När aristokraten fick ge vika för en viljestark "buffel"

En ensam man med högburet huvud vandrar genom en korridor, blicken är fast, ungefär som när en fältherre överblickar ett slagfält inför en drabbning han redan har förlorat.

Mannen är P G Gyllenhammar som ger upp sitt livsverk Volvo. Han gör det med den aristokratiska stil, som är det som stannar kvar i minnet.

Nästa morgon ser vi hans efterträdare, svettig, med dubbelhaka, ett bestämt drag kring munnen, uppträngd, överfallen av bandspelare och mikrofoner. Med en ömklig oförmåga försöker han värja sig.

Det är Sören Gyll, mannen som tar över och som senare, i den franska tidningen Le Figaro, kommer att kallas för buffel.

Det är ett symboliskt dygn, den andra december då aristokratin ger vika för den valhänta vardagsmänniskan.

För tjugo år sedan skrev jag en bok om den svenska överklassen. Då, 1974, väckte den förvåning eftersom man i den framväxande radikalismen och jämlikhetsivern trodde att överklassen var på tillbakagång.

Den behöll greppet och påminde mig om en bläckfisk med ett svårräknat antal armar.

En av de överklasspersoner jag talar med för det här reportaget säger med torr röst: Dom har givit upp.

Har vi någon överklass kvar?

Inte om man menar en tongivande aristokrati med klingande namn, omtalad och ställd ovanför folket. En idealklass, vars normer den vanliga människan i hemlighet avundas.

Härnedan följer samtal med klarsynta adelsmän och adelsdamer (vilka urmodiga begrepp). De representerar några av de 614 ätterna på Riddarhuset.

Ätterna var en gång över 2 000 till antalet. Bara under 1992 reducerades antalet adliga ätter med tre som dog ut.

Det finns en överklass i dag, men gränserna har suddats ut. En ung adelsman kan gifta sig med vilken kvinna som helst idag. Vilket aldrig skulle ha förekommit för 20, 30 år sedan, då du skrev din bok.

Det gjordes inte. Inte den typen av äktenskap. Vi vill inte ha henne.

Sa man det?

Det vet du väl.

Traditionellt kan man säga att det faktum att en människa står i adelskalendern innebär att hon tillhör en viss klass.

Men det är bara som en klubb. En fackförening i viss mån som tillvaratar en viss grupps intressen. Vem bryr sig om Riddarhuset utom några av klubbmedlemmarna, de som har inflytande över deras fonder?

Generationsväxlingen visar på en utveckling.

Skillnaden finns mellan mina föräldrar och mig. De trodde att de kunde leva på sitt namn. Men ingen kan klara sig på ett namn idag. Det går inte att livnära sig på att vara fin. Det är ett vägskäl vi inom den traditionella adeln står inför idag.

Det är som ett ultimatum. Vi måste visa något själva. Och kan vi det? Nej, du hittar fattiglapparna bland oss. Och i nästa generation blir det ändå värre. Då kommer allt att falla i spillror.

Egendomarna försvinner, upplöses, säljs ut. Själva fundamentet är egendomen. Det ekonomiska systemet knäcker adeln. Jorden är borta. Man håller ut i det längsta och så går man till staten. Snälla staten, snälla Nationalmuseum, snälla Domänverket köp min egendom.

Och så degraderas man socialt? Nej, fullt så enkelt är det inte. Det är en känslosak. En sorg. Det är svårt att se att man svikit kanske fem generationer i rakt nedstigande led. Man har avyttrat, styckat av, gått ner i pris schackrat, räddat en silverskål. Och så sitter man där som en besviken kattracka och slickar sig om munnen.

Livet, den ekonomiska trygghet man haft, samhällsrollen, slottsherren - allt det där är borta.

Namnet finns kvar.

Ja, men många har glömt våra namn. De vet inte vilka vi är. Storstadsmänniskan vet väldigt litet. På landet, ja, där finns traditionerna kvar. Där ses man på ett annat sätt. På kyrkkaffet, när Röda korset ordnar något. Och då går de flesta dit, om man tillhör en viss krets.

"Tar sig fina namn"

En 42-årig banktjänsteman från en av de äldsta ätterna säger lite bittert:

Titta på de tagna namnen. De lägger till "Sporre" och "Stjerna". Folk tycks få kalla sig vad som helst. Som låter "fint", som de tror.

Så folk fattar inte att ditt namn är äkta?

De som vet förstår. Men de flesta vet inte. Inte nu längre. Jag kunde lika bra heta Jonsson. Jonsporre kanske.

Är det ett problem?

Nej. Jo, därför att jag upplever en konstig identitetslöshet. Min far märker inget av det där. När jag säger till honom: Far, ingen vet vilka vi är så skakar han bara på huvudet och skrattar.

