Torsdag 23 april 1998
 
Aftonbladet granskar flyktinghanteringen.

– Jag vågar inte prata, jag är rädd
245 RANA KAN FÅ VÄNTA I FLERA ÅR Fångvaktaren Nawaz har fört Narendra Kumar Rana till fängelsedirektörens rum. Där får vi träffa honom, inte i hans cell. Rana sitter inlåst enligt en speciallag i Pakistan som i praktiken riktar sig enbart mot indier. Nawaz säger att hans väntan lär bli lång, kanske flera år, om inte Sverige tar upp Ranas fall på nytt.
Foto: URBAN ANDERSSON

Fortsättning från föregående sida.

  Tre norrmän i kafeterian varnar dem samma kväll för att ”det finns kriminalitet bland gängbildningar” i Dacca.
  En tämligen trivial upplysning om en stad med över åtta miljoner innevånare i tredje världen. Men det verkar bli droppen.
  Senare på kvällen tar de kontakt med Transporttjänsten i Göteborg och ”förklarar hurudan situationen blivit”.
  De faxar omedelbart ner alla tänkbara flighter hem till Sverige.
  Dagen efter är det bråttom.
  Nu har dessutom Lennart Carlsson på svenska ambassaden berättat ”hur lätt det är att hyra några personer för bara några kronor per dag” i Dacca.
  Det är oklart vad den upplysningen syftar på. Men Ove Neslius och Gunnar Asp tar den på allvar. De checkar ut och åker till flygplatsen och bokar hemresan samma dag.
  Och Rana?
  Jo, nu förklarar immigrationschefen Alamgir samma sak som han sagt vid ankomsten, och samma sak som Rana själv säger att han sagt till svenska myndigheter i drygt två år:
  Rana är indier.
  ”Vi beslutar att ta med Rana tillbaka till Sverige”, skriver Gunnar Asp.
  Enligt Rana själv erbjuds han 200 dollar av sina eskortörer under en mellanlandning i Bangkok med uppmaningen att försvinna på flygplatsen och försöka ta sig in i Thailand.
  – Det är ett rent löjligt påstående, säger Ove Neselius.
  Den 19 september 1996 är Rana tillbaka i Sverige igen.
  Nu slår det på allvar slint i svenska flyktingbyråkratin.
  Rana anses nu vara från Pakistan. Det är oklart exakt hur idén uppkommer.
  Ove Neselius säger att Rana själv erkänner det på pakistanska ambassaden i Stockholm.
  Och lika säker som han varit på att Rana är från Bangladesh, lika säker säger han sig nu vara på att Rana är från Pakistan.
  Det enda Ove Neselius aldrig ändrat uppfattning om vad gäller Rana är att han inte är från Indien. Det enda land Rana säger att han uppgett.
  Idén om Pakistan synes växa ur samma misstro som gjort att Ove Neselius en gång noterat att Rana är omskuren och därför torde vara muslim.

Kriget har pågått i 50 år
  Pakistan är muslimskt. Indiens huvud- religion är hinduism.
  Pakistan och Indien är bittra fiender. Mellan länderna råder kallt krig sedan 1947.
  En indier i Pakistan kommer omedelbart att betraktas som spion och kastas i fängelse.
  Det är en grundläggande kunskap om de här länderna. Men fakta som svenska invandrarmyndigheter tar lätt på.
  Det är ett cyniskt spel med ett männi-skoöde på mycket vaga grunder som Sverige ger sig in i när det beslutas att Rana nu ska deporteras till Pakistan.
  Rana själv blir vansinnig när det går upp för honom vad Sverige nu tänker göra mot honom.
  – Vilket land i världen som helst, men inte Pakistan. Jag är från Indien, vädjar Rana.
  Pakistanska ambassaden utfärdar efter förfrågan från svensk polis en tillfällig resehandling (emergency passport, nödpass) åt Rana.
  Det är åter Ove Neselius som ska eskortera Rana ut i världen. Denna gång följer också Jonny Bencik från kriminalvårdens Transporttjänst med.
  Den 28 november 1996 lyfter planet från Arlanda som via Zürich och Dubai ska ta Rana till Pakistans huvudstad Islamabad.
  Väl framme efter ett dygns resa låses Rana in på flygplatsen.
  Ove Neselius och Jonny Bencik blir av pakistanska immigrationsmyndigheter tillsagda att stanna kvar i landet tills de fastslagit Ranas nationalitet.

