"De där långa silkesstrumporna känns fåniga. Men det får inte bli någon glipa mellan byxbenet och strumpkanten. Ingen hud får synas. Jag har väl tjugo par såna där silkesstrumpor, svarta. Ja, det är en detalj. Det är priset man får betala. Haha. Men va faen spelar det för roll?"
Han heter Alvar Nilsson och kommer från ingenstans. Ändå blev han VD för ett jätteföretag med dotterbolag i många länder.
Är Alvar den nya överklassen?
Den gamla, hemtama överklassen, grevarna och baronerna, har fallit tillbaka. Namn och börd har förlorat i betydelse. Den traditionella överklassens koder är okända, obegripliga utom för de invigda och har därmed förlorat i betydelse.
På ett par decennier har ett nytt slags människor ryckt fram: de har hög utbildning, stor arbetskapacitet, kreativitet, ledarförmåga. Samt ett ointresse för de epåletter som deras makt medför.
Nya? Ja, i den meningen att de kommit fram av egen kraft, även om de en gång upptäcktes av representanter fdr den gamla maktsfären.
Den nya överklassen... ja den har inte fått något bättre namn, eftersom den inte fikar efter uppmärksamhet.
Därför är den heller inte lätt att identifiera. Jag har nämnt några egenskaper som karaktäriserar medlemmarna av denna nya klass. Var kan man finna dem?
På de poster i samhället där en kombination av nybyggaranda och kreativitet krävs. De företrädare för Den nya överklassen som jag träffat har alla kännetecknats av en betydande handfasthet. En befriande chosefrihet som outtalat inrymmer attityden: Skit i traditionerna!
Att den upplevelsen blir så stark beror till en del på att de inte har något arv att förvalta. Det finns heller ingen förvissning om att "det jag skapat" kommer att föras vidare av mina söner. Mina ättlingar.
Makten, försprånget är ingenting självklart utan måste försvaras varje dag. Ingenting är givet. Falluckan kan öppna sig och nätverket är glest.
Den nya överklassen är artister, solitärer. Intensiteten och den oerhörda viljan att förvalta den egna begåvningen och motsvara de förväntningar som ställs utmärker dem jag talat med, de som kom "från ingenstans".
Amerikanska drömmen blir svensk
Sverige har långt om länge förvandlats till ett lilla USA, där vi inte bara övertagit mycket av den amerikanska kulturen, utan även, när tiderna hårdnat, den amerikanska attityden: Let the Best Man Win.
I USA kan "vem som helst" bli president. Det är den amerikanska drömmen, som vi nu ser förverkligad i och med upphöjelsen av Bill Clinton, som växte upp i ett fattigt hem, delvis präglat av hustrumisshandel och alkoholism.
Det klasslösa samhället, eller rättare sagt det samhälle som har förmåga att anpassa sig till de hårdnande krav som ställs på "de gamla familjerna", åtminstone i västvärldens demokratier.
Dessa visar sig alltför bundna vid traditioner och ovidkommande hänsyn för att klara de fighter som det moderna konkurrenssamhället kräver.
Därmed inte sagt att alla från början (och ända från födseln) välplacerade personer som senare i livet fått ledande befattningar sopats bort. De finns självklart kvar, men de blir allt färre. Om de inte håller måttet förlorar de i kampen mot innovatörerna.
Den här artikeln handlar inte om chefen för Sandvik, Per Olof Eriksson, född i Seglora i Älvsborgs län av skogvaktaren Herbert Eriksson och hans maka Gunhild. Den handlar inte heller om Curt G Olsson, styrelseordförande i SE-banken, född i Mjällby, Blekinge län av stationsmästare N E O Olsson och hans maka Anna, född Nilsson.
Den handlar inte om Björn Wahlström, född i Luleå, son till köpmannen Georg Wahlström och hans maka Elsa, född Svensson. Inte heller om Björn Sprängare, koncernchef i Trygg-Hansa SPP, son till Edvin Johansson och hans maka Ester, född Karlsson. Och inte om Sören Gyll, född i Skorped i Norrlands inland, son till Josef, småföretagare, och hans maka Gertrud.