Du skrattar inte.

Ibland. Men förr, ja för tjugo år sedan, när din bok kom, då kunde vi ännu dela in alla. Det var Lindkvist och Andersson. Och så vi. Men plötsligt, eller undan för undan, jag vet faktiskt inte, så har gränserna suddats ut.

Det som traditionellt binder samman överklassen är gårdarna, egendomen. Formen under vilka man umgås där. Och det finns självklart en del gårdar kvar. Men herrgårdslivet har förändrats.

En adlig kvinna, 35 år, konstaterar: Jojo. Herrgårdslivet. I nittiotals-tappning.

Du låter missnöjd.

Det finns ingen hjälp.

Hemhjälp?

Det finns inte. Så dom missköter fastigheterna.

Det finns ingen oändlig räcka av jaktparnies.

Haha. Ett kort avfärdande skratt.

Men det fanns?

Ja, Gud, ja.

Hon tänker tillbaka, för när hon var barn fick hon vara med i stora köket och putsa de speciella jaktkopparna av silver varur starka drycker serverades innan fadern, greven, och hans inbjudna gav sig ut på sina pass.

Hon försöker förklara: Du förstår vad det kostar om de ska ordna en fest, om de ska värma upp slottet. Det ska städas. De är ingen som har råd längre. Flärden är borta. I Skåne lever det kvar måhända. Där finns en annan rikedom. I Småland är det slut.

I Sörmland då?

Något finns väl kvar. Men allt är så uppblandat. Gårdarna har förlorat sin kraft, de är orkeslösa. De har skiftats bort.

Några ihärdiga aristokrater håller ut.

Ett fåtal snobbiga människor som sitter i för stora hus. Förstår du?

Ja. Eller kanske är de bara ledsna och oförstående.

Samhället domineras av företagsamma människor entreprenörer, skickliga välutbildade, handlingskraftiga personer. Människor som fått utrymme att utnyttja sin begåvning. De kan heta vad som helst, Andersson eller Barnevik.

En del av dessa personer är stolta över sina liv. Vad de lyckats med trots att de en gång kom från ingenting. De tar nya märkliga namn. De placerar dem på stora skyltar utanpå sina egendomar.

På vår gård har vi bara årtal, initialer kan man tänka sig, säger Erik. Alla vet ju vad vi heter sedan hundratals år.

Sina föräldrar beskriver Erik, som själv jobbar på posten, som "malätna personer".

De håller en fantastisk middag om året och sen äter de blodpudding.

För att hålla skenet uppe?

Jag har funderat mycket på det. Jag tror de förstår att alla inser att det inte längre finns något kvar. Det är som om de uttrycker en längtan. Att de också vill ge andra en längtan, visa upp något. En tradition. Som om traditionen fanns i deras blod.

Det har alltid varit så, det sista får inte försvinna. Man får inte ge upp helt.

Den stolte nyrike entreprenören kämpar på. Han kan ge ett par middagar i månaden. Men bland gästerna finns inte Eriks föräldrar. De visar sig inte i vräkiga sammanhang. Men isoleringen, deras osäkerhet för den nya tidens män som tillåter sig vad som helst gör dem olyckliga.

Vad finns kvar?

Återstoden: en god uppfostran

I de samtal jag har återkommer längtan. Nostalgin. Nervositeten, eftersom själva innehållet i längtan är obestämt, alltmer diffust.

Längta tillbaka?

Jo, men man vill hålla inne med det, förstår du. Inte vara en som alltid talar om förr. Som en gammal gubbe. Som om man inte följde med utvecklingen (Sigvard 47 år, tjänsteman i mellanbefattning på ett departement).

Vad finns kvar?

En god uppfostran.

Det är det svar som ständigt återkommer. Som den sista sammanhållande länken, det som binder ihop.

Det är inte fråga om etikett, fint bordsskick. Inte alls så. Inte i första hand.

God uppfostran utmärks av ett omhändertagande av andra. Att man tänker på andra lika mycket som man tänker på sig själv.

Det är själva grunden. Det medfödda, det inlärda. Att man öppnar en dörr, att man ställer fram en stol, att man ser till att folk i ens omgivning har det bra. Inte avbryta någon. God uppfostran har den som ser till att alla känner att de är med.

Effekten av god uppfostran är: Ingen friktion uppstår.

När man passerar varann i en dörr uppstår ingen friktion, inget nötande, inget knuffande.

I samtalet uppstår ingen friktion, ty med den där säregna omhändertagande talangen ser överklassmänniskan till att ingen behöver känna sig sårad. Inte utanför. Ingen av dem som hör dit.

