Aftonbladet  
Aftonbladet  

24 oktober 1997

Välkommen till Puls CD-arkiv

Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö.
Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus.
Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.


Mästerligt!

Mycket bra

Bra

Godkänt

Dåligt

Uselt!


A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

B

BABY BIRD: Ugly beautiful (Echo/MCA) Efter fyra egenproducerade album (på två år!) som Stephen Jones sålde själv på postorder fick han skivkontrakt, gjorde om sitt enmansprojekt Baby Bird till ett band och spelade in ”Ugly beautiful”. Jones är en eccentriker i samma brittiska tradition som Syd Barrett, Julian Cope och Robyn Hitchcock. I spår som ”Jesus is my girlfriend” eller ”Bad shave” blir han överknepig och snudd på jobbig. Men oftare handlar det om klassiskt smart brittisk pop i Lloyd Cole/Roddy Frame-skolan. Och då, som i ”Goodnight” eller ”You’re gorgeous”, är Baby Bird riktigt, riktigt bra.
Håkan Steen


BABYLON ZOO: The Boy With The X-Ray Eyes (EMI) Ännu en folklig favorit till slaktbänken... Och myten om recensenter som aldrig kan uppskatta breda hits byggs på. Den stämmer givetvis inte och jag önskar jag kunde använda Babylon Zoo - som sopat rent på listor över hela världen, inklusive Sverige, med singeln "Spaceman" - som bevis på motsatsen. Men tyvärr.
Hur jag än vrider och vänder på överstebabyloniern Jas Manns halsbrytande blandningar av fritz-techno, elektronikflum och gothrock a la Sisters of Mercy kommer jag inte fram till någon annan slutsats än att de suger. Låt gå för titelsången, en majestätisk ballad med vissa Bowie-kopplingar. Resten låter bara stelbent, glåmigt och ofta väldigt omusikaliskt. Inom två år kommer ni att hålla med mig.
Per Bjurman


BACKFISH It’s Emily’s (A West Side Fabrication/MD) Ken Stringfellow från Posies valde att tillbringa nästan hela december i ett svinkallt Skellefteå för att producera den här till tre fjärdedelar kvinnliga debutantcombon. Men så är också Backfish det mest lovande från West Side på hur länge som helst. På samma gång sockersöt och strävt stygg gitarrpop som doftar Boston och Chicago (nejnejnej, inte banden, städerna!) och präglas inte minst av sångerskan Kathrine Bergströms uttrycksfulla texter (”Emily bright”, ”Add it”). Stringfellows ljudbild är naken, lite torr och rätt udda men lyfter effektivt fram det väsentliga. Vilket är en hel del.
Backfish turnerar just nu med Wannadies. Missa inte.
Håkan Steen


BACKSTREET BOYS: Backstreet Boys (Arista/BMG) Efter New Kids On The Block kommer tonårsidolerna Backstreet Boys, fem unga killar från Orlando och Kentucky, vars lättsmälta MTV-soul tycks avsedd främst för Okej- och Fridaläsare. Detta bekräftas av att sötnosarna Kevin, A.J. , Nick, B-Rok och Howie D. presenteras i skivkonvolutet med namn, foto, ålder, stjärntecken, favoriträtt osv., och att tre av spåren på plattan (inklusive radioplågan "We´ve Got It Goin´ On") har producerats av hitmakarna Denniz Pop, Max Martin och Herbie.
Anette Masui


BACKSTREET BOYS: Backstreet’s back (Jive/Zomba) Jo, det finns några hits på den här också. Denniz Pop och Max Martin har hjälpt till med fyra av låtarna. Plattan rymmer en rätt oväntad cover av PM Dawns ”Set adrift on memory bliss”. Och fansen kommer att älska denna nya dos av urmjölkad dussin-r’n’b med måttligt komplicerade texter. Mer behöver ni nog inte veta om Backstreet Boys andra album. (97/08/15)
Håkan Steen


BAD HABIT: Revolution (Mrr) Skivtiteln handlar inte om musiken på plattan kan man snabbt konstatera. Svenska Bad Habit spelar efter fem år fortfarande gammal, stillsam, hitvänlig hårdrock med starka melodier. Gillar man AOR bör Bad Habit vara ett självklart val. Romantiskt skimmer och rosa, fluffiga kärlekstexter till hårda gitarrslingor. Vekt, men helt okej. (10/11)
Annika Sundbaum-Melin


BAD RELIGION: All Ages (Epitaph/Border) Bad Religion är ett av världens bästa punkband, och en samling med dem kan knappast vara annat än bra. Den här innehåller 22 låtar från bandets tid med bolaget Epitaph. Låtarna är som väntat utmärkta, men förpackningen ointressant och tråkig (trots två livelåtar, varav en är tidigare oinspelad). Spara pengar några månader till och köp de gamla plattorna istället.
Bella Stenberg


BAD RELIGION: The gray race (Sony) Punkfarbröderna i Bad Religion är pålitliga hantverkare. "The gray race" heter uppföljaren till 1994 års kommersiella framgång "Stranger than fiction", en uppföljare som står pall. Brett Gurewitz har nu helt lämnat bandet, utan att det direkt går att spåra musikaliskt. Inte heller Ric Ocaseks (f d The Cars) produktion har rubbat cirklarna. Möjligen har bandets popnerv blottlagts ytterligare.
Styrkan är jämnheten. Det solida låtbygget. En produkt av mångårigt slit, en produkt av veteranens kunskap. Här ligger väl också Bad Religions akilleshäl. Man är inga unga, arga, hormonstinna tonåringar längre.
Ronny Olovsson


BAD RELIGION: Tested (Sony) Man vet både vad man har och vad man får när det gäller Bad Religion. Man behöver nästan inte lyssna på en ny platta för att gilla den...
”Tested” är en liveskiva med hela 27 låtar. Den långsamma, nästan sega ”Dream Of Unity” och de rivigare ”It’s Reciprocal” och ”Tested” är nya. Bäst är titelspåret. Annars innehåller skivan fullt av gamla och nyare godingar, som inledande ”Operation Rescue”, min absoluta favorit med det här bandet. Någon större livekänsla har skivan inte, men det är förstås genomtrevligt och högkvalitativt Bad Religion-hantverk. Som vanligt.
Bella Stenberg


ERYKAH BADU: Baduizm (Universal)
Du milde tid vilken sensationell tjej.
Erykah Badu är 25 år, född i Texas och det här är, ofattbart nog, hennes debut.
Sällan har jag ramlat över nåt så självklart, moget och färdigt. Musiken på ”Baduizm” är både vilsam och rytmisk. Smeksam och bluesig.
Uppnosig. Kaxig. Fräck.
Det är inte helt enkelt att sätta etikett på låtarna Erykah Badu gör. Hon hämtar, som så många and-ra numera, inspiration från soul, jazz och hiphop. Men hon lyckas ändå göra nåt eget av influenserna.
Låtarna glider in i varandra, som en färgsprakande väv. Måste jag nämna ett enstaka spår så får det bli ”Appletree” som ger en rätt bra bild av Badus storhet.
Dessutom: den som hittar en mer sensuell sångerska på den här sidan nästa årsskifte är välkommen att maila eller skicka namnförslag.
Jag är tämligen övertygad om att ingen kommer att kunna straffa Erykah Badu.
Anders Hvidfeldt


BAHAMADIA: Kollage according to Bahamadia (EMI) Om ni kan föreställa er ett intensivt men lågmält, nästan mumlande rappande, så förstår ni ungefär hur denna kvinnliga debutant från Philadelphia låter. Med en framtoning som är mjuk utan att vara mesig och en säreget androgyn, lite läspande stämma, levererar hon sina underfundiga funderingar. Uppbackad av proffsiga turnépolarna Roots och hiphopkungarna Guru och Dj Premier, som upptäckt henne.
Anette Masui


BALLISTIC BROTHERS: Rude system (Soundboy) Ashley Beedle, Dave Hill, Rocky och Diesel är några av den engelska klubbscenens främsta förgrundsgestalter. På var sitt håll driver de skivbolag, producerar och ger själva ut soul, house och annat som svänger. Och likt fyra musketörer samlas de understundom för att tillsammans kliva in i inspelningsstudion under namnet Ballistic Brothers. Naturligtvis blir resultatet häpnadsväckande bra. Redan förstlingsverket ”London hooligan soul” imponerade stort, inte minst med den enorma spännvidden mellan house, jungle, jazz och soul.
På ”Rude system” har de hittat en enklare, mer renodlad soulformel. Och här uppträder den i alla upptänkliga former. Med en doft av latin i ”Cubafro con amigos”, som murrig sjuttiotalsdisco i ”Rule of the bone” och som en klassisk Phil Spector-vägg i gamla singeln ”Blacker than thou”, nu serverad i lyxformat med tjocka lager av dallrande stråkarrangemang.
Dessutom har de förärat John Coltrane en coverversion av ”A love supreme”, en hyllning till en av deras stora ledstjärnor.
Hela tiden med nämnde Ashley Beedle som kapten vid rodret. Det känns tryggt. Han besitter ju en begåvning som bara kan mäta sig med riktigt, riktigt stora svarta musikhjältar som Quincy Jones, Miles Davis och Stevie Wonder. (97/08/22)
Benjamin Mandre


BAI BANG: Ridin' high (Rockfall Rec) Helsingborsgänget kör vidare med sin trendlösa, hårda rock n´rollpryl utan krusiduller. Inte originellt men partynivån är hög och det konceptet har gett bandet stora framgångar i Östländerna och i Japan.
Diddi Kastenholt har blivit en råare sångare och jag är förtjust i låtar som "I want it" och "Raise your fist and shout". Covern "Should I stay or should I go" har aldrig gjorts brutalare.
Annika Sundbaum-Melin


DAN BAIRD: Buffalo nickel (American Recordings/BMG) Distade gitarrer, fläskigt, fett sound och hederlig, gammeldags rhythm & blues-känsla i överflöd. Dan Baird, ex-Georgia Satellites, har fått till en grabbrockplatta som många kommer att falla pladask för. Första spåret "Younger face" är inte dumt alls och "Cumberland river" som följer lika gungigt läckert. Men varning: det är varken nyskapande eller särskilt originellt. Bara "basics" inom en genre som många mjölkat sönder sedan 60-talet och framåt.
Anders Hvidfeldt


EDWARD BALL: Catholic guilt (Creation/Sony) Förra gången jag stötte på den här skallige britten, för snart två år sedan, kallade han sig bara Ed Ball och gjorde en i princip helt ointressant förbandsspelning till Boo Radleys på Gino i Stockholm. Det här är bättre. Folk från nämnda Radleys och Andy Bell (Hurricane #1) backar Ball i ett stycke historiskt bevandrad pop (som sig bör på Creation) med lika delar USA och England i bagaget. Glatt blås, lite slide och munspel och en tilltalande beskhet i texterna. Inga sensationer men ”Trailblaze” är gjuten på vårens första blandband. (97/05/09)
Håkan Steen


BALTHAZAAR: Frispel (3354/Tonys ljud) Låt dig inte luras av det jönsiga konvolutet, innehållet är ett skojigt hopkok av skånsk blues och traditionell gladjazz. Ibland lite åt Aston Reymers Rivaler-hållet, ibland tänker man Peps. Balthazaar är kul!
Annika Sundbaum-Melin


