|
|
|
|
|
Robinson-Robbans bonniga drängighet å ena sidan tv-världen. Å andra sidan Kristian Luuks Stockholmsinnerstadsfiness. Som typ betraktat är givetvis – o yes – Kristian Luuk att föredra, men, hans pratshow är så hysteriskt genomtänkt stylad för att passa den smarta, kvalitetsinriktade caffe latte-människan att jag (nästan) börjar längta efter Foppa Forsbergs första pratshow. Nåt som är på riktigt. Först fattade jag inte vad det var som hände. Efter att ha följt varenda minut i flera säsonger, började jag zappa mellan kanalerna i väntan på ”South Park” och när Felix Herngren som Dan Bäckman dök upp var det fortfarande jätteroligt såklart, men i övrigt hade programmet blivit ... tomt. Det var ledsamt, ungefär som när man växer ifrån en kär gammal vän. Kristian Luuk har fått kritik för sin ironiska hållning. Han är mannen som får Carl Bildt till studion under brinnande Jugoslavienkris och ägnar tiden åt att snacka slipsmönster. Han kan ägna en timme åt att diskutera glasfönstret på microvågsugnar från 1986 ... Jag tillhör dem som tycker att såna där gradvallerier är kul, men stopp hej hallå det är 1999 nu och Kristian Luuk måste vara ironins siste riddare. De jättelustiga namnskyltarna placerade på helfestliga ställen. Den råtrendiga mjukisstudion, de självironiska bonnsketcherna, de kvalitetsstämplade artisterna, de pr-influgna gästerna (samt redaktionens hela vänskapskrets – hur många gånger har Killingkillarna varit med egentligen?), det dubbelironiska ”Frans et Haiko” som ska vara kul för att det är så fruktansvärt dåligt och så de stackars pensionärerna som det så låtsaskärleksfullt och jättecrazy drivs med... allt är så tillrättalagt för att vara rätt, trendigt och coolt att jag undrar om människorna som gör programmet någonsin går på toaletten, är kära, vill slå någon, lagar mat, grälar om disken och lämnar barnen på dagis. Det är smart och högkvalitativ reklambyrå-tv som blir till en kropp utan hjärta, med bara en trendängslig 90-talshjärna. Det är tomt. Runt 500 000 personer ser programmet, det är inte jättemånga och det är inte så underligt för folk utanför Stureplan vill ha mer innan nattsömnen än en ironisk och Stockholmshipp variant av bonniga ”Söndagsöppet”. Tydligen gillar annonsörerna att ligga kring Luuk, det ger en bra image tycker de, och då har denna reklambyrå-tv så klart gjort sitt jobb. Att de annonserande företagen i själva verket kommer att förknippas med Mårten Andersson-människan och 90-talsytligheten när vi nostalgiskt minns vårt 90-tal inser de inte. Vi säger så. |
|
Skriv till mig!