Och inte tjänstefolket heller.

"Det går väldigt smidigt helt enkelt."

Som Elisabeth, 27 år, konststuderande konstaterar. Litet sorgset.

Jag är smidig, säger hon. Jag har lärt mig av min mamma. Ett leende, och när jag inte får ett leende tillbaka tänker jag ...

Vad tänker du?

Att han eller hon inte fått en god uppfostran. Man ler tillbaka.

Det är lika naturligt som att hålla besticken rätt. Man slänger inte i sig maten. Aldrig äta slabbigt. Alltid tacka. Och så leendet.

Har du försökt uppfostra någon?

Nej, det är ingen mening. De begriper inte.

Kan man lära sig god uppfostran?

Elisabeth menar att det är tveksamt. Hon niger för sin farmor. Sen kysser hon henne på kinden. Det har att göra med sättet att se på de äldre.

Elisabeth håller med om att hon är kultiverad. Men samtidigt ryser hon. Det hela är så naturligt. Att man uppträder på ett visst sätt. Man skulle aldrig säga det om sig själv: jag är kultiverad. Det är självklart.

Hon studerar med hjälp av en släktfond som förvaltas av Riddarhuset. Vissa av ätterna har det där privilegiet, säger hon och skrattar glatt.

God uppfostran, säger Gustav långsamt. Det är väl det enda. Det som alltid kommer att skilja ut oss. Skilja oss i överklassen från vanliga människor.

Det låter lite militäriskt, lite skolmästaraktigt.

Jo, jag tror det kommer ett nytt ord, ett helt nytt begrepp.

Artighet?

Det är för snävt, menar Gustav, som är civilekonom. Men det finns ett sätt att uttrycka sig. Man kan höra på en människa om hon har god uppfostran. Även på en ung människa. Äldre människor inom adeln talar fortfarande lite gammaldags, som i gamla svenska filmer.

Att tala väl. Nej, kanske inte. Men att föra sig, med ett gammalt uttryck. Hur man hälsar, hur man tackar, att man alltid säger adjö innan man går.

Manners, som det skulle heta i England.

På så sätt blir ju allt så mycket mer friktionsfritt, säger Gustav.

Där är det där ordet igen - friktion.

Min bror och jag bråkade när vi var små, berättar Gustav. En del stryk fick vi av far. Men sen kom en gammal faster på besök en sommar. Hon berättade för oss vad hon tyckte. Vi var väl lite rädda för henne så vi slutade att bråka. Åtminstone vid måltiderna, vi bråkade inte inomhus.

Och då upplevde vi hur mycket enklare allting blev. Kanske är det den goda uppfostrans innersta mening - att livet ska bli enklare.

Men redan innan er faster kom på besök visste ni vad som gällde.

Ja, instinktivt. Hon satt med oss i trädgården. Min bror Pontus gick in och hämtade en bricka med saft åt oss. Han bugade lite grann när han serverade henne. Då var han bara åtta, nio år. Det är sånt man har nytta av. Att man förstår hur man ska vara mot människor.

Men om andra uppträder oförskämt mot dig?

Ja, vet du då beter jag mig indifferent. Låtsas som ingenting. Det där fick vi lära oss när vi var små. Att inte se dem som är oförskämda. Att inte låtsas om dem. Det är mest hänsynsfullt mot dem, tycker jag.

De kan inte hjälpa att de är burdusa.

Jo, de borde kunna ändra sig. Men de har aldrig fått lära sig hur man uppträder. I botten kanske det finns en viss rädsla.

För vad då?

Jag märker ibland när jag träffar en del lycksökare (Gustav har arbetat med konkursutredningar) att de inte känner sig hemma med mig. Du är alltid så jävla vänlig. Jo, det var en person som sa så till mig. Han svor en hel del. Han förklarade hur trött han var på mig.

Och vad svarade du?

Vad skulle jag svara? Men jag tänkte att han förmodligen var rädd. Att han inte förstod koderna. Tillhör man överklassen för att man har pengar? För att man är mångmiljonär?

Bara frågan väcker skratt hos flera av dem jag talar med. Det finns så många mångmiljonärer. Köpa sig in i det speciella nät av kontakter, släktförgreningar, det särskilda förfinade uppträdandet. Det är en omöjlig orimlighet.

"Men hälften av alla mångmiljonärer skulle gärna vilja höra till överklassen."

Om de köper ett slott?

Ja. Haha. Förlåt att jag skrattar. Men ett slott ärver man.

Hur många samhällsklasser finns det?