BAY LAUREL: Days Of Joy (Noxious/House Of Kicks) Om Karlstadspojkarna i Bay Laurel låter så här när de beskriver sina lyckliga dagar vill jag då inte höra hur de låter när de verkligen är olyckliga. Bandet spelar högkvalitativ gothrock, och har mognat på sin andra platta. Bäst av allt är att de står såpass mycket på egna ben att den ofrånkomliga svartrocksjämförelsen med Sisters Of Mercy mestadels känns onödig. Bay Laurel har andra inspirationer, men den obligatoriska sorgsenheten och ångesten finns förstås där.
Bella Stenberg


BRIGITTE BARDOT: Best of BB (Polygram) Vad döljer ett vackert yttre? En viskande röst, som utnyttjades smart på 60-talslåtar och den här samlingen är läcker easy listening. Töntvarning ibland, men mest cool, som ”Harley Davidson” och ”La madraque”. På äldre dar har hon blivit högextremist. Det fanns under den vackra ytan.
Jens Peterson


GARY BARLOW: Open Road (BMG) Take That-bakgrund eller inte, jag är i alla fall misstänksam mot sångare som aldrig sjunger ut. Vilken oförmåga döljer de? Gary gör en del snygga kråkor, men som sagt, han är soft och dämpad hela tiden, trist! Killen är dock en hygglig låtskrivare och har dessutom tagit hjälp av både Madonna och Diane Warren. Några hits blir det; ”So help me girl”, ”Are you ready now”, ”Everything I ever wanted”, är bra att lipa till och ”Lay down for love” kan bli en riktig diskoplåga. Allra bäst är titellåten ”Open
road”, som varken är pojkpop eller disko utan bara en riktigt BRA låt. (97/05/30)
Annika Sundbaum-Melin


BASHIR: Sunrise (Rooftop/Edelpitch) Precis som forna kumpanerna i Infinite Mass nyligen har Bashir och producenten BlackHead (också han med The Mass-förflutet) dragit till Los Angeles för att suga i sig vibbar och spela in sitt debutalbum med folk som är nere på riktigt med västkusthiphopen.
Ty det är på dessa betonggrå domäner som Bashir fortfarande rör sig. Måhända är hans variant lite coolare och ”mognare” än Infinite Mass, dessutom softar han på sina ställen upp den med några rätt rågade skopor jeepfunk och modern r’n’b.
Men det är inte i de poppiga, smöriga ögonblicken som Bashir imponerar mest. Visserligen smittar singeln ”Never give up”, med Coolio-polaren L.V. som gästsångare, men det är i tyngre, mer hårdföra nummer som den bastant svängande gaturapporten ”Concrete fields” och käftiga ”Scars from the boulevard” som den mörkröstade herr Eklund verkligen får sin rap att bita. Jag gillar även den koncisa, nästan Cypress Hill-hårda ”Brag is all you got”.
Plattans riktigt stora stund är emellertid ”Talking loud (saying nothing)”, som mycket annat på ”Sunrise” fräckt och finessrikt arrangerad, med snygga damkörer och ett dallrande, överstyrt beat.
Och låttiteln skulle kunna vara en släng till rätt många av kollegorna på dagens hiphopscen.
Visserligen hoppar det någon groda även ur Bashirs mun, men hans rap håller sig oftast på en ovanligt begåvad och sansad nivå.
Proffsigt och snyggt, alltså. Men ofta lite väl lite Bashir. Jag saknar lite kanter och karaktär, trycker mig gärna förbi vissa låtar och tycker som sagt att Bashir gärna får låta flickvännen Sadie sköta smörandet i hushållet.
Men en gedigen debut. Inget snack om det. (97/05/09)
Håkan Steen


BATES MOTEL: Why not yeah yeah yeah (Sea dog/Border) Lika delar hårt skrammel och konturlös psykedelia. Lite skakigt man säger så. Men i ett nummer, sprakande ”Detroit”, är stockholmska Bates Motel ett nytt Nomads. Kanon.
Per Bjurman


BATHORY: Blood on ice (Black Mark/House Of Kicks) Det här är vikinga-doom-temaplattan som Bathory skrev någon gång 1988-1989, och som aldrig kom ut. Nu släpps den, uppfräschad och uppdaterad, men tyvärr inte lika spännande som väntat. Själva berättelsen är rätt okej, men musiken känns smått förlegad, och både för tunn och för mastig när den kommer i dos av en hel platta.
Bella Stenberg


JENNIFER BATTENS TRIBAL RAGE: Momentum (EastWest) Michael Jacksons gitarrist. Mmmh. Det här kan möjligen bli en hit på musikhögskolans lyssningsrum. Tröttsam instrumentalonani för oss andra. (97/08/22)
Ronny Olovsson


BAZOOKA! First floor, second skin (Rock 'n' rooligan/Warner) Det var två saker som saknades på Bazookas debutalbum. Dynamik och låtar.
Nu är det problemet åtgärdat och plötsligt känns den göteborgska tjejkvintettens ruffiga och kantiga gitarrock snudd på sensationell.
Dynamiken antar jag att det är nye medproducenten Chips Kiesby - Sators tuffe gitarrist - som tillfört. Han vet hur man lyfter den här typen av musik ur den anonyma brötigheten, hur man ger den skarpa och distinkta ramar.
I vad mån han också varit med och vässat själva låtarna vet jag inte, men merparten av dem är i alla syylvassa. Min favoriter är framför allt den lätt skabrösa "Shower lover", stötiga "Disastrous", punkexplosionen "Sensation", Hole-inspirerade "Cellulites och så "Jonny Depp", i vilken Katty A Ståhl drömmer våta drömmar om en biltur med den fagre filmstjärnan. Underbart.
Sen kan man förstås diskutera om Ståhl har någon vidare sångröst, men jag tycker nog att hon låter rätt...ja, frän.
Per Bjurman


THE BEAR QUARTET: Moby Dick (A West Side Fabrication/MD) Efter fem fina album vet vi att Jari Haapalainen är en av landets mest uttrycksfulla och personliga gitarrister och att Mattias Alkberg hör till det fåtal svenska textförfattare som faktiskt är värda att lyssna på.
”Moby Dick” är ändå en överraskning. Så här fullödigt självklar har Luleå-kvartetten aldrig låtit. Redan på förra albumet hade det Television-impregnerade Dinosaur Jr-dånet från de första plattorna förfinats till en luftigare, mer akustisk brygd. Här tar Bear Quartet flera steg till. Countrynerven får vibrera fritt och popkänslan är lika genial och naket simpel som hos Matthew Sweet.
”Moby Dick” är Bear Quartets största stund och ett av de bästa svenska albumen på länge. Lyssna på Alkbergs giftigheter i singeln ”Before the trenches” eller det andlösa blåsarrangemanget i magnifika ”Machine gun” och hör varför.
Håkan Steen


BEASTIE BOYS: The in sound from way out! (Grand Royal) Det finns tre Beastie Boys. Tre sidor av samma band. Ett som låter hip hop, ett som låter punk och så det här som låter cool souljazz. Här har gossarna samlat en serie instrumentala improvisationer. Låter filmmusik. Bitvis skönt gung. Men denna platta riktar sig till de mest fanatiska fansen. Vi andra väntar på nästa "riktiga" album.
Ronny Olovsson


THE BEAT: B.p.m...beats per minute (Go-Feet Records/BMG) Vi som var med när The Specials, Madness, Selecter och The Beat härjade på som värst på listorna blev märkta för livet. Att nu få återuppleva The Beat, både i originalform och ommixade (och upphottade!), är förstås rena drömmen. Testa själv. Det är inte för sent att bli "ska"-dad.
Anders Hvidfeldt


THE BEATLES: Anthology 2 (Emi) Outgivet, livelåtar, demo och repetitioner - Anthologyserien är guld för den obotlige Beatles-vännen som redan äger alla deras skivor. Tvåan är bättre än del 1 som kom i november.
Här är det gruppens bästa period, 1965 - 68, och vi får höra hur bl a "Strawberry fields" och "A life in the day" växer fram från olika tagningar. Paul McCartney drar igenom "Yesterday" utan stråkar och förklarar ackorden i förväg. John Lennon i en underbar avskalad "You´ve got to hide your love away". "Got to get you into my life" i en annorlunda primitiv version som lyfter fram stämsången, liksom en fnissig "And your birdcan sing". Skämtbiten "You know my name" är väldigt lång. Det outgivna är väl inga mästerverk, i synnerhet inte instrumentala bluesen "12-bar original", men nästan vart och ett av de 45 spåren har något originellt. De sex livelåtarna sitter med smittande energi.
Bara fanatiker vill väl höra enbart stråkarna från "Eleanor Rigby". Men "Anthology" är en guldgruva för den som vill följa tillkomsten av låtarna. Som att titta på Picassos skisser.
Jens Peterson


THE BEATLES: Anthology 3 (Apple) Bästa Beatles-antologin hittills..
Visst, både ettan och tvåan innehöll många guldkorn. Men handen på hjärtat: hur ofta har ni plockat fram dem ur CD-hyllan och lyssnat? Men med "3" tror jag det blir annorlunda. Den här boxen täcker åren 1968-1970 och Beatles vita dubbelalbum, "Let it be" och "Abbey road"..
Bara några exempel på ljuvligt låtgodis:.
"Happiness is a warm gun", "Glass onion" och ytterligare fyra låtar, alla inspelade akustiskt hemma hos George Harrison. Demo-sessions av låtar som senare hamnade på den vita dubbeln. Makalöst bra..
Alternativtagningar av "Hey Jude", "Come together" och en radda andra klassiker. Plus, som grädde på moset, flera tidigare o u t g i v n a låtar. .
Har spelat "Anthology 3" om och om igen de senaste dagarna och kommer garanterat att göra det framöver också. Hela 50 låtar att återupptäcka, vilken dröm för alla gamla Beatles-fans..
Ja, John, Paul, George och Ringo skaffar sig nog en del nya beundrare också efter den här plattan. Beatles lever!
Anders Hvidfeldt


THE BEAUTIFUL SOUTH: Blue is the colour (Go!Discs/PolyGram) Hull-sextetten fortsätter att forma ljuva popsånger med lövsåg och ettans sandpapper. Femte albumet bjuder på några av deras mest välformulerade och snitsigaste ögonblick hittills, som "Little blue", "Mirror" och den ironiska USA-reflektionen "One god". Är mindre förtjust i rosslande "Liar's bar", som skulle kunna vara en Tom Waits-parodi. Det går att hitta ytterligare några bleka fläckar om man letar, men gör inte det..
Lyssna i stället på Jaqueline Abbotts "Don’t marry her", en lysande och förvånansvärt rak sång till Honom om att han borde lämna radhuset och smaka på livet: "Don’t marry her, fuck me".
Håkan Steen


BECK: Odelay (Geffen) För de allra flesta är Beck Hansen hiten "Loser", men de som trängde längre in i albumet "Mellow gold" hittade en musikalisk snårskog som de aldrig vandrat genom tidigare. Fylld av sällsynta skapelser och märkliga ting. På "Odelay" fortsätter Beck sin exkursion vidare in i det okända.
Tekniken är till stora delar hiphopens, klipp å klistra. Fast Beck plockar i huvudsak från country och blues. Och samplar en åsna. Resultatet blir en märklig musik... Vrickad, men ändå trygg. Experimentell, men samtidigt traditionell. För trots de nästan anarkistiskt lekfulla och gränsöverskridande inslagen landar allt i en väl rotad amerikansk rocktradition. Som svänger. De värsta kringelkrokarna lär skrämma bort absolute music-lyssnarna, men de som har modet plockar fram khakikläderna och följer med på en makalös resa. En huppigupptäcktsfärd i 90-talet.
Slacker, sa någon.
Geni, säger jag.
Ronny Olovsson


