|
|
|
|
|
90-talet får ju en hel del skit. Vanliga anklagelser: retro, tråkminimalism, IT-hype, skräp-tv, rockdöd, trendhysteri. Med mera, med mera. Själv älskar jag mitt 90-tal. Bara omgivningen omkring oss, 90-talsminimalismen. Visst, tröttsamt i alltför stora doser, men – ärligt – vem vill ha murriga medaljongtapeter, nydesignade kristallkronor och vitrinskåp tillbaka? I dag plockar vi istället stilfullt från alla årtionen. Skammen efter 80-talsvulgon har ju också medfört utrensning av svulstigheter som yuppies (nu ser de i alla fall bättre ut, trots löjlig mobiltelefonhörsnäcka och Spy Bar-page), vräkiga sportbilar, festfixare, champagne-partyn, Breitling-klockor, löjliga slipshållare i guld och annat bjäfs som man kunde läsa hyllningar om 1992 (när 80-talet fortfarande pågick). 90-talet är mindre ytligt. Modet är numera snyggt. Modemärket Paul Smith ser såklart ut som Carnaby Street – 1966, men även andra modehus lånar det bästa av alla årtionden. (Och Amelias mode ser ut som 1989, fast det kanske inte är på flit?) Alla får helt enkelt se ut som de vill, till och med fluff-hår är okej (tyvärr?). Musiken är också en strålande mix av gammalt och nytt. En del hiphop är nyskapande (som typ Prince Paul) eller futuristisk (som Missy Elliott). TLC gör R&B-pop som känns toppmodern samtidigt som retrotrenden är stark: $ 1000 dollar Playboys låter som Rolling Stones. Macy Gray och Mary J Blige gör tidlös funksoul. Primal Scream gör techno som den lät för tre år sedan. Gloria låter som Fleetwood Mac. Pugh gör comeback. Thåström är störst. Retro är bra. Insikten att popkultur funnits i 40 år och att den inte nödvändigtvis blir bättre för varje år är viktig, lika viktig som misstanken att den bästa kommer i morgon. Att det sista årtiondet är facit för vårt århundrade är ju också helt logiskt, lika logiskt som att det första årtiondet nästa århundrade lär bli en hetsjakt på nyheter. Mer 90-tal: ”Blair Witch Project” stinker ju som bioupplevelse, men tanken på att en film med bara en bra idé kan göra supersuccé känns ju befriande. Hoppas att Hollywood fattar att det är den orginella idén som var grejen, inte internet som reklamplats. Ännu mer 90-tal: Mångkulturen som importerats av trendkänsliga entreprenörer och invandrare har öppnat ögonen och öronen på stackars tradiga Sverige i allt från indiska resturanger till caffé latte och hiphop. Ja, jag är helt enkelt himla glad. Vi säger så. |
|
Skriv till mig!