Det är vi. Överklassen. Vi som har anor, hur fattiga vi än är så härstammar vi. Det tror jag utmärker oss. Och så medelklassen. Det finns en hel del medelklasser. Den välutbildade, högavlönade. Välsituerade. Apotekaren och bankdirektören i en småstad. Överläkaren.

Den vanliga medelklassen, alla dessa lärare och socionomer och vad de nu kan vara. Ja, och så har vi en arbetarklass i Sverige, tack och lov. Det är de som tjänar, vad kallas det, LO-löner. De har låg utbildning, formellt sett. Låga förväntningar på livet. Det är folk som går till jobbet helt enkelt.

Tack och lov för arbetarklassen, säger du.

Ja, de har ju alltid funnits. Hur skulle ett land klara sig utan vanliga arbetare? Medelklassen tycker jag är krångligare. Den buktar åt alla håll.

Underklassen är lättare att definiera. Det är de marginella, de kriminella, narkomaner. Den sortens människor. Underklassen var trevligare förr, tycker jag. Min morfar var så snäll mot den där sorten som hamnat utanför, luffarna som drog omkring, originalen. Folk som hamnat på undantag. När de kom till oss fick de alltid mat. Och mamma har berättat hur mormor letade på vinden efter kläder åt dem. Morfar gick ut i köket och pratade med dem. Mamma har berättat mycket för mig om det, för vi hade en kokerska på den tiden som avskydde luffare. Hon var nog rädd, tror jag. Men morfar krävde att hon skulle ge de där stackarna lite soppa. Och så skulle de få en brödkaka med sig. Sån var min morfar.

Uppkomlingar vulgärt begrepp

Jag vet inte om underklassen verkligen var farlig på den tiden, men idag är jag glad om jag slipper träffa dem.

Vad vill du kalla de nya entreprenörerna, de som köper och säljer och sliter och faktiskt kommer sig upp, som det kallas.

Inte vill jag kalla dem uppkomlingar. Det tycker jag är för vulgärt. Min mamma använde det där ordet. Och det har vi grälat om många gånger för jag anser att man ska respektera människor som vill något, som är arbetsamma och som har affärssinne. Det är mer än vad min släkt har.

Vi har fått en ny klass.

Ja. En klass utan namn. De är lite osäkra. Kanske för att de inte vet vart de hör. Jag träffade en sån där man en gång. Han kom från de stora skogarna i Norrland. Pappan var skogsarbetare. Han hade sex syskon. Han har eget flygplan. När jag berättade om honom för mamma blev hon arg. Men jag tror mest att hon kände sig hotad. Det var något nytt. För henne. Inte för mig.

Klassanalysen ovan är gjord av Kristina, adlig hemmafru gift med en adelsman som med stor svårighet Iyckats behålla sin fädernegård.

Har du varit rädd för att hälsa, för att gå över ett tomt golv, gå fram till värdinnan och ta i hand och hälsa?

Ja, o ja. Vad rädd jag var. Jag var femton år. Vi var bjudna till ett slott. Jag hade en taftklänning på mig, i rosa moaré. En sån där med ringar på. Och en rosett i flätan som hängde på ryggen. Och det var just så. En pojke knuffade till mig. Jag gick över golvet. Det måste man. Det var viktigt att jag gjorde det. Hela ansiktet var skärt, precis som klänningen, när jag kom fram. Hela kroppen. Jag kan fortfarande minnas hur benen kändes, som tunga betongpelare. Men jag måste ju gå fram och hälsa.

Ett barndomsminne som Sophie, 48 år, hushållslärare, aldrig glömmer. Efter den där hemska hälsningsceremonin förenklades livet. Hon var aldrig mer rädd för någon bjudning.

Min man och jag är ofta borta och aldrig att jag funderar på vad jag ska ha på mig, vad jag ska prata om, vilka som kommer. Jag ser fram emot det helt enkelt. Så okomplicerat är det för oss.

För er i överklassen.

Ja, jag antar att det fungerar så. Man tänker positivt. Man är glad att träffa människor. Alltid är det någon man är släkt med, faktiskt. Jag har varit på fest ganska nyligen där Ian Wachtmeister var med. Nej, jag vill inte berätta vad han sade. Det vore inte särskilt passande, tycker du det?

Han säger märkliga saker.

Ja, visst gör han. Men så har det alltid varit. Det har alltid funnits såna där lustigkurrar. De som gör vad som faller dem in. Och vad spelar det för roll? Han är ju fortfarande greve.

Sophie har lättare att acceptera Ian Wachtmeisters konversation eftersom han VET. Till exempel hur man ska klä sig. Därför kan han bryta mot alla normer. Eftersom han faktiskt VET och alla "som är något", som tillhör hans kretsar ser honom som en farbror som leker levande charader.

Men så finns det då de andra som inte VET.