Den handlar om verkställande direktören Alvar Nilsson, född i en liten by i Norrland, son till Emanuel Nilsson och hans maka Alma, född Nygren.
Jag vet nog faen vad du tänker skriva. Säger Alvar till hälften skämtsamt, till hälften misstänksamt.
Hur kan du veta det?
Vad menar du med en ny överklass?
Jag menar sådana som du, som inte hör ihop med något sammanhang. Som tagit dig ett nytt efternamn för att du tycker det låter lite bättre.
Det finns så många som heter Nilsson.
Det tänker jag kalla dig, Alvar Nilsson.
Han är 54 år, chef för ett mycket stort företag med utländska dotterföretag. En man som kommer från en by där det bodde fyrahundra själar. Han är från Norrland. Dialekten är borta.
Han svär en del, mest när han ångrar att han alls gick med på att tala med mig. Vad faen ska det här vara bra för?
Vi träffas flera gånger, nästan hela tiden är hans fru Ann-Britt med. Hon är 48 år och bibliotekarie, fastän hon slutat arbeta för att ta hand om Alvar och följa med på resor.
Våra möten sker i hans stora villa i en välbärgad förort till Stockholm. Från det jättelika vardagsrummet ser vi ut över vattnet. På väggen hänger en Bruno Liljefors och en tavla av Amelin.
På var sin sida om den breda öppna spisen.
Du har kommit till fel person, säger Alvar envist.
Fick ta hand om sin pappa skogen
Alla människor är fel person, säger jag.
Han visar sin konst. Om Liljefors-tavlan som föreställer ett djur i skogen, sargat och blödande, utvecklar han sig ganska länge:
Jag skulle med på jakt när jag var grabb. Det var eländigt. Jag kunde inte skjuta och far min var darrhänt. Han tog sig för många styrketårar. Det var mor som skickade med mig för att hålla reda på far.
Han skulle ut med jaktlaget, trots att han var bra nergången och jag skulle bli jägare, tyckte han. Tavlan köpte jag på auktion för några år sedan för att komma över de där minnena. Jag var rädd i skogen. Jag tyckte att de andra gubbarna i jaktlaget flinade åt oss.
Där kommer Emanuel, snickargubben och så grabben hans som håller i geväret. Dom darrar båda två.
Jag hörde hur dom talade om oss. Jag gick bakom far, jag knep ihop läpparna och så hade jag en glipa ytterst i ena mungipan. Där fräste jag ut svordomarna.
Alvar skrattar.
Ja du. Far skrek åt mig: Det blir aldrig någon jägare av dig. Han försökte klappa till mig men han var för klumpig. Jag smet undan. En gång knuffade jag till honom när han gick på som värst. Då föll han som en säck mjöl. Så slog han upp ena ögonbrynet och blödde.
Vad gör du på fritiden?
Han fiskar, säger Ann-Britt. De har ett hus i Stockholms skärgård. Skriv inte stuga, säger Ann-Britt. Det vore att ljuga. Men ekan han har är liten.
lnget namn har den, säger Alvar. Det är den för liten till. Jag ska vara ensam i den där lilla båten och så ska jag ro ut och lägga mina nät. Det är inget märkvärdigt. Var och en har sitt.
Det är där han tänker, förklarar Ann-Britt. Vad har du nu tänkt ut, undrar jag när han kommer hem med plasthinken med fisk men det svarar han inte på. Utan då går han in i biblioteket och så sitter han där. Och så slår han på datorn och börjar knappa. Då går det undan.
Det är de stora linjerna, säger Alvar. Det tycker du låter inihelvete pretentiöst. Men det måste finnas någon som ser framåt. Och då menar jag tio år framåt, tjugu år framåt. Hur mycket ska vi köpa, var ska vi lägga oss. På världskartan.
Han tar fram en världskarta och pekar med en blyertspenna ut var dotterbolagen finns.
Här gjorde vi en felsatsning, säger han bistert och ritar ett kryss. Det var illa förberett.
Han gillar inte motgångar, säger Ann-Britt. Tänk inte på det där nu. Gjort är gjort.
Men Alvar grubblar på det som hände en gång för fem år sedan. Hur han personligen reste till det dotterbolag som skulle slås igen.
Platschefen visste att jag skulle komma, säger han. Han hade försvunnit. Frun var hemma och två små barn. Jag hade kommit dit för att lägga ner hela rasket. Frun sa att han var sjuk, till slut hittade jag honom på sjukhuset, där han lagt in sig. Han hade svindlat, tagit ut pengar, en bedragare.
Feg, sägerAnn-Britt. Sjuk var han inte men feg.
Jag var tvungen att avskeda honom, säger Alvar. Han ser blek ut vid minnet. Du ser, det är ingen dans på rosor.
Det tror jag inte, frågan är om du blivit hård. Om du hårdnat av alla beslut du måste ta.
Jag var hård från början, säger Alvar. Vem vet vad som gjorde mig så hård. Men hård, ser du, det måste man vara om man kommer från en liten by med en försupen far som alla ömkar och om man har en mor som tar bussen tolv i sju varje morgon för att åka in till tätorten och städa kommunalhuset.
Har du någon bror?
Nej, jag var ensam. Det är en del av min styrka att jag var så ensam, att jag fick tid att tänka. Ingen frågade mig. Vad skulle de fråga? De fick höra att det gick bra för mig. Prästen i missionsförsamlingen där mor var stamkund talade allvar med henne. Jag skulle till Stockholm, sa han.
NärAlvar säger Stockholm märks hans norrländska ursprung. Stock-holm, härmar Ann-Britt.
Far var emot det. Studenten tyckte han var märkvärdigt men sen fick det vara bra. Det var bara så att jag var bäst. Det kunde han inte bortse ifrån. Och snickarverkstan tänkte jag inte överta. Stå mitt i obygden och så de redskap som far hade.
Jag tänkte att han blir av med en hand. Eller några fingrar. Han hade en flaska på lut på hyvelbänken och i ena hörnet stod apparaten.
Alla brände själva, skulle jag tro, sägerAnn-Britt.
Alvar berättar om åren på Handelshögskolan. Han kände sig fel, utanför, fattig.
Jag var mager när jag kom, säger han och magrare blev jag.
Tills du träffade mig, säger Ann-Britt.
Du bjöd på makaronipudding, säger Alvar.
Börja inte med den där makaronipuddingen.
Det har jag aldrig ätit sen.
Jag fick en mentor, säger Alvar. Det var en bra person. Han var född i Stockholm. Först tyckte jag han hade fått allt till skänks men han sa att det var jag som fått allt till skänks. På sätt och vis hade han rätt.
Han var din manager, säger Ann-Britt.
Jag förstod ju att de letade efter begåvade killar. Jag minns hur han sa i början: Ja, du som kommer från de stora skogarna.
Jag åker aldrig tillbaka sa jag. Men det har jag gjort. Men skogen har ingen lockelse. Jag var rädd för skogen när jag var liten. Skogen är det svarta, skogen tar människornas liv. Vet du det? Det är som i djungeln. Den omfamnar dig och du kommer aldrig därifrån.
Erik sa väl aldrig något mer om skogen, säger Ann-Britt.
Nä, för han såg att jag såg bister ut och sen sa jag några ord om skogen bara för att han skulle veta. Han hade ju aldrig levt inuti en skog som vi gjorde när jag var riktigt liten, då när vi hade den där lilla stugan, du vet, innan vi kom in i samhället.
Jag tror ändå det var skogen som hjälpte dig den där gången, att Erik förstod att du..., funderar Ann-Britt.
Vad var det han förstod?
Ja, att du hade en egen genomtänkt syn på allt möjligt.
Det förstod han inte då. Han såg bara nyfiken ut. Det var något som inte stämde. Men det var ju vad de ville ha. Innovatörer. En som kom från ingenstans.
Du kunde läsa på ett särskilt sätt, som om du fotograferade av det du behövde veta.
Och på den vägen är det, säger Alvaroch skrattar. Nej, allvarligt talat, det är samma stig jag tar mig fram på, som när jag skulle till skolan. Då när jag just börjat första klass. Det var en kamp, du. Det kan man inte tro nu.
Jag tänker ofta på den där stigen. På vintern fick jag trampa upp den själv. Ibland följde mor med. Hon tog sparken och gick före och jag efter.
Det är väl enda gången du gått i någon annans fotspår, säger Ann-Britt och skrattar.
Jag fick jobb direkt, säger Alvar. Erik satte in mig på ett företag. Plywood var det och jag gav mig katten på att fördubbla vinsten. I och för sig gick det bra men det fanns mer att vinna.
Hur lång tid tog det?
Drygt ett år.
Det var många som fick gå.
De hade dragit på sig personal, säger Alvar kort.
Vad röstar du på?
Det blir tyst. Alvar funderar länge och så säger han att han inte röstade. Under många valperioder så röstade han inte men så kom han igång.
Jag röstar på moderaterna, säger han. Och det står jag för. Men det var som om mor hindrade mig. Hon var kommunist. Ja, så var det sagt. Tänk dig det, en kvinna som är med i missionsförsamlingen och som röstar med kommunisterna.
Sen du började rösta har du alltid röstat med moderaterna?
Ja, för jag säger till mig själv att de står för allt det jag själv tror på: fri företagsamhet, frihet för individen. De står för just det som passar mig: att man ska klara sig själv.
Han är inte särskilt konservativ, säger Ann-Britt.
En företagschef kan inte vara konservativ, säger Alvar. Hela arbetet går ut på förnyelse. Aldrig ge tappt, alltid tänka framåt.
Alltid nya ideer.
Det var många alltid och aldrig.
I verkligheten är det inte så. Så där talar vi inte. Det är lugna samtal med styrelsen, med cheferna för dotterbolagen. Men de märker att det finns en stark vilja att gå vidare. Vi ska slå konkurrenterna. Det är det gemensamma, de som inte känner att just detta är basen rensas bort.
Hur då?
Det sker helt naturligt.
Nu börjar Ann-Britt skratta lite tyst
Alvar harklar sig lite. Du undrar om jag sparkar ut dom som inte passar. Svaret är ja. Men det är samråd. Det är vissa diskussioner. Självklart.
Man måste dra åt samma håll. Så enkelt är det.
Du är en samarbetsman.
Ja, hur konstigt det än kan låta. Med tanke på min bakgrund som ensamvarg. Jag gick för mig själv. Mor undrade om jag blivit stum. Det kunde hon fråga. Nu har luggen blivit för lång, sa hon och så tog hon fram saxen. Jag svarade ingenting, hon såg inte mina ögon för det var sant att håret hängde ner.
Så där sturig kan han vara än i denna dag, säger Ann-Britt.
Vet du att jag kan samarbeta för att alla vet vem jag är. Så enkelt tror jag att det är. Det står mycket klart för mina medarbetare. Jag berättar mycket fiskehistorier.
Det mesta är ljug förstås. Men det tycker de om. De säger till mig: ta den där om laxen.
Ja, berätta den, sägerAnn-Britt.
Nej, du, inte den här gången. sägerAlvar. Det här är mer allvarligt än så. Å andra sidan, när vi hamnar i ett dödläge, det kan gälla en fusionering eller det kan gälla, ja vad som helst, säkring av valuta. Det gäller att inte förhasta sig. Det är då det gäller att förflytta sig. Påminna om att det finns något annat. Det finns stunder då människan är ensam med sig själv, mitt ute på öppna vattnet. Och det är kväll och vinden mojnar.
Han har alltid varit bra på att berätta om sommaren, säger Ann-Britt.
Apropå saxar, säger Alvar. Min far försökte sig på att slipa knivar och saxar Han skulle bättra på förtjänsten och så skulle jag skickas ut och hämta sånt som skulle slipas. Dom tyckte väl synd om mig, de tog fram vad de hade, hälsade till far. Man fick en bulle.
