  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Eldkvarn utan pris – galans skandal
Jämför det med exempelvis Aftonbladets Rockbjörnsgala, där vanliga fans röstar på artister bara för att de tycker de är fenomenalt bra. Och Rockbjörnen har ju redan varit, så det var kanske inte så underligt att Grammisjippot kändes ovanligt ljumt i år. Förutsägbart och snällt och skandalfritt. Några försök gjordes i och för sig. Bert Karlsson var sympatiskt syrlig i en kul sketch om att han styrde hela röstningen (”nej, Friends behöver vinna nåt, de har ju fått en egen tv-kanal av mig”). Kent tackade ingen utan konstaterade bara kaxigt att de vann igen. Måns Herngren och Hannes Holm motiverade sin roll som prisutdelare med att de ”pippar var sin sångerska”. Smått upprörande Men i övrigt segade det sig fram. Som det förstås lätt gör när det är plattor släppta under ett rätt blekt musikår som ska premieras. Möjligen är det också förklaringen till Patrik Isakssons storslam med tre Grammisar. Denne mjukistrubadur gör visserligen helt OK pop i Strömstedt/Svenningsson-traditionen, och även om jag hellre sett Kents ”Musik non stop” som Årets låt går det inte att komma ifrån att Isakssons ”Du får göra som du vill” förmodligen kommer att sjungas runt lägereldar under rätt lång tid framöver. Men att även utse honom till Årets kompositör, i konkurrens med namn som Thåström, Eric Gadd och, inte minst, Kents Jocke Berg, är faktiskt smått upprörande. Jämförd med dem, och de låtar de skrev i fjol, framstår Isaksson och hans tralliga vardagspoesi som rätt endimensionell. Att Isaksson även blev Årets nykomling borde jag egentligen inte gnälla om, eftersom det faktiskt visar på ett plötsligt utslag av konsekvens från juryn. Men den Grammisen borde ju givetvis hamnat hos Sahara Hotnights, som både gjorde en strålande rockplatta och var de enda av de nominerade artisterna som blåste in lite ny, ung energi på den svenska popscenen i fjol. Och varför Isaksson och inte den betydligt intressantare bolagskollegan Love Olzon? Visst ja, topplistestatistik var det... Väl värd sina plaketter Den andre trippelvinnaren, Christian Falk, är emellertid väl värd sina plaketter. Han har under lång tid varit inblandad i det mesta av det mer begåvade inom svensk soul, hiphop och dansmusik och gjorde med första egna albumet ”Quel bordel” en av fjolårets intressantaste plattor. Dessutom fanns Falk med på två andra belönade produktioner, de med Robyn och Petter. I övrigt vann Thåström rättvist priset som Årets artist. Robyn blev, lika rättvist, Årets kvinnliga artist.
Inget ont om begåvade Lars Winnerbäck, men han har ännu inte kommit upp med något som är i närheten av Plura-epos som ”Nådens hand” eller ”Huvudet högt”. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |
|
Patrik Isaksson och Christian Falk blev som väntat de stora Grammisvinnarna, rentav mer överlägsna än åtminstone jag vågat tippa.
