|
|
|
| Torsdag 23 april 1998 |
 16 månader i fängelse utan att ha begått brott
Det tog drygt 72 timmar för pakistanska myndigheten FIA (Federal Investigation Authority) att komma fram till det som Sverige inte lyckats med på snart tre år: Rana är indier. Men de pakistanska myndigheterna kom också fram till något annat. Eftersom Rana är indier var han nu i Pakistan illegalt. Då brast det för Rana. Han skrek åt sina vakter: – Men jag är ju förd hit mot min vilja, av svensk polis. Det spelade ingen roll. Den 14 december 1996 döms Rana till tre månaders fängelse för att han vistas i Pakistan olagligt. Han förs till Adiala-fängelset utanför Rawalpindi. Flyga en indier till Pakistan, ha, ha, ha När tre månader har gått rekomenderar FIA Pakistans regering att Rana även fortsättningsvis hålls fängslad tills hans fall är utrett. Det sker med stöd av en speciell pakistansk lag, i praktiken enbart riktad mot indier (The Enemy Foreigners Order, 1965). På denna grund sitter Rana än i dag fängslad. Vi beslöt oss för att leta upp honom. När vi anländer till Islamabad har det gått 16 månader sedan Rana fängslades. Det är mars och vår i luften i Islamabads diplomatkvarter. Vi träffar en amerikansk FN-tjänsteman för att få klarhet i byråkratin i flyktingfrågor i Pakistan. Han skrattar gott åt historien om Rana. – My God, vilken historia. Har inte Sverige tittat på en karta på några decennier? Flyga en indier till Pakistan, ha, ha, ha. Invandrarverket: Rana är från Pakistan Vi får inte citera honom. Hans postition är diplomatiskt känslig. Och Rana sitter i kläm mellan Sverige och Pakistan nu. Via advokaten Ijaz Ahmed Chaudry i Lahore gör vi en framställan till pakistanska inrikesministeriet om att få träffa Rana i fängelset. De säger nej. – De anser visserligen att Rana är Sveriges ansvar. Men han är inte en tillräckligt betydelsefull person för att riskera att störa relationerna mellan Pakistan och Sverige, säger Ijaz Ahmed Chaudry. Vi försöker nu att utverka ett intyg från svenska UD. Ett dokument som säger att Sveriges regering inte har något emot att två svenska journalister träffar Rana i fängelset. – Ett sådant dokument kan vi inte skriva, det leder för långt, säger Jens Odlander på UD:s pressenhet. Då ber vi att få det skriftligt, att Sverige faktiskt har något emot att två svenska journalister träffar Rana. Det är naturligtvis ett ännu omöjligare intyg för UD att skriva.
I Sverige har i och för sig Ranas svenska advokat, Ingemar Sahlström, fått Invandrarverket att pröva hans fall på nytt. Men invandrarverket har nu också bestämt sig för att Rana faktiskt är från Pakistan. ”Det mesta talar för Pakistan” Invandrarverkets avdelnigsdirektör Kenneth Flour har i maj 1997 skrivit: ”Kumar (Rana) gör ibland gällande att han kommer från Indien men det mesta talar dock för att han hör hemma i Pakistan.” Det framgår inte varför Kenneth Flour tycker att det mesta talar för Pakistan. Men han har i vart fall inte på allvar kollat Ranas egna uppgifter om att hans hemby är Soijana i Kashmir, Indien. Ett för svenska myndigheter mycket pinsamt brev kommer till svenska UD i september 1997. Brevet är ett tungt bevis för att Rana talat sanning den där junigryningen 1994 när han klev i land på Gotland. Det är Ranas far, Faqir Chand Rana, som skrivit brevet och lämnat det till svenska ambassaden i New Delhi, Indien. Brevet är daterat i Soijana, Kashmir. Han är orolig. På flera månader har han inte hört något från sin son. Han ber om hjälp av svenska myndigheter att spåra Rana. Brevet skickas till UD i Stockholm. Men det spelar ingen roll. I februari i år avslår Utlänningsnämnden Ranas ansökan om tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige. De går på samma linje som Kenneth Flour tidigare slagit fast i Invandrarverkets avslag. I det vet Kenneth Flour att berätta följande: ”Den långa tid han nu har kommit att vistas i fängelse beror i huvudsak på omständigheter han själv råder över.” Vi inser att vi inte kommer att få någon hjälp av svenska myndigheter att träffa Rana. Men det löser sig efter en dag i det pakistanska inrikesministeriets korridorer. När vi lagt fram vår förfrågan för tre olika tjänstemän och blivit bollade fram och tillbaka säger till slut byrådirektören Kamran Ali Khan: – Okej, jag har en farbror som legat i armén med mannen närmast under inrikesministern. Jag ska slå en signal. Mannen närmast inrikesministern heter Mohammad Ashray Nasir. Vårt möte med honom tar tre minuter. – Den här Rana borde sitta på första bästa flyg tillbaka till Sverige. – Det är min inställning. Ge de här journalisterna de tillstånd de behöver, säger Mohammad Ashray Nasir och pekar med hela handen på utgången. Samma eftermiddag brottar vi oss igenom den hysteriska trafiken i Rawalpindi, på väg mot Adiala-fängelset. Vi förs in genom de fyra meter höga murarna via två tunga stålportar och visas in i fängelsedirektörens rum. Där sitter Narendra Kumar Rana. Nyrakad, klädd i civila kläder. Hans ögon är fulla av vädjan och förundran. – Ni måste förstå, jag är offer för ett hemskt misstag. Sverige måste förstå. – Jag har aldrig begått något brott, men nu har jag suttit i fängelse i över 16 månader här. Han säger det på svenska. Rana delar en cell på 12 kvadratmeter med tre andra fångar.
Rana säger att svenska polisen ljög för honom när han skulle deporteras. De sa att de skulle flyga tillbaka honom till Indien.  Kan du om du vill lämna fängelset och åka tillbaka hem till Indien?– Nej, nej, jag har för mycket problem hemma. Jag skulle bli dödad eller arresterad direkt. Men skulle du få lämna fängelset här om du gick med på att åka tillbaka till Indien?Rana förstår inte frågan riktigt. Fängelsedirektören Umar Daraz säger: – Nej, det fungerar inte så att Mr Narendra Kumar Rana kan lämna fängelset, även om han skulle vilja återvända till Indien. Varför inte?– Han är indier. Ja, men...– Högsta domstolen här har precis i dagarna kommit med ett yttrande i Ranas fall. – Det slår fast att Pakistan inte anklagar honom för brott. Men han förblir civil fånge här, i väntan. I väntan på vadå?– Normalt döms en indier som vistas illegalt i Pakistan till fem eller sju års fängelse. Rana är ett specialfall, säger Umar Daraz. – Låt mig tala klarspråk, Rana sitter på ett plan till Sverige samma dag som Sverige erkänner sitt misstag. – Om det inte händer har Rana fortsatt problem, och fortsatt väntan här, säger Umar Daraz. Vi får inte se Ranas cell. Vi får inte fotografera honom där han först sitter, framför ett fönster med galler. Rana säger på svenska: – Jag blir inte misshandlad av vakterna. Men fängelse är fängelse. Här sitter 4 187 fångar, alla är muslimer utom jag. – Jag borde inte sitta i fängelse, jag har inte begått något brott, säger Rana.
Läs mer - alla nyhetsartiklar ur dagens Aftonbladet: |
Fortsättning från 
Vart som helst, men inte till
Pakistan