Nu blir det tyst en lång stund.
Förödmjukande, säger Alvar långsamt. Jag var liten då. En tant klappade mig på huvudet. Hon frågade hur far mådde, precis som om han var döende.
Berätta slutet, säger Ann-Britt.
Slutet?
Ja, hur det gick sen.
Ja, sen skulle dom där knivarna tillbaka och då hade far blandat ihop alltihop. Han tog sin bror till hjälp. Bert hette han.
Bert ja, säger Ann-Britt. Och suckar.
Bert blev ensam och två månader efter att hans fru dött så tog han livet av sig. Han gick ut i skogen och hängde sig. Men det var flera år efter att han sorterat saxarna och knivarna. Han var bra, Bert. Han gick med mig och lämnade tillbaka alltihopa så jag slapp gå ensam.
När vi kom hem satt far halvfull i köket. Då fick han stryk av Bert. Mor och jag gick ut på gårdsplan och såg på genom fönstret. När far började blöda ur näsan la Bert av.
Tänkte du fortsätta med forskning?
Ja du, det tänkte jag faktiskt. Just finansanalys är mitt specialämne. Men så kom jag till det där plywoodföretaget och sen har det...
"...Bara rullat på?"
In genom dörren kommer Jonas, en kille på 26 år.
Sitter du här och ljuger, farsan, säger Jonas. Han har haft en jäkla tur helt enkelt. Det gick bra för grabben när han kom till stan.
Stannar du till middan, Jonas, undrar Ann-Britt.
Nä, jag kom bara för att...
Jonas vänder på klacken och går mot matsalsdörren.
Ann-Britt ropar till: Säg inte att du kom för att låna pengar.
Äh, bara ett par hundra.
Alvar vrider hastigt på huvudet.
lägger sig inte i barnens utbildning
Nu är Alvar och jag ensamma.
Mer te? undrar han.
Ja tack. Vad gör Jonas?
Han är, få se nu så jag säger rätt, förskollärare.
Jobbar på dagis?
Han häller i te, mycket långsamt, räcker fram sockerskålen.
Nu är det tyst igen.
Du kanske hade velat att han skulle gå på Handels, precis som du?
Sånt ska man inte lägga sig i.
Man tjänar inte så bra på dagis kanske.
Nej, det är låga löner. Och det där har han väl fått i sig sedan han var liten att det handlar inte om pengar. Han har aldrig haft några pengar, aldrig fått pengar. Inte av mig och inte av Ann-Britt.
Nu kommer Ann-Britt in med en skål med druvor.
Jag gav honom tvåhundra, säger hon.
Jaha, när får du igen dom, undrarAlvar. Sen förklarar han:
Det gäller principen. Om han nu väljer ett yrke som ger låg lön så måste han anpassa sig efter det.
Det gör han Alvar, säger Ann-Britt. Men det är faktiskt i slutet av månaden.
Mentorn gjorde ett fynd
Kontrasten mellan Alvar som tjänar flera miljoner om året - hur många vill han inte säga - och den unge sonen som lånar ett par hundringar, är så pass slående att det återigen uppstår en tystnad. Vi har bara en son, säger Ann-Britt förklarande, men egentligen förklarar hon ingenting. Det märker hon och säger dröjande: Han har varit hård mot Jonas. Han har aldrig fått något extra.
Av dig har han fått, säger Alvar.
Jag är ju hans mamma, säger Ann-Britt.
Man är lite löjlig, säger Alvar. Det har med skogen att göra, tror jag. Den där förbannade skogen. Man gick där ensam.
Du blev hård.
Ja. Det finns en hård kärna. Jag tänker inte sudda ut det, inte påstå att jag är vek innerst inne för det är jag inte. Det är inte möjligt att nå toppen om man är vek. Det är omöjligt.
Skrik inte, säger Ann-Britt.
De såg att det var prima virke i mig. De såg att jag inte brydde mig om att tjäna ihop en förmögenhet. Att det INTE var det det gällde.
