna” som ett flummigt Black Sabbath med Ozzy på sång skulle de vinna överlägset. Men eftersom originalet alltid är bäst rekommenderar jag alla skivköpare att strunta i de kanadensiska kopiorna.
Bella Stenberg


SHED SEVEN: A maximum high (Polygram) Shed Seven brukar kallas britpop-skolans plattaste, tråkigaste, mest osvängiga band. Här ger de syn för sägen.
Per Bjurman


SHELTER: Beyond planet earth (Roadrunner) Calypso och ska? I samma låt? En låt av Shelter? Jag får rysningar av obehag.
Det som en gång var hardcore och som blev hittigt på ”Mantra” har på den femte plattan urartat helt. Shelter låtar mest klämkäcka och gulliga, oftast ganska ointressanta. Inte ens Krishnabudskapet eller den nya versionen av ”In Praise Of Others” lyckas lyfta helhetsintrycket tillräckligt. (97/09/12)
Bella Stenberg


SHERLOCK: Made to measure (Edelpitch) Så kom den till slut. Den efterlängtade debut-cd:n från en av Sveriges mest lovande hip hop-grupper. Och de infriar nästan alla förväntningar som uppstod när de släppte singeln ”Time Breathin’” för snart två år sedan. Nog märks det att grabbarna lyssnat en del på Wu Tang Clans mörka tongångar, men de gör utan tvekan något personligt. Straight outta Stocktown! (97/10/03)
Benjamin Mandre


SHIELD: Vampiresongs (Desperte Fight/House Of Kicks) Shield är ett väldigt ungt, väldigt gulligt och ovanligt melodiskt hardcoreband från Umeå. Fullängdsdebuten heter "Vampiresongs", och är klart vampyrfixerad. Ursött! Fast det är kanske fel ord i samband med hardcore, och Shield visar upp fullt av tyngd, brutalitet och aggressivitet också. En korsning av Entombed och Shelter har Shield kallats, och bara de får växa till sig kan de nog bli riktigt bra.
Bella Stenberg


SHIHAD: Shihad (Modern Music/Next Stop) Band från New Zealand är en raritet inom musikvärlden. Därför är det synd att Shihad därifrån inte är särskilt originella. De spelade metall förut, men bjuder nu på rock i samma slamriga kategori som Teraphy?. Visst låter kvartetten från andra sidan klotet okej, men de saknar irländarnas ångestfyllda nerv och talang för melodisnickeri. Deras tredje, något glättiga, platta lämnar inga bestående avtryck efter sig.
Bella Stenberg


MICHELLE SHOCKED: Kind hearted woman (BMG) MICHELLE SHOCKED: Mercury poise 1988-1995 (Mercury) Milda makter, två Michelle Shocked-CD - samma vecka.
Måste jag välja tar jag faktiskt den utsökta samlingen från Mercury, som Shocked numera lämnat efter ett klassiskt skivbolagsbråk. Där finns ”Anchorage” och ytterligare 12 låtar som visar att detta är en av de bästa och egensinnigaste kvinnliga låtskriverskorna i dag.
Nya ”Kind hearted woman” lider däremot av en rent häpnadsväckande idiotisk låtordning. Ingen artist som vill nå nya lyssnare inleder ett album med en primalskriklåt som ”Stillborn”. Ofattbart klantigt.
Men det tar sig, efter hand. Shoked levererar, sin vana trogen, nakna, skarpsinniga observationer från ett USA befolkat av vanliga, enkla människor. Ljusår från Hollywood.
”Cold comfort” och ”Fever breaks” är två sånger att spela sönder och det finns flera andra.
Anders Hvidfeldt


SHREDHEAD: Melting pot (North Of No South/Border) Norrlänningarnas tidigare försök att smälta ihop jazz med skum funk och hardcorepunk kändes överambitiösa och direkt jobbiga. På Michael Blair-producerade "Melting pot" är en slagverkare och en klarinettist samt mycket av experimentjazztendenserna försvunna och plötsligt känns Shredhead riktigt intressanta. Det rockar dynamiskt och intelligent och här finns gott om poptrådar att nysta vidare på. Och att Nina Ramsby från Salt gästar på några spår gör förstås ingenting sämre.
Håkan Steen


DAVID SHUTRICK: David (The Record Station) Fem år har gått sedan "Sambos på försök" och David Shutrick strävar envetet vidare, i sin jakt efter en större lyssnarskara.
I lilla Sverige är det inte alltid helt enkelt att ta steget från att vara recensentfavorit till att nå de högsta placeringarna på CD-listan. Inte för att jag tror att Shutrick når dit nu heller - men han han är absolut värd mer respons. Fjärde albumet innehåller några av hans bästa sånger. Hör "Plockepinn", en depptext i relationsgenren försedd med en osedvanligt pigg popmedodi eller "David", spetsad med luftig pedal steel. Inte illa alls.
Båda är ungefär lika lättflytande som Olle Ljungströms bästa alster. Beatles hör till Shutricks favoriter och det märks också, om man spetsar öronen. Men sämre förebilder kan man ju ha.
Shutrick har har aldrig krånglat till sina melodier och arr i onödan. Den här gången är både text och musik om möjligt ännu mer avskalade - och lekfulla - än tidigare. Det håller inte riktigt hela vägen. Men en bra bit. Ursvensk pop att myspysa till.
Anders Hvidfeldt


SHYHEIM: The lost generation (Noo Trybe/Virgin) Jag är allergisk mot artister i koltåldern och ändå kan jag inte låta bli att röras över Shyheim Franklins unga röst. Som Wu-Tangmedlem låter han heller inte som andra tonårsrappare. Han är varken brådmogen eller pubertal - snarare allvarlig, uppriktig, sårbar, lite rädd och vädjande. Man kan bara tycka synd om honom och alla andra killar som växer upp på fel plats med "fel" hudfärg och får en framtid som endast Hin Håle kan se fram emot.
Anette Masui


JANE SIBERRY: Teenager (Sheeba) Joni Mitchell är inte den enda kanadensiska låtskriverskan som hyllats av undertecknad i de här spalterna .
Jane Siberry är en annan tjej som fått många rosor. Tidigare har vi oftast hört henne med kompmusiker, på flera fina skivor. Men Jane Siberry har aldrig fått det genombrott hon så väl förtjänar och det är nog tveksamt om det kommer den här gången heller.
På egen skivetikett (som trots namnet inte har fått spons av ett känt kattmatsmärke...) bjuder Siberry på sina allra första låtar. När hon mixade en liveplatta nyligen fick hon tid över i studion och sjöng då in sina tidigaste alster igen.
Det är sprött, naket och nära. En röst ocn en akustisk gitarr. Inte alla förmår fängsla oss med så enkel medel. Men Jane Siberry lyckas.
Anders Hvidfeldt


SICK OF IT ALL: Built To Last (Warner) Sick Of It All är fortfarande arga. Så ”Built To Last” följer troget i spåren av deras tidigare plattor. Det är röjarhardcore som får det att spritta ordentligt i benen i sina bästa stunder, som i inledande ”Good Looking Out” och ”Us Vs. Them”, och som är mer än okej i sina sämre. Fast för det mesta ligger musiken i ett läge någonstans däremellan.
Bella Stenberg


SILMARILS: Silmarils (Warner) Funk på franska? Hårdrock på franska? Nej, tack. Det vore att föredra på många sätt om fransmännen kunde spränga lagret med Silmaril-plattor istället för atombomber i Mururoa.
Bella Stenberg


SILVERBULLET: Silverbullet (Fine tone/Border) Ännu en samling västsvenska slynglar som fått för sig att Göteborg ligger i Michigan och vänder sifferkombinatiopnen 1997 till 1969.
Trendråttor, muttrar surskallarna.
Men så länge våra mini-Stooges håller så här hög klass finns knappast någon anledning att klaga.
Silverbullet presenterar faktiskt det mest trovärdiga svenska oväsen jag stött på sedan Nomads. Det är rått, fysiskt, hårdsvängande och gjort på vad som verkar vara ren instinkt. Sådan bara några få besitter och ingen kan träna sig till.
Silverbullet lär aldrig nå någon stor publik, men kan likväl bli ett av de främsta svenska rock 'n' roll-banden
Per Bjurman


SILVER JEWS: The natural bridge (Domino/MNW ILR) På debuten ”Starlite walker” fick David Berman hjälp av Pavement-männen Steve Malkmus och Bob Nastanovich med att sno ihop sina country- och Velvet Underground-influenser till en tilltalande klarsynt och personlig lo fi-rock. Uppföljaren, med helt nya musiker som backar upp, känns lite torrare i sina stundtals helt skamlösa Lou Reed-tripper. Men texterna är lika trivsamt cyniska den här gången. Och Berman snor faktiskt från Rod Stewart också!
Håkan Steen


SILVER SUN: Silver sun (EMI) Om Oasis rullar sig i Beatles så har Silver Sun gnidit in sig med Beach Boys.
Och resultatet är kanske inte likvärdiga knock out-piller, men väl potent pojkrumspop.
Gitarrlarm, tralliga poprefränger och nostalgisk stämsång.
Gillar: ”Julia” och ”Lava”. (97/05/16)
Ronny Olovsson


STEPHEN SIMMONDS: Alone (Superstudio/Bmg) För fyra år sen hade Stephen Simmonds aldrig skrivit en låt eller haft en tanke på en popkarriär.
Nu albumdebuterar han - och låter så mogen, självklar och ”färdig” att man häpnar.
”Alone” är en styggt bra skiva.
Faktiskt en av de bästa svenska förstlingsverk jag hört, på evigheter.
För det första har Stephen Simmonds en sammetslen, känslig röst. Han sjunger inihelvete bra.
För det andra har Stehen Simmonds en naturlig fallenhet för att skriva ballader. Det mesta på ”Alone” är försiktigt och nervigt. Stilla soulpop med spår av hiphop och lite jazz.
Ska ni bara höra en låt så testa ”Now’s the time”, med förfinat superspel av Christian Falk, Mattias Torell, Pål Svendre och S.N.Y.K.O-stråkarna. 1997 görs det snyggare produktioner i Stockholm än i Los Angeles. Otroligt men sant.
För det tredje har Stephen Simmonds alla förutsättningar i världen att lyckas som scenartist. Såg honom värma upp för Eric Gadd på Berns i Stockholm i söndags kväll och även live har Simmonds full koll på läget.
Lägg därtill att Lisa Nilsson-duetten ”Tears never dry” rusade upp från sjunde till första plats på Tracks-listan i lördags. Stephen Simmonds har flyt nu och jag tror att han blir stor.
Riktigt, riktigt stor.
Anders Hvidfeldt


SIMPLY RED: Greatest hits (eastwest) Få låtskrivare gör så elegant, högkvalitativ soulpop som Mick Hucknall - och få sjunger så bra. Nu har han samlat 15 av Simply Reds bästa låtar på en CD och det är namnam för alla som vågar erkänna att de gillar sånt här härligt slisk.
Anders Hvidfeldt


SIMPLY RED: Life (Warner) Det kan bli aningen för mycket av det goda, av välkammad soulpop, när Mick Hucknall är i gång. Mannen har högsta betyg i sång - och mot hans låtskrivartalang finns inte mycket att invända. "Life" är lika professionellt välgjord som Simply Reds tidigare plattor. Näst intill kyligt perfekt. Vad som behövs på skivor som den här är överraskningar. Nåt som skakar om. Nya grepp. "Fairground" är just en sån låt, med annorlunda, hetsiga rytmer och udda harmonier. Det hade behövts ännu fler sådana låtar på "Life".
Anders Hvidfeldt


SINDY KILLS ME: Sindy kills me (Beat That!) I verserna av "Acetone" låter Pija Niemi lite som i Skin i Skunk Anansie. En liten pigg flickröst som brottas för att göra sig hörd bland brölande gitarrer. Kontrasten mellan röst och musik blir till en enhet. Och det fungerar - igen.
Sindy Kills Me är annars oslipade, ruffiga och halvfärdiga. Och lite är det där tjusningen ligger. Lite på samma sätt som Broder Daniel charmar oss med sin valhänta gitarrpop.
Skillnaden är att Sindy Kills Me låter mera, större. Här anar jag något som kan växa. Precis som tidiga inspelningar med Fireside formligen pyste av potential.
Punkexplosionen "Erick 18", starka "Silvershadow" och de vilda riffen "Motor" är stygga avgångsbetyg i den tyngre rockskolan.
Ronny Olovsson


