|
|
|
| Torsdag 23 april 1998 |
 Hej, mitt namn är Kumar Rana” Klockan 03.00 onsdagen den 8 juni 1994. En flykting kliver i land på svensk mark. RAWALPINDI, Pakistan. Skakande av återhållen ilska säger Rana på svenska: – Jag måste vara tyst här. Det är allt jag är här, tyst och rädd. Vi har till slut hittat Narendra Kumar Rana, i Adiala-fängelset utanför Rawalpindi i Pakistan. Vägen hit är en otrolig resa över halva jorden – och genom svenska myndigheters människohantering. ”Rana är så att säga omskuren!!” Så skriver polismannen Ove Neselius i en rapport den 15 maj 1995. Dokumentet från polismyndigheten i Stockholms län blir vårt första spår efter Narendra Kumar Rana. Rapporten handlar egentligen om ett beslut att hålla Rana i fängsligt förvar i Sverige i väntan på avvisning. Den märkliga noteringen om hans könsorgan avslöjar svenska myndigheters misstro mot honom. I arbetet med att utreda om Rana ska få asyl eller inte har någon till slut dragit ner byxorna på honom för att kontrollera om han är omskuren. Det anses tyda på att han är muslim, inte hindu som han själv säger. Denna konsekventa misstro ska bli ödesdiger för Rana.
I november 1992 bestämde sig Rana för att lämna sin hemby Soijana i provinsen Kashmir i norra Indien. Kashmir ligger i skuggan av den mäktiga bergskedjan Himalaya, en provins svårt våldshärjad och söndersliten av ständiga terrorattacker. Muslimsk gerilla slåss mot indisk militär och polis. På båda sidor förekommer vedervärdiga metoder och systematiska brott mot mänskliga rättigheter. Sedan 1947, när Indien blev självständigt och Pakistan blev ett eget land, har över 50 000 människor dödats av det politiska våldet. Farbrodern sköts till döds av gerillan Historien som Rana berättat om varför han flydde är en mycket typisk historia från Kashmir. Hans farbror sköts till döds av en muslimsk gerillagrupp 1991. En falsk uppgiftslämnare angav Rana till polisen för mordet. Rana greps, men släpptes efter en månad sedan han konstaterats vara oskyldig. Men trakasserierna upphörde aldrig. Rana beslöt att söka ett nytt liv. Han ville inte gå i sin pappas fotspår och bli försäljare av kryddor och ris. Rana hade studerat fysik och kemi på universitetet. Rana var trött på trakasserier från beväpnade dårar i bergsbyarna runtom i Kashmir. Han tog kontakt med en flyktingsmugglare. Lokaltidnignarna är fyllda av annonser för mer och mindre seriösa ”immigrationsbyråer”. Att i norra Indien få kontakt med en flyktingsmugglare är ungefär lika komplicerat som att ta kontakt med en svartmäklare av lägenheter i Stockholm. Ett vardagsbrott som alla vet förekommer, men som myndigheterna inte bryr sig om. Via ändlösa bussresor, tågresor och nattliga gränspasseringar till fots tog sig Rana fram. Över bergen i Afghanistan, genom Uzbekistan, irrfärder i Ryssland via Moskva för att slutligen hamna med andra smugglade flyktingar i en gammal lada utanför Riga i Lettland. Rana betalade 2 500 dollar för att åka Efter en och en halv månad i ladan skulle båten mot Sverige gå, på natten mot den 6 juni 1994. Rana fick betala 2 500 dollar för att följa med. Rana klev tillsammans med 47 andra flyktingar ombord på den hårt slitna fisketrålaren Viestuer. Hon hade stora rosthål i skrovet ovan vattenlinjen. Men Östersjön var mild de två dygnen överfärden tog. I gryningen den 8 juni 1994 upptäckte svenska Kustbevakningen Viestuer utanför Fårö. Befälhavaren beordrade Rana och de övriga flyktinganra att hänga säckar för namnet på fartyget för att Kustbevakningen inte skulle kunna spåra henne. Planen var att sätta flyktingarna i gummiflottar utanför Gotlands kust. Nu blev i stället Viestuer eskorterad in till Fårösund. Klockan var 03.00 på morgonen när Rana klev i land och sade den inrepterade frasen: – Hej, mitt namn är Narendra Kumar Rana, jag är från Indien och söker asyl i Sverige. Ranas resa genom Sveriges flyktingbyråkrati hade börjat. Till en början gick det som väntat. Och snabbt. Två veckor efter asylansökan lämnats in meddelar Invandrarverket avslag. En månad senare säger även Utlänningsnämnden nej.