Nu skriker du igen, säger Ann-Britt.
Vilka de?
Ja, min mentor. Hans krets. De som ständigt är på jakt. De gjorde ett fynd när de fick ögonen på mig och det är dem väl unt.
Men du går inte i ledband.
Nej. Jag gör inte det. Jag är för begåvad. Men jag är inte orealistisk. Jag tror att min begåvning ligger just i detta: att jag ser var gränserna går.
Vågar du ta risker?
Ja, för jag har alltid tagit risker. Hur tror du jag såg ut när jag steg av på Stockholms central på 50-talet? Jag hade en grå trenchcoat som var för lång. Den hade jag fått ärva efter farbror Bert, han som ... ja, det har vi talat om. Och pjäxor på fötterna. Det var för att mamma sa att det var halt i Stockholm och att jag kunde halka och bryta benen i Stockholm lika väl som i byn därhemma. Jag trodde på allt hon sa. Hon klippte mig extra kort innan jag for iväg, nära nog stubbad var jag i huvet och så hade jag keps.
Allt minns jag. Vad kallar du den där uppenbarelsen för. Jag var en risk hela jag. Om någon hade petat på mig hade jag tagit upp kniven. Den hade jag med mig. Kom inte och prata med mig om risker. Jag känner igen en risk. Det är samma känsla som den gången. Det svartnar litet förögonen. Ett ögonblicks förvirring. Så känner man igen en risk. Men man har allt att vinna.
Du tillhör den nya klassen.
Jag bryr mig inte om klasser.
Nej. Det är ett kännetecken.
Jag pratar aldrig om min barndom. Jag är inte den som sitter och berättar om hur svårt det var. Jag tror att folk fattar. Jag minns en gång. Vi var i Genève, ledningsgruppen och styrelsen. Det var ett tvådagarsmöte. Och så säger Sixten, han är vice ordförande: " Fråga Alvar. Han vet vad mäsk är. Han vet hur det låter när brännvinet puttrar."
Jag kommer inte ihåg sammanhanget, men jag minns att jag blev så inihelvete arg. Det var som en bild kom farande. Fars snickarverkstad och den där förbannade apparaten i hörnet. De såg hur jag bet ihop. Jag blev kall. Formodligen blev jag vit i ansiktet. Jag minns de där sekunderna när det blev tyst. Ingen visste vad de skulle säga. Det var jag som fick hitta på något.
Vad sa du?
Jag sa att vi skulle börja planera för nästa möte och att det skulle vara färre deltagare och mer koncentrerat. Där gjorde jag en välgärning.
Hurdå?
Jag ville inte förlänga pinan. Ingen ska komma och vara personlig. Det visade jag dem. På sätt och vis är jag dominerande.
På sätt och vis?
Vissa människor är dominerande. De blir ledare. Jag hör dit.
En annan ledare, mer osäker än du, skulle kanske ha sagt: Ursäkta att jag är så dominerande.
Alvar skrattar.
Han är inte sån att han ska bestämma allt, säger Ann-Britt.
Nej du, så dum är jag inte, säger Alvar.
Han är lång och smal, nära nog lite senig. Hans blick är ljus, ögonen är smala. Han har ett smittande skratt. Han inger stor trygghet, förefaller vara en människa som inte har något att dölja.
Jag tycker du ska berätta om Ellen, säger Ann-Britt.
Nu försvinner leendet.
Det har inte med saken att göra, säger Alvar tung.
Vi hade en dotter som dog närhon var tre år, säger Ann-Britt.
Den som aldrig upplever en tung motgång blir aldrig en människa, säger Alvar. Så är det. Hon finns med mig varje dag.
Ja, så säger du, säger Ann-Britt. Precis som din mor skulle ha sagt. Han talar så där ibland, det är som om man var med däruppe i byn, som om man satt på bönehuset.
Det var inte många gånger hon fick med mig dit, säger Alvar. Och inte på något annat möte heller.