BEE-GEES: Still waters (Polydor) Det luktar radiohit, som de lät för evigheter sen, om inledande ”Alone”. Snällt, somrigt, nynnvänligt...men inte ett smack innovativt.
Det mesta på ”Still waters” är så menlöst att man önskade att gubbsen kunde ryta till, åtminstone nån gång. Överraska lite. Nu är det bara duktigt.
Kravlös bilåkarmusik.
Anders Hvidfeldt


BEGGARS & THIEVES: Look what you create (MTM) Melodiös hårdrock blir allra bäst när musikerna försöker hitta egna vägar, samtidigt som de skamlöst suger i sig det sexigaste från blusen och det läckraste från brutalmetallen. Beggars & Thieves tillhör den melodiösa, men tunga genren av hårdrockare som inte låter en en snygg produktion bli osexig eller ointressant. Varje detalj är genomtänkt men trots det finns suget där, mums! (97/09/12)
Annika Sundbaum-Melin


BEL CANTO: Music box (LAVA/Atlantic). Norska Bel Canto vaknar åter till liv efter fyra år, nu med internationellt storbolagskontrakt och viss producenthjälp från Jah Wobble. Nordiskt vemod, gammal indisk musiktradition, Miles-trumpeter och moderna brittiska dansrytmer förenas i ett stycke skimrande behaglig popmusik med Anneli Dreckers halsbrytande röstövningar som starkaste krydda. Lyssna på "Bombay".
Håkan Steen


REGINA BELLE: Reachin' back (Columbia) Sensuellt, smeksamt och sinnligt...en dos läcker, klassisk soul som är svår att inte ta till sig. Regina Belle är en begåvad artist och säker sångerska, snäppet under Anita Baker. Klart hörvärd CD.
Anders Hvidfeldt


BELLTREE: Belltree (FMR/ Border) Belltree gör ett bra försök att skoja till den annars ganska monotona goastilen. ”Yogi” och ”Planet bizzarre” är låtar som klart höjer sig över den gängse nivån.
Men det räcker dessvärre inte så långt. I övrigt är ”Belltree” en ganska tradig historia. (97/06/20)
Benjamin Mandre


BELLINI: Samba de Janeiro (Orbit) Nu finns sommarplågan på album, med mer tyskt (!) latindunk i samma skola. Jag älskar latinmusik, äkta vara. Men den här vattniga soppan får vara.
Gå till skivaffären och fråga efter nån av skivorna i David Byrnes ”Brazil classics”-serie istället. (97/10/03)
Anders Hvidfeldt


THE BELOVED: X (EastWest) Veteraner numera inom den synthorienterade dansmusiken som på senare år exploderat i nya riktningar med Chemical Brothers och Prodigy som främsta fanbärare. De sirliga synthmattorna vävs samman med viskande pratsång och tjejkörer på sedvanligt manér. Idéerna känns igen. Okej repris, men inte mer.
Ronny Olovsson


THE BELOVED: Single file (EastWest) ”Sweet harmony” är i all sin enkelhet direkt briljant syntpop för 90-talet. Lätt beslöjade arrangemang över svepande melodi. En återhållen röst som intimt viskar ut texten. Lätt att fastna, lätt att nynna.
Blip. Blop.
Tyvärr håller inte övriga spår samma klass. (97/09/05)
Ronny Olovsson


BEN FOLDS FIVE: Whatever and ever amen (Epic/Sony) Rocktrio utan gitarr. Och man saknar den inte det minsta. Den här trion från Chapel Hill, North Carolina (varifrån det annars mest kommer vridet skrammel som Superchunk och Small) rullar istället in pianot i centrum och levererar en omgång pigga poplåtar med samma generösa mix av värme och intelligens som hos Elvis Costello eller Paul McCartney i fornstora dar.
Titlar som ”One angry dwarf and 200 solemn faces” och ”Battle of who could care less” kan verka snudd på studentikosa men är i själva verket två lysande exempel på Ben Folds träffsäkra formuleringskonst, som blir särskilt vass när det handlar om förhållanden som inte riktigt vill sig.
Precis som på två år gamla, självbetitlade debuten finns det några luckor här och var, men gillar ni festbensinen ”Steven’s last night in town” lär ni skaffa den plattan också.
Håkan Steen


DON BENNECHI: 2 Sides of Don (Prime World Rec.) När Jan Johansen började sjunga på svenska igen lämnade han fältet fritt för en ny Eros Ramazotti personlighet. Erospriset går nu istället till svenske Don Bennechi. En man vars röst vibrerar av amor och inte så lite sex. Detta är kärleksballader av mycket hög sångmässig kvalit&e' ,"All by myself" har ni säkert redan hört på radio, men på den här plattan har Don skriver flera egna, starka låtar. Med skickliga arrangemang, effektull produktion och ett stiligt yttre har Don redan blivit en Juan av rang i såväl Israel som Italien. Huka dig Julio!
Annika Sundbaum-Melin


BENTLEY RHYTM ACE: Bentley rhythm ace (Skint/Next stop) Richard March, tidigare bassist i funkrockbandet Pop will eat itself, slår sig ihop med polaren Mike Stokes och gör dansant techno av den mer skruvade sorten. Svängigt och mestadels riktigt skoj. ”Let there be flutes” och ”Mind that gap” är tunga argument för att välja Bentley i stället för midsommarstången. Men ibland är det lite tillkämpat i sin strävan efter originalitet. (97/06/20)
Benjamin Mandre


BIGELF: Closer to doom (Third hole) Detta är förmodligen det mest fulländade stycke rockplatta av ett debutband som jag har hört på många år. Låt er inte förledas av dessa amerikanska killars hippieutseende eller titeln på plattan. Det här är 70-talsinfluerad rock, javisst och en delar av musiken är i sanning progressiv och en smula flummig. Men Bigelfs rockmusik tangerar popen lika ofta som hårdrocken. Alltsammans fantasifullt producerat av Sylvia Massy (som bland annat gjort Red Hot Chili peppers). Musiken skulle kunna vara arrad av Lennon/McCartney och sångaren (tre av de fyra bandmedlemmarna sjunger) som hämtat inspiration från alla möjliga håll tar de vackra poptonerna lika stilsäkert som de fula. Mest fascinerar de geniala låtarna. Detta kan vara bandet som förenar Beatlesgenerationen med Black Sabbathfansen - Bigelf kan bli hur stora som helst. (97/10/03)
Annika Sundbaum-Melin


BLACK-INGVARS: Sjung och var glad (SDM) Nog är det en hel del hårdrock i såväl Emil som Pippi? Inte konstigt att det känns som en befrielse då att få höra låtarna från bland annat Pippi och Emilfilmerna i metallversion.
Idén är snudd på genialisk. Black-Ingvars har gått till väga på exakt samma sätt som när de manglade dansbandslåtar.
Tengby och pojkarna har lagt ner ett hårt jobb och på ett intelligent sätt placerat alla gamla kända metallhits i de kära barnvisorna - och resultatet är briljant.
Barn gillar när det svänger, ganska många föräldrar gillar hårdrock. ”Sjung och var glad” kommer att bli en braksuccé. (97/09/12)
Annika Sundbaum-Melin


BREACH: It’s me god (Burning Heart) Lulebandet Breach marscherar tryggt framåt och uppåt med sin tunga och laddade mix av hardcore och metal. ”It’s me god” låter paradoxalt nog både enklare och mer avancerad än tidigare, vilket till exempel märks i favoritlåten ”God forbid me”. Som helhet är plattan svårare och har en grötigare ljudbild (inspelad och producerad av Firesides Pelle Gunnerfeldt) än föregångaren ”Friction”. Nämnas bör även omslagets snygga och sobra design. (97/05/30)
Bella Stenberg


BRENDAN BENSON: One Mississippi (Virgin) Rockspetsad, lite yxig pop med kraftfulla 70-talsbottnade melodier från en amerikan som nog slitit ut någon hyllmeter vinyl med exempelvis Bowie, Kinks och Cheap Trick.
Precis som på uppvärmningsgiget för Wallflowers i Stockholm härom kvällen blir Benson lätt lite för busig och slängig och tappar skärpa. När han håller sig på mattan, som i ”Emma J” och ”Insects rule”, är han dock mer än lovande. (97/05/30)
Håkan Steen


THE BEST PUNK ALBUM IN THE WORLD...EVER: (Virgin) Om skivbolaget insett att inte heller all punk som glimmar är guld och lämnat sopor som Damned, The Ruts och UK Subs därhän hade den anspråksfulla titeln faktiskt haft täckning. För övriga medverkande på denna dubbla 44-spårssamling är...gudomliga. Jag menar, Pistols. Clash. Undertones. Saliga Buzzcocks. Dead Kennedys i svåråtkomliga megaklassikern "Too Drunk To Fuck". Vibrators i "Baby Baby". Only Ones. Richard Hell. Rezillos. Joe Jackson, som gör den fantstiska "Is She Really Going Out With Him". Angelic Upstarts. Magazine...
Man kan bara hoppas att Offspring-fansen råkar ramla över skivan. Så att de fåra hur bra punkrock egentligen kan vara.
Per Bjurman


ERIC BIBB: Me to you (Code blue) Efter några förbisedda plattor på Opus 3-etiketten har amerikanen Eric Bibb (bosatt i Stockholm) fått kontrakt i England - och redan uppskattande skriverier i tidskrifter som Mojo. Så kanske, kanske får Bibb det erkännande han så väl förtjänar nu. ”Me to you” är en läcker liten skiva. Blues spetsad med soul, allt ledigt framfört med ett behagligt, tillbakalutat sväng. Bitvis åt Robert Cray-hållet, fast piggare. Och inte blir anrättningen sämre av gäster som Pops Staples och Taj Mahal. (971024)
Anders Hvidfeldt


B.I.G: B.I.G (Big) På den här plattan finns låten som borde ha vunnit schlager-SM, nämligen ”Jag ska aldrig lämna dig”. Den är ett stycke sprudlande gitarrpop - och en kanonlåt.
Även låt nummer två ”Meningen med livet” har alla chanser att bli en radioplåga i sommar (om bara radion har vett att plugga den).
Jag irriterar mig dock på texterna, även om de är diskreta, handlar de så mycket om Gud.
Det blir en smula tröttsamt med denna ohejdade lovsång. Men låtmässigt är detta strålande, den typen av pop som doftar såväl GES, som Gessle, som Jumper. Fast det här är roligare. (97/06/06)
Annika Sundbaum-Melin


BIG FISH: Andar i halsen (Birdnest) Live är Big Fish exeptionellt bra. Därför har de svårt att matcha sig själva på platta. Det kan helt enkelt inte bli lika bra, lika intensivt och karismatiskt. Men bandets försöker, och kommer en bra bit på väg. Blandningen av folkmusik och metall, dragspel och borrmaskin, med underfundiga svenska texter är absolut av det njutbara slaget. "Andar i Halsen" är Big Fishs bästa skiva hittills, tung, tight och närapå komplett.
Bella Stenberg


BIOHAZARD: Mata leao (Warner) Mindre metall, mer slamrig hardcorepunk och tung rap. Biohazard årgång 1996 kan i en låt påminna om ett gammalt kaliforniskt HC-band, i en annan om Body Count och i en tredje om ett ilsket metalband. Stompigt värre är det förstås, och kaxigt så det räcker. Och den här skivan växer ordentligt efter ett par lyssningar, så det kan killarna kosta på sig.
Bella Stenberg