Vi kom fram till att vi hade klara papper på att Rana var pakistansk medborgare
Jonny Bencik, Transporttjänsten

  Utredningen uppskattas ta cirka tre dagar.
  Ove Neselius och Jonny Bencik tänker inte lyda de pakistanska myndigheterna.
  Dagen efter ankomst tar de i stället kontakt med Liz Lind på svenska ambassaden i Islamabad.
  ”Vi kom fram till att vi hade klara papper på att Rana var pakistansk medborgare.” skriver Jonny Bencik i sin rapport.
  Det är oklart exakt hur de kom fram till den slutsatsen. Men myndigheterna i Pakistan konstaterar två saker:
  Slutsatsen är fel.
  De finns inga som helst bevis på att Rana skulle vara pakistanier.
  Nu får plötsligt de utsända svenska tjäns-temännen i Pakistan bråttom hem igen.
  ”Det beslutas att vi, i samråd med svenska ambassaden, skulle lämna Islamabad fortast möjligt”, skriver Jonny Bencik.
  Denna brådska är svår att förstå. Men av någon anledning vill Ove Neselius och Jonny Bencik absolut inte invänta resultatet av de pakistanska myndigheternas utredning.
  De beslutar sig helt enkelt för att smyga ur landet, utan att underrätta den pakistanska immigrationsmyndigheten som ”mer eller mindre beordrat” dem att stanna.
  Ove Neselius och Jonny Bencik får så bråttom att de ställer sig stand by på flygplatsen för ett inrikesflyg ner till Karachi. De kommer iväg samma kväll.

Nu är pakistanska myndigheter upprörda
  I Karachi tar de in på ett hotell för att vila upp sig.
  I Islamabad kontaktar den pakistanska immigrationsmyndigheten samma dag den svenska ambassaden.
  De tror inte sina öron när Liz Lind berättar för dem att de svenska tjänstemännen nu lämnat Islamabad.
  På hotellrummet i Karachi blir Ove Neselius och hans medutsände nervösa igen. Denna gång är det inte ”stirrande typer” som gör dem nervösa.
  Liz Lind har talat om för dem att pakistanska myndigheter nu är upprörda över att de lämnat Rana kvar i Islamabad och själva stuckit utan att säga något. Jonny Bencik skriver i sin rapport:
  ”Vi blev oroliga för att eventuellt bli stoppade på flygplatsen.”
  Liz Lind lugnar dem med att berätta att hon för säkerhets skull tagit kontakt med en pakistansk advokat.
  ”Skulle vi bli stoppade skulle saken ges högsta dignitet från ambassadens sida”, skriver de i sitt pm.
  Det är en intressant notering.
  För vad är det som svenska myndigheter håller på med nu egentligen?
  – Ur pakistanskt perspektiv har de fört hit en utländsk medborgare och sedan smitit härifrån. Det är mycket enkelt, säger Abdur Rauf Malik, generaldirektör på Pakistans informationsministerium.
  Alltså:
  Om pakistanska myndigheter hindrat svensk polis från att smyga ur landet efter att de dumpat en medborgare från Pakistans värsta fiendeland, då skulle saken ges högsta diplomatiska dignitet från svensk sida.
  Nu blev de aldrig stoppade. I sin rapport skriver Jonny Bencik att han och Ove Neselius klockan 02.30 på morgonen den 3 december 1996 ”med lättnad steg ombord planet till Europa”.
  Det blir de sista orden en svensk myndighet ska yttra om fallet Narendra Kumar Rana på ett tag.
  Hans deportering ansågs nu verkställd.
  – För mig var Rana pakistanier till 100 procent. Men han ljuger tillräckligt bra för att få folk att tro annat, säger Ove Neselius.
  – Han ändrade sina uppgifter säkert 50 gånger för mig.
n Om det är så har du valt att tro på både Bangladesh och Pakistan, men absolut inte Indien. Varför?
  – Han kan inte berätta vad det växer för bär och träd i Kashmir och han var dålig på att peka ut byggnader i Indien, säger Ove Neselius.
n Ärligt talat, hur stor roll spelar det att du vet att det är omöjligt för dig att få in Rana i Indien utan papper?
  – Ingen roll, säger Ove Neselius.
  Kvar, inlåst på flygplatsen i Islamabad, var Narendra Kumar Rana.
Läs fortsättningen på artikeln.


Läs mer - alla nyhetsartiklar ur dagens Aftonbladet: