|
|
|
|
|
När det väl händer, när Gwyneth Paltrow kommer fram och ber om en het sexnatt, då är man ju inte alls med på noterna. Då stammas det fram inga ord alls eller en helt överhysterisk harang som varken börjar eller slutar med en poäng. Varför ska det vara så? Varför är skönhet så fullständigt skräckinjagande? Det är en orättvis värld vi lever i, vackra människor har det mycket lättare. De blir bjudna på middagar, de får gå före i köer, de blir programledare på tv, de har lättare att få jobb via arbetsförmedlingen, de blir inte mobbade i skolan, de slipper stå panelhöna när andra dansar, de behöver inte vara ensamma för alla vill vara deras kompis. Alla som säger nåt annat ljuger och jag tänker nu säga att snyggingar är dummare än de andra. Det är ju fördomsfullt, jag vet, men visst är tanken på att Victoria Silvstedt eller Hannah Graaf eller Conny Bloom eller Jesper Sahlén är snygga och smarta helt hisnande motbjudande? Så får det ju bara inte vara. Man skulle ju gå under av avundsjuka och dessutom tror jag att det stämmer, i princip. De flesta av skolans snyggingar blev det ju aldrig nåt med för de trodde att hela livet skulle vara så där enkelt så varför plugga? (Trots allt kan ju bara en bråkdel bli programledare i tv.) I stället gifter de sig med Martin Dahlin. Och det är väl inte det sämsta. Kanske. Jag vet inte. Hm. För en sak har snyggingar det nog värre med – att hitta en smart partner. Jag menar – och nu påstår jag helt skamlöst att jag är smart och ingen jävel ska få mig att tro annorlunda (boy power) – de flesta som inte är supersnyggingar blir ju sådär skräckslagna av en skönhet. Vad ska man säga när Gwyneth Paltrow säger ”Hej, jag heter Gwyneth, hur är läget?” Jag säger alltid ingenting eller på tok för mycket. Å andra sidan får man väl hoppas att min räddningsteori stämmer och att hon inte var lika smart och begåvad som hon var vacker. Så måste det ju vara. För egentligen är det ju bara jag som är snygg och smart. Hihi. Vi säger så. |
|
Skriv till mig!