BIOHAZARD: No holds barred (Live in Europe) (Roadrunner/Edelpitch)
Så som Biohazard låter på den här liveplattan låter de live på riktigt. Tungt, fett, stompigt. Vilket alla fans redan vet, och det är egentligen bara de som behöver skaffa plattan - och kan uppskatta den ordentligt. Andra kan nöja sig med bandets vanliga studioalbum. Drygt en timme live blir lite för mycket att orka framför stereon för oss vanliga dödliga. (97/07/29)
Bella Stenberg


BIS: The new transistor heroes (Wiiija/MNW ILR) Skotska 20-åringarna Manda Rin, John Disco och Sci-Fi Steven bränner av 16 låtar energisk leksakspunkpop med titlar som ”Sweet shop avengerz” och ”Popstar kill”. Hejigt, gapigt och charmigt med old school-syntar och trummaskin, som ett Pop Will Eat Itself med något tusental färre pubbesök i ryggen. Bitvis i hurtigaste laget men kul i små doser. Fyra spår i stöten eller så.
Håkan Steen


BITCH BOYS: Bitch Boys (Mega) ”Det er for sent” hojtar Bitch Boys i ”En for mange” - och tjejerna har rätt. Uppblåst, pompös och hårdrockskrällig musik blir inte mer lustfylld för att den framförs av en helkvinnlig dansk ”supergrupp”.
Anne Linnet tog initiativet till att bilda Bitch Boys. Hon borde ha avstått. (97/07/29)
Anders Hvidfeldt


BJÖRK: Telegram (PolyGram) Tre saker:
1. Krämarna på PolyGram ställer ut skivan i butik utan någon information på omslaget om innehållet. Det går inte att se att detta är ett album med remixade versioner av ”Post”. Alltså inget NYTT Björk-album. Låt dig inte luras.
2. Idioterna på PolyGram har tryckt all värdefull information på själva skivan och inget i häftet eller på konvolutet. Vill du veta vilken låt du hör måste du sålunda slå av skivan, plocka ut den och läsa. Hallå!?
3. Låtarna är dramatiskt omarrangerade, remixade och i somliga fall omknådade till oigenkännlighet. Inte så lite överkurs, med andra ord. Men Brodsky quartets stråkversion av ”Hyperballad” har sina poänger.
En parentes i sagan om Björk.
Ronny Olovsson


BJÖRK: Homogenic (One little indian) I min bok är hon 90-talets kvinnliga röst. En trolsk sångerska som mer än någon annan hittat sitt eget unika uttryck. En slags länk mellan urskogens oknytt och stroboskopljusens elektroniska dansgolvskaos.
Därför har också ”Debut” och ”Post” ofta arbetat i min cd-spelare.
När jag nu lyssnar på ”Homogenic” slås jag av i huvudsak två saker.
1)|Björk sjunger fortfarande förödande bra, med en naken och för musiken totalt dominerande röst.
2) Musikaliskt är Björk trots sina ljudlekar på väg att fastna i en formel där nya låtar känns igen på ett besvärande sätt. Mycket blir till variationer på det vi redan tagit till oss.
Inledande Portishead-doftande ”Hunter” och pampigt stråkförsedda ”Bachelorette” är två spår som direkt lyfter sig över de andra, två starka singelkandidater. Flera av övriga spår passerar däremot mer obemärkt. Glider förbi utan att få fäste. Vilket förvånar mig.
Har jag blivit immun mot hennes trollformler och musikaliska magi?
Eller håller isländskan på att dansa sig in i en kreativ återvändsgränd? (97/09/19)
Ronny Olovsson


FRANK BLACK: The Cult of Ray (Dragnet/Sony) Om Frank Black kunde behärska sig en smula. Om han kunde kontrollera och rikta alldeles så lite av sin brusande kreativet, i stället för att bara öppna dammarna och låta den flöda i okontrollerbara kaskader.
Då skulle den rundhylte gitarristen från Pixies, tror jag, kunna sätta samman en väldigt rafflande och intressant popskiva. Det framgår tydligt av de förhållandevis samlade nummer som gömmer sig på "The Cult of Ray". Som singelaktuella "Men In Black", med sitt muskulösa Iggy-groove. Som anabolapumpade Cheap Trick-pastichen "You Ain't Me". Som det spetsigt powerpoppiga titelspåret. Som "Jesus Was Right". Och som märkligt tillbakalutade "I Don't Want To Hurt You (Every Single Time)", raffinerat smaksatt med ilande Tom Verlaine-gitarrer.
Tyvärr varvas de oavbrutet med samma sorts vrickade, halsbrytande experiment som gjorde föregångaren "Teenager" till en så förvirrad historia. Black tänjer ut ramarna så långt det bara går. Inte för att det nödvändingtvis leder någon vart. Bara för att det är så kul att tänja. Synd.
Han skulle kunna vara en grungegenerationens Alex Chilton. I stället väljer han, oftast, att vara dess Frank Zappa.
Per Bjurman


MARY BLACK Shine (Grapevine) Hemma på Irland är Mary Black en av de största. På nya cd:n har hon dragit västerut, till Los Angeles, för att samarbeta med Larry Klein (basist, producent och Joni Mitchells ex-sambo). Resultatet: en välkryddad mix av västkustelegans och irländsk folkton. Riktig myslyssning.
Anders Hvidfeldt


ROBBIE BLACK: A Tribute To Johnny Thunders (Untouchable) Det är svårt att inte känna sympati när en ung svensk gitarrist ägnar ett helt album åt Johnny Thunders. Bara vetskapen att det fortfarande finns musiker med så god smak får mig att aktivera plustecknen.
Fast Robbie Black är faktiskt rätt bra också. Någon gång anlägger han ett väl hårdrockinfluerat perspektiv på materialet och egna kompositionen "Untouchable Johnny" är ganska saggig, men i huvudsak rockar östgöten på som man ska; rått, slummigt, punkigt. Jag gillar versionerna av "So Alone", "Dead or Alive" och underbara "Born To Loose".
Per Bjurman


BLACK DOG: Parallel (GPR/Border) Med tre lysande album i bagaget var det med ett ledset öga som technovärlden för ett tag sedan mottog beskedet om att technotrion Black Dog splittrats. Tills det nu visar sig att trions gamla skivbolag GPR haft kontrakt på ytterligare en skiva. Den här. En framtvingad och svag mish-mash-platta? Inte alls. Parallel är förmodligen Black Dogs bästa och trions originellt dresserade technosyntes där atari-calypso möter Nintendo-pop och digijazz är en guldkantat avskedspresent. Köp den.
Anders Bersten


BLACK INGVARS: Earcandy five (SDM) Som komisk grimas är Black Ingvars massmord på hårdrocksklassiker och svensk danspop kul. I tre minuter.
Sedan växer äcklet. Kväljningarna kommer. Låt vara att månag uti detta Ronny & Ragge-land köper det. Låt vara att syftet är att försörja ett gäng halvdana musiker på dekis. Som inte kunde göra karriär på annat sätt. Jag skulle hellre gå arbetslös än göra slik smörja.
Ronny Olovsson


BLACKNUSS: Allstars (Superstudio orange) Landets bästa musiker samlade igen. Med gästsångerskor som Titiyo, Robyn, Viktoria Tolstoy och Dilba.
Det kan inte bli annat än bra. Det är ruggigt bra.
Blacknuss-kollektivet håller internationell toppklass och kunde lika gärna komma från Los Angeles musikerelit. Det är faktiskt stört omöjligt att höra att detta är svenskproducerat.
Vilket är ett gott betyg.
För att ni ska få ett hum om klassen på spelet föreslår jag en lyssning på tredjespåret ”Disco fantasy”.
5 minuter och 51 sekunder självsväng med ett fenomenalt pianosolo av Esbjörn Svensson (hur fan hinner han vara med - överallt?), följt av lika välslimmat vibrafonsolo av gästmusikanten Magnus Persson. I botten Martin Jonssons trimmade trummor, Malando Gassamas tickande slagverk, Christian Falks tajta bas och Mattias Torells magiska gitarr.
Löjligt bra, faktiskt. Och det var bara en låt. Glid sedan iväg med Robyn i sordinerade karamellen ”Roll with me” och inse att bara den låten skulle kunna göra megasuccé bland amerikanska soulfans.
Och välkommen tillbaka, Titiyo. Det var på tiden att vi fick höra din röst igen. ”Seventh heaven” är minst lika njutbar som ”Roll with me”.
Okej, Blacknuss är möjligen musikermusik. De kan säkert anklagas för att vara ”för duktiga”. Men jag har aldrig begripit mig på sånt gnäll.
Vad är det för fel i att kunna lira?
Anders Hvidfeldt


BLACK SABBATH: Under wheels of confusion 1970-1987 (Essential/Border) Black Sabbath förändrade rockmusiken mer än något annat band när de LPdebuterade 1970. Visst, bluesig hårdrock alá Led Zeppelin och Deep Purple fanns, men Black Sabbath stämde ner alla instrument och spelade långsamt i moll.
Med Toni Iommis grymma, ovanliga riff (där tonerna är viktigare än snabbheten) och Ozzy Osbournes smått sinnessjuka sångstil skapade de ett helt nytt sound. Black Sabbath var och kommer sannolikt att förbli världens tyngsta band. Utan dem hade band som Metallica aldrig sett dagens ljus. Till den här samlingen med fyra CD, tillkommer inledningsord av Ozzy Osbourne, en affish med ”släktträd” och en mycket genomarbetad biografi.
Här finns förutom den Gudomliga musiken, allt du behöver veta om världens genom tiderna bästa hårdrockband.
Annika Sundbaum-Melin


BLACKSHINE: Our pain is your pleasure (Gun/House Of Kicks) Svenska Blackshine bildades redan 1992, men det är inte förrän nu de skivdebuterar. Med så många år på nacken kunde man kanske väntat sig bättre resultat, men kvartetten har i alla fall en egen stil. En blandning av ösig metal och kaxig rock, med svarta drag, pessimistiska texter och en sångare vars svenska brytning tyvärr är urskiljbar. (97/10/24)
Bella Stenberg


BLACKSTAR: Barbed wire soul” (Music For Nations/MNW-ILR) Fantasilösa titlar, gamla riff och idéer - om än i något nyare kombinationer - och den typiske death metal-sångaren som hest försöker sig på att sjunga vanligt. Carcassmedlemmen Jeff Walkers nya grupp (ihop med två andra gamla lik och en före detta katedral) visar sig vara överlag ointressant. En kombination av sjuttiotal och nittiotal bör svänga mer än så här. (97/10/03)
Bella Stenberg


THE BLASTERS: American music (Hightone/MNW) En dröm faktiskt. Blasters första, tidigare sjukligt svåråtkomliga platta på cd med sex extraspår. Ni vet faktiskt ingenting om begreppet ”Fan, dom rockar” förrän ni hört den här stentuffa, korsningen av rockabilly, rhythm & blues och allmän ramalama. Jag vill omedelbart ut på trång lokal och stå på bord och skråla med i väldigt, väldigt hög musik. (97/10/10)
Per Bjurman


ANNIKA BLENNERHED: Reconnect (Border) För tio år sedan släppte Annika Blennerhed en, med all rätt, rosad Dorothy Parker-skiva.
Men på senare år har det tråkigt nog varit rätt tyst om henne. Duktiga svenska sångerskor kan vi aldrig få nog av - och Annika har en röst utöver det vanliga. Musikaliskt har de nya låtarna en del likheter med Rebecka Törnqvist. Det är samma molliga, lite dova, höstfärgade hybrid av pop och jazz. Ja, Annikas och Rebeckas röster är rätt lika, de också. Tio låtar att tycka rätt så bra om.
Anders Hvidfeldt


