Det begrepp som sammanfattar den svenska överklassen kan vara främlingskap.
Under en mängd samtal uppfattar jag ofta den där tveksamma blicken, de ängsliga frågorna: "Förstår du vad jag menar?".
Vi går in i förr, men vad är förr värt? Vem kan man tala med om hur det var på mammas och pappas tid, hur det var när man deltog i balerna på alla de där slotten?
Främlingskap och ett sökande i tillvaron. Kanske efter fast mark. Efter att hamna rätt.
Själva ordet överklass - kan man använda det?
Mariana, 45, bibliotekarie, med ett av de där verkligt stålklingande namnen säger: Ibland säger jag överklass. Men visst är det ett tabubelagt begrepp.
Men den traditionella överklassen? Finns den? Familjerna med lång stamtavla, alla de där som har en värdegemenskap?
Näej, säger Mariana. Den är borta.
Men sen tänker hon efter. Hur var det nu i lördags när hon var på middag i Skåne med 150 gäster och nästan alla var adliga?
Hon räknar upp några namn. Ja, det låter gammaldags, märkligt som om hon faktiskt satt och läste i adelskalendern.
De gör inte mycket väsen av sig, säger jag.
Nej, säger Mariana. Och det håller på att försvinna. Tro mig. Det är bra. Men.
Men vadå?
Ja, å andra sidan finns det kvar. Det vore lite naivt att påstå motsatsen. Det vore att blunda.
Vad tänker du när du hör överklass?
Att det är laddat. Termen arbetarklass kan man använda, medelklass likaså. Men sa fort man säger överklass ...
Så har det varit hela 1900-talet, sedan socialdemokraterna fick makten. Då blev överklass ett fult begrepp. Det är dom, dom inom socialdemokratin som fick en att skämmas.
För vadå?
Hon klipper lite med ögonlocken, rodnar:
Det var många år som jag sa att jag bor norr om stan. Om någon frågade.
Du bor i Djursholm, eller hur.
Hon nickar.
I hennes släkt och i hennes mans släkt finns gårdar. Det virvlar av kusiner, fastrar, brorsöner när hon ska förklara hur allt hänger ihop. Hur de träffades på slotten, när hon var ung.
Den där världen som fanns i slutet av 60-talet. Det var verkligen en högadlig värld. Jag var bedårad av den, det var så fruktansvärt roligt. De där stora slotten, de stora middagarna. Alla jaktparties.
Hur hade de råd?
Å, det var goda år, då i slutet av 60-talet. 1968 och 1969. Det var då jag dansade som mest, jag var ung och jag hade långa klänningar och ridstövlar och ridbyxor. Jag är duktig på att rida. Det har jag alltid varit.
Det var ett annat slags -68.
O ja. Vi var långt från barrikaderna. Ibland kom det in en fläkt av "det där". Någon hade läst om det. Men på den tiden brydde jag mig inte om det. Det andra. Jag hade så roligt. Och det fanns pengar, det var arv antar jag. Och så fick de pengar från gårdarna.
Och slotten?
Ja, en del finns kvar. Men det kommer inte tillbaka. Inte den där sorglösheten. På den tiden var jag glad att jag hade ett arv.
Det är väl alltid bra att ha ett arv.
Hon ser sorgsen ut. Ja. Kanske är det bra.
De där pengarna fanns alltid där, från att jag var mycket liten. Men när jag äntligen blev vuxen upplevde jag pengarna som betungande. De skilde mig från omvärlden. Jag befann mig inne i en bubbla, pengarna fanns där som en kvarnsten. De var till för att förränta sig, för att investera.
Du hade allt, skönhet, begåvning, en förmögenhet.
Ja.
Det blir tyst i rummet. Den där märkliga känslan igen, av främlingskap, av misstänksamhet. Vem ska man lita på? Förnimmelsen hos Mariana av att hon är annnorlunda. Av att hon inte passar in. Det ständiga sökandet efter "något annat".
Hon har flyttat mellan Göteborg och Stockholm, utbildat sig för olika yrken. Praktiserat det ena parallellt med det andra. I hela hennes väsen finns en tveksamhet.
Hon vill arbeta med något med "kultur", men å andra sidan vill hon arbeta med något praktiskt. Något hon kan se, som ger resultat.
Varför bor du i ett så enormt stort hus?