Och nu är det bara möten, sägerAnn-Britt. Du har blivit en mötesdeltagare, Alvar.
Nu skrattar han igen.
Vad tillhör du för klass?
Alvar grunnar på denna fråga. Han är med på att han tillhör en ny överklass, eftersom han har makt, han har en hög utbildning (Handelshögskolan, kompletterad med studier i USA) han har höga inkomster. Allt detta som jag åstadkommit har jag lyckats med för att jag inte är rädd, säger han. Det kan vara ett kännetecken på en ny överklass. Begåvade, orädda människor som jag. Det är vi som ska rädda landet.
Ja, oj vad briljant du är, säger Ann-Britt. Ska vi ställa oss i givakt?
Det har jag inte sagt, säger Alvar.
Att du alltid ska tjata om din begåvning. Som om vi runt omkring dig inte begrep någonting.
Jag sitter och tänker högt, säger Alvar. Ett minus är min bristande bildning. Jag har stora luckor. Så frågan är om man kan säga att jag tillhör den nya överklassen. Ifall man inte accepterar att jag kan för lite.
För lite?
För lite om allting. Fastän jag har ju Ann-Britt. Och du kan ju allt, eller hur.
Nej, sägerAnn-Britt. Men du får ju böcker, det får du.
Böckerna visar sig vara små tunna häften med dikter eller senaste numret ur Fib:s Lyrikklubb, där Ann-Britt är medlem.
Han orkar inte med romaner, säger Ann-Britt.
Orkar inte jag? Men man blir trött på kvällarna.
På sina resor följer Alvar samma rutin. Efter dagens möten är det middag. Han dricker en öl före middagen och vin till maten. Inget kaffe efteråt. Sen går han och lägger sig.
Nja, jag sitter uppe och skriver rent anteckningar och ringer några samtal. Ibland skriver jag ett anförande.
Läser du några dikter, undrar Ann-Britt.
Ja, säger Alvar trött.
Han vill läsa historia, säger Ann-Britt. Men han hinner inte, de senaste fem åren har varit ...
En företagsledare sa i en intervju apropå bokläsning: "Det var nånting i julas". Berättar jag.
Alvar skrattar lättat. Jag vet vem det var, säger Alvar.
Han kan engelska, utan att den är perfekt. Det är allt.
Kommer du ihåg när jag försökte med franska, undrar han. När vi var i...
... Aix en Provence, säger Ann-Britt.
Man är för gammal, säger Alvar. Men jag läser Montaigne, om du undrar.
Ja, säger Ann-Britt. Han har alltid med sig Montaigne.
Det är som när jag sitter i min gamla eka, säger Alvar. Det är stort och smått om vartannat.
Låtsas inte vara någon han inte är
All konst här är föreställande.
Ja, säger Alvar. Det är för att jag vill se vad det föreställer.
Så det är du som har valt tavlorna.
Ja, säger Alvar.
Ann-Britt tittar ner. Hon säger ingenting. Nu kommer tystnaden över dem båda två.
Sen säger Ann-Britt: Han kommer aldrig med i någon överklass för han är uppifrån en liten by och han förstår slg inte ens på Bracque. Det där har vi bråkat mycket om och om jag fick bestämma så skulle Liljefors säljas i morgon dag. För han är inte i min smak.
Ja, herregud, säger Alvar. Ja fy faen, två männskor som bråkar så mycket om konst som vi två. Jag blir nervös av abstrakt konst. Det snurrar runt i huvet, man får inga besked om någonting.
Du är rädd för det okända, säger Ann-Britt.
Men allt kan inte förklaras.
Alvar blir så arg att han reser sig och går fram till det enorma perspektivfönstret och vänder ryggen till. Han är något skallig. Man kan se hur han biter ihop. Jag ser honom snett bakifrån, käkmusklerna spänns.
Ni kan väl försöka med en Cézanne, säger jag.
Alvar vänder sig om. Nu skrattar han igen. Inte dumt, frustar han. Det är vad jag brukar säga. Cezanne går jag med på. Men där går gränsen.
