En av de yngsta soldaterna i plutonen, jag har lovat att inte skriva vilken, har problem i sitt äktenskap.

Han vill skiljas men det vill inte hustrun, paret har en liten son.

Saken blir inte bättre av han haft kontakt med en före detta flickvän, vilket hans fru fått reda på så nu är han rädd att mista vårdnaden om han går vidare med skilsmässan.

– Min son är den enda jag bryr mig om, säger han när vi sitter och röker i skuggan av ett betongfundament.

Sedan svär han en stund men det är tydligt denna frustration beror på att han känner sig hjälplös av att vara här, avskuren från familj, advokater, vänner och alla andra.

Sergeant Cooper.

– Det enda du kan göra är att be om ursäkt, säger jag.

– Aldrig! Jag har inte gjort något fel!

I samma ögonblick kommer sergeant Cooper förbi och undrar vad som hänt. Soldaten berättar och säger sedan:

– Jag ska hämnas!

Cooper, denne allvarlige 23-åring med en 45-årings själ, skakar på huvudet.

– Dålig idé. Bättre att be om ursäkt.

– Varför det?!

Cooper, gift med den kvinna han träffade i högstadiet, säger lugnt:

– Min fru har temperament, jag har lärt mig hur det fungerar.

Bakom honom hänger en stor skylt som ser ut att vara målad av barn och på den står: Family strong, army stronger.

Familjen och äktenskap är viktigt och soldaterna gifter sig väldigt tidigt eftersom det är det ideal som eftersträvas.

Jacob och Tinsley målar dörrar.

Häpnadsväckande är den sociala kontroll som finns överallt.

I Alaska hade en soldat ihop det med en gift kvinna vars man var på uppdrag utomlands. Eftersom kvinnan bodde i regementets bostadsområde såg grannarna vad som hände och slog genast larm. Militärpolisen kom, grep soldaten som blev degraderad och fick arbeta utan lön i 45 dagar.

Sergeanterna har total insyn i sina mannars liv och hur deras äktenskap fungerar. De läser till och med soldaternas lönebesked och kontrollerar att de betalat sina räkningar.

– Du borde följa de råd du får, säger jag till soldaten med problem.

Men han är för arg för att lyssna.

En bit därifrån målar Jacob, Tinsley och Henry dörrar i hettan.

Patrullen är uppskjuten så de får ägna sig åt underhållsarbete, något de inte direkt är förtjusta över.

När jag sätter mig ned i skuggan och tittar på börjar Tinsley fråga ut mig om min skilsmässa och hur det fungerar i Sverige. Efter ett par minuter diskuterar han och Henry om hur man skiljer sig i USA.

Helt klart är detta en dag som domineras av relationer, mestadels dåliga.

Frågan är hur en amerikansk soldat, som är borta hemifrån i femton månader, kan ha ett bra äktenskap. Hur kan någon vara en bra pappa via telefonen? Hur kan de leva med saknaden?

Alla jag frågat säger det är svårt, att det verkligen testar relationen, att de inte kan tillåta sig att längta utan måste hantera det.

Men skilsmässostatistiken är hög, trots alla kärnfamiljsideal.

Klockan fem hörs trumpeten som berättar att flaggan halas. Den följs av den arktiska krigssången, en skrämmande munter sång som också spelas varje morgon halv sju.

Dörrarna är färdigmålade och upphängda. Jag berättar för några av soldaterna att svenska kvinnor hört av sig och tycker de är snygga.

De lyser upp, blir glada och smickrade.

Alla behöver bekräftelse, ingen vill vara ensam.

Henry frågar förstulet om Zack är den enda som får ha en kontaktannons på bloggen.

– Det räcker nu, svarar jag.

(Ur Johanne Hildebrandts Irak-blogg, juni-juli 2007)