Hon säger att hon älskar sitt stora hus, men i nästa stund säger hon att nu skulle hon aldrig fundera på att köpa en så ofantlig villa. Utan något annat. Men vad?
Hon är mycket lyhörd, förfinad, mycket diskret. Hon påminner mig om ett rådjur som levt länge i de mest undersköna skogar och som en dag letat sig ut till det verkliga livet. Ett rådjur som står där och klipper med ögonlocken.
Vill vara medmänniska
Jag kände mig utanför, säger hon. Det var därför jag tog kontakt med Röda korset för att kunna besöka fängelserna.
Det har blivit hennes kontakt med en annan värld, det tillfredsställer hennes behov av att göra något mer.
Livet tycks pågå här intill, någon annanstans, men nära mig. Så kände jag. Det är omskakande för mig att sitta och prata med dem som är häktade.
Ditt liv har fått en annan dimension.
Ja, kanske. Jag hade det där behovet att möta helt andra sorters människor. Konfrontera mig själv, se vad som skulle hända.
Vad tycker du om de häktade?
Hon har helt klart för sig hur hon ska svara.
Jag försvarar inte de handlingar de har gjort. Men min roll är inte att döma utan att vara medmänniska.
Vad tycker de häktade om dig?
Jag tror inte riktigt de förstår vem jag är.
Förmodligen inte?
Man far tänka sig in i att de flesta har haft det svårt som barn. De har dåliga betyg i skolan, de har för lite studier. Alla slags problem faktiskt. Jag tror helt enkelt inte att de vet så mycket.
Bilden av en ung rånare vid ett bord i häktet, mitt emot denna diskreta dam, flimrar förbi. På något sätt är de båda udda, passar inte in. Men det är en av dem som har kontrollen, nämligen Mariana. Hon reser sig och går när besökstiden är slut. Möjligen har hon blivit lite berikad, fått höra något om hur de har det "där nere", hon har fått perspektiv på sina egna problem och sin egen smärta.
De där besöken i fängelset förefaller mig ett ögonblick som terapi, ett slags terapi som överklassdamer kan ägna sig åt, visserligen ofta på obekväma tider. Men det är dock gratis.
Kanske får de där besöken också effekten att Mariana får lättare att stå ut i sitt äktenskap. Hon är emot skilsmässa, men hon har glidit ifrån sin man som hon beskriver som konventionell, högerinriktad. Något uppblåst. Framför allt fantasilös.
Han var roligare när han var ung, säger hon modlöst. Ja, det var ju då livet var roligare.
Medan hennes man bara lever på, utan att byta yrke, utan att grubbla över om han borde träffa någon från underklassen, så funderar Mariana på hur hon bäst skall komma till nytta. Eller rättare sagt vad som är meningen med hennes liv.
Du kommer aldrig ifrån din klass, säger jag.
Jo, säger hon. Jag har ett vanligt arbete, eller hur?
Jag träffar vanliga människor, eller hur?
Återigen det där vädjande tonfallet.
Dessutom, säger hon och nu höjer hon rösten, så håller överklassen på att försvinna. Våra namn är inte precis på allas läppar. Det är inte som på 1600-talet, eller hur?
Det kan man hålla med om. Sverige är inte i krig, det finns inga fältherrar som får förläningar och adlas av kungen. Men det är ändå som om den Svenska Historien vilar tungt över vissa familjers axlar.
Mariana som har så stort intresse av att ta sig ut, som hon säger, skulle t ex kunna gå in i en socialdemokratisk stadsdelsförening och börja arbeta för mer personal på dagis och fler platser på fritis.
Gå in i ett vanligt kollektiv och jobba på gräsrotsnivå, uppvakta politiker och ordna demonstrationer, måla plakat och sprida flygblad.
Hon skrattar artigt när jag kommer med mitt förslag, vi inser båda att det är lite löjligt.
Det får bli häktet, mötet med en enda fängslad människa. Individualismen. Säkerheten. Vakten utanför dörren. Mariana som den dominerande.
Det är på sätt och vis livet som en romantisk dröm. Men det är också ett stillsamt fullföljande av gamla överklasstraditioner. Välgörenhet som utövas när välgöraren känner sig upplagd för att vara god. Mariana har inga anställda på något gods, inte nu längre. Hon har inga små familjer att gå med korgar till på julen.
Hon går till fångarna i stället.
Mariana är genast med på att diskutera denna teori som hon inte uppfattar som ironisk eller avståndstagande. Hon är mer upptagen av att reda ut varför hon uppträder som hon gör. Vad som drar henne bakåt och vad som behövs för en frigörelse.