MARY J BLIGE: Share my world (Universal) The Queen of hip hop-soul.
Hon heter Mary J Blige och hennes ”Share my world” tas också emot som vore det drottningen av Saba som behagat släppa en tredje platta.
Mary är den allra hårdaste av kvinnor och samtidigt den som mest orädd öppnar sin sargade själ.
Det är viktigt att veta att hon har noll likheter med ”soulsångerskor” som Mariah Carey och Whitney Houston. När Mary sjunger träffar hennes röst som en missil rakt i hjärtat och den som lyssnar gråter.
- Vad som gjorde Mary till stjärna är att hon inte brydde sig för fem öre, för hon hade redan gått igenom så mycket, säger Marys upptäckare Sean ”Puffy” Combs (det sägs att han var den som lärde henne att det är bra att byta underbyxor varje dag).
Detta är första gången Mary står utan Puffy, men med producenter som Jimmy Jam & Terry Lewis, R. Kelly och Trackmasters är ”Share my world” förvillande lik Marys två tidigare skivor. Senaste ”My life” från 1994 är mer personlig och kanske är det som 25-åringen själv säger, att hon har mognat nu.
Hon har tålamod.
En av århundradets bästa låtar, singeln från ”Waiting to exhale”, Babyfaces ”Not gon’ cry”, är med och i övrigt är det stort, modernt sväng och så Mary-Marys pipa som blåser av viktiga ämnen som att killar är elaka och annat som tjejer gärna avhandlar.
Mary är vår bästa vän.
Anna Björkman


BLIND MELON: Nico (Capitol) Shannon Hoons kvarlåtenskap på en CD inleds träffande nog av Steppenwolfs ”The Pusher”. Röka, piller och lite annat knark tillhörde vardagen.
Om man hoppar över moraliserandet kring hans drogrelaterade död, så hade Hoon en genomträngande stämma som ofta berörde starkare än det låtmaterial gruppen förfogade över.
Här får vi ta del av snuttar ur det bandarkiv bandet lämnade efter sig (inklusive en inspelning på en telefonsvarare!?). Inget storslaget gravmonument, men en närgången - och bitvis rörande - påminnelse om en röst som tystnat.
Ronny Olovsson


BLOND: Blond (Rival/BMG) Schlagerfestivals vinnare verkar i det närmaste alltid vara oförberedda på seger och därför dröjer det tyvärr alldelles för lång tid mellan TV-final och CD-debut. Så är också fallet när det gäller Blond, ”Bara hon älskar mig” känns en smula gammal nu, tur då att deras låtskrivare Stephan Berg faktiskt snickrat ihop några riktigt bra ny låtar. Balladen ” Min kärlek till dej” har alla chanser att bli en megahit om den omedelbart släpps på singel.
Den likaledes lugna ”Gryningen” är också en stark låt (som Christer Sandelin och Tommy Ekman står bakom). Jag är också förtjust i tralliga ” En luftballong” och ”Ingen är som du”. Plattan är snyggt producerad om än en smula mjäkig i bland.
Ja, jag tror på ett liv för Blond efter schlager-SM, detta är en glad schlagerplatta för de lite yngre och de lite äldre. (97/09/05)
Annika Sundbaum-Melin


BLUE FOR TWO: Moments (SW/Eden/MD) Henryk Lipp, Freddie Wadling och nye medlemmen Charlie Storm spränger in element från techno och triphop, kryddar med kontinentala klanger, tangerar i något ögonblick Matt Johnsons febersvettigaste The The-stämningar och låter Cecilia Nordlund från Souls sjunga i ”Skin”. Göteborgarnas femte album badar i idéer, men känns ändå onödigt löst i formen och rymmer inte riktigt samma spänning som de tidiga skivorna. Men ”Bilbao” är mäktig och Freddie Wadlings röst går som vanligt utanpå det mesta. (97/09/26)
Håkan Steen


BLUE MOUNTAIN: Dog Days (Roadrunner/MNW) Del Lords-gitarristen Eric Ambels nya skyddslingar, en robust midwestern-trio som med jämnare låtmaterial skulle kunna tävla med Jayhwaks.
Per Bjurman


THE BLUE NILE: Peace at last (WB) Man kan inte direkt beskylla skotska Blue Nile för att vara produktiva.
Sedan starten tidigt på 80-talet har skottarna bara fått ut två album, "A walk across the rooftops" (1984) och "Hats" (1989), båda originella plattor med dov, egensinnig popmusik som inte lät som nåt annat. Och nu är Glasgow-trion, ledd av Paul Buchanan, tillbaka. Faktiskt aningen mer lättlyssnade än förr, utan att tumma på kvalite'n.
Låtarna på "Peace at last" glider fram i makligt tempo, en del näst intill meditativa i sin återhållsamhet. Som filmmusik när den är som allra bäst. Pop att stressa ned till.
Anders Hvidfeldt


BLUES BROTHERS: Live from Chicago’s house of blues (HoB) När Beatles återförenades häromåret genom att Jeff Lynne våldförde sig på en gammal Lennon-demo blev jag rejält äcklad.
När Blues Brothers nu ska väckas till liv är det en annan Johns grav man skändar. Vet hut! (97/10/03)
Ronny Olovsson


THE BLUETONES: Expecting to fly (Polygram) En prydligare variant av Stone Roses som sägs bli nästa stora publikvältare på de brittiska öarna. Och det är väl inte omöjligt. De har en profilstark sångare i Mark Morris och de radar upp kanonsnygga harmonier på löpande band. Det är bara de riktigt mördande refrängerna som fattas.
Per Bjurman


BLUR Blur (EMI) - Det är dags att börja ta sig själv på allvar.
Det sade Robert Gustafsson när han för fem år sedan parodierade Eva Dahlgren i en av de roligaste Glenn Killing-sketcher som visats.
Aldrig trodde jag att jag skulle få höra en verklig artist uttrycka sig lika distanslöst och högtravande. Inte utan ögonen fulla av glimtar. Men i en lång intervju i Pop i slutet av fjolåret kläckte Blur-gitarristen Graham Coxon ur sig exakt samma floskel:
- Det är dags att börja ta sig själv på allvar.
Onekligen skojigt.
Men oroväckande också.
Popartister som får den typen av griller i skallen brukar vara predestinerade mot katastrof.
Och mycket riktigt:
Med detta femte album går Blur på grund. Hårt och resolut.
Skivan är ett försök att fläta samman det strikt brittiska anslag som varit kvartettens signum med amerikansk lo fi-estetik, både musikaliskt och i fråga om attityd, och själva ambitionen är det måhända inget fel på, men resultatet förskräcker.
Med några få undantag - hyggliga "On your own", "You're so great" och "Look inside America" - låter det faktiskt bara som om de spelar kasserade låtar från debuten "Leisure" på Pavements minst stämda gitarrer. Eller tvärtom. Som om Pavement gjorde parodi på det tidiga Blur.
Det är platt, oskönt och nästan helt fritt från alla former av laddning.
Att Damon Albarn och Coxon försökt skriva mer "seriösa" texter hjälper inte. Problematiken är densamma i det fallet: De vill väldigt mycket, men saknar förmågan och misslyckas rätt kapitalt.
Blur är slut.
Per Bjurman


BLUR: The Great Escape (EMI) Man kan möjligen sakna en "To The End", en riktigt vacker, hjärtknipande Scott Walker-parafras. Men något annat kan man inte sakna. Frånsett den parentesen är Blurs fjärde album nämligen precis lika bra som hyllade föregångaren "Park Life", för att inte säga bättre. Damon Albarn har grävt sig ännu djupare in i den brittiska pophistorien, sugit ännu mer märg ur arvet efter dess stora förgrundsgestalter. Samtliga femton spår på "The Great Escape" med singeln "Countryhouse", "Stereotypes, "Charmless Man", "The Universal" och "It Could Be You" som främsta utropstecken - är mer eller mindre raffinerade, snitsigt uppdaterade förfiningar av uttryck och stilgrepp ursprungligen signerade såna som Small Faces, Kinks, The Who, Beatles, Jam, Madness och, inte minst, sjuttiotalets Bowie. Ja, några ekar till och med 50-tal. I exempelvis märkliga "Ernold Same" står Blur på en gammal dance hall-scen och underhåller. Brokigt och spretigt, visst, men bra. Det är dock framförallt som textförfattare Albarn vuxit. Här är ont om Boys and girls. Här finns i stället en rad målande, ofta elaka och såvitt jag kan förstå mycket pricksäkra skildringar av den engelska medelklassens individer. De heter saker som Mister Robinson, Dan Abnormal, Yuko & Hiro, Ernold Same och den charmlöse mannen och de paraderar skivan igenom förbi som i ett slags sorglustig revy över dålig smak, konformitet och hopplösa drömmar. Jag kunde satt ett ännu högre betyg. Om det inte varit för vetskapen om vad resten av den brittiska skivhösten har i sitt sköte...
Per Bjurman


BOB HUND: Bob Hund (Silence) "Jag gillar sånt som ingen bryr sig om" sjunger Thomas Öberg i låten "Düsseldorf" och sätter fingret på bob hunds mest värdefulla egenskap: förmågan att plocka ihop ord, melodier och ljud som andra fnyser åt för att skapa något helt eget och totalt kompromisslöst. Detta utan att musiken för ett ögonblick blir "svår" eller "experimentell".
Det är popmusik, bara högst personlig sådan. Detta tredje album är det mest dynamiska bob hund gjort. Här samsas nervöst sprättiga och ovanligt catchy melodier (refrängen i "Nånting måste göras", exempelvis) med stämningsfullt filosofiska stunder och rent raseri.
Visserligen älskar jag sättet på vilket Thomas Öberg säger "osvensk stämning" i reflektionen över "det nya Sverige" i låten "Papperspåse". Nog noterar jag att Jonas Jonassons analoga synthslingor fått breda ut sig lite mer den här gången. Men det hörs ändå väldigt tydligt att bob hund är ett band, där allt är precis lika viktigt.
Kanske är det därför som det fortfarande inte finns något svenskt band som känns mer.
Håkan Steen


ANDREA BOCELLI: Romanza (Polygram) Här är mannen som är den felande länken mellan Eroz Ramazzotti och Luciano Pavarotti. Killen upptäcktes av Zucchero Forniciari och frågan är om inte den tenoren gjort sig själv en björntjänst. Vill någon ha honom nu, när Andrea Bocelli finns?
Andrea har en sagolik attack i rösten och tar sig an klassiska operatoner med en rock’n’rollglöd som får vem som helst att dregla. Andrea har attack, briljans, med en oemotståndlig passion och smärta i rösten - musikaliskt är det himmelskt och den som inte efter det här drömmer våta drömmar om italienare är född okänslig.
Annika Sundbaum-Melin


HANNE BOEL: Silent violence (Medley) Danska Tina Turner har här klätts i ny mer experimentell produktion. Mindre lyckat då hennes röst helt avgjort kommer bäst till sin rätt i mer renlärig rhythm'n'blues eller stråkförsedd radiosoul.
Ronny Olovsson


MARI BOINE: Eallin (Lean) Mari Boine är urkraften personifierad, en absolut unik artist. Live tillsammans med sina norska kompmusiker får man ett litet hum om hur explosiv hon kan vara på scen. Synd bara att några av musikerna har en tendens att trampa in i fusionträsket.
Anders Hvidfeldt