Tur att inte Jonas är hemma, säger Ann-Britt.
Han är en sån som tycker flasktorkare är konst, sånt som han gjorde, vad han nu heter, säger Alvar.
Duchamps, säger Ann-Britt.
Hon låter avmätt.
Vad ska det här tjäna till, undrar Alvar. Nu börjar han titta på klockan.
Jag undrar om du känner dig osäker för att du har luckor, som du kallar det.
Nej, säger han. Egentligen inte. Jag har mycket att resonera om. Jag kan mycket om ekonomi och därmed också om politik. Vi har verksamhet i näranog alla världsdelar. Jag reser. Min bildning är traditionellt sett inte så mycket att komma med.
Men jag är inte obildad. Utan jag har en annan sorts bildning.
Du har inget att dölja.
Nej, säger Alvar. Jag är inte så dum att jag låtsas vara någon jag inte är.
Han har humor, säger Ann-Britt. Till och med självironi kan förekomma.
Det är inte ofta, säger Alvar. När dom andra gubbarna kommer med nya damer så brukar jag ursäkta mig med orden: Och här kommer jag med min gamla Ann-Britt.
Skulle det där vara roligt, säger Ann-Britt.
Men han kan vara spirituell. Det tror inte du, men det kan han.
Redan utsett sin efterträdare
Ni har aldrig tänkt på att skiljas?
Inte egentligen, säger Alvar.
Just så är det med den saken, säger Ann-Britt. Tänkt har vi gjort. Men inte egentligen. Det var när Ellen dog. Det var då som...
Vi kommer inte från den miljön, säger Alvar.
Inte Ann-Britt heller.
Nåja, säger Ann-Britt. Min pappa var folkskollärare.
Och gift med samma tant hela livet, säger Alvar.
Du får inte säga tant, säger Ann-Britt. Tänk att du aldrig kan sluta att säga tant. Tänk om du säger att du ska ringa hem till tanten. Säger du det, Alvar?
Aldrig, säger Alvar. En enda gång har jag sagt det, och det gör jag aldrig om. Det var när jag fick ryggskott. Just när jag lyfte på luren och du fick komma och hämta mig. Kommer du ihåg det?
Har du någon självklar efterträdare, Alvar?
Ja du, säger Alvar. Två tänkbara. En är från Bohuslän, uppemot norska gränsen, och en är från Flen faktiskt. Hans far är lokförare.
Men det bestämmer inte jag.
Nej, men du som är så dominerande, kan du tillåta andra att växa?
Han tänker efter.
Om jag sa: Visst, självklart! så vore det ett konventionellt svar. Ett försök att framstå i en bra dager. Nu är det så med mig att jag inte känner mig hotad. Vårt företag är för stort. Det fungerar inte med en chef som känner sig hotad, för det vore ett tecken på osäkerhet. Jag tror inte det finns någon som hotar mig. Jag tänker inte så.
Jag har rensat bort alla intriger. Tror jag. Där har du ett modernt, framgångsrikt företag idag: det finns inga intriger. Det är själva kännetecknet på att det är välskött.
Hur tänker du?
Ja, hur tänker jag? Att det är min plikt, nej min arbetsuppgift, att ta fram efterträdare. Herregud, man kan ju dö.
Inte du, Alvar, säger Ann-Britt.
Förmodligen har hon rätt, på sätt och vis. Den nya överklassen dit Alvar Nilsson hör tillhör framtiden. Vem som helst kan efterträda Alvar, förutsatt att han har en stark vilja och humor. Den gamla traditionella överklassen är utdöende med sina later och pretentioner.
Alvar Nilsson håller inte med om att han tillhör den nya överklassen, eftersom ordet klass inte har någon relevans i hans värld. Den som frågar Alvar varifrån han kommer får bara en oförstående, kylig blick till svar från en effektiv människa. En man vars effektivitet och framåtanda kan beskrivas som passionerad.
Över till nästa ärende på dagordningen.
Annette Kullenberg
**Den Döende Överklassen del 1 **Den Döende Överklassen del 3**