Det är jag som är fången, säger hon till slut. Jag sitter fast i ett nät.
Hon talar om osynliga trådar som drar henne tillbaka, till ett gammaldags beteende som inte är hennes eget.
Men jag menar att liknelsen med nätet är bättre. Ett nät med täta maskor. Mariana sprattlar i detta nät. Hon vill ut.
Kanske hon ska skilja sig, trots allt. Även om det vore FEL. Kanske hon ska utbilda sig till trädgårdsmästare och lämna biblioteket.
Jag skulle vilja ha en handelsträdgård i mindre skala, säger hon dröjande.
Kapital är inte bara något som utbytes i största allmänhet, menar Pierre Bourdieu, den berömde franske elitforskaren. Nej, kapital är något vars värde erkännes. Något för vilket det existerar en marknad.
Kapital är sociologen Bourdieus terminologi. Man kan också använda ordet arv. Arv i en utvidgad bemärkelse. Inte slott och förmögenheter, inte enbart. Nej, överklassens arv är en livsstil, en säck av värderingar, en mängd koder.
Och om detta arv inte värderas, inte finner en marknad - ja, då kan man göra som Philip. Helt enkelt hålla tyst och ligga lågt.
Överväldigad av öppenheten
Philip flyttade till Sundsvall för att läsa ekonomi. För att det föll sig så, för att han hade en kompis där.
Han är 22 år och ganska överväldigad av den öppenhet han möter i Sundsvall. Alla är så lätta att få kontakt med. Alla pratar med en.
Han menar att det var mer instängt i Stockholm. Att han bara rörde sig på Östermalm och norrut, i Djursholm och Täby. Det var där alla grupperade sig, alla familjer var framgångsrika. "Alla" hade sommarställen i Falsterbo eller Båstad.
Är det ingen som reagerar på ditt efternamn?
Nej, faktiskt inte. Utom killen jag delar lägenhet med. Han är också från Östermalm i Stockholm. Han sa att det var bra att jag kom, eftersom han visste hur jag var.
Fastän vi aldrig hade träffats.
Kan du prata om allting?
Nej, säger Philip. Jag döljer en del. Vilka skolor jag gått på. Sigtunaskolan t ex. Det har jag märkt. Internatskola. Det skapar en barriär. Då tror dom att man har mycket pengar, att man är annorlunda.
Jag har träffat några som frågar. Ja, då svarar man och då blir de tysta, som om man var annorlunda, som om de var underlägsna. Då vet man inte vad man ska säga.
Du brukar inte tala om att du jagar på familjens ägor, eller om slottet där din farbror bor. Det är han som är värd vid jakterna, eller hur?
Nej, det talar jag inte om. Det vore helt fel. Helt fel. Fastän det finns många som jagar i Norrland. Varfdr skulle jag tala om min släkt? Det blir bara missförstånd.
Det är klart att många frågar: Vad gör du här? Eftersom jag är från Stockholm. Dom fattar inte hur man vill bo i Sundsvall frivilligt.
Philip menar att det finns skillnader. Att han ibland gör bort sig. Som när han hälsar på gamla människor. Och uppträder som han brukar när det är äldre människor med.
Då kan det vara marigt. Det där har man fått lära sig, hur man beter sig mot äldre. Och då får man höra sånt där som: Vad håller du på med. Spänn av!
Då begriper jag att jag fallit in i mitt vanliga mönster. Man ska inte vara så där.
Hur då?
Så där artig. Utan man ska vara som dom andra.
Här är några av de överraskningar som Philip upplevt i Sundsvall:
Han har fått kamrater som går omkring i träningsoverall. Det har han aldrig sett förut, inte på någon han känner närmare.
Han har själv ingen träningsoverall.
Han har nu många vänner som snusar, både flickor och pojkar. Philip har aldrig tidigare träffat någon som snusar, vad han kan komma ihåg.
Han har varit med om att jämnåriga ungdomar sjunger med till dansbandsmusik och att de gillar Vikingarna och Sven Ingvars. Philip har aldrig tidigare känt någon som kan tänka sig att lyssna till ett dansband.
