Sofia Gubaidulina, född 1931 i lärdomsstaden Kazan och examinerad som komponist från konservatoriet i Moskva, kom på kant flera gånger med Sovjetregimen men stöttades av bland andra Dmitrij Sjostakovitj (se uppslagsordet Sjostakovitj och filmmusiken). Gubaidulina är klassiskt inspirerad, av Bach och Webern med flera. Leif Aare var före Sovjetsystemets fall i tillfälle att bevista en Gubaidulinakonsert i Moskva och skrev i Dagens Nyheter i oktober 1989:
"En samling etyder för oackompanjerad cello känns först som en serie halsbrytande virtuositeter på hörbarhetens gräns
Sen avslöjar sig virtuositeterna som glosor i ett nytt språk.
Så kommer verket som utnyttjar språket till förkunnelse: 'Sju ord' för ackordiondragspel, solistisk cello och stråkorkester. Orden är Jesu ord på korset.
Med sina nyfunna spelarter är cellon individen Jesus. Dragspelet åskådliggör med väsanden, knirkanden, jämranden, suckar och knarranden realistisk tortyr, en kropps sönderfall, ett utdraget döende. Stråkorkestern bildar evighetsfonden."
Amerikanska Boston Globe var den första tidningen som skrev stort om Gubaidulina, 1988 följde det sovjetiska kulturministeriets Sovjetskaja Kultura efter med en presentation.