SINGER: Fill in the blanks (Crank) Ett ord: Distat.
Två ord: Det rockar.
Och det kommer från Karlstad i Värmland. Fast finns numera i Stockholm (nej, jag menar inte björnen…). Singer heter bandet. "Fill in the blanks" heter skivan. Bitvis en riktigt bländande debut, och i allt väsentligt ett utropstecken i vårens skivflod. De säger sig sno från Iron Maiden(?) så väl som Björk. Men resultatet låter mer som Soundgarden möter ett övertänt, ungt U2 i ett nedlagt tyskt stålverk. Energisk, styvnackad, adrenalinstinn… Några fler ord som passar. Ibland - som i "Supernova" och "Lion" - känns det som om kvartetten är något magiskt på spåren.
Ronny Olovsson


SINN FENN: Usling (NSM) "Men en sak ska ni komma ihåg, han var vackrast av alla som barn", diktar Sinn Fenn om det gamla fyllot som ingen vill se åt. Lika vackert, lika sorgligt som Barbro Hörbergs texter en gång. Sinn Fenn är skickliga på att skapa stämningar i såväl text som musik, vare sig du nu vill svinga din bägareeller ta livet av dig. En stor dos Pogues, kryddat med lite Lars Demian. Syndig Brännvisromantik i folkrockton.
Annika Sundbaum-Melin


SIRRAH: Acme (MFN/MNW-ILR) Brittiska Sirrah består av musiker skolade inom den klassiska musiken, bland annat en operasångerska och en violinissa, vilket lämnar tydliga avtryck på deras doom/gothmetall. De har även en mer deathmetallik sångare, men det är inte han som står för plattans höjdpunkter. Bäst är dock låten "Panaceaà, där bandet släpper loss i vad som mest påminner om en gammal jazzig slagdänga.
Bella Stenberg


16 HORSEPOWER: Sackcloth 'n' ashes (A&M) David Eugene Edwards & Co har samma anslag som en gång gjorde The Brandos till mina favoriter. Samma kräva, karga. Bitvis låter det som om Nick Cave besökt vilda västern och tjurat till rejält i något gistet stall. Bra.
Ronny Olovsson


60 FT DOLLS: The big 3 (Indolent/BMG) "Jaha, ännu ett brittiskt band som försöker rocka", tänkte jag när den här Wales-trion värmde upp för Oasis härom veckan. Trots en rätt charmig kaxighet kändes bandet sådär osvängigt ansträngt som band från den delen av världen av någon anledning ofta gör när de närmar sig rock'n'roll. Tror rentav jag associerade till Leatherface, och då förstår ni som hört dem på vilken nivå vi rör oss.
På platta är det bättre. Inte för att Richard Parfitt (inga Status Quo-kopplingar alls, faktiskt) har så mycket att säga oss, men här finns en hel del fint larm, med Clash i replokalen intill, AC/DC på våningen under och några blandkassetter med 60-talspop i bandaren på fiket om hörnet.
Och, ja, det rockar riktigt bra på sina ställen, i "Loser" till exempel.
Håkan Steen


THE 69 EYES: Wrap your troubles in dreams (MNW) Dessa finska grabbar ser ut som en misslyckad blandning mellan Hanoi Rocks och Mötley Crüe, men soundet på tredje plattan är åt industriglamhållet och mycket speciellt. Skitig och ultramodern rock n´roll man vill höra mer av.
Annika Sundbaum-Melin


CHRISTER SJÖGREN: Varför är solen så röd (NMG/Frituna)
Det är roligt att Christer Sjögren gör den här djärva satsningen med Julio Iglesisas producent Ramón Arcusa. Trevligt också att han skippat töntlooken från singeln och här har ett betydligt läckrare konvolut (på innerkonvolutet kan vi också se vilka sportfirmor som sponsrar projektet..).
Det här är mycket bättre än något av det Vikingarna gjort. Framförallt därför att de musikaliska insatserna är så mycket mer imponerande. Soundet är en syndigt proffsig anpassning mellan smet och samba.
Det är bara med "Lambada" de misslyckas.
Det är nästan obegriplig hur något så svängigt och glatt kan låta så tråkigt. "Jag vill dansa med dig" och "Quando, Quando, Quando" känns inte heller så pigg, hade inte Lasse Lönndahl en hit med den sistnämnda redan på 50-talet?
Betydligt bättre är läckra "San Martinho" och "Cecilia". Sånger där de sydamerikanska sambatonerna tilllåts svänga. Spotnicks gamla hit "Johnny Guitar" heter här "Ännu en dag" och är inte heller pjåkig.
Men allra bäst på plattan är Söderberg/Philipssons "Crying inte the moonlight" (på svenska "Månsken i Augusti"), då man får åtminstone ett litet prov på all den röststyrka Christer besitter.
Annars är tyvärr hans röstläge monotont. En brutalare gallring i låtmaterialet hade heller inte skadat.
Christer måste våga lämna dansbandsträsket helt och hållet innan han kan bli den fulländade artist han har kapacitet att bli.
Annika Sundbaum-Melin


THE SKELETONS: Nothing to lose (Hightone/MNW) nte lika hot som förra plattan kanske, men en rätt uppfriskande dos godmodig, busig ramalama. Man ska vara bra sur i skallen för att kunna motstå saker som ”On your way down” och ”Country boys don't cry”. (97/06/13)
Per Bjurman


SKIN OF TEARS: Shit Happens (Lost & Found/House Of Kicks) Tyska Skin Of Tears spelar den typiska glada och humorfyllda hardcorepunk (melodicore) som är så populär nu, med band som NOFX och Millencolin. De nyttjar emellertid inga blåsinstrument, och verkar lite mer förtjusta i vanlig poprock. Ett exempel på det är de charmiga coverlåtarna, Don Henleys àBoys Of Summerà och Corey Harts àSunglasses At Nightà.
Bella Stenberg


THORE SKOGMAN: Än är det drag (Music on line) Tag tre stycken hårdrockare i form av forna Europemedlemmar (Ian Haugland, Mic Michaeli, John Levén), ett gäng Skogmanhits och Thore själv som vokalist - resultatet blir bisarrt, kultigt, besinningslöst, sjukt...Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det egentligen är, mer än att det är skitkul . ”Tio tusen röda rosor”, ”Bergsprängartango i Gällivare” i brutala, roliga versioner. Thore Skogman och Europe - Torup i våra hjärtan, den här CD:n klarar du dig inte utan på midsommarfesten. (97/06/20)
Annika Sundbaum-Melin


SKUNK ANANSIE: Paranoid & sunburnt (Virgin) Hon är svart. Skinnskalle. Lesbisk. Och förbannad. Brittiskan Skin i Skunk Anansie är nästan för mycket på en gång. Vresig. Reslig. Farlig. Och bra. Hon sammanfattar det bäst själv: "it takes blood and guts to be this cool, but I'm still just a cliche". Se där - en skunk som inte stinker.
Ronny Olovsson


SKUNK ANANSIE: Stoosh (One Little Indian/Virgin) Skin skriker hysteriskt på omslaget samt en hel del på plattan också. Hon sjunger kaxigt och rakt om sex och har en t-shirt som det står "fitta" på. Och inleder albumet med "Yes it's fucking political", en låt lika dumt plakatmålande som "Little baby swastikka" på förra plattan.
Vi fattar ju. Hon är förbannad. Hon vill provocera. Men när hon kör upp det i ansiktet på oss så här blir hon bara tröttande.
Skunk Anansies debutalbum "Paranoid & sunburnt" rymde flera bra låtar och britternas Zeppelin-bottnade grungepop kändes faktiskt både fräsch och imponerande kraftfull. Uppföljaren låter mest som, ja, en uppföljare. Samma koncept, samma simpla ilska, samma blandning av hårda attacker och möjliga radiohits, om än utan vare sig blodfyllda explosioner som "Selling Jesus" eller popsnärtar som "I can dream".
I "We love your apathy" kommer skunkarna visserligen nära, en hygglig låt med viss substans även textmässigt. Jag låter även "Twisted (Everyday hurts)" och singeln "All I want" passera. Mycket mer av värde finns det dock inte på "Stoosh". Missriktad energi, på något vis.
Håkan Steen


SKYCLAD: Irrational Anthems (Massacre/House Of Kicks) Inledningen är briljant. "Inequality Street" är en låt inspirerad av filmen "Forrest Gump" och fyndigt döpt efter chokladmärket Quality Street. De brittiska folkmetallarnas sound blir bara mer och mer lättillgängligt och melodiöst. Skyclads keltiska inslag finns förstås kvar, och fiolerna tycks vara ännu mer framträdande än förut. Bandet leker in olika influenser i musiken, och håller hög klass som alltid. Den här gånger sjunger till och med Martin Walkyier på sina ställen. Det går absolut inte att höra att den här mannen under tiden med Sabbat sjöng som en hes groda kväker.
Bella Stenberg


SKYCLAD: The Answer Machine? (Massacre/House Of Kicks) Nu har det gått för långt. Tyvärr tvingas jag ge upp hoppet om Skyclad. Engelsmännen som en gång i tiden blandade folkmusik och metal på det mest underbara sätt spelar nu mjäkigt folkrockbjäfs utan en gnutta hårdhet. Fast värst av allt är nog hur texterna försämrats. Och det verkar bara blir värre för varje skiva.
Det som räddar till plattan tll godkänt är att ett par av låtarna ändå är rätt schyssta - om man låtsas att det är ett annat band än Skyclad som gjort dem. (97/09/12)
Bella Stenberg


SKYCLAD: Qui avant-garde a chance (Massacre/House Of Kicks) De keltiska metallkämparna är numera fallna hjältar. På sina två senaste plattor har bandet dragit allt mer åt vanlig rock, och här har de fastnat helt i rockens, ja nästan popens, klor. För det här är smörigt och ometalliskt, och just kombinationen arg tyngd och folkmusik som gjorde Skyclad så oemtoståndliga är borta.
Men om man tänker positivt, och ser plattan som en ny skiva med ett nytt band är det riktigt bra. Dock inget för dem som diggar Skyclad för hur Martin Walkyier var under Sabbat-tiden.
Bella Stenberg


LUKE SLATER: Freek funk (NovaMute/MNW ILR) I flera års tid har jag försökt förstå vem Luke Slater egentligen är. Om han är en eftertänksam musikteoretiker som komponerar krävande elektronmusik, som med 7th plain. Eller om han föredrar att ägna sig åt danspubliken, vilket han så ofta gjort under namnet Planetary Assault System.
Jag börjar sakta inse att han helst gör allt det där. Och gärna lite till.
För ”Freek funk” balanserar på gränsen mellan svävande ambient och stenhårda beats. Och pendeln svänger från lättillgängligt till närmast ogreppbart.
Men tack vare att han behärskar alla uttrycksmedel så bra, funkar det hela vägen. Både i elaka electrospåret ”Are you there”, med en voxerröst som kunde skrämma slag på självaste Prodigy.
Och i nästan humoristiskt avväpnande jazzflörten ”Bless bless”, där ett helt gäng galna slagverkare tycks löpa amok på ett skrotupplag. För att inte tala om de där underbart vackra styckena han gömt undan i slutet - ”Black cloud” och ”Walking the line”.
Men även i de ögonblick då han manglar som hårdast lyckas han finna häpnadsväckande nyanser. Det är det som gör ”Freek funk” till ett så stort album. (971024)
Benjamin Mandre