Han har träffat flickor som köper damtidningar och även varit hemma i familjer där det finns damtidningar. Detta har förvånat honom mycket. Han har aldrig tidigare varit i ett hem där det funnits damoch skvallertidningar (t ex Svensk Damtidning och Hänt i Veckan). Han är nästan säker på att hans mamma aldrig köpt någon sådan tidning. Han har i vart fall aldrig sett en veckotidning hemma. Han är speciellt forvånad över att även unga flickor köper veckotidningar.
Philip har dessutom häpnat över att folk köper lotter och spelar på alla möjliga slags spel. Han kände tidigare ingen som köpte lotter. Han tror att han själv köpt någon lott någon gång, kanske på en julmarknad.
Dessutom har Philip träffat många unga människor i hans egen ålder som har barn, ibland flera barn. Han hade svårt att fatta att det var så och trodde först att det rörde sig om småsyskon. Men han fick då veta att 20-åringar i Sundsvall har barn.
Det rör sig om både pojkar och flickor som får barn mycket tidigt. Han kände tidigare ingen i den åldern som har barn. Alla han känner väntar med att skaffa barn tills de är ungefär 27, 28 år. Minst.
Detta uppfattar han som självklart. Att man väntar.
För att tillhöra överklassen bör man göra karriär och tjäna bra med pengar, säger Philip. Jag vet inte om jag hör till överklassen. Vi använder aldrig det begreppet hemma. Men det är klart att jag aldrig saknat något.
Jag funderar inte på klasser faktiskt.
Det är inte min bag, helt enkelt. Mina föräldrar är mycket öppna och dom tycker det är bra att jag flyttat till Sundsvall. Min pappa (företagsledare) säger att jag lärt mig mer här på en termin än vad jag lärde mig på ett helt år i USA.
Längtar du till Stockholm ibland?
Ja, det är klart. Ibland frågar jag mig: Vad gör jag här? Trots allt så finns det bara en gata, liksom. Fast folk är trevliga. Väldigt naturliga faktiskt.
Den entusiastiska upptäckarglädjen präglar Philip. Han har stigit över gränserna och besökt ett okänt land. Han lär sig något om samhället, vilket hans föräldrar uppfattar och stödjer. Men tillvaron finns så att säga till på hans villkor.
När han själv vill kan han lämna de snusande kamraterna i Sundsvall och återvända till sin egen miljö som inte ett ögonblick förefaller honom exotisk.
Han har fått tillträde till en ny miljö i Norrland men de han lärt känna får inte tillträde till hans värld - som de inte känner till och heller inte får veta något om.
På sätt och vis påminner Philip under sina strövtåg i den norrländska studentvärlden om Mariana. Hennes upplevelser på häktet beskriver hon som omskakande. Hon försvinner därifrån som en skugga. Var hon komer ifrån och hur hennes liv och värderingar ser ut är okänt för dem hon besöker.
En kvinna som söker trygghet i det välkända, just i barndomen, då klasserna stod längre från varann, är Ann-Marie. Hon har på intet sätt givit upp sitt yrkesliv utan har en klar linje. Men trygghet i livet återfinner hon när hon på sätt och vis återskapar det förgångna:
Det gick så långt att jag sökte upp vår gamla barnjungfru. Maggie heter hon. Hon kom hem och bodde hos oss ett tag och nu kommer hon flera gånger i veckan.
Ann-Marie skrattar åt sig själv, åt sitt misslyckade försök att byta klass, att slå sig ihop med en man som är gymnasieingenjör.
Han sa det helt ärligt. Jag visste inte riktigt vad det var. Ja, sen hade han byggt på med en hel massa. ADB, datakurser. Han var mycket kvalificerad.
Hon är noga med att inte förtala Jonas, hennes andra man. Inte säga något ont om honom. Ändå var det så att hon snabbt började reta sig på honom och alla hans vanor och att han sa fel. "Snabbare än mig". Sånt kunde Jonas säga och då rös Ann-Marie. Hon bet sig i tungan. Hon var inte där för att rätta en man som var näst högste chef på ett företag i databranschen och som sa att han älskade henne.
Men hon kunde inte förstå honom. Han förstod inte mig, som Ann-Marie uttrycker saken. Hon hette Persson i tolv år. Medan hon var gift första gången.
Jag tror det fanns 53 kvinnor som hette så. Om man tittade i telefonkatalogen.
Innan hon gifte sig var hon helt ensam om sitt namn. Men om hon tittade i adelskalendern kunde hon se att hon bar ett namn som flera kvinnliga släktingar burit före henne.
