MARIE

.Älskar att överrumpla sig själv

Det är med rösten som med fingeravtrycket. Nämligen det att rösten är en obarmhärtig spegelbild av vem du är. En röst kan hänga ner tillsammans med ett par sluttande axlar. En röst kan skjuta i höjden tillsammans med ett par glimmande övertoner. MIKAEL STRÖMBERG möter en musiker som älskar att överrumpla sig själv.

Det är tack vare rösten, som Marie Selander blivit den hon är. Rösten har gjort att hon kan vara ensam hur länge som helst, i skogen, i jorden. Med rösten kular hon hem sina katter.
Ytterligaren en sanningsdetektor är Maries skivsamling och jag ser att där är lika blandat som i hennes eget musicerande: Folkmusik från Burträsk och Mongoliet, klassisk musik (Schumann), minimalism med religiös prägel (Pärt, Bryars, Gubaidulina). På pianot står musikpriset Spelmannen från 1977. Hon har varit med i musiksvängen sedan tidigt 60-tal och ägnat sig åt så mycket musik att hon numera "inte hör hemma någonstans, eller överallt".
"Inför frihetstanken blir man barn på nytt", skrev Vilhelm Ekelund och det tycks stämma även med Maries tankar om musik. Musik är upptäckt och lek, och däremellan en musiker som älskar att överrumpla sig själv.
- Som liten pep jag. Men på väg hem från skolan prövade jag att joddla och jag testade att ändra klangen med munnen.

40 år senare är Marie sångpoedagog och tar emot en elev, som genom att testa röstens gränser på egen hand har lärt sig övertonssång, vanligt bland nomader i Sibirien och Mongoliet. - Herregud, var har du lärt dig att sjunga sådär? - När jag borstar tänderna med min elektriska tandborste. Mmmaaa mmmeee mmmooo.

Selanders uppväxttid svängde av musik. Pappan "jazzkalle" var norrlandsmästare i charleston och det var han som fixade hemmets första Rexförstärkare. Mamman sjöng Vildandens sång och andra populära schillingtryck. Det var på Hammarbyhöjden och inte i någon Bjursåsglänta, som Maries intresse för folkmusik började. Men resan börjar på Irland, där hon ingår i gruppen Didlers och träffar en irländare som gör henne uppmärksam på den svenska polskan. Innan hade svensk musik varit en trist samling gärdebyvisor och Peterson-Berger.
- Jag tog en visa och la till ornament på samma sätt som mamma. Jag ville lära mig kula och locka och upptäckte att sveriges bästa fäbodsångerska, Elin Lislas, bodde på söder i Stockholm. Hon var en enastående pedagog som sa; du måste hitta din egen melodi för annars hör man inte vem som lockar. Höga kvällsrop. Låga morgonrop. Smårop på dagen. I dag har Marie lyckats expandera rösten vidare än de flesta men är ändå i mångas medvetande för evigt förknippad med två saker: tjejbandet Nursery Rhymes och proggvågen.
Tjejband har alltid fått stor publicitet, trots att de är få, och fler än ett tjejband har sagt sig vara först på scenen. Efter Beatlesgalan 1963 bildades i alla fall det första tjejpoppbandet, Nursery Rhymes i tidens mjuka folkrock- balladstil. Gruppen var bland annat förband till The Who och The Animals, och fick genast en rad efterföljare: NQB, Rainy Day Women, Plommons, Mak les Soeurs. - Spelställena var många. Nalen, Sun Side, King Side. Det var musiken och inte förpackningen som gällde. Jazz. Rå blues typ Sonny Boy Williams.

Proggvågen vällde in över Sverige...