Alla västländer är livrädda för att öppna dörrarna till det extremt fattiga och extremt folkrika Indien. ”Verkställighet ska ske till Indien”, skriver Invandrarverket. Så långt har inget konstigt hänt med Rana enligt de flyktingkonventioner som Sverige skrivit på. Nu går de svenska myndigheterna i baklås Men det är nu det börjar. För alla myndigheter i Sverige vet att till Indien kan ingen verkställighet ske. Indien vägrar helt enkelt ta emot sina egna medborgare om de saknar papper. Och de är – milt uttryckt – lindrigt intresserade av att ta reda på om en människa utan papper verkligen är indisk medborgare. Kanske är det därför svenska myndigheter går i baklås i Ranas fall nu. För de börjar – helt utan synbar grund – ifrågasätta att Rana verkligen är hindu från Indien. Under tiden hålls Rana inlåst. Först i två månader på häktet i Nyköping, dit han förts från Gotland. Sedan förs han till Flens flyktingförläggning. Tiden går. Sverige kan inte verkställa Ranas deportering. Rana sätts på fri fot, men under anmälningsplikt som innebär att han måste gå till polisstationen och anmäla sig en gång om dagen. Han får snabbt vänner på Stockholms indiska restauranger. Han lär sig en hel del svenska. När Rana anar att polisen ska försöka avvisa honom drar han sig undan. I ett polisförhör i maj 1995 frågar kriminalinspektör Ove Neselius: n Kommer du att medverka till att du avvisas? Rana har först svårt att förstå frågan. Han har inte spenderat alla sina pengar och rest över halva jorden för att hjälpa svensk polis att flyga honom tillbaka till landet han flytt ifrån. Efter lite diskussion säger Rana: – Jag kan inte åka tillbaka till en säker död. Det beslutas att Rana på nytt ska låsas in. Polisen konstaterar att Rana saknar trovärdighet. Det sista är ett märkligt påstående. För i snart ett år har nu Rana förklarat två saker för svenska myndigheter: Han är från Indien. Han kommer inte medverka till att deporteras dit. Rana säger att han aldrig påstått något annat. I september 1996 greps Rana i en lägenhet i Flemingsberg för att ha gömt sig undan sin deportering. Och nu har svensk polis bestämt sig. Nu ska Rana ut. Med vilka metoder som än kan bli nödvändiga. Polismyndigheten beslutar om en tveksam metod. Man har bestämt sig för att Rana är från Bangladesh. Han säger att han själv aldrig påstått det. Ingen annan har såvitt känt påstått det. Utom polisen. En annan intagen på häktet i Flemingsberg de här dagarna, Azad Mohammed, minns Rana kvällen före hans deportering. – Rana fattade inte vad de höll på med, han trodde inte det var sant. Han hade aldrig varit i Bangladesh, säger Azad Mohammed. Det var Stockholmspolisens utlänningsrotel som fattat beslutet. Kriminalinspektör Ove Neselius säger: – Han umgicks i Sverige med personer som kom från Bangladesh i konstiga sammanhang. Och så pratade han deras språk, bengali. n Vadå för konstiga sammanhang? – Ja, jag vet ju att det fanns folk i de där kretsarna som ingick i ficktjuveligor. n Var Rana själv någon gång misstänkt för ficktjuveri? – Nej, det finns inga uppgifter som tyder på att han var inblandad. n Inget av det där bevisar väl att han är från Bangladesh? – Han har också erkänt för mig att han är från Bangladesh, säger Ove Neselius. Ord står alltså mot ord. Låt oss titta närmare på vad som hände när Ove Neselius och Gunnar Asp från Transporttjänsten flög med Narendra Kumar Rana till Bangladesh den 13 september 1996. Resan gick via Köpenhamn och Bangkok med flygbiljetter för totalt cirka 40 000 skattekronor. Framme i Bangladeshs huvudstad Dacca vidtar flera timmars förhandling med immigrationsmyndigheterna. Polischefen på Daccas flygplats, Mr Alamgir, har lite svårt att förstå vad i hela världen Ove Neselius och Gunnar Asp gör där. Rana är ju Indier. Rana talar hindi flytande Han pratar det mycket typiska indiska språket hindi. Rana kan visserligen prata en del bengali också, men Mr Alamgir tillkallar snabbt två representanter från Air India som konstaterar att Rana pratar hindi, flytande. Svenskarna hänvisas till indiska ambassaden i Dacca för att reda ut saken. Rana låses in på flygplatsen i förvar, i väntan. Han börjar kunna det nu. Sitta inlåst i väntan på att en för honom obegriplig byråkratisk kvarn ska mala hans fall vidare. De svenska poliserna tar kontakt med svenska ambassaden i Indiens huvudstad New Delhi. Ambassadrådet Åke Isaksson ger dem där samma råd de redan fått i Sverige: Kom inte till Indien med en deporterad flykting utan papper. Det är dels omöjligt att få in honom i landet, och dels skapar det problem. Efter ett besök i cellen hos Rana på flygplatsen verkar Ove Neselius och Gunnar Asp lite irriterade. I sitt verkställighets-pm skriver de: ”Vissa av immigrationspersonalen syntes nu ta parti för Rana, de sa att vi borde låta Rana få stanna i Sverige. Rana kommer ju från det fattiga Indien och vi från det rika Sverige.” Efter ett par dagar i Dacca blir anteckningarna i verkställighetsrapporten smått komiska. En kväll i hotellkafeterian blir Sveriges utsända tjänstemän skrämda. ”Det dyker upp två stycken typer som tittar på oss hela tiden.” ”De ber om eld, det kändes som om de registrerade våra ansikten.” Plötsligt upplever Ove Neselius och Gunnar Asp att hotellet vimlar av ”typer” som stirrar på dem. ”Vi kände båda två ett stort obehag av vad som inträffat, att jag kallar personerna för typer är inte att ta i”, skriver Gunnar Asp i sin rapport.
Läs mer - alla nyhetsartiklar ur dagens Aftonbladet: |
Fortsättning från 
Rana kan inte berätta vad det växer för träd och bär i Indien