Att hon skulle behålla sitt adliga flicknamn när hon gifte sig kom inte på fråga. Det uppfattade hon som snobbigt. Å andra sidan kände hon sig främmande för sitt nya efternamn. Nu finns det naturligtvis familjer som heter Persson som är mycket gamla, besuttna och välutbildade. Och det var just i en sådan familj som Ann-Marie gifte in sig.
Socialt blev det ingen skillnad. Snarare kom hon in i en familj med mer pengar, mer traditioner och större känsla för pietet än hennes egen.
Svärföräldrarna bodde vid Karlaplan. Där var det tyst, stillsamt och mycket förnämt. Ann-Maries barn fick lära sig att uppträda med vördnad. Det är faktiskt det ord Ann-Marie använder.
Det var bara bra att jag skilde mig från Lennart Persson, säger hon nu, femton år senare. Det innebar en nystart för Ann-Marie.
Hon satsade på en egen karriär, hon blev forskare. Hon försörjde sina två döttrar, visserligen med hjälp av deras far. Men ändå.
Vem hade trott det, säger Ann-Marie.
Hon säger helt frankt att hon självklart tillhör överklassen, på alla håll och kanter. Det radar upp sig höga militärer, professorer, godsägare, överläkare. Hela släkten är välplacerad, med några få undantag.
Mannen hade andra vanor
Men sa var det förhållandet till den vänlige men något fyrkantige Jonas. Om Ann-Marie klarat det mesta i sitt liv, en uppslitande skilsmässa, ett liv som ensamstående mor, en egen karriär så visade det sig att hon misslyckades totalt med en man som kom från en annan klass.
Trots att hon ville så väl. Trots att hon inte är någon snobb, trots att hon röstar på socialdemokraterna, eftersom just socialdemokratin har byggt upp välfärden i Sverige, som hon säger.
Men hon kunde inte klara samlivet med en man som hade andra vanor.
Jag kände mig som en främling de tre år vi levde tillsammans, säger hon nu.
Vad som hände vill hon inte gå in på.
Det var så pinsamt, upprepar hon. Bara när han åt.
Åt mat?
Ja.
Pratade han med mat i munnen och stoppade hela munnen full med mat?
Hon tittar ner och rodnar.
Jag vill faktiskt inte säga något om hur han åt, säger hon vilset. Sen mumlar hon för sig själv: Jag trodde det skulle bli bättre.
Det är när detta omaka förhållande - som utåt såg så bra ut - spricker som Ann-Marie bestämmer sig för att söka upp Maggie. Och Maggie kommer, hon har ju skött Ann-Marie och hennes syskon hela deras barndom.
Det är som om det vore hennes barn och Ann-Maries döttrar blir nu Maggies barnbarn.
Ja visst är det konstigt, säger Ann-Marie. Det är som om Maggie är den enda vän jag har. Ändå har jag många vänner. Men hon var med från början. Det var alltid hon som visste var allting låg och det var alltid hon som sa till om man gjorde fel.
Maggie som är en liten tunn dam med bruna glada ögon kommer in med en kaffebricka. Som om hon var anställd av Ann-Marie. Men så är det inte. Maggie bara är där. Hon är en kvinna som kom som flicka till Stockholm när hon var tretton år. Hon kom för att tjäna, som hon säger. Nu är hon 75 år.
Maggie går ut i köket och börjar förbereda middagen, kalvrullader.
Vi är i Mörby, norr om Stockholm. Om man lutar sig ut från altanen till Ann-Maries hus ser man ett mörkt trähus i en vägkorsning. Där är Ann-Marie född.
Du har flyttat hem.
Ja, säger hon och suckar.
Det är svårt att säga om det är av lättnad eller om hon helt enkelt är vemodig. Det är som om det förflutna slagit sina klor i henne, eller helt enkelt dragit henne tillbaka till det som en gång var.
Som om hon givit upp försöken att hitta en tillhörighet någon annanstans. Ständigt återvänder hon till sina föräldrar, de är båda döda men hela tiden närvarande när vi pratar.
Den begåvade fadern, modern som var så disträ. Vanorna. Maten man åt. Böckerna man läste.
Vardagspratet undveks
Och samtalen, säger hon. Det pratades inte om såna där småttigheter. Det var politik, det var de senaste diktsamlingarna. Mamma kunde ta upp en roman av Eyvind Johnson vid middagsbordet och börja läsa högt.