SLAYER: Undisputed Attitude (American Recordings/BMG) Coverplattor är ett onödigt mode, men ska man nu ändå göra en, så bör man göra den bra. Och ärligt. Det gör Slayer.
I ett rasande tempo tolkar de tolv amerikanska hardcorepunklåtar från åttiotalet, av band som Minor Threat, TSOL och Suicidal Tendencies. Musiken låter som både Slayer och originalen, och det spritter ordentligt i benen och headbangarmuskeln. Dessutom finns två tidigare oinspelade gamla Slayerlåtar, samt nyskrivna àGeminià. Med den visar Slayer varför de är ett av världens största metalband - hade alla låtar varit sådana här istället för covers hade jag nog delat ut fem plus.
Bella Stenberg


SLIM DUNLAP: Times like this (Restless/Border) Slim Dunlap var gitarrist i en sen upplaga av Replacements, vilket hörs på denna hans andra platta i eget namn. Vi snackar slängig, spontan amerikansk rock med popspets. Som bäst hittar Dunlap några bitterljuva melodier i ren Paul Westerberg-klass. Som sämst låter detta lika trött som det krafs man brukar hitta i slutet av Keith Richards soloplattor.
Håkan Steen


SLINGBACKS: All pop, no star (Virgin) Två flickor och en pojke från Wales får hjälp av självaste Mitch Easter med att plocka ihop ett gäng småsmarta, smålarmiga gitarrpopdängor i klassisk stil. Jag gillar T Rex-flirtarna i titellåten och snärten i ”No way down” och inget är egentligen direkt dåligt. Men jämför med exempelvis Brainpool och inse att det går tretton Slingbacks på dussinet.
Håkan Steen


THE SLOAN: One chord to another (The Enclave) En av de mest originella popplattor jag hört det senaste året. Utan några som helst åthävor lyckas kanadickerna i The Sloan på en och samma gång travestera Stooges, T-Rex, Beatles och, tja, säg Dwight Twilley. Musiken är alltså både rå, mjuk, snärtig, lätt kalejdoskopisk och pepprad med boogie.
Och oavbrutet skär de ljuvligaste melodislingor rakt i genom pölsan.
Förbryllande, onekligen. Men också oerhört upplyftande.
Per Bjurman


SLY AND ROBBIE: Friends (Eastwest) Reggaens mest välrenommerade rytmsektion på nya äventyr.
Några klassiska ögonblick som på Bob Marleys tid hittar man inte här. Men väl en stunds kravlös underhållning med gästsång av Mick Hucknall, Ali Campbell och Maxi Priest - och lite skräpig Keith Richards-gitarr i ”Satisfaction”. (97/10/10)
Anders Hvidfeldt


SMALL FACES: The Decca anthology 1965-1967 (Decca/EMI) Som journalisten Paolo Hewitt - känd under pseudonymen Cappucino kid - skriver i bookleten:
Utan Small Faces ingen Weller, inget Blur, inget Oasis... Steve Marriot ledde helt enkelt en av den brittiska pophistoriens mest inflytelserika grupper och har du inte hört de här• mod-kungarna än är det dags nu. Denna samling, som alltså täcker in de inledande två åren, innan kvartetten bytte bolag och började konstra med psykdelia, kan vara en alldeles perfekt introduktion.
Börja med "Sha-la-la-la-lee". Det är en mördande bra låt.
Per Bjurman


SMASH HIT WONDERS: Love your wife (Sun spot) Smart korsning av hålögd lo fi och spänstig powerpop. Låtmaterialet kunde vara mer hhabilt, men det kommer. Det här unga göteborgsbandet har mycket att ge, det hörs tydligt. Kent Norberg från Sator svarar för den distinkta produktionen.
Per Bjurman


THE SMASHING PUMPKINS: The aeroplane flies high (CD-box/Virgin) Är Billy Corgan hardcorevärldens svar på Prince?
Bisarr fråga, men befogad.
Först fick vi ”Mellon collie and the infinite sadness”. Ett album som inte bara hade en lång titel, utan även 28 låtar. Fem av dessa släpptes som singlar. Och då hakade Corgan på vardera singel ytterligare fem-sex bonusspår.
Totalt 56 låtar, om man bakar ihop album och singlar.
Här samlas då de svällande singlarna och det finns små guldklimpar bland gruset. På ”Thirty three” återfinns starka ”The last song” som suger tag. På ”Zero” finns suggestiva ”God” och sköna ”Pennies” som båda håller bra. På ”Bullet with butterfly wings” den sköra duetten ”...said sadly” och David Carrons bisarra ”Clones (we’re all)”. Men ”1979” är godbiten, här återfinns den spöklika ”Ugly”, de drömska popdängorna ”Cherry” och ”Believe” och den avslutande smygaren ”Set the ray to Jerry”.
Generöst.
Ronny Olovsson


SMASHING PUMPKINS: Mellon Collie and The Infinite Sadness (Hut/Virgin) Tre ynka plustecken... Det känns som ett snålt betyg åt en skiva som innehåller så mycket fantastisk rockmusik. Billy Corgan, en av den moderna amerikanska rockscenens mest origionella begåvningar, har kramat ur sig åtminstone tio sånger med samma slagkraft som de främsta spåren på omskakande föregångaren "Siamese Dream", tio sånger som på typiskt Pumpkins-vis förenar oro och harmoni, skönhet och smärta, styrka och vekhet, spänning och saktmod. Men nu är ju detta en dubbel, enligt programförklaringen till och med en delvis expertimentell dubbel, vilket innebär att de hetlevrade pumporna tillåter sig att leva ut sina allra mest dubiösa böjelser. Det finns med andra ord nummer som låter Judas Priest också. Andra leder tankarna till Pink Floyd och ett par är bara förvirrade. Jag är ingen sån där principiell dubbelmotståndare, men tänk om de bästa delarna av "Mellon Collie..." samlats på en vanlig enkel-CD. Då hade vi kunnat klocka ett av decenniets tyngsta rockalbum.
Per Bjurman


PATTI SMITH: Gone again (BMG) Tillhör du den stora skivköpande pöbeln som dreglat över Alanis Morissette, PJ Harvey och andra musicerande damer det senaste året. Dags för dig att konfronteras med originalet i så fall.
Dags att bläddra dig förbi lärlingarna och hitta deras mentor. Och nya albumet "Gone again" är ett perfekt tillfälle att förälska sig i Patti Smiths självförbrännande musik. Naket skör och hela tiden levande, nervig.
Närvaro, är nyckelordet.
Med ett uppbåd musicerande kollegor i studion (Tom Verlaine, John Cale, Jeff Buckley...) presterar denna kärva dam ett album som med ens står ut, som direkt förvandlas till ett utropstecken. Spontant vill jag kasta alla plus jag har efter henne, men nöjer mig med fyra. Kanske får ångra det... För den här skivan håller - länge.
De skira melodierna, den halvakustiska instrumenteringen och den klagande sången… Ibland kan det vara så enkelt, så direkt. Det känns meningslöst att börja rabbla låttitlar, ingen nämnd ingen glömd, om ni förstår. För det här är digitaliserad magi.
Ronny Olovsson


PATTI SMITH: Peace and noise (Arista/BMG) Skitigt. Rått. Frustande emotionellt.
Och lika new yorkskt som en graffitisprayad plåtjalusi i korsningen Fjärde gatan och Aveny A.
Nej, det spelar ingen roll att Patti ökar utgivningstakten med tusen procent och följer upp ”Gone again” efter blott ett år.
Hon är sig lik.
Och jag kan bara bocka och buga. Det finns få jag följer lika slaviskt och hängivet.
Anslaget är kanske inte fullt lika svart och skakande personligt som på föregångaren, den handlade ju om saknaden efter bortgångne maken Fred ”Sonic” Smith, men också dessa tio nervknippen till låtar griper hårt.
Många av dem rymmer en märg och en svärta som inte står Dylans senaste efter. Som studioimprovisationen ”Memento mori”, med sina Television-nerviga gitarrer och sin piskrappspoesi om krig och död. Som ”Spell”, en spöklikt intensiv bröstkorgskramare där Patti reciterar hypnotiskt ur Allen Ginsbergs ”Howl”. Som vackra, episka ”Last call”, i vilken Michael Stipe från R.E.M. bidrar med bakgrundssång.
Fast egentligen räcker det med att höra den 50-åriga amerikanskans röst.
Den säger ofta allt man behöver veta om rock ’n’ roll.
Snudd på klassiskt. Igen. (97/10/03)
Per Bjurman


SMOG: The doctor came at dawn (Domino/MNW) Musiken är inte fullt lika naken och rå som på tidigare utgåvor, och rör därför inte heller fullt lika djupt, men Bill Callahan hör fortfarande till Amerikas främsta uttolakare av livsnederlagets bitterhet. Hör "Spread your bloody wings" och dö en smula.
Per Bjurman


SMOG: Red apple falls (Domino/MNW ILR) Bill Callahan, mannen som är Smog, poppar till sig.
Ja, den evigt svårmodige gör-det-själv-rockaren verkar rentav må ganska bra. Vi är givetvis glada för hans skull, men konstaterar också att den svärta som gjorde albumen ”The doctor came at dawn” och ”Wild love” så kännbara och nerviga delvis saknas.
Fast visst berör Callahan även här, inte minst i titellåten och fint blåsarrangerade ”The morning paper”. (97/05/16)
Håkan Steen


SMOOTHE DA HUSTLER:Once upon a time in America (Profile/MNW) En ung, före detta drogförsäljare blir utsläppt från kåken och börjar sälja plattor istället för knark. Damon Smith har under sådana omständigheter bytt namn till Smoothe da Hustler och gett ut en debutplatta med idel medryckande hiphop-spår, ett häftigt hopkok av olika musikstilar och - genom lillebrodern Triggas medverkan - ett skojfriskt verbalt duellerande.
Anette Masui


TODD SNIDER: Step right up (Margaritaville/MCA). Countryrock med betoning på country från en skarpsynt Memphis-bo som på sitt andra album sjunger roligt och ofta bitande om fördummande TV, gangsterrap, fängelseliv, bakfylla och den alltid lika komplicerade kärleken. Snider glider ledigt på en skala mellan Jayhawks, Dwight Yoakam, John Prine och gammal folksång. Mycket har vi hört förr och musikaliskt blir det ofta lite blekt. Men som berättare är Snider inte dum alls.
Håkan Steen


SNOOP DOGGY DOGG: Tha Doggfather (Death Row/MCA) När hundens ”Doggystyle” kom för några år sen annonserades den som
världens mest emotsedda debutplatta någonsin, alltså i hip hop-sammanhang, för att sedan avfärdas av både Snoop och andra som slarvigt ihopslängd.
Sålde gjorde den givetvis, så det skvätte, och det kommer också ”Tha Doggfather” (tillägnad Tupac Shakur) göra, trots att den är långt sämre än underskattade ”Doggystyle”.
Calvin är en begåvad rappare men han och de andra på Death Row kan säga vad de vill, utan Dre är Snoop inte Doggy Dogg, så som han kan vara.
Istället backas han upp av likstel produktion från bland andra DJ Pooh som använder så gamla trista funksamplingar att inte ens en dansmus på syra skulle tycka det svängde.
Snoop - sånt slöseri med talang (och så får han ta och sluta med den där rakpermanenten).
Anna Björkman


MARK SNOW: The truth and the light/Music from the X-files (Warner) Har inte själv torskat på serien, men folk i min omgivning sitter som klistrade framför TV:n. Och de uppskattar säkert den bitvis spöklika, ödsliga musiken med uppiggande titlar som "Raptus", "Dubitatio" och "Cantus excio". Inte easy listening, precis - men det är väl inte meningen.
Anders Hvidfeldt


SNOWBOY: Many faces of snowboy (Acid Jazz/Border) I början av detta årtionde stod engelska bolaget Acid Jazz för ett sound som var nytt, coolt och eftersträvansvärt. Nu, bara några år senare, känns det i motsvarande mån gammalt, dammigt och ointressant. Inte en enda ny idé tycks ha nått hit under de senaste åren. Då hjälper det inte att slagverkaren Snowboy på ”Many faces of...” gör en ambitiös satsning på att ta sig igenom alla upptänkliga musikstilar från afro, via latin, till house. Inte heller att han fått hjälp av kompetenta musiker, bland annat stallkamraterna James Taylor Quartet.
Benjamin Mandre


SOCIAL DISTORTION: White light white heat white trash (Sony) Social Distortion var ett av de stökigare banden på den kaliforniska punkscenen i början av åttiotalet Men åren går och nu har punk blivit rock. Skitig, ruffig rock i gränslandet mellan New York Dolls, MC5 och Nomads.
Inte särskilt originellt, men ovanligt bra utfört. Det finns en fyra-fem riktigfa bomber på "White light...". Som "Down here (with the rest of us)". Den hade Johnny Thunders gillat. Mer ska man inte behöva säga.
Per Bjurman


SOFF-I-PROPP: Proppiversum runt på 68 minuter (Warner) Alla småbarnsföräldrar som någon gång terroriserats av Mora Träsk vet vad jag talar om.
De yngsta medborgarna får rent ut sagt stå ut med en jäkla massa skit på skiva. Behovet av bra, vettig och intelligent musik för barn är gigantiskt.
Nu finns äntligen den plattan. Med några av Sveriges bästa artister. Yippie!
Sofia Eriksson, känd för landets alla ungar från TV 4, har skrivit sagan ihop med Olle Ljungström.
Bara det ett genidrag.
Trygga Alicia Lundberg läser berättelsen och Börje Ahlstedt, Pontus Gårdinger, Rolf Skoglund med flera har lånat ut sina röster.
Kul hela vägen.
Men det är musiken som är lyftet. Och den kan definitivt höras av andra än sexåringar.
Bo Kaspers Orkester, Idde Schulz, Olle Ljungström (som bidrar med Wilmer X-slammer i ”Fiskpinnarnas marsch”) och Rob´n´Raz har alla lämnat bidrag.
Orup har gjort schlagerstötiga ”Att vara kär” som sjungs av Pernilla Wahlgren. Hur bra som helst.
Men allra bäst i given är Wille Crafoord i ljuvt 60-talsarrade balladen ”Kramgoa låten”.
Bara den är värd pengarna.
Anders Hvidfeldt


THE SOLAR LODGE: Fast money music: (Beat Butchers) Ett av de tyngsta banden i ärovördiga Beath Butchers stall. Tungt sound, fräck sång. Mörk och skitig rock n´roll att partaja till.
Annika Sundbaum-Melin


SOLO: Solo (Perspective Records) Kvalitetsstämpeln finns redan på konvolutet: radarparet Jimmy Jam och Terry Lewis står som exekutiva producenter. Och som vanligt behöver man inte bli besviken. Den här svarta kvartetten sjunger lika smidigt som pantrar; en sammetslen, förförisk soul av klassiskt snitt.
Gjort tusen gånger förr, men ändå grymt imponerande.
Anders Hvidfeldt


SONIC DREAM COLLECTIVE: Gravity (Remixed) Ace of Base-producenten Denniz Pop är sur för att denna svenska trio kopierat göteborgarnas reggaepop. Jag känner mig inte speciellt upprörd. Inte speciellt upphetsad heller. Polerat och tralligt, för hitlistorna.
Ronny Olovsson


SONIC SURF CITY: Surf don't walk (Trampolene) Aningen ojämnt.
Synd det. För Ola Hermansson, Norrköpings egen , har skrivit några av sina hittills starka surfpopanthems. Såväl "Oh baby yeah yeah yeah" (den ultimata poptiteln} som "Blood babes & bikinis" och den föredömligt hatiska "Die gremmie scum" skulle med rätt uppbackning kunna bli den stundande sommarens soundtracks.
Per Bjurman


SONIC YOUTH: Washing Machine (Geffen/MCA) Gruvlig revansch för fjolårsfiaskot "Experimental Jet Set, Trash And No Star". Här är det bett i det kaotiska no wave-larmet igen. Nerv. Dramatik Thurston Moores demoniskt förvrängda gitarr fräter som saltsyra på trumhinnorna. Skivans absoluta clou är dock ett stycke vriden, Shangri-Lakolorerad flickpop (!) kallad "Trouble Girl". Helt malplace. Men fruktansvärt bra.
Per Bjurman


SORTEN MULD: Mark II (Silence/MD) Det var rena trollskogsstämningen när de här danskarna spelade på Arvikafestivalen och jag trodde att vi här hade det första riktigt lyckade mötet mellan nordisk folkton och modern dansmusik. Men på skiva förmår inte Sorten Muld engagera. Deras jylländska kollisioner mellan sälgflöjter och junglebeats spöar visserligen Hedningarna med hästlängder. Men även om Ulla Bendixen har en ljuv röst sjunger hon på danska och trots att singeln ”Ravnen” och ”2 søstre” är smågrooviga finns det inte mycket som fastnar. Ge dock gärna Sorten Muld en chans live. (97/09/26)
Håkan Steen


SOUL COUGHING: Irresistible bliss (Slash/Polygram). Blev rätt förtjust i den här New York-gruppens både stencoola och smått vansinniga poputflykter i storstadsjazz, hiphop och streetpoesi på debuten "Ruby vroom" för snart två år sedan. Och Soul Coughing (för övrigt en rätt snygg omskrivning av att spy) fortsätter att fascinera med fräcka grooves, kul samplingar och fragmentariska men oerhört målande texter från den märklige M Doughty. Beck borde gilla det här. Alla borde gilla "Disseminated".
Håkan Steen


SOUL FOR REAL: For real (UptownMCA) Jag är kär i Soul For Real och är följaktligen oerhört partisk förmodligen vad de än ger ut.
Så det är tur att nya skivan är en självklar och utmärkt utveckling på de fyra brödernas debut ”Candy rain”. ”For real” är inte fullt så sötsmörig utan mer mjukt lågmäld... alldeles underbar.
Efter balen på slottet.
Anna Björkman


SOUL PATROL: Wet nurse (Woo Rec./Border) Snabbt, men mörkt. Halvpunkigt, ibland nästan poppigt, men ändå väldigt tungt och mycket mörkt.
En doft av ond bråd död och svår ångest vilar över Soul Patrols synnerligen njutbara små stycken till låtar. Samma typ av stämning har texterna; ”Loser”, ”Deadlock (follow my dickhead”), ”That night”, ”Tie me”. Storartat och väldigt eget. (97/05/30)
Annika Sundbaum-Melin


SOULS: Bird fish or inbetween (Telegram/Warner) Plötsligt faller alla bitar på plats. Souls har länge suttit på begåvningen, ilskan, passionen och potentialen men ägnat sig lite för mycket åt att, likt många kollegor på den amerikanska alternativrockscen ur vilken de hämtar mycket av sitt bränsle, snärja in sig och spela oåtkomliga på låtarnas bekostnad.
Andra albumet "Bird fish or inbeteen" pulvriserar nästan alla sådana invändningar. Här blommar de Göteborgsvbaserade skåningarna ut i ett rått, vackert, kaxigt och skört stycke rock med starka, ordentligt utmejslade låtar innehållande stor dramatik och en tilltalande rak, sarkastisk ton.
Amerikanske skrammelgurun Steve Albini har rattat två låtar och Kent-producenten Nille Perned resten och resultatet är spännande, inte minst tack vare Andreas Grevstens okonventionella och varierade gitarrspel.
Cecilia Nordlund kan både viska ömt och spy sanningar över lyssnaren utan nämnvärd ansträngning. I låten "The girl on my couch" visar hon också prov på en tilltalande svart humor. "Bird fish or inbetween" är i mina öron en lika möjlig USA-biljett som Firesides "Do not tailgate" eller Salts "Auscultate".
Håkan Steen


SOUL II SOUL: Time for change (Island/Polygram) Tidigare var Soul II Soul ett band vars plattor man väntade med spänning på. Nya cd:n är, med endast ett fåtal undantag, däremot ett stycke riktig mainstreamsoul. ”Time for change”, sannerligen. (97/09/12)
Benjamin Mandre


SOUNDGARDEN: Down on the upside (A&M) Gamla grungegubbarna är tillbaka. Och Chris Cornell är fortfarande farligt mycket rock'n'roll i röst, attityd och utseende. Anslaget känns igen. Dags att återvinna gamla Black Sabbath-riff igen. Dags att krama det mesta ur gamla Led Zeppelin-arr.
Senast det begav sig - på albumet "Superunknown" - gav det bitvis lysande resultat. "Spoonman", MTV-hiten "Black hole sun" var några toppar. Och med tiden växte sig albumet till ett stort lurvigt rockmonster.
Jag har svårt att höra samma kvalitéer i "Down on the upside". Mycket är hyggligt. Säkert. Men sanningen är också att stora delar av låtmaterialet är medelmåttigt. Profillöst. Helheten blir därför besvärande grötig och det krävs ett otal lyssningar på de 16 spåren för att något ska få fäste. Noterar att versen i "Blow up the outside world" bara måste vara inspirerad av Beatles "Strawberry fields".
Så mycket mer fastnar jag faktiskt inte för.
Ronny Olovsson


THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES: Welcome to the infant freebase (Telegram/Warner) Det är bara att konstatera:
Göteborgssexetten Soundtrack of Our Lives är ett av världens allra bästa rockband. Stora ord. Löjligt stora. Men faktiskt helt relevanta.
Redan EP:n från i somras, "Homo habilis blues", indikerade att de västsvenska veteranerna, som tidigare figurerat i konstellationer som Union Carbide Productions, Electric Eskimoes, Nymphet Noodlers och Whipped Cream, var på väg att samla sig till något verkligt stort.
Med "Welcome to the infant freebase", bandets fullängdsdebut, kommer den rungande bekräftelsen.
Skivan är inte helt fläckfri, det påstår jag inte. Det händer att herrarna förlorar sig i en alltför rökig och konturlös pskyedelia. Det händer också att de utför väl klumpiga stölder. Refrängen i "Bendover Babies" är irriterande lik Kinks "Waterloo sunset".
Men de invändningar väger lätt som spottloskor i Långedrag när de ställs mot triumfens otaliga ögonblick, mot de låtar då Soundtracks unika korsbefruktning av sextiotalspsykedelia, betonghård Stooges-rock 'n' roll, becksvart r&b, hisnande McCartney-harmonier och göteborgspunk bär frukt. Jag blir nästan generad över min egen entusiasm, men såna gånger är det här så förkrossande starkt, så sugande intensivt, så explosivt och så sinnesvidgande att det skakar i mina fundament.
Att nämna enskilda låtar känns nästan orättvist eftersom det finns så många värda att hålla fram, men "Firmament vacation", sång nummer två, kommer jag inte runt. Den är oerhörd. Helt oerhörd.
En av de stora svenska skivorna.
Per Bjurman


SOUTH CENTRAL CARTEL: All day. Everyday (Def Jam/Polygram) Om gangsterrappen, såsom South Central Cartel representerar den med desperat tjutande syntar, funksamplingar och tuffast-i-stan-rhymes, om genren ska överleva måste den utvecklas. Annars blir det som här tyvärr mest parodi på sig själv och tröttsam. ”Biiiayyytch!” i -97? Skulle inte tro det. (97/06/13)
Anna Björkman


SOUTHERN CULTURE ON THE SKIDS: Plastic seat sweat (Geffen/Universal) Den här knäppa amerikanska trions bonniga träskrockabilly ska helst upplevas live, fast deras sjätte album bubblar rätt fint hemma i stereon också. ”Plastic seat sweat” (årets titel?) är en kaskad av nonsenslyrik (”Banana puddin’”, ”House of bamboo”), instrumentala lounge-nummer, cool country och avgrundsdjupa tremologitarrer som inte lämnar några bestående men alls men är kul, kul, kul på vilken hyfsad fest som helst. Kräv Sverigebesök nu! (97/10/03)
Håkan Steen


SPACER Sensory man (Pussyfoot/MNW ILR) Luke Gordon rattar till vardags fram ljudeffekterna på Howie B:s Pussyfoot records. Men ibland lägger han mixandet åt sidan och spelar in eget material. Det som utmärkt hans jobb hittills är en stor förkärlek för stråkar. Försiktigt smygande eller överväldigande pompösa, men alltid fast förankrade i ett stadigt beat. I ”Villiger” och ”2 musicians” får de rena Star Wars-dimensionerna. (97/10/03)
Benjamin Mandre


SPAIN: The blue moods of spain (Restless/Border). Kaliforniske basisten Josh Haden (son till jazzkungen Charlie Haden) tänder en cigarett i studionatten och låter jazzblodet droppa över en Velvet Underground-singel på 33 varv. Ut kommer en hypnotisk, skör och betagande rock som försiktigt smyger in mellan Cowboy Junkies och Tindersticks i skivhyllan.
Johnny Cash gör en Spain-låt på sitt kommande album. Det här är ett gjutet kryss i vilket Roskilde-program som helst.
Håkan Steen


SPARKS: Plagiarism (Virgin) ”Kimono my house” var ett bra album - för 20 år sedan.
När Sparks nu gör comeback med 15 nyinspelade versioner av gamla låtar (och en del nytt) är det dags att utfärda kräkvarning. Inte ens Faith No Mores medverkan i ”This town ain’t big enought for both of us” är skäl nog att bry sig.
Intressant dessutom att det är Virgin Schallplatten som ger ut smörjan. Ville inte Virgins huvudkontor i England befatta sig med eländet? (97/06/20)
Anders Hvidfeldt


SPEAKER: Well! Come closer (Stockholm/Sonet) Inte för att jag vädrat fördomarna offentligt, men i alla fall: Jag är skyldig Speaker en ursäkt. Jag har ju gått omkring och trott att denna fortsättning på gamla Green bara är en i raden av halvtaskiga svenska indiecombos som fått kontrakt för att skivbolagen är så nervösa och vilsna. Namnet klingar onekligen av värsta sortens britpop-komplex.
Men ”Well! Come closer”, gruppens debutalbum, är faktiskt helt befriad från ekon av träbockar som Elastica, Echobelly, Shed Seven och Sleeper. Visst spelar Speaker gitarrpop, men det gör det med kraft och frenesi och attack. Ibland associerar jag till självaste Buzzcocks, andra gånger till amerikansk hårdpop alla Weezer och Posies. Det låter friskt och spänstigt.
Det enda som saknas är en riktig brottarhit. Men den kommer längre, det är jag övertygad om.
Per Bjurman


SPEARFISH: Different Access (TKA) Gammal hederlig rock n´roll metall där sångaren får en att tänka på Geddys Lee i Rushs gladaste dagar, när han fortfarande sjöng sådär extremt läckert. Låtarna är genomtänkta och synnerligen svängiga. När Spearfish får en rejält påkostad produktion kan de bli hur giftiga som helst.
Annika Sundbaum-Melin


SPEARHEAD: Chocolate supa highway (EMI) Michael Franti är en seriös kille som tidigare talade om för folket hur det ligger till i Disposable Heroes of Hiphoprisy - hip hop lika stenhård musikalisk som intellektuell. Budskapet är väl stort sett samma men Franti gapar inte längre lika högt och betongsamplingarna har ersatts av trist proggpop.
Det var bättre förr (varför är det bara jag som blir barnsligare ju äldre jag blir?).
Anna Björkman


THE SPECIALS: Today's specials (Kuff records) Det duger - som kravlös festmusik. Men annars är värdet av The Specials comeback tveksamt. De var ju klasser bättre då det begav sig, i skarven mellan 70- och 80-talet. Försök hitta boxen "The compact 2Tone story" i stället om ni är sugna på ska-nostalgi.
Anders Hvidfeldt


SPEECH: Speech (EMI) Speech följer inte en enda av hiphopens normala spelregler. Han har inga stora kläder, inga feta gympadojor, inga vålds- eller förnedringstexter. Han håller sig till en tjej. Och med det största världssamvetet sedan Sting. Speech ledde förut hiphopkollektivet Arrested Development men sprider nu sin önskan om världsförbättring genom denna solodebut. Av hela mitt samvete önskar jag att jag älskade resultatet, men det gör jag inte. "Filled with real", "Ask somebody who ain't" och "If U was me" är helt okej låtar, men större bitar än så orkar man inte med. Särskilt inte när Speech bjuder in Pappa Jon att harkla med i texterna (ta bort honom!). Speech är en fin person med ett stort hjärta och en god vilja, men hans hippiehop motiverar inte någon att ens börja sopsortera.
Johanna Swanberg


THE SPENCER DAVIS GROUP: Eight gigs a week (Island).Ett stycke rockhistoria på två CD. De första spåren är mer än 30 år gamla och där betar bandet mest av diverse klassisk blues och soul. Men tuppkammen växer snart och de börjar skriva allt mer eget. Ett förträffligt tillfälle att höra Steve Winwood, en av de största vita sångarna.
Anders Hvidfeldt


SPICE GIRLS: Spice (Virgin) ”Wannabee” är onekligen en uppiggande bagatell.
Men var det inte någon som påstod att hela ”Spice” går i samma busiga, charter-soliga Bananarama-anda?
Ren och skär lögn.
Riktigt optimistiska dagar kan man eventuellt hitta korn av den där Ibiza-sanden även i sjuttiotalistiska discodramat ”Who do you think you are” och poppiga ”If U can't dance”, men till övervägande del består ju skiveländet av såsiga, förment kättjefulla soulballader som åtminstone sjutton tusen andra konstellationer gör bättre.
En lika stor besvikelse som en regnskur på playan.
Per Bjurman


SPIN DOCTORS: You've got to believe in something (Sony) Doktorernas svängiga och själfulla grillpartyrock har något väldigt sympatiskt över sig. Ett glatt humör. En sällsynt egenskap i dag.
Ronny Olovsson


SPIRITUAL BEGGARS: Another way to shine (MNW) Tycker ni er känna igen konvolutet till denna finurliga CD, så beror det på att Hans Arnold står bakom, mannen som bland annat gjort ABBA-konvolut och sinnrika illustrationer till skräcknoveller. Passar utmärkt till denna flummiga, tunga, svängiga rock som tagit inspiration från såväl tidig blues som sjuttiotalets Black Sabbath. Michael Amott från Carcass tröttnade på den extrema musiken i sitt band och återvände till sjuttiotalsrötterna i Spiritual Beggars tillsammans med Ludwig Witt och Spice. Ännu ett begåvat svenskt band som gör musik som känns i - skrevet.
Annika Sundbaum-Melin


SPIRITUALIZED: Ladies and gentlemen we are floating in space (Dedicated/BMG) Velvet Underground. Gospel. Brian Eno. Blues. Captain Beefheart. Soul. Dr John. Sakrala körer. Hawkwind. Stråkar och blås hämtade ur de klassiska arkiven. Brusande elektricitet. Drömsk psykedelia. Rock 'n' fucking roll.
Fråga mig inte hur, men på något vis lyckas Jason ”The Spaceman” Pierce smälta samman alla de beståndsdelarna till en magnifik, organisk apokalyps på detta tredje Spiritualized-album.
Han laborerade med samma slags ingredienser på våldsamt underskattade ”Laser guided melodies”, men det är här han fullbordar receptet.
Hypnotisk och sinnesvidgande är uttjatade termer i sammanhanget, men just så känns musiken, konsekvent förpackad i ett omslag identiskt med en ask receptbelagd medicin.
Jag kan inte låta bli att lyssna.
Jag dundrar på elefantvolym om dagarna och jag ligger raklång på rygg med hörlurar om nätterna. Och det må låta corny, men för varje gång upplever jag att universum, det inre, blir större. Vackrare. Färgrikare.
En av de mest omtumlande resorna är ”Come together”, som inte minner om Primal Scream bara i titeln.
Det är en framtidsboogie av ren ”Screamadelica”-sort. Fast med ännu påtagligare gospel-känsla. Jag är lika förtjust i ”The individual”, en ”Heroin” tjugofem år senare. ”Electricity” låter som upphottad pust från Hawkwinds gamla vindtunnel och gruvligt vackra ”Broken heart” väcker associationer till inledningsscenerna i ”Blade runner”, när gryningen vaknar över ett framtida Los Angeles. Och så har vi crescendot, den arton minuter långa, hallucinatoriska febertoppen ”Cop shoot cop”, där Dr. John är med och hamrar på pianot som en voodo-demon.
Jag har inte belönat en enda platta med högsta betyg i år, men här är det väldigt nära. (97/06/20)
Per Bjurman


SPRING: Spring & friends (Bungalow/MNW ILR) Franska poptrion Spring kommer bergis att sälja guld i Japan.
De har nämligen lyckats kopiera det vinnande Pizzicato Five- och Cardiganskonceptet rakt av.
Sångerskan Alex lyckas till och med låta precis som Nina Persson. Fast utan tonsäkerhet. Eller ens charm.
Mot slutet får dock de sliskigt söta popmelodierna hjälp på traven av producenterna Indurain och Extra Lucid. Men då är det för sent. Jag har redan fått sockersjuka. (97/06/27)
Benjamin Mandre


BRUCE SPRINGSTEEN: The ghost of Tom Joad (Sony) När Springsteen valde att skita i sin MTV Unplugged och köra ett elektriskt gig istället var det avgjort det mest korkade beslut han fattat sedan han sparkade The E-Street Band. För i det akustiska formatet är han fortfarande bländande. Där hittar han fortfarande den gamla magin.
Efter sina halvhyggliga tvillingskivor "Human Touch" och "Lucky town" har han gått lite på tomgång. I år chockade han oss med en girig "Greatest hits". Fansen skakade på huvudet och knöt näven i fickan. Så skulle "Bossen" aldrig gjort 1981… Och nu när alla väntade på att han slutligen skulle falla hela vägen och sälja sin "Born to run" till skomånglarna Nike så...ja, så... räddar han allt.
Han rycker ut elkontakten, rynkar pannan och gör det han gör som ingen annan. Sjunger avskalade berättelser om grabbar på drift, vardagliga vedermödor och amerikansk highwayromantik. Det är "Bobby" igen. Det är "river". Det är "local bar". Och det är lysande.
Titelspåret "The ghost of Tom Joad", "Straight time" och "Youngstown" är tre styrkebesked som får mig att buga västerut.
Ronny Olovsson


SQUAREPUSHER: Hard normal daddy (Warp/Border) 21-årige Tom ”Squarepusher” Jenkinson är inte ensam om att blanda jazz och breakbeats. Men få, om ens någon, har lyckats fräscha upp tongångarna från sjuttiotalets muggiga fusion- och funkplattor på samma konsekventa sätt.
Och med sitt aukustiska basspel och virvlande trummaskiner lyckas han muta in en egen plats där jazznostalgi helt förbehållslöst kan möta futuristiska technoexperiment.
Ofta är det ett lyckat möte. ”Coopers world” är bombastisk funk och balladen ”Papalon” för tankarna till coolt 60-tal och Miles Davis. Men de gånger tekniken tar över och rytmerna förlorar kontrollen dränks musikaliteten.
Då blir det introvert och ibland närmast olyssningsbart. (97/05/02)
Benjamin Mandre


SQUEEZE: Ridiculous (A&M) "Electric trains" är klassisk Squeeze-pop från radarparet Glenn Tilbrook och Chris Difford. När de vill kan de ännu göra fyndig gladpop med ringande gitarrer, stämsång i högre skolan och ekon från 60-talet. Men "Ridiculous" har (tyvärr) fler svaga spår än vad man kan begära av så kompetenta karlar.
Anders Hvidfeldt


STAKKA BO: The Great Blondino (Stockholm Records/Sonet) Ni kanske sett de nya bilderna på Stakka? Om inte ta en titt. De säger ganska mycket om nya"The Great Blondino". Den förment trendfebrige stockholmaren är coolare här. Råare. Mindre prålig. Både vad gäller attityd och musikalkiskt anslag.
Europopen får stryka på foten, mestadels för raffinerad klubbsoul à la London underground.
Det svänger. En masse. Samtidigt har Stakka vinnlagt sig om att skriva riktiga låtar, med gedigna melodistommar och, faktiskt, personliga texter.
Och så sjunger han. Tidvis som en riktig soulstjärna. Hör bara, i finfina "Frogs".
Det här är inte riktigt min musik, men "nye" Stakka kan fängsla även en mossig rocker.
Per Bjurman


