Cooper älskar att kela.

I rummet bredvid mig bor en sergeant med en hund. Cooper, som hunden heter, ser ut att vara någon sorts dobermannkorsning. Öronen står ofta rätt upp vilket gör att han ser väldigt glad ut, pälsen är guldbrun.

Sergeanten som har hand om Cooper, en soldat i 30-årsåldern, verkar dock allvarligare eller det är nog rättvisare att säga att han verkar bekymrad.

Men vi hälsar på varandra flera gånger om dagen och de gånger jag frågat om jag får klappa Cooper har det gått bra. Hunden älskar att kela.

För några minuter sedan fick jag reda på att Cooper och hans hundförare dödades i går kväll när de var ute på ett uppdrag.

(Ur Johanne Hildebrandts Irak-blogg, juni-juli 2007)