Det var en bildad, kultiverad miljö. Men var den samtidigt kvävande?
Nej, inte alls.
Ann-Marie slår ifrån sig. Sedan tystnar hon.
Varför återvände hon? Varför blev det nödvändigt för henne att bottenskrapa alla resurser och köpa just det här huset, när det blev till salu?
För att barnen skulle gå i samma skola som hon själv gått i, för att kunna fortsätta att gå omkring och hälsa på alla de familjer som hennes föräldrar känt?
Om jag skulle be Maggie att göra lite inlagd gurka, funderar Ann-Marie.
Och sen det där avgrundsvrålet: Maggie!
Hon hör lite dåligt, säger Ann-Marie urskuldande.
Sedan ursäktar hon sig helt omotiverat för att hon för tillfället har ont om pengar. Men samtidigt ser hon stolt ut.
Så var det när jag var barn. När det var ont om pengar. Då hade Maggie svårt att få ut sin lön. Det kunde gå flera månader.
Ann-Marie ler som om hon försjönk i minnen.
Ni talade aldrig om pengar, eller hur. För att det var vulgärt.
Vulgärt. Det är ett ord som inte fanns när jag var barn. Men båda mina föräldrar var väldigt vänliga, öppna. De sa aldrig: Du får inte vara med den och den, de hälsade på alla. Man skulle vara vänlig och något översitteri fick inte förekomma.
Men så är det då namnet.
Ja, man har haft känslan att man blev klassad, som om man ansågs vara lite märkvärdigare. Men det var förr.
Och nu. Nu när du tagit tillbaka ditt "flicknamn" som det heter.
Ja vet du, nu får jag komplimanger. Om jag visar fram mitt leg på posten så kan de säga: Vilket vackert namn. Nästan som om de klappar mig på huvudet.
Hur känns det?
Mycket konstigt faktiskt. Som om man tillhörde en cirkus. Som om det var något slags kuriosa. Min pappa skulle nog ha blivit förvånad. Å andra sidan tyckte han om allt som var originellt.
Så har det alltid varit i överklassen, eller hur. Att man premierar det originella.
Det håller Ann-Marie med om. Hon berättar om olika original i släkten.
De struntade totalt i vad folk skulle säga, utbrister hon triumferande.
Ja, för det spelade ingen roll.
Nej, folk får tycka vad dom vill. Så var det då.
Vad fick du för uppfostran?
Det vet jag inte. Jag kan helt enkelt inte komma ihåg att de någonsin sa något till mig. Mina föräldrar var som förebilder. Man iakttog dem, man hörde ihop med dem och med hela släkten. Det var som om man sögs in i det.
Och aldrig kom ur det.
Nej, kanske aldrig. Men jag minns att jag blev uppbackad. Det var helt självklart att jag skulle studera. Jag tror aldrig vi diskuterade det. Det var lika naturligt som när jag började skolan. Att bli uppbackad hela sitt liv, från början och fram till studenten Det är klart att det ger utdelning.
Ändå talar Ann-Marie om sitt dåliga självförtroende. Så var det när hon var ung. Hon kände sig utanför, osäker. Tanig och ful. Så uppfattade hon sig själv. En som inte blev uppbjuden på danserna, en som inte hade någon pojkvän.
Jag var en intellektuell typ.
Du hamnade på universitetet direkt efter studentexamen.
Ja, men om jag kommit från arbetarklassen och känt samma osäkerhet så hade jag blivit, ja vad tror du? Sömmerska kanske. Eller kokerska. Köksbiträde.
Men så var det inte i vår familj. Alla är forskare eller författare, konstnärer. Vi hade god hälsa, vi skaffade oss en bra utbildning, vi fick goda inkomster.
Och nu har du fått tillbaka Maggie.
Ja.
Och vad betyder hon för dig? Är det inte så att hon alltid är likadan, att hon står för det oföränderliga. Det spelar ingen roll vad du säger eller hur mycket du skriker på henne. Hon tycker om dig ändå. Som om hon var din mamma. Fastän du kan bestämma över henne förstås.
Jo, hon är likadan. Visst är det lustigt, säger Ann-Marie.
Men hon tycker nog att du är likadan. Lika framgångsrik, lika behaglig. Planterad i en omgivning där du verkligen hör hemma.
Jo, men så lätt har det inte varit. Tänk på att jag är skild. Det är något jag ofta undrar över: Varför kunde inte jag hålla fast vid en enda man hela livet som min mamma gjorde?