BO KASPERS ORKESTER: Amerika (Sony) Steely Dan på svenska. Eller nåt åt det hållet. Jag gillar Bo Kaspers Orkester. Även om vän av ordning lätt kan stämpla dem som alltför perfektionistiska. Men jag tycker tvärtom: det mesta Bo Kaspers Orkester gör är behagligt popjazzigt, vällirat, en sann njutning att lyssna på.
Och konstigt vore väl annat med folk som Lars Halapi (gitarr) och Mats Asplén (klaviatur) i bandet. Drivna musiker som får det svåra att låta lekande lätt.
Låtarna då? Ja, latinmjuka "Ett & noll", med Jan Johansson-färgat pianoparti mitt i, får min första röst. Tio poäng, typ. Tätt därefter kommer titelspåret; drömskt, trumpetsordinerat, med molligt elpiano. Det kan knappast bli snyggare.
"Kvarter" är JJ Cale på svenska, "Är det där vi är nu" en alldeles förtjusande, bluesig kärleksballad, med stark sång av Bo Kasper och text av Nisse Hellberg - och "En världsomsegling under havet" ännu en sån där läckert dov, jazzig ballad.
Musik att varva ned till. Som gjord för stressade storstadssjälar.
Anders Hvidfeldt


MICHAEL BOLTON: Greatest hits 1985-1995 (Columbia) Blir akut illamående redan efter andra spåret, Boltons "tolkning" (mord!) av Otis Reddings "(Sittin' on) The dock of the bay". Inte min kopp te, typ. Men ni som tycker att det döljer sig ett geni bakom pudelfrisyren kan lugnt köpa den här "hitsamlingen".
Anders Hvidfeldt


BONE THUGS-N-HARMONY: The art of war (Ruthless/Sony) Bone Thugs-N-Harmony från Cleveland är ett fenomen som jag bara kan riva mig i huvudet åt. Killarna övertygade den numera bortgångne raplegenden Eazy-E (NWA) att satsa på såsiga syntar och lallande rapstil - tänk er fyra tungor i ständigt fladder - och för ett par år sen fullkomligen exploderade kvartetten i popularitet. Vart man än vände ljöd den förfärliga dunderhiten ”The crossroads”.
Huvudvärk, är mitt enda ord för Bone men musikaliskt motsatta hip hopare som Biggie och Puffy vädrade genast sedeldoft och har försökt låta likadant.
Nu är Bone tillbaka med, som alla rappare, en dubbel-cd och det kan konstateras att de inte lämnat sin vinnande stil. Till och med Whodinis ”Friends” får de att låta som ett fyllo som håller på att somna. ”Thug luv” (med Tupac som innan han dog förmodligen slog nåt slags världsrekord i att vara med på mest plattor utgivna av andra artister) är emellertid riktigt bra så det bankar i högtalarna.
Annars fattar jag fortfarande ingenting.
Men ”The art of war” gick givetvis direkt upp på USA-listans förstaplats. (97/08/15)
Anna Björkman


TRACY BONHAM: The burdens of being upright (Island) Singeln "Mother mother" är en bångstyrig godsak där Tracy relaterar sitt något komplicerade förhållande till mamma. Hur hon bakom allt kallprat svälter och fryser, men säger att "allt är bra".
Ett sceneri som många kan identifiera sig med. 27-åriga Bonham från Eugene, Oregon, USA, kan lättast beskrivas som en hardcore-Alanis. Snäppet vildare. Snäppet bångstyrigare. Men lika melodisäker. Lika karismatisk. Här spökar också andra musikaliska referenser som Liz Phair och Courtney Love.
Antar att i grunden är Tracy Bonham bara ännu en stark ung kvinna med huvudet fullt av musik. Antar att du borde kolla upp henne.
Ronny Olovsson


THE JASON BONHAM BAND: In the name of my father - The Zepset (Sony/Epic) Att John Bonhams (Led Zeppelin) trumspelande son Jason döper en platta till något dylikt kan möjligen vara spektakulärt, men grabben skänker för det första alla pengar från plattans försäljning till välgörenhet och är det någon som på något sätt har rätt att göra Zeppelincovers så är det väl Jason. Bortsett från att sångaren Charles West har en smula kämpigt med att nå upp till Robert Plants status så är detta helt okej för den som vill ha en maffig nostalgitripp. Dessutom har Jason haft den goda smaken att inte bara köra gruppens mest kända låtar. Köpvärd! (97/04/25)
Annika Sundbaum-Melin


BOOGALOO: Dorian gray (Breakin Bread/Sonet) Boogaloo är en term som användes i 60-talets New York för att beskriva låtar med latinstuk. Boogaloo är också namnet på en trio bestående av zambianske rapparen Aaron, DJ:n/producenten Mad Mats och studiokillen Peo, alla med ett förflutet i Stockholms musikvärld. På sitt debutalbum kombinerar de sydamerikanska tongångar med jazz och rap - vilket kanske låter egensinnigt men påminner om annat man hört, om än inte svenskproducerat. Dessvärre kan jag heller inte smickra med paralleller till t.ex. De La Soul och A Tribe Called Quest - för det är Boogaloo alltför lättviktiga.
Anette Masui


BOOLTEENS: Beatitude (Speech/A West Side Fabrication) Skellefteå har redan en bunt Dinosaur Jr, några My Bloody Valentine och ett och annat Ride. Så då borde väl även ett andra klassens Boo Radleys kunna få passera. Problemet är att Boolteens har så få hållbara låtar - och en sångare som låter som TPD-Mats utan attityd.
Per Bjurman


BOOT CAMP CLIK: Boot Camp Clik For the people (Priority/Virgin)
Jaha - det är julafton.
Jag beundrar fyra MC:s mer än alla andra:
Method Man, Grand Puba, LL Cool J och Buckshot BDI Shorty. Den sistnämnde har knåpat ihop följande legendariska rad: ”Check the dialect from the diaphragm my
friend”, från remixen på ”I got cha opin” med Black Moon, den grupp där Buckshort en gång slog igenom, den grupp vi saknat mest av alla de senaste åren. Nu samlar BDI istället alla musikantkamraterna, från Heltah Skeltah till Smif’N’Wessun, som numera döpt om sig till Cocoa Brovaz (”The gun company was coming after us...”, har jag sagt att jag älskar hip hop?) till en festival av hip hop när den är som bäst och mest meningsfull. När rapparna älskar sina röster och liksom bara fortgår i sin lycka över att göra ljud. När man känner sig totalt öppen, min vän. För oss, folket. (97/06/06)
Anna Björkman


BOPPERS: Back on track (Embe rec) När Boppers firar 20 år som band och släpper sin tionde cd är det väl inte direkt någon som svimmar längre. När jag växte upp var raggar rock ’n’ roll stort, i dag är intresset rätt ljummet och det kan man förstå. Under 70 och 80-talet fanns det ett visst drag i brylcrémesrocken, i dag är det bara smöret kvar. Måste dock tillstå att nye sångaren och gitarristen Micke Stenberg gör ett okej jobb (Peter Jezewski lämnade Boppers 1993). Men, om man nu lirar rock ’n’ roll så måste det höras också, det här är alldelles för mesigt! (97/09/12)
AnnikaSudbaum-Melin


BOSTON : Greatest hits (Epic) Boston är urtypen för den typen av band som får människor som hatar mastodontproduktioner och storslagna, pampiga låtar med kastratsångare att vilja spy. Själv tycker jag att att Boston gjort några av de bästa powerballaderna som finns ”Amanda”, ”More than a feeling” , nya låten ”Higher power” (som är tillägnad alla människor som orkar kliva upp ur drogträsket) och ”Don’t look back”. Vad du än gillar mesmetall i övrigt är Bostons greatest en bra investering. (97/06/06)
Annika Sundbaum-Melin


BOTTLE ROCKETS: Bottle Rockets/The Brooklyn side (ESD/MNW) Två fina återutgivningar med en bortglömd liten Missouri-kvartett som pendlar mellan grovkornigt sydstatssväng och själfull, vemodig country. Bägge plattorna har själ och skönhet, men de starkaste låtarna återfinns på Eric Ambel-producerade "The Brooklyn side". Bör kollas, i synnerhet av Jayhawks/Golden Smog-publiken.
Per Bjurman


DAVID BOWIE: Earthling (BMG) Så pinsamt...
För mindre än tre veckor sedan skrev jag en hel krönika om att David Bowie var slut och omöjligen skulle kunna göra något intressant av den jungle det hade rapporterats att han laborerade med i studion i New York.
”Han kommer att dra ner byxorna på sig själv”, slog jag insiktsfullt fast.
I stället är det nu jag som står här med häcken bar.
För den 50-årige britten har gjort en alldeles lysande skiva.
Det där med jungle är en sanning med modifikation. De febriga, hotfulla undergroundrytmerna smattrar i nästan varenda spår, det är sant, men de krockar ständigt med element från andra världar.
Taggiga rock 'n' roll-gitarrer, skrovligt industrilarm, furiös Prodigy-techno.
Det är ungefär som när pionjärerna i Memphis plockade olika delar av dåtidens modernaste uttryck och uppfann rock 'n' roll.
Resultatet är också uppseendeväckande originellt, för att inte säga direkt nyskapande. Du har garanterat inte hört något liknande.
Men inte bara det.
Det finns en energi i musiken som känns alldeles universell . Rå, bultande, ivrig, ung energi. Och svärta. Och sväng. Och, faktiskt, skönhet.
Mitt stora fel är förstås att jag sett Bowie som en avmätt, Beverly Hills-distingerad pseudo-konstnär utan egentligen kontakt med ”gatan”, eller verkligheten om ni hellre vill det. Åttio- och nittiotalsplattorna antydde det, tyckte jag. Men mannen är helt uppenbart fortfarande på allvar. Längst fram, längst ut på kanten mot det okända.
Med ”Earthling” har han gjort sin bästa och mest angelägna skiva på två decennium.
Och jag har gjort mig förtjänt av en stor dumstrut.
Per Bjurman


DAVID BOWIE: Outside (Arista/BMG) David Bowie i nygammal pakt med Brian Eno, visionären som hjälpte honom att förlösa experimentella, isande mardrömsdramerna "Low" och "Heroes" i mitten av sjuttiotalet (dom gjorde "Lodger" ihop också, men den räknar jag ogärna för den är, sitt goda rykte till trots, en kalkon). Som sig bör bottnar "Outside" i samma anda. Duon försöker med ett inferno av förvridna ljudfragment, William Gibson-stämningar och moderna, ofta ambienta rytmkollage iscensätta en bisarr kriminalhistoria, baserad på den fiktive konstdetektiven Nathan Adlers lika fiktiva dagboksanteckningar från 1977-1999. Anspråkslöst och bra . . . Men där "Low" och "Heroes" var banbrytande mästerverk är "Outside" mest förvirrad och, tror jag, dömd att glömmas lika fort som alla andra Bowie-album från den senaste tioårsperioden.
Per Bjurman


BOYMERANG: Balance of the force (Regal/EMI) Medan Graham Suttons gamla kompisar i experimentella rockbandet Bark Psychosis fortfarande står och harvar så gitarrerna glöder ägnar han sig själv numera åt att utforska nya musikaliska områden. På ”Balance of the force” kommer resultatet - en tripp till drum ’n’ bass-landets mörka och avlägsna vrår. Det finns en frenetisk hårdhet och monotoni i hans sound, men också en stor värme som gör att det aldrig blir oengagerat eller trist. I ”Still” gör han kallhamrad techno-rock ’n’ roll med elaka, distade syntar och tunga gitarriff. Och på sista spåret, den insomningsvänligt atmosfäriska ”Lazarus”, lyckas han göra något så banalt som att använda samplat vågbrus - och ändå få det att låta riktigt, riktigt bra. (97/07/11)
Benjamin Mandre