När kungen och drottningen är med på en tillställning finns det vissa regler, menar Sophie. Hon ryser vid tanke på nobelmiddagen 1992 då Birgit Friggebo uppträdde i en djupt urringad klänning.

Sånt tar man bara på sig om man heter Friggebo, säger Sophie. Konstigt att hon inte ringde till UD och frågade vad som passar sig. Jag tror det finns någon där som man kan ringa till.

Tycker du inte att du retar upp dig på något lite löjligt nu, Sophie. Att du rent av förefaller lite löjlig?

Nej. Det är inte löjligt att hålla på en viss stil. Så pass självständig är jag att jag inte känner mig angripen. Jag tycker om människor med god uppfostran, människor som inte i onödan förolämpar andra.

Precis som de flesta andra svenskar anser människorna inom överklassen att det finns värre brott än att uppträda för urringad. Till exempel att plocka ut 20 miljoner i fallskärmsavtal. Att sko sig, att gå emot alla hedersbegrepp. Att vanära sig själv, sin familj. Man kanske inte har så stor släkt, men familj har man nog och att chikanera familjen är ett stilbrott.

Göran Lövgren som plockade ut miljoner från BPA i fallskärmsavtal och alltså är mångmiljonär - tillhör han överklassen?

Absolut inte! ABSOLUT inte!

Avskyn för Göran Lövgren påminner om det speciella obehag man kan känna inför en klibbig insekt. Något främmande som vill haka på, sätta sig fast på en. Något man måste ruska av sig.

Överklassen har inte med pengar att göra. Även om det fortfarande finns överklassfamiljer med mycket pengar så är förmögenheten, numera, ovidkommande.

Frågan är om ens utbildning kan sägas karaktärisera overklassen. En person inom överklassen som saknar utbildning uppfattas inte som en utboling. Just denna variabel är inte relevant.

Snarare då bildning, menar Alexander, trettio år och kock.

Men vilka kriterier ska en människa uppfylla för att uppfattas som bildad?

Hon ska vara påläst.

På vad då?

Ja, där hamnar vi i ett dilemma. En människa ur överklassen som saknar formell utbildning men ändå uppfattas som bildad.

Alexander rycker till av en plötslig vrede. Han tänker på sin far som han inte längre älskar, som det vill synas.

Min far kommer från en oerhört god miljö. Han är rolig, charmant, ser bra ut. Han har den där utstrålningen. När han kommer in i en affär så bugar folk.

Är det något fel?

Nej, men han kan ingenting. Han har ingen utbildning. Han har bara gått några kurser i jordbruk. Men han har andra som sköter gården. Inte ens det kan han klara.

Men du menar att han är påläst.

Ja, han tror väl det, stackarn. Han läser tidningen fram- och baklänges. Men om man frågar vad han läst så har han inte begripit. Han har inga synpunkter. Han kan inte redogöra för något. Det går inte att resonera med honom. Han förstår inte vad jag säger.

Emot klassutjämning

Det verkar som om han lever i sin egen värld.

Ja, han lever i den dekadenta världen. Det är överklassvärlden numera. Dekadensen. Den där generationen utan utbildning. De växte upp under första världskriget, började utvecklas. Sen dansade de under andra världskriget.

Sen hände inte mycket.

Nej. Ingenting.

Utom att din far måste vara emot det mesta.

Han är emot allt. Klassutjämning. Det sociala välfärdssystemet, det moderna samhället. Man får inte använda ordet modern i hans närhet för då får han ett anfall.

Vad tycker han om att du blev kock?

Han låtsas inte om det så mycket. Han är glad att jag har en egen inkomst.

En dag gav han mig en gammal anteckningsbok med en massa gamla recept som hans mor, min farmor, använt. Det var intressant. De kunde laga mat. På ett annat sätt. Det stod sånt där som: "ta tre nävar mjöl". Jag antar att alla kokerskor hade samma grova händer på den tiden.

Minns du din farmor?

Ja, men inte så mycket. Den generationen var starkare. Det vet jag. De var pionjärer. De drev gården. De kände alla. De tog hand om alla.

Du kan inte påstå att din far är helt obildad?

Nej, han kan en del. Han kan släktens historia. Gårdens historia. Omgivningens historia. Historien bakom den kung som en gång förlänade gården. Hans bildning består i att han kan se sammanhangen i den egna släkten.

Det är lite begränsat.

Ja, men det är något. Jag vet att det inte är mer. Men andra människor, utanför vår släkt, de förstår inte. De blir imponerade. Tänk dig det!