THE STANDARDS: Standard (RCA/BMG) Ett nytt Lolita Pop. Det är väl den enklaste beskrivningen. Musikaliskt handlar det i huvudsak om samma poporienterade lättrock. Inte direkt skramlig, inte direkt trallig. Någonstans i gränslandet mellan garaget och Tracks. "Always" är ett av fyra små gedigna hantverk som ger mersmak. Inte sensationellt, men väl en hyfsat hög standard.
Ronny Olovsson


LISA STANSFIELD: Lisa Stanfield (Arista/BMG) Storbritanniens vita souldrottning sjunger förstås lysande även på detta fjärde album. Och låtmaterialet är förstås väldigt ojämnt... Några ballader, främst ”Don't cry for me” och ”Honest”, kramar hjärtat, snärtiga ”The very thought of you” skulle kunna vara en ny ”All around the world” och med Barry Whites ”Never never gonna give you up” kan Stansfield säkert få en tung coverhit. Men sen handlar det mest om utfyllnad. Gråblek, slapp, seg utfyllnad. Kanske borde Lisa Stansfield ge upp, eller åtminstone inskränka, sina egna låtskrivarambitioner och i stället anlita en pålitlig leverantör. Det är förmodligen förutsättningen för ett riktigt helgjutet album och ett sådant är den där rösten värd.
Per Bjurman


MAVIS STAPLES: Spirituals & gospel (Verve/Polygram) Mavis Staples är en sagolikt stark soulångerska som tidigare hörts både på egen hand och med The Staples Singers. Här är det rötter rakt igenom, i en hyllning till den stora Mahalia Jackson. Bara Mavis mäktiga, fylliga röst och Lucky Peterson på orgel (Hammond B-3, what else?) och flygel.
Veckans skivtips till Carola. Men även vi andra kan höra Mavis med behållning.
Anders Hvidfeldt


STARMARKET: Sunday's worst enemy (Dolores) Starmarket har länge haft rykte om sig att vara ett av landets mest lovande rockband.
Jag trodde det var en sedvanlig indiekulturell överdrift, men ”Sunday's worst enemy” ger syn för sägen.
Det finns alldeles uppenbart element i de västerbottniska ynglingarnas sammansmältningar av hardcore och Hüsker Dü-orienterad gitarrock som skulle kunna odlas till något riktigt eget och stort.
Ja, ögonblicksvis når de redan nu fram till en sådan tänkt storhet, i alla fall nästan.
När de perforerar de matiga J. Mascics-slingorna i inledande ”Repetion” med små rostiga Black Flag-nålar känns de till exempel snudd på unika.
Likaså när de virar sin glödgade ståltråd till gitarrserpentin runt den näpna popmelodin i helt briljanta ”Too much gone wrong”.
Kvartetten är dock långt i från färdig. Det händer att beståndsdelarna inte riktigt vill fogas ihop. Tänk er en halvdant monterad mekanisk maskin av något slag. Så låter några nummer. Det skaver och gnisslar och spjärnar emot
Jag tycker också att gossarna vid enstaka tillfällen varit lite väl snabba att avsluta låtarna. Det hade funnits mer att krama ur vissa idéer.
Sången, slutligen, kan utevcklas. Både Fredrik Brännström och Patrik Bergman borde rimligen ha mer liv och laddning gömda i sina unga stämband.
Men låt oss, för att spinna vidare på Dinosaur Jr-temat, se på ”Sunday's worst enemy” som Starmarkets ”Bug”.
I så fall är ”Green mind” under uppkokning...
Per Bjurman


STATUS QUO: Don't Stop - 30th Anniversary Album (PolyGram) Själv känner jag 30-årskrisen närma sig. Räknar månader och da´r. Undrar om jag borde börja tänka på döden. Nu - efter att ha lyssnat på Status Quos 30-årsjubilerande på skiva vet jag. Somligt mår bra av att dö vid 30.
Här serveras en drös coverlåtar i dansbandsversioner ("Proud Mary" borde fridlysas nu, vi orkar inte höra ett uselt coverband slakta den en gång till). Och riktigt så här tama och tandlösa var inte Status Quo - då det begav sig.
Måtte jag kunna åldras snäppet värdigare...
Ronny Olovsson


STEELY DAN: Alive in America (Giant) I studio har de gjort några av de mest välproducerade albumen som över huvud taget spelats in i genren elegant, jazzfärgad pop. Donald Fagen och Walter Becker gör självklart inte bort sig live heller (med svensken Georg Wadenius på gitarr!). De gamla hitarna framförs i stort sett identiskt med originalen och det är faktiskt småtrist. Hade varit kul med lite lätta omarrangemang.
Anders Hvidfeldt


STEREOLAB: Emperor tomato ketchup (Elektra/Warner) Hårdsvängande "Metronomic underground" är en av årets bästa låtar. Likaså söta singeln "Cybelle's reverie". Resterande spår håller inte fullt lika hög klass, men Stereolabs egensinniga korsning av tung dansmusik och eterisk pop kittlar faktiskt även i mer ordinära kompositioner.
Per Bjurman


STEREOLAB: Dots and loops (Elektra/Warner) Efter ett otal fullängdare, minialbum, singlar och dessutom flera samlingsplattor med singelbaksidor och outgivna konstigheter har det framstått som om Laetitia Sadier och Tim Gane haft en helt bottenlös brunn att gräva banbrytande idéer ur.
Ända till nu.
Det tycks nämligen inte ha hänt så mycket i Stereolabs universum sedan sist, även om produktionen finslipats ytterligare något.
Men det finns två sidor av detta. Å ena sidan känner jag mig trygg med den lättjefulla skvalpopen i nästan evergreenmässiga ”The flower called nowhere” och ”Diagonals”.
Å andra sidan kan jag inte låta bli att tröttna lite på att de fortfarande envisas med att dammsuga sina skivsamlingar på skojiga 60-talsplattor.
”Dots and loops” är en fin samling sånger, men det hade inte skadat att rumstera om ännu något mer i studioskrotet. Att överraska. (97/09/26)
Benjamin Mandre


STEREOPHONICS: Word gets around (V2) ”Andragenerationens Oasis” skrev jag om den här unga brittiska trion efter giget i Hultsfred i somras. Lite väl hårt, inser jag nu. Särskilt som de uppenbarligen har större musikaliska perpektiv än så. Stereophonics svartsynta gitarrpop är visserligen inte överdrivet originell och Kelly Jones besitter knappast 90-talspopens intressantaste röst. Men här finns låtar. ”More life in a tramps vest” och ”Local boy in the photograph” har ni hört på singlar och jag nämner även gärna den rätt träffande ”Last of the big time drinkers”.
Det kanske kan bli nåt av Stereophonics ändå. (97/08/29)
Håkan Steen


ROD STEWART: If we fall in love tonight (Warner) Positivt är att Rod försöker åldras med en viss värdighet. Att han inte fortsätter leka hård rockgosse.
Här ikläder han sig rollen som smörsångare och låter den hesa sängkammarrösten smeka lyssnaren i samklang med sammetslen produktion. En del gamla hits väcks till liv ("Tonights the night", "Sailing"...) i en generös låtkavalkad (totalt 16 spår).
Negativt är att resultatet är förödande ospännande och slätstruket. Michael Bolton-varning utfärdas.
Vaggvisor för medelålders villaägare.
Ronny Olovsson


STICKBOY: Love + care (A West Side Fabrication/MD) Ovanligt hårdhudat för att komma från Skellefteå. Stickboy gräver ned sig i amerikanskt hardcoreskrammel men besitter viss popkänsla och hamnar således inte alltför långt ifrån Fireside. ”Menthol” skulle rentav kunna vara en pastisch på Luleås finaste, även om den här kvintetten överlag brötar lite mer. Stickboy har inte riktigt låtarna ännu, men covern på Bonnie Tylers ”Total eclipse of the heart” är kul.
Håkan Steen


STING: Mercury falling (A&M) Stings uttalande för en legalisering av ecstasy härförleden skulle ha kunnat tolkats så att gamle Policen gått och blivit raveråtta. Att han skulle ha lämnat sin musikaliska huvudfåra som länge bestått av sval jazzpop, tillbakalutad och luftig och definitivt befriad från hög bpm (beats per minute).
Delvis sant. Det är inte techno vi hör. Men ett bredare musikaliskt sökande. Även om grunden är den samma. Här dyker country upp ("I'm so happy I can't stop crying" och "Lithium sunset"), fransk romantik ("La belle dame sans regrets") och ren gospelsoul ("Let your soul be your pilot"). Allt på sedvanligt manér, extremt välspelat och välproducerat. Även om det är ett tag sedan Stings musikaliska väv trollband mig finns här spår som pockar på uppmärksamhet. Police-doftande upptempospåret "Twenty five to midnight" och romantiska "You still touch me" är två omedelbara favoriter.
Ronny Olovsson


STONECAKE: In the middle of nowhere (MVG) Sökes: fotfäste Borlängetrion letar efter fotfästet som gav debuthiten "Tuesday afternoon" från 1991 genomslag (och grammis). De där Beatles-referenserna. Melodierna. Sången. Arrangemangen. Visst, ekar det mer än lovligt av Beatles. Senast det begav sig på albumet "Acoustic toilets" (1993) förirrade man sig rejält in i introverta experiment. Större chans denna gång att fler än kompisarna köper skivan.
Ronny Olovsson


STONE ROSES: Garage flower (Virgin) Gammal, möglig skåpmat. Köp inte.
Per Bjurman


STONE TEMPLE PILOTS: Tiny music... (Atlantic) Många har avfärdat Scott Weilands Stone Temple Pilots som bleka Pearl Jam-kopior. Inte jag. Det har trots allt gungat lite rått om STP på deras tidigare plattor. Men nu...Jag vet inte. Kanske är det heroinet. Weilands röst är borta. Och med den också mycket av kraften i musiken. Kvar är mer lama poser och famlande försök. I några fall blir resultatet ändå hyggligt, men mestadels mediokert. Möjligen har man själva anat detta, därav den blygsamma titeln på albumet.
Bakom låtar som "Pops love suicide" och "Tumble in the rough" ligger nog förklaringen. Och sanningen kan mycket väl vara att detta är det sista vi hör från Weiland om ingen lyckas rädda honom undan heroinet.
Ronny Olovsson


STORMWIND: Straight from your heart (Mother Earth) Såväl konvolut som innehåll skvallrar om att gitarristen Thomas Wolf är några år försent ute. Hade den här plattan kommit för några år sedan hade den varit en sensation, men att vara tekniskt duktig på skalspel är inte ovanligt i dag. Thomas måste hitta något som bara är hans stil i sitt spel.
Intressantast är kompet, det låter distinkt och snyggt och han gör det förmodligen bättre än Malmsteen. Thomas är också en bra låtskrivare och jag anser jag att han borde använda sitt kunnande till musik, som kan slå i andra länder än Japan.
Tina Leijonberg gör här sin hårdrockdebut, hon har snygg och fyllig röst, men låter lite för tam. I genren klassisk hårdrock är dock detta oklanderligt.
Annika Sundbaum-Melin


SYD STRAW: War and peace (Capricorn) Hon har tidigare jobbat med Daniel Lanois, Wilco, Al Green och Rickie Lee Jones för att nämna några. Låter lite Chrissie Hynde möter Sheryl Crow. Låter bra. "CBGB's" är - mycket riktigt - en hyllning till rockklubben med samma namn i New York.
Ronny Olovsson


