Det finns väldigt få kvinnor på basen, högst tio stycken bland 800 män.

Jag träffar dem i damernas duschtrailer, ser dem sätta upp håret i reglementsenlig frisyr och ibland sminka sig.

Kvinnorna är militärpoliser eller så arbetar med de med underhåll. De släpps inte in i infanteriet, får inte inneha stridande positioner.

– Det är så löjligt, säger Rose en morgon när vi båda har duschat.

Hon är militärpolis vilket i praktiken innebär att hon arbetar med irakiska polisen, är ute och arresterar folk och ibland blir beskjuten.

– De säger att kvinnor inte fixar att vara i strid men jag har sett grabbar i min enhet bryta samman medan jag aldrig gjort det. Armén är så gammalmodig. Det är väldigt frustrerande.

Vid lunchen tar jag upp ämnet om kvinnliga krigare. Soldaterna vid bordet är dock övertygade om att det inte hade funkat.

Tillsammans med en soldat på basen.

– Vi hade beskyddat dem vid strid. Jag vet att jag låter gammeldags men det är så det är, säger Jacob.

– Det finns undersökningar om detta. En viss procent kvinnor kan prestera likvärdigt som manliga soldater men vi hade varit tvungna att rekrytera väldigt många för att finna dem. Dessutom vill inte USA se stridande kvinnor, det är bara så, säger kapten Levine.

En förespråkare för kvinnliga soldater finns dock vid matbordet, en sjukvårdare från en annan pluton.

– Det låter skitbra. Ju mindre soldaterna är som blir sårade desto lättare är de att bära.

Efter lunchen känner jag ett visst medlidande med Rose. Det är inte bara att armén är konservativ, eftersom de kvinnliga soldaterna är så få pratas det också om dem. Det påstås att de har ihop det med än den ena, än den andra.

Matdags Diskussionen om kvinnliga soldater i strid tas upp. Inget alternativ, anser männen vid bordet.

En del kallar dem distraktioner, säger att det vore bättre om det inte fanns några kvinnor alls på basen.

Inom vissa förband är det förbjudet för kvinnor och män att befinna sig i samma rum, en regel som lyckligtvis inte tillämpas på FOB Iskan. Däremot får soldaterna inte titta på en kvinna i mer än tre sekunder, stirrar de längre kan de stämmas för sexuella trakasserier. Det är med andra ord inte direkt någon avslappnad stämning mellan de båda könen.

Som reporter och civil kvinna, är jag inte inne på männens område och utgör därmed inte något hot utan betraktas som något annat, något udda. Bara det faktum att jag ibland går runt med utslaget hår är märkligt i denna miljö där allt är strikt och reglementsenligt friserat.

Jag vet inte riktigt vad de andra enheterna tycker om min närvaro men soldaterna i plutonen behandlar mig numera som om jag vore en av dem. Något som bäst kan beskrivas med följande händelse:

En eftermiddag låg jag och halvsov i Henrys säng. När han kom in i rummet utbrast han glatt:

– Kolla, en kvinna i min säng!

I nästa andetag tillade han.

– Men ändå inte.

Jacobs storebrorsattityd har med andra ord spridit sig och ibland känns det som om jag är omgiven av sexton överbeskyddande tungt beväpnade livvakter.

Det har sina för och nackdelar. Jag har trots allt femton års erfarenhet av krigsbevakning och är därmed inte helt tappad bakom en vagn. Samtidigt är det rart och roande med all omtanke.

Snart ska jag följa med dem ut på ett mycket intressant uppdrag. Det ska bli intressant att se hur de då hanterar min närvaro.

(Ur Johanne Hildebrandts Irak-blogg, juni-juli 2007)