Alexander har förlorat möjligheten att se upp till sin far. Han ömsom föraktar honom, ömsom försvarar honom. Alexanders stora intresse är klädhistoria. Han samlar gamla blad, har en samling med böcker om gamla hovkläder. Han har ett behov av att höra till, ett medfött behov. Han har ett äkta intresse för sammanhang, han läser historia när han är ledig. Men när han vill diskutera med sin far möts han av förströddhet.

Jag är inte gift, säger Alexander. Jag är enda barnet och om jag inte får barn kommer släkten att dö ut. Jag tror att far inser att det blir så och att han givit upp.

Hans bildning är så ytlig. Han har lite polityr, lite lagom vett. Han vet vilka kannor som är från 1700-talet. Han förstår vad renässans är, när empiren kom. Han älskar en byrå vi har, en barockbyrå. Han kan gå och fingra på en servis som är från Kina.

Ägodelarna, de urgamla, månghundraåriga förstärker klasskänslan, känslan av sammanhang, släktkänslan. Den inneboende upplevelsen att höra till något oförstörbart.

Det magiska ordet inom överklassen är arvet. Utan arv försvinner sammanhangen. Namnen ärvs. Slotten. Och om de försvinner så finns det en servis, det finns örngott med urtvättade handbroderade adelsvapen. Det finns något att ta på som kan vara från 1600-talet.

Arvet, själva föreställningen om arvet som något heligt håller samman överklassen. Särskiljer denna klass fran övriga klasser. Och med arvet följer också trygghetskänslan i tillvaron, upplevelsen att bottna, att ha obruten och ständig kontakt med sina rötter.

Även om egendomarna går förlorade så räddas något av det som tillhörde någon gammal fältherre vars förskönade drag man kan beskåda på i bästa fall en oljemålning av Ehrensvärd.

Ett av de stora problemen i det svenska samhället idag är den växande känslan av rotlöshet och oro inför framtiden, en upplevelse av brist på tillhörighet. Just denna problematik som medelklassen ägnar sig åt, och som media skildrar fram- och baklänges, berör inte överklassen. Åtminstone inte på ett djupare plan.

Att defmiera överklassen utifrån adelskalendern blir för snävt, påpekar Ulrik, 50 år. Han är akademiker, högre tjänsteman.

Ulrik menar att till överklassen hör de gamla fina släkterna, där t ex företagsamheten gått i arv. I stort sett de som står förtecknade i Svensk släktkalender. Namn som Sachs, Ax:son Johnson, Bonniers, dyker upp.

De som kommer någonstans ifrån, som har funnits i många generationer.

Ja, definitivt. De hör till oss. Du kan ta Göteborg, redarfamiljerna. Träbaronerna i Norrland: Versteegh, Kempe.

De som tillhör överklassen känner igen varann. Det är ett utmärkande drag.

Ja, haha. Jo, det stämmer. Men det låter dumt.

Det är så.

Ja.

Man behöver inte veta vad den andra personen heter, tycks det. Hur lång tid tar det för dig att känna igen någon av "de dina" om du är borta på middag?

Det kan vara svårt. En obegåvad människa kan komma från vilken jäkla klass du vill. Du orkar ändå inte Iyssna på henne. En lite småpackad person som sitter och hackar. Han kan vara hur fin som helst. Det spelar ingen roll. Man orkar inte Iyssna och ta reda på om han är fin eller inte.

Du umgås med många inom överklassen?

Ja, det är några stycken. Men jag drar mig bort ibland. När jag träffar de där som börjar tappa polityren, som blir bittra. När allt har gått ifrån dem. Och livet sprungit ikapp dem. Det finns fler än man tror som har en sur, bitter inställning till hela tillvaron. Därför att så mycket förändrats.

Hur märks det?

De är missunnsamma mot sin omgivning.

Du träffar en del bittra adelsdamer.

Ja, och bittra adelsherrar. Själva grunden till denna bitterhet är att de förlorat allt. De utgår från att det bara är dem det har gått utför med. De har ingen utbildning. Hela sitt liv har de satsat på det gamla. DET GAMLA!

Om de åtminstone förstod själva hur motsägelsefullt det är.

I denna gamla överklass, som Ulrik talar om, studerade man i bästa fall juridik eller ekonomi. Inte beteendevetenskaper. Man gick inte efter sina egna anlag. Man gjorde det som förväntades. Det man alltid hade gjort i släkten. Det blev fel.

Och på botten bildas grums: har man ett namn som jag och min familj så bör man sitta på en ärvd gård. Men man sitter i en trea i Vasastan där släktporträtten ser ut att vantrivas. De trängs i de små rummen där det är lågt i tak och längtar tillbaka till den riddarsal som tillhör någon annan, kanske staten.