BOYZ II MEN: Evolution (Motown) Ballader, ballader - och åter ballader. Allt från klassisk sängkammarsoul till årets mest tårdrypande mammahyllning (”A song for mama”). Och, tack och lov, några upptemponummer också (det hade inte skadat med fler...). Boyz II Men har förfört förr med sina sammetsröster och de gör det nu igen. Men vi har hört det förut. (97/09/26)
Anders Hvidfeldt


BILLY BRAGG: William Bloke (Cooking Vinyl/Kommunikation). Ett tag sedan sist, men stolte socialisten Bragg visade genom en övertygande spelning på Roskilde i somras hur saknad han varit. Här rör han sig mellan ett ännu glödande engagemang och insikter på ett personligare plan, mellan genuint brittisk bitterljuv humor ("Everybody loves you babe") och stark indignation över brustna ideal ("From red to blue"), samt mellan solonummer på gitarr och Motown-blåsiga popdängor. Inte omvälvande, men mycket välkommet.
Håkan Steen


BRAINPOOL: Stay free (Sony) Skulle tippa att Brainpool åker på en och annan verbal örfil i konkurrerande blad idag. På detta tredje album kavlar Sveriges popkungar nämligen upp ärmarna och kliver rakt ut i Gallagher-land.
Det är rock'n'roll för nä hela slanten och sådär var tredje gitarrslinga kan härledas direkt till en "Live forvere", en "Rock'n'roll-star" eller en "Shaker maker". Såna tilltag får sälan passera ostraffat.
Själv kan jag möjligen ha teoretiska invändningar, men i parktiken är jag lika såld som vanligt. Dels tycker jag att Oasis är så bra att de SKA plankas, dels skriver Janne Kask och David Birde så ypperliga melodier att de förmodligen skulle kunna komma undan med vad som helst. Noel-inspirerade eller inte - det är världsklass på stroferna i "Papercup", "Sister C'mon" och framförallt "Smallville".
Det är det på vissa av Christoffer Lundströms raffinerade, intrikata arrangemang också. Emellanåt går han väl långt den här gången, som i panflöjtgarnerade (!) "High", men oftast tjänar materialet på lundströmsk behandling. I sina bästa stunder öppnar han helt nya dimensioner i sångerna.
En svensk "Morning glory". Om vi behöver en sådan vet jag inte, men bra är den. Per Bjurman


BRAINWAVE: Outstretched (Sonus) Brainwave har sina rötter i åttiotalets thrash metal, som de blandat med death och aggro, och därmed fått ett mer uppdaterat sound. Tung Bay Area-thrash är ändå stilen man först tänker på. Framför allt påminner svenskarna om Testament, som ju provat alla de stilar på olika plattor, som Brainwave blandat på en.
”Outstretched” är knappt trekvart lång, vilket är aningen för mycket. Framåt sisådär sjunde låten kroknar nämligen låtarna. Eller om det är lyssnaren? (97/06/20)
Bella Stenberg


BRAND NEW HEAVIES: Shelter (FFRR) Soul på 70-talsvis med väloljade brittiska rytmmaskinen Brand New Heavies. Det är inte direkt nyskapande.
Men svängigt så det förslår. Och nyvärvade Siedah Garrett (ex-Michael Jackson) är en alldeles glimrande sångerska. (97/05/02)
Anders Hvidfeldt


THE BRAXTONS: So many ways (Atlantic/WEA) Det finns i-n-g-e-n manlig hip hopare som skulle kicka henne ur sängen.
Toni ("You're makin´ me high"), R&B-drottningen No 1 på de ändar där Märy J är för tjurskallig för den breda massan.
Braxton alltså, och förstå, hon har tre systrar kvar i gruppen Braxtons, där Toni själv inledde sin bana till superstjärnefinalen. Trina, Tawanda och Tamar är minst lika stiliga som Toni och trion ligger i rätt goda händer (Jermaine Dupri, Babyface), snäll och svängig R&B som åtminstone i USA säljer så det skvätter.
Men säg den syrra som är stolt över att så att säga bli över?
Anna Björkman


BREACH: Friction (Burning Heart Records) Oavsett hur man kategoriserar Breach - som hardcore, metall, metalcore eller någonting annat - så är en sak säker. De här norrlänningarna är arga, och resultatet blir tung och oförsonlig musik. "Friction" är första fullängdaren, och den är snabbare och lite mer teknisk än tidigare kortisar. Fast fortfarande finns det där lite primitiva som karaktäriserar musikstilen kvar.
Bella Stenberg


BRIGADE: Northern lightz (Roligan/Border). Väskusthiphop, får man väl säga, inte minst då den här trion kommer från Göteborg. Brigade fattar vad det handlar om. Sound, titlar, uttryck och teman - allt är "rätt". Dessvärre räcker det inte att säga "scandinavian" ibland eller snacka om fisar på göteborgska för att skapa sig en egen profil. Rätt ont om låtar också, trots benäget bistånd från Torsten i Stonefunkers.
Håkan Steen


BROADCAST: Work and non work (Warp/ Border) Jag brukar normalt vara rätt ljum till Stereolab och band ur samma kretsar. Sånt tenderar gärna bli lite för blodfattigt och arty-smart i längden. Men med sina enkla gitarrslingor och barnkammarkeyboards lyckas Birminghams Broadcast faktiskt spinna ihop riktigt tilltalande pop. Detta är en samling med spår från singlar och samlingsskivor och därmed förstås en något ojämn platta. (97/07/25)
Håkan Steen


BRODER DANIEL: Broder Daniel (EMI) Helt frankt:
Broder Daniel består av en samling depraverade, föraktfulla överklassposörer jag egentligen inte alls har någon lust att tycka om.
Men detta andra, självbetitlade album är dessvärre så bra, så fullastat med stora och gnistrande popsånger, att jag omöjligen kan värja mig. Det är för jävligt...
Mycket har förändrats sedan fjolårsdebuten, "Saturday night engine". Bandet har vuxit till sig ordentligt. Det låter tätt och tungt. På samma sätt är Henrik Berggren en annan sångare i dag. All, eller nästan all, yvig valpighet är bortskalad. Förmodligen ska producenten, Gyllene Tider-bekante Mats Persson, tillskrivas en stor del av äran för det.
Men även uttrycket är annorlunda. Sminket på Henrik Berggrens kinder har smetat av sig på musiken. Det är mer glamrock nu, mer Ziggy Stardust och Telegram Sam. Samtidigt är kvintetten betydligt poppigare än tidigare. Merparten av låtarna bygger fortfarande på enkla, repetitiva fraser och meloditeman, men där slingorna på debuten ofta spretade som intrigen i en Celine-roman är de som pisksnärtar på uppföljaren. Låtar som "Steel", underbara vi-mot-resten-av-världen-hymnen "Underground" och "Go my own way" skulle mycket väl kunna bli feta tracks-hits.
"Vi tänker sätta dit allihop", skriver Herik Berggren i pressreleasen. Det verkar så, ja.
Per Bjurman


BROKEN HOPE: Loathing (Metal Blade) Broken Hope har åtta år på nacken och tre tidigare skivor på sitt samvete. Deras råa zombiemangel är perfekt att rensa skallen med. Chicagobandet kör över av för många Beverly Hills-repriser försoffade och förmjukade hjärnceller, och lämnar lyssnaren pigg och redo för nya stordåd.
Bella Stenberg


JONATHA BROOKE & THE STORY: Plumb (Blue Thumb/MCA) Mixa lite tidig Joni Mitchell med en gnutta Suzanne Vega och ni har hyfsat bra hum om hur Jonatha Brooke låter.
Eftersom jag själv högaktar båda (allra mest Joni - ett lysande Polar-prisval av Stikkan Anderson & co!) så kan jag inte låta bli att bli intresserad av Jonatha. Hon ser rätt alldaglig ut, ingen dårskapsstyling här inte, och hennes egenhändigt hopknåpade alster är varma, gosiga och lätta att ta till sig.
Sån där hemmalyssningsmusik för bistra vinterkvällar, garnerade med mandoliner, fiol och uilleann pipes. Låtar som ibland drar en aning åt jazzhållet, ibland åt folkmusiken. Vilsamt akustiska i botten, och bara försiktigt elektrifierade.
Okej, det finns en hel drös kvinnliga singer-songwriters som verkar på samma planhalva som Jonatha. Men med den här CD:n kvalar hon direkt in bland de främsta i genren.
Anders Hvidfeldt


GARTH BROOKS: Fresh horses (Capitol) Ännu en dos Julio Iglesias-country från en av den amerikanska musikindustrins giganter. Garth säljer miljoner och åter miljoner plattor på hemmaplan men har haft förvånansvärt svårt att slå i Sverige. Möjligen för att hans musik och framtoning är så blaskig. Längtar ni efter hästjazz: skaffa Dwight Yoakams nya istället.
Anders Hvidfeldt


MEREDITH BROOKS: Blurring the edges (Capitol) Inte Merediths fel. Men nu börjar det bli för mycket. För många Alanis-systrar. För många Sheryl-töser. Okej tjej, tröttsam idé. (97/08/22)
Ronny Olovsson


FOXY BROWN: Ill na na (Def Jam/Polygram) Foxy Brown behöver precis som Lil´ Kim skrubbas ordentligt med tvål i mun, även om The Mahogany-mami mer än porrpingla satsar på att vara tuff gangster, precis som sina kompisar Nas, AZ och Cormega i The Firm. Det är det som är mest förtjusande med Foxy, att om hon nu inte alltid talade vitt och brett om sin ill na na, lika bra kunde vara en ung pojke, hon låter så. Produktionen är inte lika svängig och genomförd som på Kims, utan mer en obestämbar blandning av Mobb Deep producerat kantigt och besök av Blackstreet och vi kan hålla med om att ”Ike´s mood” är fantastiskt men räckte det inte med att den samplades för ganska länge sen till Märy J och därefter till ett otal antal andra, Trackmasters? Men duetten med Method Man är förstås fantastisk. Och Jaÿ-Z får göra det med årets alla galanta damer.
Anna Björkman


JENNIFER BROWN: In my garden (Richochet) Slickat, stilsäkert, superproffsigt.
Lyssna hur elegant Jennifer Brown glider in i nya albumet redan från start. ”In my garden” är sammetslen mjuksoul med svenska soulfabrikens mest pålitliga musiker (Mattias Thorell, Christian Falk, stråkarr av bröderna Jansson).
I övrigt är Jennifer Browns nya album inspelat i USA. Var det verkligen livsnödvändigt?
En stor del av plattan är gjord i samarbete med Los Angeles-producenten Rhett Lawrence. En man som tidigare jobbat med megastjärnor som Whitney Houston och Mariah Carey.
Det hörs - och tyvärr är det inte till någon fördel.
Jennifer Brown är vacker som en vårdag och har en röst som vilken annan sångerska som helst skulle döda för.
Men jag fattar inte riktigt poängen med att ge oss en svensk Whitney Houston eller Mariah Carey. Det mesta på ”In my garden” kunde ha varit plockat från de damernas plattor.
Jag hyser den största respekt för Jennifer Brown som artist. Men hon förtjänar mer än någonsin material som sticker ut. (97/04/25)
Anders Hvidfeldt


SAM BROWN: Box (Demon/MNW ILR) För snart tio år sedan hade Sam Brown en megahit med solodebuten ”Stop”, som sålde 2,5 miljoner exemplar. De siffrorna har hon inte lyckats nå fler gånger och frågan är om det lyckas nu heller.
”Box” är en ambitiös låtsamling, med ekon av Kate Bush och kvinnliga, amerikanska singer-songwriters. En låt är skriven ihop med Maria McKee.
Smalt och kärvt, men värt att upptäcka.
Anders Hvidfeldt