Upprorisk dotter
Hanna, 18, befinner sig i ett slags uppror mot Ann-Marie. Första gången jag träffar Ann-Marie susar Hanna förbi. Nickar lite. Ann-Marie ser ledsen ut.
Hon vill inte prata med mig. Hon vill bara vara med Oscar (pojkvän).
Hanna är missnöjd på följande punkter:
* Hon får inte flytta ihop med sin pojkvän eftersom hon är för ung.
* Hon får inte åka till Frankrike i sommar på språkkurs eftersom det är för dyrt och dessutom vet man inte vad som kan hända på språkkurser.
* Stora bråk utbryter när Hanna visar sig i trasiga jeans. Likaså får Hanna mycket kritik för att hon är för dålig i språk, även i svenska.
Hanna säger:
Jag fattar inte varför mamma håller på gamla former, fastän hon är modern. Hon tror att hon är det. Ännu värre har det blivit sedan Maggie kom tillbaka, hur snäll hon än är. Det är som om mamma vill tvinga in mig i ett gammalt mönster. Jag förstår över huvud taget inte varför vi måste bo i Mörby, eftersom alla pengar går åt till huset och det aldrig finns ett öre över till sånt man verkligen vill. Det vore bättre om vi flyttade till ... Blackeberg.
Det bästa med mamma just nu är att hon gillar min pojkvän Oscar, men det är bara för att hon känner hans familj. Här ska man alltid känna familjen. Annars är det inte värt något. Tur va. För mig. Oscar är inte ett dugg snobbig fastän dom har hur mycket pengar som helst. Vi delar ändå. Jag vill inte att han ska bjuda mig. Vi gör inget särskilt.
Vi är hemma hos mig eller hemma hos honom och äter middag och sen kollar vi på TV eller video. Oscars bror säger att vi kan få bo hos honom för han har en jättelägenhet på Östermalm och är jämt utomlands men det får inte jag för mamma. Eftersom jag är för ung, tycker hon.
Det är mer eller mindre kul i plugget eftersom mamma gått där själv och alla håller på och pratar om att hon var skolans bästa elev genom tiderna och nu är hon docent och så. Men hon är sur för att hon inte är professor. Det är precis som om hon krävde av mig att jag ska leva precis som hon gjorde.
Pappa är inte alls så. Han kan sticka åt mig en tusenlapp eller åtminstone femhundra när vi träffas för att jag ska köpa mig nåt snyggt. Han tycker jag ser för läbbig ut. Så när jag träffar honom tar jag på mig något extra risigt så att han skäms för mig. Han har mycket pengar. Jag tror att han betalar en del av mammas räntor fast det får man inte låtsas om.
Man får inte tala om pengar för det tycker inte mamma om. Hon tycker inte om Elisabeth till exempel för att hennes föräldrar bjuder på precis vad som helst, eftersom de har råd. Då tycker jag inte det är något fel. De kan hyra hela golfklubben snudd på och ge middagar. Dom är med i början liksom och sen är dom bara borta och så är det bara vi som känner varann. Och så tar dom dit en discjockey och världens ljudanläggning. Det är sånt som vi inte har råd med.
Jag vill inte ha såna tillställningar. Fast det kan vara kul att gå. Att bli inbjuden, att veta att man räknas. Det är rätt stillsamt faktiskt. Ingen gör bort sig, Det vore helt fel. Dricka för mycket och så. Det är ingen som gör det. Sen kanske. Efteråt. Jag vet inte varför mamma och pappa skildes, inte egentligen. Det är sånt man inte får veta. Jag minns inte mycket av det, eftersom de var så diskreta. De skrek aldrig åt varann. Utan det var pappa som flyttade en dag. Man fick bara veta det och då var det jag som skrek. Det gjorde mamma nervös. Hon vill inte prata om det. Det är lättare att prata med henne om Jonas, som hon bodde ihop med i Malmö i tre år. Jag tyckte bra om honom fastän han var ganska töntig.
Honom kan man prata om, då börjar mamma att skratta. Och börjar prata om alla misstag hon har gjort och att hon har handlat fel mot mig och Sophie. Mamma vill inte att vi ska heta som hon utan hon tycker vi ska heta Persson som pappa. Eftersom alla ändå vet. Och häromkring vet alla vem pappa är. Så det är helt okej.
Jag ser bara en skymt av Sophie.