Efter Nursery Rhymes och "den feminina mystiken" har väldigt mycket hänt i Maries liv.
Proggvågen sköljde in över Sverige, Marie ingick i grupperna Låt och trall, Blå Tåget, Vargavinter och hon studerade arabisk musik på Musikhögskolan. Hon medverkade på 20 plattor under 70-talet och gav ut en av proggens välkända soloskivor, "Från den svenska vildmarken". Tog anställning på radions folkmusikavdelning, utbildade sig till sångpedagog, skrev musik till Bengt af Klintbergs barnbok "King Kong spelar Ping Pong" där Tarzan sjunger en klagolåt, missionerade på folkhögskolor och musikforum, hörde ett enormt långt elbassolo vid festivalen "Monsters och Rock" och började gilla hårdrock, bodde i Delsbo två år, lärde sig att kula hem kreatur.
Just när luften förefaller att pysa ur den svenska proggen anordnar musikerkollektivet "Ett minne för livet" en världsmusikfestival. ~ret är 1976, långt innan världens fem multinationella skivförlag har kommit på idÄn att marknadsföra utomeuropeisk musik i termer av "Worldmusic". Det är förmodlingen första gången musik från Madagaskar, Mali, Marocko, Ghana och andra delar av världen samsas under ett och samma tema: Musik. Rinkeby och Tensta är nybyggt. Musiken blir alltmer mångkulturell. Kvartstonerna kommer in i Marie Selanders liv.
Och nu tar hon ny sats: Ordförande i musikerorganisationen Musikcentrum, drivande i Sveriges första Vokalfestival, ny tjejgrupp på turnÄ i Norrland, gästlärare på Sibelius Akademien i Helsingfors, nytänt samarbete med Bengt af Klintberg där Marie ska tonsätta en text om ryska maffian i Finland - den surrealistiska filmaren Bill Eagels bakom "Den sjungande dektektiven" bildsätter stycket för BBC - ny soloskiva "Voicings". Och sedan ska Slavenka Drakulic's bok Balkan Express göras av Jordcirkus med specialskriven musik av Marie Selander.
Marie, hur orkar du? - Mångfalden driver mig. Alla dessa möjliga kombinationer av nutida och äldre musik, improvisation-arrangemang- komposition, att vara pedagog och utövare. Det driver mig.
Som sångpedagog har hon mött "hopplösa fall" där rösten i ordets rätta bemärkelse sitter fast i halsen. När sången sedan lyckas tränga genom den smärtsamma klumpen i halsen, då kommer gråten. Alla kan inte bli uppburna sångare eller sångerskor men alla kan lära sig bearbeta rösten och få insikter. Till exempel att de ljud man producerar med sin röst avslöjar hur energier, tankar och intuitiva förnimmelser samverkar. Rösten utvecklas i takt med att erfarenheterna mognar, vilket gör att rösten kan användas både diagnostiskt, terapeutiskt och konstnärligt. Stämbandet är två vibrerande, pärlvita utväxter på var sin sida om struphuvudet i halsen. Så ser Maries instrument ut och under åren har hon övat upp det i sångliga myter, sägner och arketyper. Kulningen, det höga lockropet och bondesamhällets motsvarighet till snabbtelefonen mellan gårdarna, är bara ett av dessa sångsätt som ingår i ett större kretslopp.

Lyssnar på Egyptens Birgit Nilsson

Hon har inte rest speciellt mycket för att tillänga sig musiken utanför Europa. I stället har hon på hög ljudnivå, hemmavid, lyssnat till Oum Kalsoum (egyptens Birgit Nilsson), Abdo från Kairo och hans arabiska tetrakord, till grönländskan Pauline Motzfeldts trumsånger och amerikanskan Maggie Nicols röstbefrielse, Jaap Blonks galna text-ljud-poesi, mongolisk strupsång, gråtkväden från Mordvinien...
Musiken genomgår en snabb globalisering, där avstånden mellan kontinenterna krymper och åtkomligheten ökar, och där är sångerskan Marie Selander en av flera brickor i ett spel. - Ja rösten är ju bara ett flera läten. Delfinerna, späckhuggarna, valarna sjunger. En långsam fågeldrill påminner om ett lockrop. Och har du hört Gibbonapornas kärleksduetter.
Lyssnar man till Maries nya solo-cd "Voicings" på Twin Music (TMCD-21), bör man rimligen fråga sig om den sångliga traditionen har några som helst begränsningar, muntligt, ljudligt, ord- och textmässigt.
Det som i många fall låter improviserat är i själva verket en hårt utgallrad melodi, arrangerad och ofta noterad. Men målet är ändå alltid att musiken ska låta spontan och rörlig och bryta sig loss från givna hållpunkter. Bygger man sitt lyssande enbart på klassiska värderingar kan det vara svårt för att inte säga omöjligt, att tolerera hur musik kan kedjas till marken och samtidigt sväva fritt därovan. "Voicings" är en osedvanligt ren cd, befriad från studiosjuka i fråga om efterklanger och andra färgningar. Sista låten "Repsnagel" är förstås elektrifierad, men där handlar det å andra sidan om Thomas Bjelkeborns elektroakustiska musik i möte med Maries jojkande övertonsblues.

Som man ropar i skogen får man svar

Här vill jag gärna citera frijazzmusikern Cecil Tayler: "Varje musikers musik innehåller saker som inte är musikaliska. Musik har med en hållning att göra, den är symbol för en livsstil vare sig man är medveten om detta eller ej... och naturligtvis speglar den också den bildningshorisont musikern har." Tuomo Happalas köksgrytor och kakburkar slamrar försynt i bakgrunden, Tina Johanssons berimbau bereder vägen för Hermelins polska, Roland Keijsers saxofon tar en omväg via balkan. Fast alltid med Marie Selanders röst i förgrunden - och hennes höga horisontlinje.
Låtarna föds mellan dammsugarslangen och den folkliga mytologins kultplatser. En tibetansk buddist kan inspirera, liksom en nordisk urtidsko eller kinesen Zhang Yimous film "Den röda lyktan". - Som man ropar i skogen får man svar.
- Jag har övat teknik målmedvetet och kommit fram till att man får sjunga hur som helst.
- Det här är min musikvärld.
- Om det är något jag kan så är det att intonera.
Numera sjunger jag faktiskt just de toner jag vill sjunga.
Mikael Strömberg

Home Page