NIKLAS STRÖMSTEDT: Långt liv i lycka (Metronome) Om inte Niklas Strömstedts nya blir en succé så vet jag inte hur en hitplatta ser ut.
För det finns knappt ett svagt spår på ”Långt liv i lycka”. Bättre än så här har Niklas a l d r i g låtit på skiva.
Cd:n inleds med besked. ”Inga änglar gråter” har alla ingredienser för att bli vårens svenska storhit. En läcker melodi med många krokar och vändningar, inte så lite Beatles-lik i arret, med uppstudsigt blås och, bäst av allt, en självutlämnande text om livet efter Efva och Eva.
Ni har säkert redan läst textutdragen i tidningarna. Om inte så kan avslöjas att Niklas mycket rakt på sak sjunger om sin skilsmässa - och om hur han han och exhustrun bedrog varandra.
Det skulle kunna vara kladdigt, men är det inte. En låttext om delad vårdnad, livet efter ett kraschat förhållande och om att betala räkningarna i tid...storartat.
Lekfullheten och melodisinnet finns i alla tolv låtarna på skivan. ”24 timmar” är nästan Hoola Bandola Band-lik (!) med fotstamp och akustiska gitarrer och ”Den här stan” en Jakob Hellman-popig glad låt (med Beatles-inslag igen) om Stockholm, skvaller och meningslöst minglande.
Men så, mitt i uppåtkicken, kommer något helt annat. ”När solen går upp” är en skimrande kärlekssång (till Agneta Sjödin, antar jag) med stråkar ur filharmonin, hovkapellet och radiosymfonikerna. Storslaget - och väldigt vackert.
Till och med GES-publiken - och den är ju inte liten precis - får sitt i ”Färja ut i rymden”. Ytterligare en låt som luktar hit.
Långt liv i lycka” är ett examensprov i låtskriveri från Niklas Strömstedt.
Lika nynnvänliga låtar som Ted Gärdestad gjorde en gång. Svensk välskriven populärmusik när den är som allra, allra bäst.
Anders Hvidfeldt


STRY: Hale Bopp (Rim&reson) Musiken är klassisk Stry. Brötig, kantig, skev - och ändå märkligt lättillgänglig och smittande. Naturligtvis sjunger den skånske särlingen lika fulcharmigt som vanligt också. Men han gör det på engelska. Inte på svenska. Därmed går en viktig dimension förlorad. Det var tack vare sitt säregna handlag med det blågula tungomålet den gamle Ebba Grön-, Imperiet- och Babylon Blues-stjärnan kunde krama ur sig originaliteter som "Har vi inte grävt för många hål?". Han har viss känsla även för engelskan, men långt i från lika stor.
Per Bjurman


ULF STURESON: I overkligheten (Silence) Det är något obarmhärtigt gripande med Ulf Sturesons nakna sång. Samma skörhet som får Olle Ljungström att vibrera av känslor. Samma närvaro.
Och när Stureson närmar sig hjärtskärande ämnen som systerns död, sorg och saknad kan jag inte värja mig. Det blir aldrig patetiskt, aldrig pretentiöst. En bedrift i sig. Här finns istället en avväpnande ärlighet som tinar upp lyssnaren. En uppriktighet som inte går att vända ryggen. Musikaliskt har Stureson kastat av sig Traste Lindéns Kvintett som en gammal sliten rock. Klivit ut och dragit in ny, fräsch luft i sina lungor. Här glimtar det av Bowie, lite DiLeva, Neil Young... Men allra mest är det Stureson. En svidande smärta. Och Stureson.
"I overkligheten" är en triumf för den gamla devisen att det mest privata också är det mest allmängiltiga.
Ronny Olovsson


SUBCIRCUS: Carousel (Echo/MCA) Hör fräcka ”Gravity girl & analogue” i Stefan Wermelins P3-pärla ”Blazer” och tänker att det här kanske är engelsmän att kolla upp. Men nej. Balladen ”So strange” tål att höras, fast mest är Subcircus bandet som ibland vill vara U2 och ibland XTC men oftast bara känns konturlösa och påklistrat ”hemliga”.
Håkan Steen


SUEDE: Coming up (Nude/Sony) Även om förra albumet "Dog man star" i efterhand, lite överdrivet, kallats en pretentiös och uppblåst platta går det inte att förneka att "Coming up" rör sig på rakare stigar.
Melodierna är enklare och texterna mindre tvetydiga. Brett Anderson berättar fascinerat om "the beautiful ones", unga människor som fyller sin hopplösa brittiska arbetarklasstillvaro med droger, drömmar och musik.
Han är en romantiker, Brett, men en tveklöst skarpögd sådan. Och i nye gitarristen Richard Oakes verkar han faktiskt ha hittat någon som kan klä hans lyrik i effektiv pop som träffar hjärtat direkt.
Vidhåller fortfarande att Oakes inte är en lika begåvad gitarrist som företrädaren Bernard Butler, men det är i de låtar som Anderson och Oakes samarbetat som Suede når som högst på "Coming up", så något måste han ha, grabben.
Hur stor tillgång keyboardisten Neil Codling är känns svårare att bedöma. Det är emellertid i de två låtar som han varit med och skrivit, "Starcrazy" och "The chemistry between us", som "Coming up" låter som blekast...
Mycket är skramligt och högelektriskt. En låt som den solklara hiten "She" låter ovanligt rockigt för att vara Suede, men albumet rymmer även suggestivt balladguld som "Picnic by the motorway" (bara titeln...) och avslutande "Saturday night", något av det bästa gruppen gjort, minsann.
"Coming up" är förstås inte lika omtumlande som debuten och kanske inte lika rik som "Dog man star". Men den som redan älskar Suede lär inte ha några problem att hålla liv i relationen.
Håkan Steen


SUEDE: Sci-fi lullabies (Nude/Sony) Det här är vad man önskar sig med Oasis - en dubbel med singelbaksidor och så kallade rare tracks.
Men med Suede? Nej, till skillnad från Noel Gallagher har Brett Anderson och hans kumpaner inte så mycket dolt.
Det finns poänger här och där. I vackra ”To the birds”. I gnistrande ”My dark star”. I rostiga, tidiga goth-numret ”Have you ever been this low?” Men mest känns det här onödigt.
Dubbelt onödigt, dessutom. (97/10/10)
Per Bjurman


SUGAR RAY: Floored (Atlantic/Warner) Metall, funk, hardcore, hårdrock, hip-hop... Sugar Ray är överdjävliga på att blanda olika stilar till en svängig, oemotståndlig gryta av heta toner.
På denna CD ger de sig på en gammal Adam Ant-låt och har dessutom bjudit in rapparen Super Cat för att medverka i salsametall låten ”Fly”. Sugar Ray besitter, hunger, svett och energi - en sällsynt kombination i metallsvängen dessa dagar. Köp, röj och håll käften! (97/06/20)
Annika Sundbaum-Melin


SUGARTOOTH: The sound of solid (Geffen/Universal) Riktigt oaptitlig, vit mix av hip hop och hård rock. Blir säkert jättepoppis i USA. (97/06/20)
Per Bjurman


SUGGS: The lone ranger (Wea) Här visar skivbranschen åter upp sitt allra smutsigaste tryne. Suggs-plattan kom redan för ett år sedan och sålde obefintligt. Alltså släpper Warner den en gång till, med två nya låtar. Utan att tala om någonstans att det är gammalt material. Visst, skavarianten av Beatles är småkul och annat doftar saliga Madness. Men intrycket av lurendrejeri förtar lyssnarglädjen.
Anders Hvidfeldt


SUNDAYS: Sundays (Parlophone/EMI) Det verkar vara ett hopplöst företag för David Gavurin och Harriet Wheeler att nå smma fulländning som på den kritikerrosade debuten, ”Reading, writing and arithmetichs”, från 199X. Trots att de försökt blidka lyssnarna med några riktigt rörande vackra stråkarrangemang och välfunna textrader. Men "Static & silence” är ändå ingen tokig investering för den som gillar vänlig, intelligent gitarrpop. (97/10/17)
Benjamin Mandre


STEFAN SUNDSTRÖM: Nästan som reklam (MNW) En gammal uv som undertecknad får lätt nostalgikänning av Stefan Sundström. Det doftar gammal progg och palestinasjal om "Nästan som reklam". Väck är Sundströms kompband Apache, utbytta mot stråktrio, kör och ett överdåd av akustiska instrument. Inte mycket rock'n'roll och 1995. Däremot en småsläpig musik som påminner en smula om Blå Tåget och annat från tidigt 70-tal. Just snyggt. Sundström vrider alltså klockan tillbaka. Men inget ont i det. Dessutom skriver han texter om livet här och nu och ställer sig ständigt på småfolkets och förlorarnas sida. Det behövs många fler såna låtskrivare.
Anders Hvidfeldt


STEFAN SUNDSTRÖM: Babyland (MNW) Jag har svårt för Stefan Sundströms bräkiga sångröst och kan reta mig på hans sätt att felbetona ord (”kär-leeeeken” etc).
Ändå är omöjligt att inte fatta sympati för den här gamla punkaren och hans ruffiga visrock, som stundtals inte har så lite gemensamt med Cornelis Vreeswijks sånger.
När vi skriver 1997 finns, tyvärr, alldeles för få låtskrivare som tar vanligt folks parti. Stefan Sundström har aldrig tvivlat på vems sida han står på. Hör bara hur han sjunger om ett ICA-besök i ”Sopvisa för Jan Banan”:
”...dom reade ihjältorterat kött/det är hälsokost och KRAV-märkt åt dom rika/medan jag får leta prislappar i rött...”
Samma låt, som ligger sist på albumet, har ett bedövande läckert instrumentalparti där Sundström och hans musiker lirar grekisk zorbarock så det är stört omöjligt att sitta still.
Innan hittar ni tio sånger om livet i dag, så som det ser ut för majoriteten av svenska befolkningen. Dessutom innehåller skivan en fräckt gjort interaktiv del, bara den värd att utforska.
Sundström ger verkligen valuta för pengarna. (97/08/22)
Anders Hvidfeldt


SUNSHIP: Sunship (Filter/Border) n Det är en elementär melodi pianot spelar i "Original sun", nästan som en barnvisa, eller en skalövning. Och breakbeatkompet är enklast möjliga. Kan tänka mig att det finns förprogrammerat på bättre synthar nuförtiden. Ändå får jag för mig att Ceri Evans valde dessa enkla element för att de lämpade sig bäst. Och för att han verkligen verkligen gillar dem. Det gör jag också.
Sunship startade sin färd under acid jazzens glansdagar vid decenniets början. Och han har som få andra klarat övergången från denna period till i dag. Då var det risiga hammondorglar och malätna afghanpälsar som gällde. Nu: krångliga rytmer och kallhamrad elektronik. "Here and now" hypnotiserar, "The unseen" får en att famla efter dansskorna. Men "Into the rainbow" och "Where were you?" gör en besviken. Inte för att det är något fel på sångerskan Anita Kelsey. Snarare för att de försöker göra musik för skvalradion. Helt onödigt på en i övrigt utmärkt platta. (97/07/25)
Benjamin Mandre


SUPER FURRY ANIMALS: Fuzzy logic (Creation/Sony) Sådan här musik får mitt pophjärta att smälta. Enkel men samtidigt skruvad musik, där man aldrig riktigt vet vad man har att vänta sig. På fullängdsdebuten bjuder walesarna bland annat på hårt distade gitarrer ("God! Show Me Magic"), retropopflört ("Hometown Unicorn") och vacker smärta ("Gathering Moss"), plus en utpräglad känsla för melodier och söta texter. Som extra bonus finns sedan det där lite utflippade och oväntade, som låten om gitarristens hamster.
De stora britpopbanden får snart se upp för nya, pigga utmanare. Så öppna era sinnen och låt er övertalas av de jättehåriga djurens luddiga logik.
Bella Stenberg


SUPERGRASS: In it for the money (EMI) Minsann.
Det ska bli nåt stort av Supergrass, trots allt.
Jag var måttlig imponerad av ”I should coco”, de ludna ynglingarnas omsusade debutplatta från 1995. Den omfattade en del tilltalande attityd, sån som bara tonåringar fast beslutna att erövra världen kan besitta, men låtmaterialet haltade gravt.
Också denna uppföljare är, handen på hjärtat, lätt överskattad. Delar av den brittiska musikpressen har redan stämplat skivan som odödlig klassiker och riktigt så hög klass håller den inte.
Men den är bra. Den är till och med utmärkt, och i mina ögon tar Supergrass ett rungande kliv framåt.
Allra främst kanske som kompositörer. Debutens ihåliga protoptyper vecklas plötsligt ut till fullmogna, lödiga låtar. Nästan samtliga tolv nummer är bestyckade med raketmelodier - enkla, raka och obevekliga. Men också med ett brett spektra dimensioner av, ska vi säga mer mogen karaktär. Det finns mångbottnad, beatlesk psykedelia i några sånger. Sävliga, soulfärgade stämningar i andra. Och i ”G-song” härstammar harmonierna direkt från amerikansk västkustrock.
Renodlade popband förlorar lätt fokus och blir krystade i samband med den sortens expansioner, men inte Supergrass. Få eller inga moment på skivan känns annat än helt självklara, om än också fantasifulla.
Samtidigt har polisongposörerna konserverat den svårfångade kaxigheten från förstlingsverket. Det unga högmodet. Det låter fortfarande som de försöker rocka världen i bitar.
Skillnaden mot förra gången är att de bitvis lyckas.
”In it for the money” är den bästa brittiska popplattan på väldigt länge.
Per Bjurman