Hon ska på balett och sen ska hon plugga och på onsdagar har hon blockflöjt.
Sophie sjunger i en kör. Hon är med i skolans teatergrupp.
Sophie är en av Stockholms läns mest upptagna 15-åringar.
Jag ser Sophie skynda sig ut i farstun. Den gamla Maggie skyndar efter med en smörgås som Sophie fångar i luften.
Jag kommer hem klockan tio, ropar hon.
En späd, mycket vacker flicka som dyker upp ibland och fladdrar förbi, som en fjäril.
Främlingskap i tillvaron. Parat med en intensiv lust att hålla fast det förgångna, bevara riterna, göra dem välbekanta för nya generationer.
Den förfinade gamla överklassens förfäran inför mer vräkiga nyrika uppvisningar. Det förnöjda leendet hos Sophies mamma när Sophie packar ner sina balettskor. Den gamla barnjungfrun som lever upp, som är till lags, som finns med överallt, som ställer och styr och lugnar allas nerver.
Svenska överklassen skyggare
I Sverige kan man inte definiera en människa klassmässigt genom att ta reda på vad hon lyssnar på för musik. Man kan inte påstå att det är särskilt medelklassigt att lyssna på Vivaldi, som franska sociologer menar. Där, i Frankrike, Iyssnar överklassen på någon Brandenburgerkonsert av Bach. Och inte den banala Vivaldi som numera tillhör massan.
Den svenska överklassen är skyggare, mer osynlig och otydlig. Svår att spåra, utblandad, uttunnad. Ibland känns det som att vandra i en skog på jakt efter en utdöende art som växer i en glänta, enligt vad det berättas. En sällsynt sorts orkidé.
Själva begreppet överklass används inte längre, vare sig i vardagslivet eller av sociologer som talar om socialgrupp 1 eller eliten.
Mannen på gatan svarar på frågan "Vad är överklass?": Det är väl såna som har jobb...
Direkt citat ur ett reportage i TV 4 i februari.
Kanske ordet skulle bytas ut mot elit.
Jag kommer att tänka på det när den ytterst väluppfostrade Philip reflekterar över sin situation i Sundsvall:
Det är som om man tillhör en minoritet här. Som om vi, som kommer från Stockholm, är minoriteten. De udda, de annorlunda.
Han skrattar lite.
Vad har du för tillgångar Philip? Har du något arv, frågar jag skämtsamt.
Han blir allvarlig. Han vill vara tillmötesgående. Men ändå.
Ja, jag har ett arv, säger han. Och tillägger snabbt: Men jag tänker inte på det. Det bara finns där. Jag har alltid haft det så att säga.
Och du får inte disponera det.
Inte förrän jag blir 25.
Det ger dig trygghet.
Jo. Det är klart. Men som jag sa: Jag tänker inte på det. Det gör man inte.
Och du talar inte om det.
Nej, aldrig. Inte med någon. Det finns ingen anledning, eller hur?
Den där snabba blicken av samförstånd. Men det finns många fler än Philip som föds till pengar och framgångar. Det är inte precis någon hemlighet.
Även om just den här kunskapen om att det faktiskt finns en hel del ungdomar i Sverige som inte behöver bekymra sig så oerhört om sin framtid är begränsad.
Ingen ställer frågor
I enlighet med sin uppfostran och släktens traditioner är de tillbakadragna och gör inte mycket väsen av sig. Och det finns ingen som stör dem, ingen utifrån som ställer några frågor.
Och de som är inuti, som tillhör samma kretsar, vet hur det är. De ställer heller inga fragor.
I Sverige där kunskapsnivån är mycket hög är informationen om överklassen och deras barn bristfällig. En forskare säger till mig: Det beror på att alla professorer i sociologi under flera decennier varit socialdemokrater.
Han tycks mena att de socialdemokratiska professorerna i sin oerhörda nit att undersöka arbetarklassen helt enkelt glömt bort eller låtsats som om överklassen inte fanns. Eftersom Sverige ju nått mycket långt vad gäller utjämning och jämställdhet.
Det kan vara en förklaring. Samhällsforskarnas enögdhet.
Ett beklagligt faktum är att elitforskningen eller överklassforskningen i Sverige är mycket begränsad. Det medför att kunskaperna om det svenska klassamhället i sin helhet är små, närmast obefintliga.
**Den Döende
Överklassen del 1**Den Döende
Överklassen del 2**