Man gifter sig för att gifta sig, säger Ulrik eftersinnande. Han tänker på sin syssling Signe. Hon bildar familj, får barn och har inget gemensamt med sin man och nu heter hon Jonsson. Hon har tappat sin identitet. Hon tar tappat så mycket, lilla Signe.

Vad?

Den där hedervärda stilen som gör att man ser att hon tillhör överklassen. Hon är så negativ. Hon hade en god uppfostran. Ja, den finns väl kvar. I viss mån. Men det är som om hon försöker sudda ut den, de sista resterna av att hon faktiskt är en av oss.

Hon deklasserar sig själv.

Ja, genom att hon är så okänslig.

Nu talar vi om Signe, att hon håller på att glida bort från sin klass. Men i överklassen talar man aldrig om sin klasstillhörighet.

Nej, aldrig. Det tror jag medelklassen gör. Att tillhöra överklassen är medfött, det är en intuitiv känsla. Det är något så grundläggande, det ger en sådan säkerhet att det aldrig behöver nämnas. Det bör inte heller nämnas. Eftersom man naturligtvis fått lära sig att aldrig låtsas om det. Det ska bara märkas.

Och det märks?

Ja, det får jag hoppas.

Utmärkande för många inom alla andra klasser förutom överklassen är önskan att klättra upp till en ny högre klass. Men även här skiljer sig överklassen, eftersom de inte kan komma längre, klassmässigt. Kampen för tillvaron går inte ut på att räknas.

Nej, man räknas redan från början. Sedan gäller det att förvalta sitt pund. I Sverige har det gått dåligt för överklassen de senaste decennierna.

Klassen består men till vad nytta? Det är helt naturligt att några personer med adliga namn (medlemmarna i adeln är 25 000 personer) har framskjutna poster i det svenska samhället. Carl Bildt, Margaretha af Ugglas, född Stenbeck.

Vissa personer från adliga ätter har valt den politiska karriären, andra finns inom musikvärlden, inom företagsamheten.

Men sällan på de allra högsta posterna.

Enligt en undersökning i Veckans Affärer från 1993 leds Sveriges 25 största företag av personer som är födda utanför Stockholm. Endast två av de 25 största företagen leds av stockholmare. Ingen av dem är adlig.

Bert-Olof Svanholm, den nye ordföranden i Volvo som efterträder P G Gyllenhammar, är från Nordmaling. Han har en bakgrund som stenhård motpart mot metallarbetarna från den tiden han var ordförande i Verkstadsföreningen.

Brukspatronstilen

P G Gyllenhammars bästa vänner var, särskilt mot slutet, just arbetarna. Denna vänliga attityd har aldrig analyserats men har troligtvis sina rötter i den välvilliga brukspatronstilen. Överklassens traditionella attityd till de underställda har alltid varit korrekt, omtänksam och förstående.

Man behöver bara tänka på julkorgar så uppenbarar sig en hel rad av grevinnor och friherrinnor som nära nog gav sina liv vid juletid för att gårdens folk skulle få sin julkorg, om så grevinnan skulle pulsa genom meterhög snö.

Men julkorgarnas tid är förbi. Volvo har fått en ordförande som förmodligen aldrig blir Bert-Olof med svenska folket. Och Gyll blir nog aldrig Sören med någon annan än sin fru.

Eva, 38, friherrinna, vidsynt, bor på en präktig gård och tycker om utvecklingen: Det är bra att människor vill förändra sina liv, att de kämpar hårt, att de kommer fram. Vad bryr jag mig om vad de heter. Idag kan man heta vad som helst Karnebratt. Ja, precis vad som helst.

Ett namn, vad är det?

Du menar att din klass, som nu håller på att tappa i betydelse, har skyddats?

Nej, den har skyddat sig själv.

Har du någon nytta av ditt namn?

Ja, häromkring där jag bor. Alla vet vem jag är, vad jag vill ha. Det är praktiskt. Men när jag kommer till Stockholm möter jag en annan attityd ibland. När jag talar om vad jag heter så blir jag angripen. Så kan det kännas. Som om man måste legitimera sig, förklara vad man står för. Att man inte är snorkig.

Är du inte snorkig?

Ibland. Jag är i alla fall ärlig. Men att folk blir provocerade bara av ett namn. Att de utgår från att man haft det så bra. Jag minns kylan i min familj när jag växte upp. Min lillebror dog som barn och det kunde far inte komma över. Det var som om han ville straffa mig. Jag kände mig mer hemma bland gårdens folk. Hos kärnfamiljerna. De riktiga lantbrukarna.

Har du använt ett annat namn någon gång?