SUPERCHUNK: Indoor living (Merge/MNW ILR) Femte Superchunk-plattan och är det nån som fortfarande tänker ”lo fi” om Ralph ”Mac” McCaughan och hans sympatiskt poplarmiga Chapel Hill-orkester är det dags at tänka om. För Superchunk låter bara bättre och bättre, rent tekniskt sett. ”Indoor living” rymmer fler instrument än tidigare och är är kanske det mest välproducerade och varierade bandet gjort. Jag gillar mycket, inte minst knytnävsprecisa ”Nu bruises” och smarta ”Martinis on the roof”, men något i höjd med förra plattans klockrena ”Hyper enough” står inte riktigt att finna. (97/08/29)
Håkan Steen


SUPERSUCKERS: Must've been high (Subpop/Warner) Som en bakfull variant av det sentida Green On Red. Ungefär så låter Seattle-hårdingarna i Supersuckers när de plötsigt konverterar till country. Det är dammigt och ruffigt och trots viss ojämnhet inte alldeles oävet. Jag gillar den bittra humorn i en ”Hungover together” och jag är rätt förtjust i grimaser som ”One cigarette away”.
Men det hade inte skadat med lite mer svärta.
Per Bjurman


SUPERSUCKERS: Sacrilicious (Subpop/Warner) Seattles tuffaste punkrockare tar revansch för förra årets halvmesyr, "La Mano Cornuda". Här finns allt den saknade: Dynamiskt ljud, attack och bra låtar. "Born With a Tail" är faktiskt en av årets bästa. För övrigt är det svårt att inte gilla band vars sångare heter Eddy Spaghetti.
Per Bjurman


SUPERSWIRLS: Filter (Sesame/SGA) Lagom muntra Eskilstuna-gossar som man tydligen ”ska” gilla. Men precis som med närbesläktade Yvonne eller tämligen uppenbara förebilderna Stereolab har jag svårt att engagera mig i det här. Jodå, det kommer en och annan trevlig melodi från de analoga syntarna och här finns några starka textrader, men poesin känns lika ofta lite gymnasial. Låtarna är dessutom temperamentsfattiga och framförallt alldeles för många. Den som inte redan har allt med Kraftwerk, Joy Division och New Order kan hoppa över Superswirls.
Håkan Steen


SUPERTRAMP: Some things never change (EMI) Man skaffar sig knappast några nya fans genom att inleda ett comebackalbum med en snudd på 10 minuter lång ballad. Vågat, milt uttryckt. Men Supertramp, som en gång, för länge, länge sedan gjorde en riktigt bra LP, ”Crime of the century”, står på sig. Kvarvarande låtskrivaren Rick Davies och hans mannar virrar ibland iväg i väl långa jazziga utflykter. Men då och då blixtrar det till om musiken, med det för Supertramp så karaktäristiska elpianot i förgrunden.
En ambitiös återkomst.
Anders Hvidfeldt


SUZZIES ORKESTER: Orons fåglar ( Mega) Suzzies orkester skulle må bra av en tredje medlem igen, eller åtminstone en nyskapande producent.
Suzzie Tapper och Lasse Karlsson är två av de bästa låtskrivarna vi har i landet, men arrangemang och produktion är så fasligt välpolerat.
Duon behöver någon som kan få de slicka låtarna att sticka ut, någon som vågar bryta det snälla och mesiga. Efter en stunds lyssning hör man inte längre de fantastiska texterna eftersom man hamnat i någon slags hissmusik-koma. Bra, men förfärligt tråkigt, synd på så rara ärter.
Annika Sundbaum-Melin


SVART SNÖ: Smock'n Roll (Beat Butchers) Pust. Inte en lugn stund på den här skivan. Svart Snö blandar skickligt attityd, ironi, hardcore och punk i ett rasande snabbt tempo. Känns både fräscht och äkta.
Bella Stenberg


KEITH SWEAT: Just a touch (Elektra/WEA) Oklanderlig samling från swingbeat-kungen No 1, Keith Sweat.
Kärt återhörande för en som vuxit upp med en Keith Sweat-älskande lillasyster och värd att kolla upp för dig som vill lära dig modern musikhistoria. Bad Boy-remixen av ”Just at touch” med Mase är givetvis jättebra i kapitlet modern musikhistoria möter ännu modernare musikhistoria. (97/08/29)
Anna Björkman


MATTHEW SWEET: Blue sky on mars (Zoo/BMG) Ja, vad kan man säga?
Ännu en dos lysande amerikansk pop från den främste förvaltaren av det gemensamma arvet efter legender som Brian Wilson, Big Star, Soft Boys, Db's och Marshall Crenshaw.
Det är möjligt att ”Blue sky on mars” inte rymmer riktigt samma toppar som två år gamla föregångaren ”100 % fun” - även om inledande ”Welcome to California” låter som en veritabel knock i mina öron - men i gengäld är den nog jämnare.
Det finns inte ett endaste svagt spår på skivan.
Frågan är om det ens finns en svag klang. Praktiskt taget varenda detalj, vartenda ljud, är så fräckt och roligt att man hela tiden sitter och spetsar öronen som en jakthund på skallgång.
Antar att hyllade producenten Brendan O'Brien ska ha credit för det.
En sak bara:
Jag saknar Richard Lloyd. Television-guden har kamperat ihop med Matthew Sweet på alla plattor han gjort det här decenniet. På ”Blue sky on mars” får han plötsligt inte vara med längre.
Vad är det för dumheter?
Per Bjurman


SWEET 75: Sweet 75 (Geffen) Efter att Dave Grohl visat världen att han kan rocka partyt på egen hand med sitt slagkraftiga Foo Fighters så faller Krist Novoselics Sweet 75 platt. Nirvana-basistens hardcore projekt har möjligen ett kuriosavärde för gamla fans. Men bitvis är låtmaterialet besvärande livlöst och Yva Las Vegas sång är inget att Yvas över.
Spara dina pengar. (97/08/29)
Ronny Olovsson


SVEN-INGVARS: Lika ung som då (NMG) "...detta ä bare början", skriver snart 40-årsjubilerande Sven-Ingvars i CD-häftet till "Lika ung som då". Snacka om goa veterangubbar. Alla som sett Karlstadsbandet live vet att Sven-Ingvars är överlägsna de dansbandskollegor de tyvärr alltför ofta buntas ihop med.
Sven-Ingvars kan lira, Sven-Ingvars är rock'n'roll. De har koll och klass och förtjänar all respekt. På jubileumsplattan har några av landets verkliga låtskrivaress levererat sångerna: Peter LeMarc, Niklas Strömstedt, Nisse Hellberg, Plura Jonsson, Staffan Hellstrand och Per Gessle...alla är med.
Resultat: en jämn, stark platta som är kul att lyssna på - med texter ljusår bättre än den sörjiga smörja som andra dansbandsskivor är nerlusade av. Rock, country, texmex-ballader...Sven-Erik Magnusson, 53, sjunger allt med samma varma självklarhet.
Grattis (i förhand) på födelsedagen, förresten!
Anders Hvidfeldt


SVENNE RUBINS: Strålande! (Start Klart) "Birger P. Resley", "Billi Buick" . . . suck! Det är möjligt att andra tycker det är "kul", men jag har svårt för grupper som använder sig av fjantiga artistnamn. Svenne Rubins riskerar bara att hamna i samma idiotfålla som Drängarna, Rednex och andra tramspellar. Annars är Svenne Rubins bitvis både fyndiga och klämmiga. Det behövs folkliga band som motvikt till alla trendriktiga storstadsgrupper. Svenne Rubins har aldrig spelat bättre, produktionen (Eldkvarns Tony Thore'n) är exemplarisk och texterna både rara och insiktsfulla. En nödvändig lägesbeskrivning från Sverige utanför Stockholm.
Anders Hvidfeldt


SVENNE RUBINS: Greatest hittills (Start klart) Det är något med raden ”fötter och fontaneller” i ”Människor” som känns en smula magiskt.
Svenne Rubins är liksom en varm mandelpotatis på skivtallriken. En helyllesvensk grusvägsromantik i buskisformat som skulle kunna töntstämplas vilken dag som helst - om det inte vore för att det här bankar ett stort hjärta.
Gammal Amazon, folktandvård, långa bollar, nerbrunnen brandstation och en hel del dunka-dunka. (97/05/02)
Ronny Olovsson


UNO SVENNINGSSON: ..due! (The Record Station) |Fredas uppbrott hade ingen negativ effekt på Uno Svenningssons karriär.
Fansen följde med av bara farten och första soloalbumet både sålde bra och gav Uno en Rockbjörn. Nu kommer uppföljaren - och det mesta är sig likt. Vilket gör att "..due" (fyndig titel!) tar sig upp på försäljningslistans övre halva redan nästa vecka. Tro mig.
Inledande "Efter regn" är Uno när han är som bäst. Den välbekanta, nasala rösten till en mjuk melodi, med en radiovänlig refräng.
Den låten sitter direkt. Och det finns mer.
Lätt som en plätt snor Uno ihop struttig charmpop, som stundals ekar Olle Ljungström, i "En sökares hjärta". Eller så leker han med pophistorien, som i "Ta mig härifrån", som startar med (samplat?) Beatles-intro, a la "Strawberry fields".
Det finns faktiskt ä n n u mer. Mäktiga balladen "Terese" och lättflytande, latinspetsade "Månen är min vän" bara två exempel.
Jag gillar också "Farväl", em udda ballad smyckad med SNYKO-stråkar och jazzlegenden Putte Wickmans sagolika, blå klarinetttoner. Uno må vara det ohippaste som finns och en grå figur på scen. Men han är en liten jäkel till låtskrivare.
Anders Hvidfeldt


SWV: Release some tension (RCA/BMG) En av mina väninnor som är djupast nere i pop- och rockträsket var helt enkelt tvungen att gå och köpa SWV:s ”The remix EP”. Den följde Sisters With Voices första platta, den vi recenserar är trions tredje och denna gång har flickorna tagit det säkra före det osäkra och gjort ett remixalbum på en gång.
Rapparna för dagen ställer som vanligt upp, det är Lil’ Kim (på fler plattor än Tupac?), Missy Elliott, Foxy Brown, E-40 och det är den älskade Redman i fantastiska ”Lose my cool” och det är Puff Daddy och Snoop Doggy Dogg.
Men mest är det Coko, Taj och Lelee, likt Mary J Blige (men utan jämförelser i övrigt) är deras röster så att man inte kommer undan, träffar som strålar i hjärtat och gör att till och med ett förhärdat rockfan måste skaffa den mest kommersiella av R&B. Klassisk, splittermodern hip hop-soul och i kärnan välskrivna låtar till änglars sång, för mig är SWV:s nya fulländad.
Som Wu-Tang Clan brukar säga:
- Kaboom! Guess who stepped into the room..? Det är S-SWV..!
Ni hajar att allt runt omkring bleknar. (97/08/15)
Anna Björkman


SÖTLIMPA: Stark (Sweatloaf/Border) Sötlimpa, ett punkband från Gölteborg och början av åttiotalet, återuppstod plötsligt för fyra år sedan. Det låter inte så illa som man kan befara, utan snarlikt vad bandet gjort tidigare. Åttiotal, Asta Kask och så vidare. Det pubertala i vissa texter känns fånigt, men jag gillar det typiskt göteborgska.
Bella Stenberg



A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.

Aftonbladet på internet distribueras via