JACKSON BROWNE: Looking east (Elektra/Warner) En långt ifrån lika omtumlande uppevelse som förra skivan, den becksvarta besvärjelsen "I'm Alive". Men så ägnar sig Jackson Browne bara undantagsvis åt att rota i de ömmaste såren den här gången. I stället blandar han smoggtäta betraktelser från hemstaden Los Angeles med politiska pamfletter - ibland väl mästrande - samtidigt som han försöker utveckla nya nyanser i den tillbakalutade västkustrock han väl numer är ensam om att vårda.
Därmed blir avtrycket inte lika djupt, men han har lyckats komponera en handfull låtar som ändå är värda att höra.
Per Bjurman


JACKSON BROWNE: The next voice you hear - the best of (Warner) ”I'm going to find myself a girl/Who can show me what laughter means/And we'll fill in the missing colours/in each others paint by number dreams”.
Jackson Browne i titelspåret från 21 år gamla mästerverket ”The pretender”. Det är poesi det. Stor jävla poesi.
Naturligtvis ingår den sången på ”The next year”. Det gör det mesta man behöver med denne västkustrockens ende riktigt, riktigt angelägne låtskrivare. ”Late for the sky”, ”Call it a loan”, ”Somebody's baby”...
Det enda jag saknar är ytterligare några nummer från 1983 års ”Lawyers in love”. Det materialet må, på välbekant åttiotalsmanér, vara beklämmande överproducerat, men en låt som ”Say it isn't true” kan inte ignoreras.
Fast det där är mest pedantens anmärkningar. Köp den här samlingen. Den är lysande. (97/10/10)
Per Bjurman


BROWNSTONE: Still climbing (Epic/Sony) Inom R&B (och hip hop) råder ett ogenerat kotteri med resultatet att många av genrens aktuella skivor är producerade av samma personer och artisterna medverkar fritt (nåja) och friskt på varandras plattor. Men på Brownstones uppföljare (till ”From the bottom up”) ”Still climbing” lyser alla Puffy, R. Kelly, Babyface och Trackmasters med sin frånvaro. Flickorna har från början klarat sig med sig själva och mer okända kontrollbordsrattare och resultatet är precis som vanligt perfekt stämsång omgiven av genomsnäll soul. Sån som ska strömma ut genom fönstret när man vårstädar. (97/05/23)
Anna Björkman


BRUJERIA: Raza Odiada (Roadrunner/MNW-ILR) Ryktena om Brujeria är många... Än är de ett gäng mördare och knarkkungar från Sydamerika, än är de en metallisk supergrupp med medlemmar från bl a Faith No More och Sepultura, och gäster från Slayer och Machine Head. Dessutom lär bandet ge en stor del av inkomsterna till indianska rebeller i Mexiko. Vad än sanningen är, så är i alla fall innehållet detsamma. Småtaskigt ljud, arg musik, flåsvrålande sångare och hatfyllda, halvpolitiska spanska texter, som i motsats till musiken ger ett exotisk och starkt intryck.
Bella Stenberg


B-THONG: From strength to strength (Mascot/MNW-ILR) På sin tredje platta visar göteborgarna upp en ny sångare, Ralph Lennart. Den musikaliska riktningen är också annorlunda, svängigt retro med vissa Soundgardenkomplex. Bandet gör saker onödigt komplicerade, samtidigt som soundet är för murrigt.
Titeln på den här plattan hade varit mer överrensstämmande på någon med Transport League, B-Thongs före detta sångare Tony Jelencovichs nuvarande band. (97/07/29)
Bella Stenberg


BUILT TO SPILL: Perfect from now on (City Slang/Border) Doug Martsch gräver i sig själv och kommer upp med skarpsynt och kärnfull lyrik om allehanda eviga frågor. Detta till en lågmäld men färgrikt arrangerad amerikansk gitarrock med massor av bottnar att upptäcka. ”Perfect from now on” är faktiskt mitt första möte med Idaho-trion, och folk jag litar på säger att jag borde älska det här. Det är det mycket möjligt att jag gör. Om ett halvår eller så.
Håkan Steen


LTJ BUKEM: Earth vol. 2 (Good looking/Border) LTJ Bukem och hans medarbetare har gjort ett så häpnadsväckande bra jobb med de båda volymerna av Logical progression att man nästan glömmer bort att de gör en massa annat skoj också. Som att utforska jazzen på olika områden och ge ut resultatet i form av samlingsserien Earth, till exempel. För det här har inte så mycket att göra med den särpräglade drum ’n’ bass han gjort sig känd för. Bara ett par spår driver upp tempot något.
Odysseys utmärkta ”Artificial life” och DJ Crystls avslutande ”Mind games” som dykt upp på en tidigare Bukem-samling. Resten tenderar att dra åt acid jazz-hållet och manar till stillsamt och tillbakalutat lyssnande. (97/10/10)
Benjamin Mandre


BUMBLEBEES: Thank you, goodbye (Epic/Sony) ”Alternativt” amerikanskt rockskrammel från Stockholm. Fick dåliga grungevibbar när jag först hörde bandet, och visst. Det maler lätt lite poänglöst och sångaren Charlie Granberg har en del jobbiga Eddie Vedder-hyss för sig. Men kvartetten är lyckligtvis poppigare än så och känner dessutom till Dinosaur Jr och Beatles också. Och får därför till det riktigt bra i spår som ”Confusion” eller ”Stick around for joy”.
Håkan Steen


R L BURNSIDE: A ass pocket of whiskey (Matador/Border). Lollipop-bekant, cool man i sextioårsåldern, som spelat deltablues i mer än 50 år och avlat 14 barn under tiden. Här slår han sig ihop med de slamriga spolingarna i Jon Spencer Blues Explosion och möter dem på ungefär halva vägen. Detta är elektrisk spontanblues inspelad på en eftermiddag där mikrofonerna distar och gitarrerna skär men där massor av nervtrådar sprattlar befriande. Burnside pratsjunger om Hitler, sprit och ensamhet och får till ett grymt sväng i exempelvis "Boogie chillen".
Inget för er som tror att Robert Cray spelar blues.
Håkan Steen


RL BURNSIDE Mr Wizard (Fat Possum/Border) Bara månader sedan Burnside släppte uppskrivna samarbetet med Jon Spencer Blues Explosion på ”A ass pocket of whiskey” och gubben vet att smida medan gitarrsträngarna är varma. Här är således en ny dos salt högspänningsblues. Blues Explosion hoppar in men Burnside backas huvudsakligen av sina turnémusiker. Det är blues med två gitarrer och trummor och standards som ”Rollin’ & tumblin’” och ”You gotta move”. Men trots upplägget inga trista rester. I några ögonblick, som i den helt groteskt röjiga ”Alice Mae”, toppar Burnside rentav det bästa på ”A ass pocket of whiskey”.
Håkan Steen


BUS 75: Bus 75 (Mega) Den dynamiska duon Pigeon och Dacream har något som ger dem en särställning tillsammans med Latin Kings på den svenska hip hop-scenen. De utgår nämligen inte från kaxighet och råstyrka, utan humor och intelligens. Hör bara trallvänliga ”Menage á trois” eller den sanslösa ”Introduktionskurs i svenska”. Och fall pladask. (97/09/19)
Benjamin Mandre


BUSTA RHYMES: The coming (Elektra/Warner) Skivbolaget använder ordet "outrageous" för att beskriva rapparen Busta Rhymes scenpersonlighet. Det stämmer bra, då ordet inbegriper betydelserna skandalös, upprörande, överdriven, fantastisk, våldsam, ursinning - och Busta Rhymes är just allt detta. Ibland en hemlös hund som springer gatlopp och skäller fram sin livsångest; ibland ett uppretat fyllo, som spottande och sluddrande raglar runt och hugger tag i folk. Busta Rhymes egensinniga sätt att leverera sina rhymes (med rap, vrål, stön, väsande m.m.) gjorde honom till frontfigur i numera upplösta Leaders Of The New School och har medfört en rad spännande samarbeten med bland andra A Tribe Called Quest, Big Daddy Kane, Mary J. Blige och TLC.
Detta är hans solodebut, vilken bl.a. innehåller vårens hit "Woo Hah!! Got You All in Check" och ytterligare ett par spår av samma kryddstyrka.
Anette Masue


BUSTA RHYMES: When disaster strikes... (Elektra/Warner) Busta Rhymes stod för en av förra årets mest uppmärksammade debuter, ”The Coming”. Inte konstigt att uppföljaren ”When disaster strikes...” är full av tunga namn - Sean ”Puffy” Combs och Erykah Badu, bland andra. Resultatet är ingen milstolpe, men vitalt och bitvis riktigt underhållande. (97/09/26)
Benjamin Mandre


BUTTER 08: Butter 08 (Grand Royal/Border) Hippt så det förslår: Russel Simins, vanligtvis trummis i Jon Spencer Blues Explosion, slänger ihop en blandning av hardcore, pop, funk och jazz på Beastie Boys skivbolag tillsammans coole designern och regissören Mike Mills (nej, inte han i R.E.M.) på bas, två japanska töser på lite av varje samt en kille med rolig frisyr på gitarr. Det låter vilt, vansinnigt och vridet - och faktiskt riktigt, riktigt bra! Grymt svängigt bitvis, inte minst i ”It’s the rage” där självaste Sean Lennon gästar på orgel. Snyggt pappomslag med ”gammal originalvinyl”-känsla också.
Håkan Steen


BUTTHOLE SURFERS: Electriclarryland (EMI) 1996. Punk är större än Grand canyon. Då passar Butthole Surfers på att göra sitt mest statiska album någonsin. Fin timing.
Per Bjurman


DAVID BYRNE: Feelings (Luaka Bop/Warner) Han är nyss fyllda 45 år men visar inga tecken på att tappa lusten och nyfikenheten.
David Byrne har varit en föregångsman sedan Talking Heads-tiden och han fortsätter göra låtar med samma härliga entusiasm som en 17-åring som just bildat sitt första band.
”Feelings” är ett späckat album, med 14 små pärlor.
Om ni såg snutten i ”Luuk” förra veckan vet ni att ”Miss America” är en högst älskvärd låt. Den vilar på dansant latingrund, liksom flera andra spår på ”Feelings”. Annat, som ”Dance on vaseline”, är uppiggande Talking Heads-rytmer för 90-talet. David Byrne gör nedslag än här, än där. Bjuder på ljuvlig country med steelguitar i ”The gates of paradise” och blandar fioler och sitar med scratch i ”Daddy go down”.
Ingenting är omöjligt. I ”Finite=Alright” kompas han av en stråkkvartett - och lirar själv dobro. Man har aldrig tråkigt i David Byrnes sällskap. (97/05/23)
Anders Hvidfeldt


PY BÄCKMAN, DAN HYLANDER & RAJ MONTANA BAND: Hits! (EMI) Vi som var med när det begav sig nynnar automatiskt med i Hylander-dängor som ”Farväl till Katalonien” och noterar att det växt en hel del mossa på flera av Pys gamla paradnummer. Men de nyskrivna låtarna på samlingen håller måttet och har ni inte en Raj Montana-samling hemma är ”Hits!” värd att införskaffa. Även om hiphetsfaktorn för många är lägsta tänkbara. (97/05/30)
Anders Hvidfeldt



A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.



Aftonbladet på internet distribueras via