Ja, på 70-talet sa jag att jag hette Lindkvist. Det var i Stockholm, när jag var på besök och träffade okända människor. Men det gör jag aldrig numera. Folk vet inte att man är adlig om det inte står von eller af framför namnet. Och det är ju inga märkvärdiga släkter precis. Men det vet inte folk heller.

Folk vet inte så mycket, menar du.

Jodå, de vet andra saker. Viktigare saker. Ibland önskar jag att vi var en vanlig familj, utan anor. För mina barns skull. De skäms.

Dina egna barn?

Ja, mina pojkar. De tycker jag klär mig för fint, de vill inte stå på slottets balkong på midsommarafton, där vi brukar samlas hela familjen. De tycker jag pratar fånigt. Men de är små. Jag tror det går över. Jag försöker klä mig som alla andra i trakten och då blir de nöjda. Men träningsoverall sätter jag inte på mig. Där går gränsen. Och det har de accepterat.

Eva går runt med julkorgar. Alla ska ha, tycker hon. Även om de som får korgarna inte längre arbetar på gården. De arbetar i stan och hjälper till någon gång. Men de hör till. Och då ska de ha korg.

En fru kommer faktiskt varje år och hjälper mig att stoppa korv, berättar Eva. Vi har ett gammalt recept som är ganska krångligt.

Man får ta vad man har och stoppa i korgarna säger Eva. Allt har blivit så dyrt.

Hatar snålheten

Hur frikostig är överklassen, hur spendersam?

Just de adliga släkterna är snåla, menar Birgitta, som brutit totalt med sin familj.

Hon är 33 och arbetar som bibliotekarie. Hon hatar snålheten. Det är något inlärt, menar hon. Hon kan se sin mor när hon gnider en sedel som hon ska betala med för att utröna om det inte är två stycken.

Försiktigt leta efter pengar, försiktigt ge ut dem.

När jag utbildade mig arbetade jag extra på ett kontor. Där fick vi ta emot räkningar från en baron. Han satte upp poster på två blyertspennor: 2 kronor. Tre kuvert 1:50.

Det kunde ha varit min far. Just sån är pappa. Inte ett öre ska gå förlorat. Det har med traditionen att göra. Det är inlärt. De har alltid haft allt.

Birgitta menar att adeln spelat ut sin roll, att de inte har någon inverkan på det svenska samhället.

Inte egentligen.

Och ändå skulle många påstå att de är på väg tillbaka. Regeringen styrs av Bildt och det privata kapitalet. Samhället har gått ner sig och högern har kommit tillbaka. Det är egoistiska väderingar som gäller. Nedrustning av den sociala välfärden. Det är den traditionella högerpolitiken.

En renässans för de värderingar som överklassen alltid har haft som klass. Nu har de fritt fram.

På 70-talet låg de där nere och krälade i dyn och vågade inte säga vad de hette. Men nu har de poppat upp igen.

Medelklassen i högerfållan

Så kanske det kan tyckas. Men bilden är sned. Överklassen är för få och för surmulna för att påverka i högre grad. Samhället har tagits över av starkare män och kvinnor som står pall. Råheten och känslokylan är inte överklassens kännetecken, åtminstone inte under senare delen av 1 900-talet.

Medelklassen har hamnat i högerfållan. Och så har vi den nya namnlösa klassen, de stora klipparna. Varav en del gått på pumpen och hänförs till de obegåvade som lät sig ryckas med på 80-talet.

Men den nya klassen, som tar för sig. De som enligt den traditionella överklassen "kan heta vad som helst" som slutar på "stjerna".

I sina oeldade slott och gårdar sitter den förskrämda gamla överklassen. De har sina ärvda dyrgripar, de har sitt belevade sätt, sin Goda Uppfostran. Men det finns ingen plats för dem. De fyllde en samhällsfunktion, men arvsskatten, fastighetsskatten och de höga oljepriserna fick dem att ge upp. Kapitalet knäcktes. Och de gav bort sina slott.

Namnet finns kvar. Och det går att använda, om man kompletterar med en högklassig utbildning. Speciellt om den nuvarande regeringen sitter kvar.

Men om man framhärdar som surmulen lantjunkare - då kommer man ingenstans.

Nu får överklassen betala för sin egen lättja, säger Henrik, 38, försedd med två examina och ett chefsjobb. Samt ett namn med stålklang.

De har inte förstått.

Nej.

Det har gått lite för fort för de gamla stofilerna, säger Henrik och skrattar lite lätt. Lite medlidsamt.

Det är din egen klass.

Jaja. Men de har gett upp. De allra flesta. Det hoppas jag verkligen att de gjort. De passar inte in. Inte längre. Deras tid är ute.

Annette Kullenberg

**Den Döende Överklassen del 2**Den Döende Överklassen del 3**

Home Page